Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

[escodobe]

Jag tänkte mig att det finns stor risk att skapa lidande om man "jobbar" på relationen och försöker med strategier för att få igång gnistan. Och risk att man lyckas intala sig att NU, och sen bli besviken. Som svar till @SiZo , egentligen.

Ja, jag ser ju hellre att vi avslutar nu, efter 9.5 väldigt fina år än att "kämpa" för några år till då risken definitivt finns att vi blir bittra eller sårade av varandra.

 

[SiZo]

Ja, jag ser ju hellre att vi avslutar nu, efter 9.5 väldigt fina år än att "kämpa" för några år till då risken definitivt finns att vi blir bittra eller sårade av varandra.

Inte strikt svar till dig, utan till flera! Mitt i tentaplugg och orkar inte svara alla individuellt.

Jag är ganska konfunderad över vad ni tror att jag menar.
Det handlar inte om att kämpa hur mkt som helst, och jag ser inte varför man skulle bli bitter och/eller sårad av varandra bara för att man kanske försöker hitta på saker ihop lite oftare än innan, försöka anstränga sig lite för att bryta invanda vanor och prata mer med varandra, kanske gå ut och äta ihop och såna saker.

Vad tror ni att jag menar? Eller menar ni på fullaste allvar att en sådan sak skulle göra er bittra?

Jag menar alltså inte fall där man klart och tydligt känner att man är helt klar med relationen, utan där man bara har fallit in i vardagen och landat lite väl mkt.

Varför tänker ni att man inte skulle kunna hitta tillbaks till gnistan när den en gång har funnits där?
Den personen som man hade gnistan för finns ju fortfarande där! Jag förstår verkligen inte?

Jag pratar ju inte om att "kämpa" i flera år eller så, och känns det ens som att man kämpar så ja, då är det nog redan för sent. Jag tror att det måste vara friktionsfritt om man ska kunna hitta gnistan igen. Jag pratar ju om en relation där man fortfarande tycker om varandra, kan ha roligt ihop men där bara just gnistan kanske har varit borta ett tag.

 

[Petruska]

Inte strikt svar till dig, utan till flera! Mitt i tentaplugg och orkar inte svara alla individuellt.

Jag är ganska konfunderad över vad ni tror att jag menar.
Det handlar inte om att kämpa hur mkt som helst, och jag ser inte varför man skulle bli bitter och/eller sårad av varandra bara för att man kanske försöker hitta på saker ihop lite oftare än innan, försöka anstränga sig lite för att bryta invanda vanor och prata mer med varandra, kanske gå ut och äta ihop och såna saker.

Vad tror ni att jag menar? Eller menar ni på fullaste allvar att en sådan sak skulle göra er bittra?

Jag menar alltså inte fall där man klart och tydligt känner att man är helt klar med relationen, utan där man bara har fallit in i vardagen och landat lite väl mkt.

Varför tänker ni att man inte skulle kunna hitta tillbaks till gnistan när den en gång har funnits där?
Den personen som man hade gnistan för finns ju fortfarande där! Jag förstår verkligen inte?

Jag pratar ju inte om att "kämpa" i flera år eller så, och känns det ens som att man kämpar så ja, då är det nog redan för sent. Jag tror att det måste vara friktionsfritt om man ska kunna hitta gnistan igen. Jag pratar ju om en relation där man fortfarande tycker om varandra, kan ha roligt ihop men där bara just gnistan kanske har varit borta ett tag.

Jag har svårt att se att mig anstränga mig för att prata och göra saker, tillsammans med partner. För mig är det rimliga att man vill prata och göra saker. Om man inte vill det, tycker jag att det är en konstig idé att man skulle göra det ändå.

Det du beskriver är mer ett sätt som jag ibland hanterar mig själv på. Ibland är det dags för en uppryckning, helt enkelt. Men jag hanterar inte andra så. Tex inte partner.

 

[Inte_Ung]

Vi har då gnistor så att det räcker och nästan blir över. I övrigt så är själva vardagslivet en tämligen bökigt och rörig historia.

 

[miumiu]

Jag tror på att vara pragmatisk kring sånt här. Fundera på varför du vill vara i en relation? Hur viktigt är det för dig?

Många har nog en romantiserad bild av "hur det ska vara" att vara i en relation. Särskilt idag. Verkligheten är att man måste kompromissa, och faktiskt ha ett genuint intresse av att vara i relationen. Det kan ju vara olika saker som motiverar en person att stanna i relationen, men fördelarna måste ju väga över. Jag tror på att umgås och lära känna varandra på ett djupare plan än "förälskelsefasen" innan man tar beslut om att ingå i en relation över huvud taget. Särskilt om man vet med sig att man är väldigt känslostyrd (som jag själv är).

Nu har jag inte följt dessa råd alls själv då jag är i en tio år lång relation som påbörjades med att vi flyttade ihop efter några månaders bekantskap. Men jag tror att jag hade flyt helt enkelt, och träffade rätt. Även om det såklart har varit tufft och jobbigt ibland är vi båda väldigt motiverade att vara i relationen.

 

[Petruska]

är vi båda väldigt motiverade att vara i relationen.

Det här blir jag nyfiken på! Jag har aldrig tänkt på det som vare sig att vara eller att inte vara motiverad. När du säger att ni båda är motiverade att vara i relationen, vad menar du då lite mer konkret? Vilken sorts motiv handlar det om?

 

[MiniLi]

Inte strikt svar till dig, utan till flera! Mitt i tentaplugg och orkar inte svara alla individuellt.

Jag är ganska konfunderad över vad ni tror att jag menar.
Det handlar inte om att kämpa hur mkt som helst, och jag ser inte varför man skulle bli bitter och/eller sårad av varandra bara för att man kanske försöker hitta på saker ihop lite oftare än innan, försöka anstränga sig lite för att bryta invanda vanor och prata mer med varandra, kanske gå ut och äta ihop och såna saker.

Vad tror ni att jag menar? Eller menar ni på fullaste allvar att en sådan sak skulle göra er bittra?

Jag menar alltså inte fall där man klart och tydligt känner att man är helt klar med relationen, utan där man bara har fallit in i vardagen och landat lite väl mkt.

Varför tänker ni att man inte skulle kunna hitta tillbaks till gnistan när den en gång har funnits där?
Den personen som man hade gnistan för finns ju fortfarande där! Jag förstår verkligen inte?

Jag pratar ju inte om att "kämpa" i flera år eller så, och känns det ens som att man kämpar så ja, då är det nog redan för sent. Jag tror att det måste vara friktionsfritt om man ska kunna hitta gnistan igen. Jag pratar ju om en relation där man fortfarande tycker om varandra, kan ha roligt ihop men där bara just gnistan kanske har varit borta ett tag.

Jag vet inte riktigt vad den där ”gnistan” är för något. Menar du om man känner sig kär? Känner kärlek?

Ibland är ju vardagen stressig och man varken hinner eller orkar så mkt. Men om det gör att man slutar känna kärlek/känna sig kär så tänker iaf jag att relationen kanske inte är då mkt att ha. Om man behöver ”upprätthålla” kärleken så känns det ganska ansträngande.

 

[miumiu]

Det här blir jag nyfiken på! Jag har aldrig tänkt på det som vare sig att vara eller att inte vara motiverad. När du säger att ni båda är motiverade att vara i relationen, vad menar du då lite mer konkret? Vilken sorts motiv handlar det om?

Alltså, helt ärligt, så ligger nog motivationen mycket i att vi har ett gemensamt barn. Vi vill vara en familj (är båda skilsmässobarn själva). Men tror att vi hade varit tillsammans ändå, även om vi nu inte haft barn ihop. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Han har absolut sina fel och brister (som jag kan störa ihjäl mig på ibland) men det har ju jag också liksom. Det har ju alla människor. Hans fel och brister är ändå sånt jag kan leva med. Vi kompletterar varandra rätt bra och har liknade mål och drömmar. Visst har vi utvecklats lite åt olika håll över dessa 10 år men vi har också utvecklats tillsammans.

 

[Petruska]

Alltså, helt ärligt, så ligger nog motivationen mycket i att vi har ett gemensamt barn. Vi vill vara en familj (är båda skilsmässobarn själva). Men tror att vi hade varit tillsammans ändå, även om vi nu inte haft barn ihop. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Han har absolut sina fel och brister (som jag kan störa ihjäl mig på ibland) men det har ju jag också liksom. Det har ju alla människor. Hans fel och brister är ändå sånt jag kan leva med. Vi kompletterar varandra rätt bra och har liknade mål och drömmar. Visst har vi utvecklats lite åt olika håll över dessa 10 år men vi har också utvecklats tillsammans.

Ja, det var den typen av motivation jag tänkte mig. Tex barn eller ekonomi eller trygghet eller liknande.

Själv har jag aldrig haft någon (medveten) sådan motivation, däremot innebär ju gemensam bostad och sådant i praktiken (inte minst om man bor i en stad med bostadskris), att impulsiva separationer helt enkelt inte sker.

Jag har nog platser dit jag kan flytta på kort varsel om jag behöver fly från en farlig partner, men jag har inte platser dit jag kan flytta på kort varsel och sedan stanna där tills jag löser det med en vettig bostad.

 

[miumiu]

Ja, det var den typen av motivation jag tänkte mig. Tex barn eller ekonomi eller trygghet eller liknande.

Själv har jag aldrig haft någon (medveten) sådan motivation, däremot innebär ju gemensam bostad och sådant i praktiken (inte minst om man bor i en stad med bostadskris), att impulsiva separationer helt enkelt inte sker.

Jag har nog platser dit jag kan flytta på kort varsel om jag behöver fly från en farlig partner, men jag har inte platser dit jag kan flytta på kort varsel och sedan stanna där tills jag löser det med en vettig bostad.

Jag tror att vissa människor helt enkelt trivs bättre själva och vissa trivs bättre "i flock". Det gäller nog att kunna gå in i sig själv och se vad som är vad. Vad vill jag själv och vad vill jag för att det förväntas av mig? Sånt kan vara skitsvårt.

Jag trodde alltid att jag skulle leva själv med en massa katter när jag var barn. Det var mitt idealscenario. Jag tänker på det rätt ofta faktiskt, att det inte blev så och varför det inte blev så. Tycker sånt är intressant.

 

[Petruska]

Jag tror att vissa människor helt enkelt trivs bättre själva och vissa trivs bättre "i flock". Det gäller nog att kunna gå in i sig själv och se vad som är vad. Vad vill jag själv och vad vill jag för att det förväntas av mig? Sånt kan vara skitsvårt.

Jag trodde alltid att jag skulle leva själv med en massa katter när jag var barn. Det var mitt idealscenario. Jag tänker på det rätt ofta faktiskt, att det inte blev så och varför det inte blev så. Tycker sånt är intressant.

Ja! Jag skulle vilja ha minst ett parallellt liv, förutom det jag har. I det livet skulle jag leva som ensamstående hela livet. Inte nödvändigtvis utan barn och inte nödvändigtvis utan lite romantiska eskapader ibland, men ett liv där jag aldrig blev del av ett tvåsamhets-vi.

Jag är lite avis på alla som är så att säga stabilt ensamstående. De gör erfarenheter som jag inte gör.

I verkligheten har jag haft samma partner i över 20 år. Nu vill jag inte dumpa hen, men även om jag gjorde det så skulle det ju därefter ta flera år innan jag var just "stabilt ensamstående". Det skulle ju ta ett bra tag att landa i det. Därför vill jag ha ett parallellt liv!

 

[_Taggis_]

@Petruska Precis så kan jag känna, att jag hade velat haft ett parallellt liv Jag skulle vilja vara den som levt i en lång relation som fungerat, eftersom jag ser att de som gör det gör erfarenheter som jag aldrig kommer i närheten av

 

[miumiu]

Ja! Jag skulle vilja ha minst ett parallellt liv, förutom det jag har. I det livet skulle jag leva som ensamstående hela livet. Inte nödvändigtvis utan barn och inte nödvändigtvis utan lite romantiska eskapader ibland, men ett liv där jag aldrig blev del av ett tvåsamhets-vi.

Jag är lite avis på alla som är så att säga stabilt ensamstående. De gör erfarenheter som jag inte gör.

I verkligheten har jag haft samma partner i över 20 år. Nu vill jag inte dumpa hen, men även om jag gjorde det så skulle det ju därefter ta flera år innan jag var just "stabilt ensamstående". Det skulle ju ta ett bra tag att landa i det. Därför vill jag ha ett parallellt liv!

Håller med till fullo! Jag tyckte vid 23 (när jag träffade min partner) att jag hade LEVT (fniss) och sett allt som fanns därute. Kort därefter ingick nästan alla i min bekantskapskrets olika parrelationer, vissa har hållit, andra inte. Men jag kan ju se på dom som bytt partner kanske en eller flera gånger, att dom ändå "berikas" av varje ny relation som dom ingår. Man blir lite mer härdad tror jag.

 

[SiZo]

Jag vet inte riktigt vad den där ”gnistan” är för något. Menar du om man känner sig kär? Känner kärlek?

Ibland är ju vardagen stressig och man varken hinner eller orkar så mkt. Men om det gör att man slutar känna kärlek/känna sig kär så tänker iaf jag att relationen kanske inte är då mkt att ha. Om man behöver ”upprätthålla” kärleken så känns det ganska ansträngande.

Jag tänker att det finns fler olika typer av kärlek.

Dels förälskelsefasen, som ju upphör med jämna mellanrum, och det är den jag gärna vill hitta tillbaks till. Den där det pirrar i magen så fort jag tittar på min partner, den där jag kan sitta i soffan och bara titta på honom och vara så jävla nöjd med att han är min Och det känner jag ofta, men jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag kände de varje dag, varenda gång jag tittade på honom.

Sedan kan jag älska någon utan att vara förälskad. För mig är det 2 helt olika känslor som kan vara sammanbundna, eller inte alls överhuvudtaget. Det är tex fullt möjligt för mig att vara förälskad i en person som jag inte ens tycker om överhuvudtaget.

Men för att jag ska vara 100% nöjd i en relation så behöver båda finnas. Jag har nämligen otroligt lätt för att bli förälskad, så blir jag det inte om och om igen i min partner så blir jag det i någon annan.

Jag har svårt att se att mig anstränga mig för att prata och göra saker, tillsammans med partner. För mig är det rimliga att man vill prata och göra saker. Om man inte vill det, tycker jag att det är en konstig idé att man skulle göra det ändå.

Det du beskriver är mer ett sätt som jag ibland hanterar mig själv på. Ibland är det dags för en uppryckning, helt enkelt. Men jag hanterar inte andra så. Tex inte partner.

Fast jag har ju aldrig skrivit att man ska göra något man inte vill, så jag vet inte hur du tolkade in det riktigt, kanske var jag otydlig? Jag pratar mer om att livet kanske har varit stressigt en period, man har haft lite mkt att göra och kanske fokuserat på annat. Att då påminna sig själv om att man behöver göra tid för sin partner med ser jag inget fel i. Och självklart kan du inte "hantera" din partner, man kan ju bara ändra sig själv och sitt beteende.

 

[Amha]

Jag skulle idag inte vilja "jobba" på en relation så som folk beskriver att de gör. Jag har provat innan och jag vill aldrig mer ägna så mycket energi på att lösa relationsproblem. Däremot kan jag tänka mig att det nog inte är så ovanligt att man glömmer bort att umgås med varandra. Kärleken finns kvar men förhållandet (tänker på tiden man spenderar ihop) försummas när man ska ta hand om barn/hem/djur/intressen osv. Vardagen helt enkelt. Det har låtit så på vissa jag pratat med ibland, att de saknar tiden med bara sin partner och att det faktiskt tänder till lite när de gjort något ihop.

För egen del (har upplevt att han känner likadant) behöver jag den där tiden med min partner där det bara är han och jag. Vi har lättare för att t.ex ha intressanta samtal när vi inte blir avbrutna av barnen. De går ju ändå före våra samtal när de är hemma. Dessa kan vi såklart ha medan vi viker tvätt och vardagspysslar också men det ger ändå något speciellt när vi faktiskt ordnar barnpassning och besöker en mysig restaurang en kväll och skämmer bort oss lite, eller bara tar en lunch ihop på jobbdagar. Jag kan tänka mig att just det där att bryta vardagen är något vi hade uppskattat även utan barn. Vissa gillar att resa för att komma bort, vi nöjer oss med restaurang/bio/annan aktivitet någon dag.

 

[SiZo]

Håller med till fullo! Jag tyckte vid 23 (när jag träffade min partner) att jag hade LEVT (fniss) och sett allt som fanns därute. Kort därefter ingick nästan alla i min bekantskapskrets olika parrelationer, vissa har hållit, andra inte. Men jag kan ju se på dom som bytt partner kanske en eller flera gånger, att dom ändå "berikas" av varje ny relation som dom ingår. Man blir lite mer härdad tror jag.

Ja det är otroligt kul att se, och uppleva tycker jag. Jag har själv bara haft 2 relationer bakom mig, första på 8,5 år och jag kan fortfarande slås av hur otroligt mkt jag har växt sedan det uppbrottet! Sedan en kort relation, som ändå gav mig otroligt mkt! Men då hade jag lärt mig att avsluta i tid, och i samma sekund som jag kände mig respektlöst behandlad så fick den pojken nobben.

Jag har varit singel länge mellan mina relationer, och jag har förr trivts bäst i en relation, men skulle jag bli singel idag så skulle jag verkligen inte leta förhållande. Dels för att jag mår betydligt bättre mentalt, och dels för att jag numera inte bryr mig ett skit om ifall jag skulle ha väldigt många lösa förbindelser med många olika människor. Jag känner heller inte att jag har något grundläggande behov av någon annan människa längre.


Nuvarande partner har hängt med ett ganska bra tag nu ändå. Det trodde jag inte när vi blev ihop eftersom vi började förhållandet med distansförhållande, inte direkt den bästa början

 

[Petruska]

Jag skulle idag inte vilja "jobba" på en relation så som folk beskriver att de gör. Jag har provat innan och jag vill aldrig mer ägna så mycket energi på att lösa relationsproblem. Däremot kan jag tänka mig att det nog inte är så ovanligt att man glömmer bort att umgås med varandra. Kärleken finns kvar men förhållandet (tänker på tiden man spenderar ihop) försummas när man ska ta hand om barn/hem/djur/intressen osv. Vardagen helt enkelt. Det har låtit så på vissa jag pratat med ibland, att de saknar tiden med bara sin partner och att det faktiskt tänder till lite när de gjort något ihop.

För egen del (har upplevt att han känner likadant) behöver jag den där tiden med min partner där det bara är han och jag. Vi har lättare för att t.ex ha intressanta samtal när vi inte blir avbrutna av barnen. De går ju ändå före våra samtal när de är hemma. Dessa kan vi såklart ha medan vi viker tvätt och vardagspysslar också men det ger ändå något speciellt när vi faktiskt ordnar barnpassning och besöker en mysig restaurang en kväll och skämmer bort oss lite, eller bara tar en lunch ihop på jobbdagar. Jag kan tänka mig att just det där att bryta vardagen är något vi hade uppskattat även utan barn. Vissa gillar att resa för att komma bort, vi nöjer oss med restaurang/bio/annan aktivitet någon dag.

Jag tänker nog att det där gäller på sitt vis i nästan alla sorters relationer, inte bara partners.

Det händer saker när det finns ostörd tid, som inte händer så lätt annars. Och det händer lätt saker när man går lite utanför rutinen ihop också. Alltså även med vänner.

Sen är ju en skillnad att sambon ofta är i närheten rumsligt när det inte finns tid eller ork att riktugt relatera. Vänner träffar de flesta väl inte på det sättet, utan när man vill umgås.

Så jag "jobbar" inte heller på relationer. Men jag gör gärna saker med de jag har relationer med. (Om det inte är gärna får det vara.)

 

[MiniLi]

Jag tänker att det finns fler olika typer av kärlek.

Dels förälskelsefasen, som ju upphör med jämna mellanrum, och det är den jag gärna vill hitta tillbaks till. Den där det pirrar i magen så fort jag tittar på min partner, den där jag kan sitta i soffan och bara titta på honom och vara så jävla nöjd med att han är min Och det känner jag ofta, men jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag kände de varje dag, varenda gång jag tittade på honom.

Sedan kan jag älska någon utan att vara förälskad. För mig är det 2 helt olika känslor som kan vara sammanbundna, eller inte alls överhuvudtaget. Det är tex fullt möjligt för mig att vara förälskad i en person som jag inte ens tycker om överhuvudtaget.

Men för att jag ska vara 100% nöjd i en relation så behöver båda finnas. Jag har nämligen otroligt lätt för att bli förälskad, så blir jag det inte om och om igen i min partner så blir jag det i någon annan.


Fast jag har ju aldrig skrivit att man ska göra något man inte vill, så jag vet inte hur du tolkade in det riktigt, kanske var jag otydlig? Jag pratar mer om att livet kanske har varit stressigt en period, man har haft lite mkt att göra och kanske fokuserat på annat. Att då påminna sig själv om att man behöver göra tid för sin partner med ser jag inget fel i. Och självklart kan du inte "hantera" din partner, man kan ju bara ändra sig själv och sitt beteende.

Jag tänker att jag inte vill behöva hålla den där förälskelsen igång. Det är nog få som känner sig nykära år ut och år in men förälskad kan man ju vara utan att aktivt ”jobba” för det. Sen kan det ju hända att man mår dåligt och får svårt att känna kärlekskänslor på grund av det (ex depression), men det är ju något helt annat.

 

[Petruska]

så jävla nöjd med att han är min

Helt OT. Men om min partner skrev min om mig på det sättet, blev hen singel på stående fot!

 

[SiZo]

Helt OT. Men om min partner skrev min om mig på det sättet, blev hen singel på stående fot!

Ja tar man det ur sitt sammanhang så ser det väl inte så trevligt ut. Men man får ju kolla tillbaks på syftningen, vilket ju innebär att jag har skrivit exakt som du har i ditt inlägg, nämligen "min partner".