Idag har jag varit arg. Inte på Bastian och egentligen inte på någon annan heller men hela jag har kokat av ilska.
Var hemma själv med Bastian och hunden tisdag till torsdag eftermiddag och eftersom han är inne i en period av mycket mardrömmar nu så har det varit ganska kasst med sömnen gör min del. Tror det har varit ett tiotal uppvak (för mig) var natt. Till det kommer då att hunden tokfäller just nu så dammsugaren går på högvarv. Och så är det vaaaarmt. Vi har 28 grader inne större delen av dygnet
Hem kommer då mannen och som brukligt är efter hans tjänsteresor så brukar han ta Bastian lite mer så att jag får en chans att återhämta mig. Men tror ni inte han kommer hem och är sjuk?!?!
Ingen vila för mig alltså
I morse var alltså orken slut. Reservtanken tömd och de sista bränsleångorna bortblåsta och då kom min adrenalinilska. Jag höll fysiskt på att gå sönder för jag ville inget hellre än att bara ställa mig och skrika men det fungerar ju inte med barn och djur så när Bastian sov eftermiddag gick jag över till ICA och tömde deras kakhylla
sen däckade jag i soffan.
Nu när jag fått lite vila så kan jag inte annat än beundra alla dem där ute som är ensamstående föräldrar och som kanske till på köpet har ett mer krävande barn. Jag tar hatten av för dem och tycker de borde ha en särskild dag de med. Jag menar vi firar ju kanelbullen. Varför inte alla dessa hjältar?
@Cocos och alla ni andra
.