Sv: Höstföräldrar 2011
KL
Nu är vi hemkomna och har landat! Fantastiskt skönt och lille Tibbe sköter sig mycket bra.
Tänkte kortfattat redogöra för förlossningen, men ni som är oroliga att det ska gå för fort kanske ska hoppa över detta.
När jag haft värkar i 36 timmar var jag så slut att jag knappt visste vad jag hette och ringde därför förlossningen och meddelade att jag ville komma in. Jag hade fortfarande 7-8 min mellan, vattnet hade inte gått och jag är förstföderska, så barnmorskan var ganska tveksam men jag fick till slut ok. Så kl 4 ringde jag, kl 5 var vi på plats. Vi krånglade mycket med att få till en CTG-kurva som inte riktigt ville vara med och att ta blodtrycket på mig, som av någon anledning också var problematiskt. Till slut kom vi fram till mitt underliv, hon känner efter, tittar på mig och säger "Ja, du har det nog ganska jobbigt nu för du är 9 cm öppen".
Det blev ju direkt elektrod på barnets huvud istället och då hade vi en jättefin kurva. Maken fick order om att parkera bilen, för hem skulle vi ju i alla fall inte, och lustgas plockades fram för någon annan smärtlindring skulle ändå inte hinnas med. Barnmorskorna är mitt uppe i skiftbyte, varför vi blir lämnade ensamma en del, men jag känner ganska snart att det börjar trycka på och ber maken ringa dit barnmorskan och säga att jag har krystvärkar. De ber mig låta bli att krysta tills de skiftat, men det är ju lagom lätt. Jag tappar tidsuppfattningen lite här, men i journalen står det att det är 9 min från första krystvärken tills dess att Tibbe är född, 7:49 inte ens 3 timmar efter att vi kom på plats. Fort gick det i alla fall och tur var väl det, för dels hade han bajsat i fostervattnet och dels var han så intrasslad i navelsträngen att syresättningen inte riktigt fungerade på slutet. Men allt slutade bra i alla fall.
Vi blev inlagda på special-BB för observation, eftersom fostervattnet som genom ett mysterium försvunnit. Vattnet har inte gått, jag har inte läckt på något sätt som jag tror är annat än flytningar, men ändå fanns inga hinnor kvar när vi kom in för undersökning. För tidig vattenavgång medför förhöjd infektionsrisk och därför blev vi kvar 3 nätter. Lika bra det, för amningen har strulat en del och då har det känts bra att få hjälp. Men nu är vi alltså hemma, viktkurvan har vänt och det verkar gå bra!
KL
Nu är vi hemkomna och har landat! Fantastiskt skönt och lille Tibbe sköter sig mycket bra.
Tänkte kortfattat redogöra för förlossningen, men ni som är oroliga att det ska gå för fort kanske ska hoppa över detta.
När jag haft värkar i 36 timmar var jag så slut att jag knappt visste vad jag hette och ringde därför förlossningen och meddelade att jag ville komma in. Jag hade fortfarande 7-8 min mellan, vattnet hade inte gått och jag är förstföderska, så barnmorskan var ganska tveksam men jag fick till slut ok. Så kl 4 ringde jag, kl 5 var vi på plats. Vi krånglade mycket med att få till en CTG-kurva som inte riktigt ville vara med och att ta blodtrycket på mig, som av någon anledning också var problematiskt. Till slut kom vi fram till mitt underliv, hon känner efter, tittar på mig och säger "Ja, du har det nog ganska jobbigt nu för du är 9 cm öppen".
Det blev ju direkt elektrod på barnets huvud istället och då hade vi en jättefin kurva. Maken fick order om att parkera bilen, för hem skulle vi ju i alla fall inte, och lustgas plockades fram för någon annan smärtlindring skulle ändå inte hinnas med. Barnmorskorna är mitt uppe i skiftbyte, varför vi blir lämnade ensamma en del, men jag känner ganska snart att det börjar trycka på och ber maken ringa dit barnmorskan och säga att jag har krystvärkar. De ber mig låta bli att krysta tills de skiftat, men det är ju lagom lätt.
Jag tappar tidsuppfattningen lite här, men i journalen står det att det är 9 min från första krystvärken tills dess att Tibbe är född, 7:49 inte ens 3 timmar efter att vi kom på plats. Fort gick det i alla fall och tur var väl det, för dels hade han bajsat i fostervattnet och dels var han så intrasslad i navelsträngen att syresättningen inte riktigt fungerade på slutet. Men allt slutade bra i alla fall. Vi blev inlagda på special-BB för observation, eftersom fostervattnet som genom ett mysterium försvunnit. Vattnet har inte gått, jag har inte läckt på något sätt som jag tror är annat än flytningar, men ändå fanns inga hinnor kvar när vi kom in för undersökning. För tidig vattenavgång medför förhöjd infektionsrisk och därför blev vi kvar 3 nätter. Lika bra det, för amningen har strulat en del och då har det känts bra att få hjälp. Men nu är vi alltså hemma, viktkurvan har vänt och det verkar gå bra!
