Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

[athena_arabians]

@input: Mitt ex är en jättefin person som jag fortfarande har kontakt med. Han har stått bredvid mig i många stormar, både när vi var tillsammans och efter det var slut.

Vi synkade helt enkelt inte och det var väldigt ledsamt för oss båda.

Ibland kan man tycka oerhört mycket om någon men förhållandebiten funkar lik förbannat inte.

 

[rutans]

Jag är så ledsen nu så jag ser knappt vad jag skriver genom mina tårar. Så jäkla genomledsen och jag vet varken ut eller in. Vill jag ha min relation som den är nu (eller som jag vet att han vill ha det för att må bra)? Jag vet inte. Jag vet att han är en underbar person, jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag kan absolut se mig själv med honom om 10 och 20 år. Att tänka mig ett liv utan honom gör att mitt hjärta går sönder. Varför kan jag inte bara vara nöjd med att ha en fantastisk man som älskar mig? Varför ska jag vilja ändra på hans beteende? Han älskar ju mig som jag är. Men jag vet att jag inte vill kasta bort det vi har tillsammans.

Varför kan jag inte vara storsint nog att se att alla inte trivs i normen. Det är ju inte som att han ber om ett öppet förhållande.

Jag har blivit väldigt mycket sårad i mitt liv och jag är rädd att jag letar fel för att gardera mig och inte bli så genomsårad om något skulle hända.

Strax innan han gick till jobbet i förmiddags frågade jag honom om han tror att det kan bli bra. Efter att ha sagt flera gånger att det är jätteviktigt att vi båda är lyckliga och mår bra. Han också. Vilket han höll med om. Men när jag började hinta om att vi kanske inte är bra för varandra så sa han "Men det här kan vi väl lösa? Vi kan väl inte ha den inställningen? Du är den finaste jag träffat i mitt liv och jag vill inte förlora dig. Men det måste ju bli bra."

Jag vill så himla gärna att det ska kunna bli bra.

1. Det är inget fel på dig.
2. Älskar han verkligen dig som du är? - Du har ju vid flera tillfällen beskrivit hur du ändrat dig för att visa intresse för hans intressen, låtsas att saker är ok när det inte känts ok.
Ändra inte dig själv för att passa honom!
3. Klandra inte dig själv, klandra inte honom. Ni prioriterar och önskar olika.

 

[stjarnhimmel]

Jag är så ledsen nu så jag ser knappt vad jag skriver genom mina tårar. Så jäkla genomledsen och jag vet varken ut eller in. Vill jag ha min relation som den är nu (eller som jag vet att han vill ha det för att må bra)? Jag vet inte. Jag vet att han är en underbar person, jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag kan absolut se mig själv med honom om 10 och 20 år. Att tänka mig ett liv utan honom gör att mitt hjärta går sönder. Varför kan jag inte bara vara nöjd med att ha en fantastisk man som älskar mig? Varför ska jag vilja ändra på hans beteende? Han älskar ju mig som jag är. Men jag vet att jag inte vill kasta bort det vi har tillsammans.

Varför kan jag inte vara storsint nog att se att alla inte trivs i normen. Det är ju inte som att han ber om ett öppet förhållande.

Jag har blivit väldigt mycket sårad i mitt liv och jag är rädd att jag letar fel för att gardera mig och inte bli så genomsårad om något skulle hända.

Strax innan han gick till jobbet i förmiddags frågade jag honom om han tror att det kan bli bra. Efter att ha sagt flera gånger att det är jätteviktigt att vi båda är lyckliga och mår bra. Han också. Vilket han höll med om. Men när jag började hinta om att vi kanske inte är bra för varandra så sa han "Men det här kan vi väl lösa? Vi kan väl inte ha den inställningen? Du är den finaste jag träffat i mitt liv och jag vill inte förlora dig. Men det måste ju bli bra."

Jag vill så himla gärna att det ska kunna bli bra.

Åh... jag känner igen det så väl.
Det gör ont,, riktigt ont... att känna att jag tycker oerhört mkt om någon.
Men... det finns saker hos personen som jag stör mig på. Och jag vill inte leva med den personen är idag utan med den som jag önskar att personen kunde bli.
jag tänker att man då får ställa sig frågan- kan jag acceptera den personen han är idag. Inte den jag vill att han ska bli utan den han verkligen är.
Om han inte förändras- räcker det för dig?

 

[input]

Jag skulle få spader om en partner dissekerade mitt beteende på det viset, frågade varför och konstaterade att han tyckte det var märkligt.

Du verkar så inne på allt han måste förändra för att ni ska funka. Och ni verkar båda vara inne på att han är en klump modellera som du ska knåda till önskat resultat. Han säger att han vill sluta vara på krogen så ofta och istället ha svenssonliv, varför gör han inte bara det då? Varför väntar han på att du ska få honom till det?

Ni verkar säga till varann att ni vill samma sak men ni lyckas inte omsätta det i praktiken.

Jag tror att det beror på att han själv visat att han vill ändra på sig. Ord som "jag kan inte hålla på och festa som jag gör", "Jag har inget intresse av det", "Jag kan inte hålla på och flirta, jag har varit en idiot", "jag vill bara ha trygghet och lugn", "Du ger mig ett lugn jag aldrig känt", "Jag vill ha barn och leva familjeliv med dig" etc. Men så kommer en kväll som igår då det inte alls verkar som att han känner så utan bara trycker tillbaka sin person för min skull. Jo han vill fortfarande ha familjeliv och trygghet och lugn men inte utan fester och att umgås fritt som han vill. Det får mig att känna mig som en vidrig person, och också lite lurad.

 

[input]

För att han säger att han vill det. Upprepade gånger säger han det men lever inte upp till det, tycker jag är oerhört fegt att inte säga som det är, att han vill fortsätta leva sitt uteliv. Om han sa som det var skulle TS ha en ärlig chans att bedöma om hon vill avsluta förhållandet. Som det är nu så upprepar han tydligen varje gång de har en diskussion om det, att han vill samma som hon, men hans handlingar visar motsatsen. Det är omoget i mina ögon att vara 40 år och inte kunna säga som det är.

Och när du var i den situationen, kändes det bra?

Ja, det är verkligen så det är. Varje gång vi haft en diskussion hittils har det slutat med att vi förstått varandra (vad jag trott) och siktar åt samma håll. Men han kanske mest har gjort det för att han vet att det är vad som förväntas av honom, av mig och samhällsnormen, inte för att det är vad han vill.

 

[Squie]

Jag har blivit väldigt mycket sårad i mitt liv och jag är rädd att jag letar fel för att gardera mig och inte bli så genomsårad om något skulle hända.

Snillen spekulerar, dvs jag gör en gissning.

Kan det vara så att du ska försöka binda honom intill dig (omedvetet el medvetet el kombo) för att hitta trygghet? Vet inte om du har läst mitt tidigare inlägg, om min amatörgissning vad han behöver o vad du själv behöver? Att han ska vara hemma hos dig HELA tiden o göra saker som DU tycker om o trivs med. Att du behöver ha EN att ty dig till, som är din stabila sten. (medan han behöver ha fler för att känna sig trygg).

 

[rutans]

Jag tror att det beror på att han själv visat att han vill ändra på sig. Ord som "jag kan inte hålla på och festa som jag gör", "Jag har inget intresse av det", "Jag kan inte hålla på och flirta, jag har varit en idiot", "jag vill bara ha trygghet och lugn", "Du ger mig ett lugn jag aldrig känt", "Jag vill ha barn och leva familjeliv med dig" etc. Men så kommer en kväll som igår då det inte alls verkar som att han känner så utan bara trycker tillbaka sin person för min skull. Jo han vill fortfarande ha familjeliv och trygghet och lugn men inte utan fester och att umgås fritt som han vill. Det får mig att känna mig som en vidrig person, och också lite lurad.

Men vill han verkligen det, när han inte aktivt utför det?
Det kan ju vara mycket man tror sig vilja, framförallt för att andra vill ju det.

Bara det att du känner dig som en vidrig person för att du önskar ett visst förhållande. Säger inte det något? Är det så man ska känna i ett förhållande där man planerar framtiden tillsammans?

Precis som @stjarnhimmel skriver: Ibland är det inte personen i sig man sörjer, det är drömmen man hoppades på.

 

[input]

Frågan är väl om JAG personligen vågat lita på det. Utifrån TS beskrivning verkar inte snubben ha den mest grundmurade självkännedomen i svensk historia.

Tvärtom utgår jag från att han kommer fortsätta välja det livet han gör, eftersom han påstår att han håller tillbaka för TS skull men TS ändå känner sig obekväm.

Jag är rädd för att kompromissa med mig själv och sen sitta där med ett litet barn och känna mig ännu mer ensam och otillräcklig och snuvad på mina förväntningar om hur familjelivet skulle bli...

 

[escodobe]

Jag tror att det beror på att han själv visat att han vill ändra på sig. Ord som "jag kan inte hålla på och festa som jag gör", "Jag har inget intresse av det", "Jag kan inte hålla på och flirta, jag har varit en idiot", "jag vill bara ha trygghet och lugn", "Du ger mig ett lugn jag aldrig känt", "Jag vill ha barn och leva familjeliv med dig" etc. Men så kommer en kväll som igår då det inte alls verkar som att han känner så utan bara trycker tillbaka sin person för min skull. Jo han vill fortfarande ha familjeliv och trygghet och lugn men inte utan fester och att umgås fritt som han vill. Det får mig att känna mig som en vidrig person, och också lite lurad.

Det spelar ingen roll vad folk säger att de vill göra, det är vad de faktiskt gör som betyder något.

 

[input]

Sen ska tilläggas att min sambo är på dag 4-5 av inga cigaretter efter att ha rökt 20 cigg om dagen större delen av sitt liv, min vän trodde att det kunde spela in i hans "utspel". Jag har aldrig varit rökare så jag vet inte.

 

[athena_arabians]

Jag är rädd för att kompromissa med mig själv och sen sitta där med ett litet barn och känna mig ännu mer ensam och otillräcklig och snuvad på mina förväntningar om hur familjelivet skulle bli...

Det finns inga garantier för att det håller även fast man har barn. Vill man däremot gärna ha barn så skulle jag sett till innan att det finns så bra förutsättningar som möjligt för att det ska hålla genom graviditet, hormoner etc.

Nu säger jag verkligen inte att man måste följa normen med heterosexuell tvåsamhet för att skaffa barn utan förutsätter att det är det du vill ha (vilket är lika rätt som någon annan familjekonstellation).

 

[input]

Snillen spekulerar, dvs jag gör en gissning.

Kan det vara så att du ska försöka binda honom intill dig (omedvetet el medvetet el kombo) för att hitta trygghet? Vet inte om du har läst mitt tidigare inlägg, om min amatörgissning vad han behöver o vad du själv behöver? Att han ska vara hemma hos dig HELA tiden o göra saker som DU tycker om o trivs med. Att du behöver ha EN att ty dig till, som är din stabila sten. (medan han behöver ha fler för att känna sig trygg).

Jag tänkte svara på ditt inlägg precis. Jag tror absolut att det är som du skriver, min vision om en lycklig relation är att jag vill kunna ha honom som min sten, den jag alltid kan lita på, den som alltid finns där för mig no matter what. Det kanske är därför jag blir så sjukt otrygg av hans syn på otrohet. Jag vill kanske ha den villkorslösa kärlek och trygghet som man kan förvänta sig av en förälder, den som aldrig kan fallera. Och känns mig omhändertagen. Jag kanske måste inse att det är naivt och inte förvänta mig det av en annan människa...


FAST, jag vill INTE att han ska vara hemma med mig hela tiden och göra sånt jag vill. Jag uppmuntrar honom till att gå ut och träffa kompisar, skulle han skaffa ett intresse så är jag jätteglad även om det skulle innebära att han är borta mycket. Nu har han tränat varje dag hela veckan och det har jag bara uppmuntrat och tyckt vart härligt. Det får gärna fortgå om han mår bra av det. Men jag har väldigt svårt att förlika mig med att det oftast måste ske på krogen med alkohol inblandat. Speciellt som det verkar som att det inte är hans avsikt utan det "bara blir så" för att han inte tar egna initiativ eller kommer med egna förslag.

 

[Trani]

Sen ska tilläggas att min sambo är på dag 4-5 av inga cigaretter efter att ha rökt 20 cigg om dagen större delen av sitt liv, min vän trodde att det kunde spela in i hans "utspel". Jag har aldrig varit rökare så jag vet inte.

Vad menar du med "hans utspel"? Att han i förmiddags sade att han inte vill förlora dig? Problemet var väl att han spelar datorspel/festar/flörtar och det har ju ingenting med cigaretterna att göra.

 

[Trani]

skulle han skaffa ett intresse så är jag jätteglad även om det skulle innebära att han är borta mycket.

Han har ju ett intresse. Varför är inte dataspel ett godkänt intresse?

 

[input]

Men han hade väl sagt att han ville ha det livet även efter barn? Alltså lite krogliv osv? Sen går det att kombinera med barn förutsatt att den man är med har lite lika syn på livsstilen. Visst får man anpassa och förstå att inte varje helg fungerar osv men det är inte så svart eller vitt. Man måste inte ge upp allting det pga barn. Man får kompromissa och fixa så att det blir bra för båda.

Sen är det inte omoget alls tycker jag att vara ute på krogen osv oavsett ålder, omoget blir det när man börjar försumma sitt liv och sina nära pga av det. När man inte har vett att se när det passar och inte.

Jag ska fråga honom mer om det, om hur han tänker sig leva om vi får barn. Jag har inga problem med ifall han vill ta en kväll på stan någon gång ibland med sina kompisar, det kommer jag säkert också vilja göra. Men inte som en rutin flera gånger i månaden. Men det verkade det inte alls som att han hade tänkt sig utan bara "någon gång ibland". Behöver prata mer om det. Om hans föreställning av familjeliv vs mitt. Och om de är kompatibla.

 

[Monstermom]

Jag tror att det beror på att han själv visat att han vill ändra på sig. Ord som "jag kan inte hålla på och festa som jag gör", "Jag har inget intresse av det", "Jag kan inte hålla på och flirta, jag har varit en idiot", "jag vill bara ha trygghet och lugn", "Du ger mig ett lugn jag aldrig känt", "Jag vill ha barn och leva familjeliv med dig" etc.

Har detta varit hans egna önskemål, spontant? Eller har det varit hans reaktioner på kritik från dig? Det är skillnad på om hans önskan att förändras motiveras av att han faktiskt vill förändras, eller om den drivs av att du ska må bättre...

Ja, det är verkligen så det är. Varje gång vi haft en diskussion hittils har det slutat med att vi förstått varandra (vad jag trott) och siktar åt samma håll. Men han kanske mest har gjort det för att han vet att det är vad som förväntas av honom, av mig och samhällsnormen, inte för att det är vad han vill.

Eller kanske helt enkelt för att han dels inte vill att du ska vara ledsen, och dels faktiskt inte förstår vad det är du tror ni kommit fram till, exakt. Och tvärt om. Du säger ju själv att du verkligen inte begriper vad han får ut av att göra de saker han gärna sysslar med, varför tror du att din sida av saken är lättbegripligare för honom? För mig låter det som smått hopplösa diskussioner i grunden, går ni inte in i detalj på exakt vad "förändra sig", "framtid", "skaffa barn", etc egentligen betyder för var och en av er så vet ni ju inte vad ni håller med varandra om. Och om ni går in och petar i det riktigt grundliga detaljerna så blir det istället en lista med fel att korrigera - precis vad ingen av er vill. Jag tror inte ni har samma mål, de bara råkar heta samma sak ibland?

 

[input]

Vad menar du med "hans utspel"? Att han i förmiddags sade att han inte vill förlora dig? Problemet var väl att han spelar datorspel/festar/flörtar och det har ju ingenting med cigaretterna att göra.

Med hans utspel menar jag när han igårkväll tog upp att jag inte vill att han ska vara sig själv och att han känner sig begränsad.

 

[input]

Han har ju ett intresse. Varför är inte dataspel ett godkänt intresse?

Jag har skrivit det innan, jag har inte haft problem med hans dataspelande utom när det gjort att jag fått sköta hemmet själv. Det är han som inte trivs med det längre utan vill "ta tag i sitt liv". Börja träna, sluta röka etc.

 

[Petruska]

Med hans utspel menar jag när han igårkväll tog upp att jag inte vill att han ska vara sig själv och att han känner sig begränsad.

Att det kom just igår kan så klart vara delvis påverkat av att han röker mindre, som en utlösande faktor. Men det låter ju inte som en känsla som bara fanns just igår. Utifrån vad du skriver, är ju den känslan hos honom lika begriplig som din känsla av otrygghet på grund av hans livsstil och åsikter.

 

[input]

Har detta varit hans egna önskemål, spontant? Eller har det varit hans reaktioner på kritik från dig? Det är skillnad på om hans önskan att förändras motiveras av att han faktiskt vill förändras, eller om den drivs av att du ska må bättre...



Eller kanske helt enkelt för att han dels inte vill att du ska vara ledsen, och dels faktiskt inte förstår vad det är du tror ni kommit fram till, exakt. Och tvärt om. Du säger ju själv att du verkligen inte begriper vad han får ut av att göra de saker han gärna sysslar med, varför tror du att din sida av saken är lättbegripligare för honom? För mig låter det som smått hopplösa diskussioner i grunden, går ni inte in i detalj på exakt vad "förändra sig", "framtid", "skaffa barn", etc egentligen betyder för var och en av er så vet ni ju inte vad ni håller med varandra om. Och om ni går in och petar i det riktigt grundliga detaljerna så blir det istället en lista med fel att korrigera - precis vad ingen av er vill. Jag tror inte ni har samma mål, de bara råkar heta samma sak ibland?

Att han vill ha lugn och ro har han sagt självmant, att han äntligen känner lugn för första gången med mig har han sagt själv, att han vill ha barn och familj har han sagt själv. Han hade inte reflekterat över att hans beteende kunde uppfattas som flörtigt eller att kroglivet kanske var intensivt förut. Så det kommer ju från mig och vår omgivning.