Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

[input]

Men vad innebär det rent konkret? Är det en faktisk förändring (vad? hur?) eller bara fler vaga ord att vara "överens" om?

Det vet jag inte faktiskt, det får nog framtiden utvisa. Han ska också säga mer hur han vill ha det och göra vad han vill utan att tänka på att jag ska bli ledsen. Vad jag förstår det som handlar det nog mest om att umgås med vem han vill, inte om festandet. Utan att han ska känna sig trygg med att kunna ta en promenad eller fika med nån tjejkompis. Det visste jag inte att han drog sig för, och det vill jag inte att han ska dra sig för.

 

[input]

Någonstans i tråden har TS skrivit att hon vill ha samma slags trygghet som ett barn har vis a vis sina föräldrar, en sten, en klippa att luta sig mot i stormen, (mina ord). Med sådana förväntningar kan det inte sluta annat än i katastrof.

Nej, det är väl verkligen ett tecken på att det brister väldigt i min självkänsla och i min egen trygghetskänsla, att jag ens har den drömmen. Jag har ofta tagit hand om andra, jag kanske längtar efter att själv bli omhändertagen. Och det blir ju ingen jämställd relation något av det.

 

[input]

T ex @input du skriver att du kan se dig själv med honom om 20 år. Vad är det du ser då? Inte du och honom som ni är och lever nu väl?

Nej det gör jag inte, och det gör nog inte han heller. Då är vi 50 och 60 år gamla. Då hoppas jag att livet ser annorlunda ut.

Jag tror att jag får ta och fundera på om och isåfall hur jag ska kunna må bra med de förutsättningar vi har nu. Som inte är dåliga (alltså han behandlar mig inte dåligt) utan bara annorlunda mot hur min drömbild ser ut av ett förhållande. För honom kan jag ju uppenbarligen inte ändra på och vill inte begränsa. Frågan är nog om jag klarar att må bra på det viset. Det vet jag inte.

 

[stjarnhimmel]

Det måste vi verkligen prata om, mycket mer. Jag vill att vi ska vara på samma sida och förvänta oss ungefär samma saker, så det slipper komma överraskningar längre fram. Jag har också frågat vid flera tillfällen "Vill du verkligen skaffa barn?" "vill du det för att jag vill det?" "Jag vill inte skaffa barn med någon som inte vill det lika mycket som jag" och han har väldigt bestämt hävdat att jo det vill han. Det är hans dröm, jag och två barn. Det är väl det som är runt omkring den basen som skiljer sig endel för oss i vad vi vill.

Det kan ju också vara så att han verkligen vill ha barn rent känslomässigt. ..men att det inte är "verkligt"
Dvs jag vill ha hund men skulle någon stå utanför min dörr och vilja ge mig en hund skulle jag inse att jag inte skulle vilja göra de förändringar som skulle krävas.
Det kan säkert vara så med barn också. Dvs det är lätt att säga att man vill ha barn. En annan att inse vad det skulle innebära i verkligheten

 

[input]

Intressant.
Jag spinner vidare. Din otrygghet, som jag uppfattar kommer av uppväxten eller händelser från förr, har du fått någon hjälp kring den o pratat om din upplevelse? För jag ser det som att han inte kan göra så mkt åt det hela utan allt ligger på dig. Missförstå mig nu rätt. Den ende som man kan ändra på är sig själv o jag misstänker att det här mönstret som du äger är ett återkommande mönster? Kanske känner du igen dig själv om du tittar bakåt i dina tidigare relationer?

Så om jag förstår det hela rätt handlar allt om att du känner dig otrygg i förhållandet o kanske har gjort så i de flesta du haft bakåt i tiden också?

Ja det är väldigt rätt, jag känner mig otrygg och har gjort det förut också. Jag har stora issues från mitt tidigare liv och han har stora issues från sitt, men de är väldigt olika. Frågan är om vi kan stärka varandra istället för att stjälpa varandra.

 

[Korven]

När du beskriver honom låter han som en omogen 25-årig spelnörd som stannat i den mentala växten på 17 år.

 

[Squie]

Ja det är väldigt rätt, jag känner mig otrygg och har gjort det förut också. Jag har stora issues från mitt tidigare liv och han har stora issues från sitt, men de är väldigt olika. Frågan är om vi kan stärka varandra istället för att stjälpa varandra.

Som jag ser det så lämna honom utanför. Det är inte där det ligger, inte som jag ser det. Det är upp till dig o få rätsida på dig själv. Vis av erfarenhet är vi människor djur av mönster och det måste brytas. Tankefelet som jag ser det handlar om att lära sig tänka annorlunda o räta ut saker i ens uppväxt/liv som gör att ens negativa spiral fortfarande snurrar. O det arbetet tillfaller dig o mig som individer o inget vi kan förvänta oss av någon annan att låta göra jobbet åt oss. Frågan är om du är intresserad av att gräva o förändra dig själv o få rätsida på saker från uppväxten? Det har en förmåga att bita en i rumpan när en minst anar det o när en minst vill ha det.

Att ha en partner som stöd är absolut bra, men kanske kan han inte i dagsläget ge dig exakt det du vill ha/behöver + att han inte ska vara din terapeut utan bara en medmänniska. Han har ju som du tidigare skrivit sina bekymmer. Kraften o förändringen måste komma någon annanstans ifrån.

 

[Nethril]

Angående datorspelandet.
Min sambo spelar otroligt mycket datorspel. Ett tag störde det mig att han satt uppe sent varenda kväll så att vi aldrig gick och lade oss ihop. Det störde mig att han var vid datorn och jag i soffan. Hela kvällarna. I samma rum men han var borta. Med lurar. Det var jag inte van vid och jag kände mig needy och sur och tråkig och allt möjligt.
Tog iallafall upp det med honom och han sa att han skulle försöka tänka på det och avsluta tidigare så kunde vi iallafall gå och lägga oss ihop. Jag var skitnöjd. I de två dagar det höll innan han var tillbaka i gamla vanor.
Sedan pratade vi igen, han ändrade beteende i några dagar och föll tillbaka igen.

Eftersom han har så mycket andra egenskaper som jag uppskattar så insåg jag att jag får ändra på min egen inställning. Detta är en av hans största intressen och jag gav det inte ens en chans. Så jag intresserade mig lite för spelen, hittade några som lät mer intressanta än andra och så spelade han dem så jag kunde sitta med och titta på tv:n.
Lurarna av och vi kunde diskutera både spelet, strategin och annat allmänt under tiden han spelade. Rätt roligt faktiskt.

Detta var tre år sedan. Idag nördar vi båda krigssimulator ihop och spelar ett par gånger/vecka med andra.
Blivit totalfrälst i denna typ av spel och det är faktiskt väldigt utvecklande och givande. Dessutom har jag problem med tankar/minne/koncentration (pga sjukdom) och det är precis lagom att koncentrera sig på ett uppdrag en stund. Vi samarbetar dessutom bättre IRL efter att jag också började spela men det är såklart mycket det specifika spelets förtjänst.

Och, vi är snart 30

 

[CillaW]

Det vore förfärligt med ett förhållande där en inte har några egna intressen....
Jättekul när man är tillsammans med nån som har ett intresse som man kan bli nyfiken på och rent av intressera sig för själv

 

[Kattennizze]

Och jag ser den totala motsatsen? Jag tycker TS har så himla rätt i allt hon skriver, det ÄR normalt att växa upp, speciellt när man är 40 år??, det är helt normalt att vilja ta det lite lugnare och stanna hemma, planera familj och att vad det innebär när man är 30. Tycker inte TS har några bergfasta föreställningar alls utan hon hör till oss som gör som folk mest. När det kommer till sambon däremot så verkar han oerhört barnslig. Vem över 40 sitter fast i dataspel för att sen skylla det beroendet på sin sambo? Hur tänkte han där?? Och att gå ut o festa varenda helg och prompt stanna ute tills ställena stänger är ju faktiskt nåt som de flesta har slutat med när de är 30, för att inte nämna 40...så för mig är TS en helt vanlig tjej med helt vanliga förväntningar som tyvärr träffat en kille som aldrig vuxit upp o som lär få svårt att göra det nu. Jag har också svårt att se att detta kommer fungera, tror också att han säger att han vill ha barn och familj för det är det som förväntas av honom men jag ser många långa kvällar när TS sitter där själv med barnen innan han växt upp. Om han nånsin gör det. Så mitt råd är att hitta en som vill samma som du, TS, nu.

Jag tycker det verkar jäkligt tråkigt att växa upp.

 

[Lena Furberg]

Ja det är väldigt rätt, jag känner mig otrygg och har gjort det förut också. Jag har stora issues från mitt tidigare liv och han har stora issues från sitt, men de är väldigt olika. Frågan är om vi kan stärka varandra istället för att stjälpa varandra.

Jag tänker, att det i hans fall finns ett glapp mellan vad han "vill vilja" och vad han "vill". Han kanske verkligen önskar att han kunde bli nöjd och tillfreds med "Svensson-livet", det kanske är en utopi för honom? En vacker dröm som han så gärna skulle vilja se sig själv -och dig!- i. Men när det sen kommer till kritan hjälper det inte hur mycket han än "vill vilja", han "vill" i slutänden ändå inte. Det är inte "han". Eller...?

 

[Philosophia]

Angående datorspelandet.
Min sambo spelar otroligt mycket datorspel. Ett tag störde det mig att han satt uppe sent varenda kväll så att vi aldrig gick och lade oss ihop. Det störde mig att han var vid datorn och jag i soffan. Hela kvällarna. I samma rum men han var borta. Med lurar. Det var jag inte van vid och jag kände mig needy och sur och tråkig och allt möjligt.
Tog iallafall upp det med honom och han sa att han skulle försöka tänka på det och avsluta tidigare så kunde vi iallafall gå och lägga oss ihop. Jag var skitnöjd. I de två dagar det höll innan han var tillbaka i gamla vanor.
Sedan pratade vi igen, han ändrade beteende i några dagar och föll tillbaka igen.

Eftersom han har så mycket andra egenskaper som jag uppskattar så insåg jag att jag får ändra på min egen inställning. Detta är en av hans största intressen och jag gav det inte ens en chans. Så jag intresserade mig lite för spelen, hittade några som lät mer intressanta än andra och så spelade han dem så jag kunde sitta med och titta på tv:n.
Lurarna av och vi kunde diskutera både spelet, strategin och annat allmänt under tiden han spelade. Rätt roligt faktiskt.

Detta var tre år sedan. Idag nördar vi båda krigssimulator ihop och spelar ett par gånger/vecka med andra.
Blivit totalfrälst i denna typ av spel och det är faktiskt väldigt utvecklande och givande. Dessutom har jag problem med tankar/minne/koncentration (pga sjukdom) och det är precis lagom att koncentrera sig på ett uppdrag en stund. Vi samarbetar dessutom bättre IRL efter att jag också började spela men det är såklart mycket det specifika spelets förtjänst.

Och, vi är snart 30

För att spinna vidare på detta så undrar jag om den som känner sig osedd hemma när partnern sitter i ett rum med lurar och spelar skulle ha känt sig lika osedd om partnern hade spenderat samma antal timmar på en hobby utanför hemmet. Jag tror inte det. Det är nog lätt att se den som utövar sin hobby hemma som lat och oengagerad (t.ex. "Varför spelar X när hen ser att det är stökigt hemma?" eller "Varför tillbringar inte X mer tid med mig trots att vi är hemma samtidigt?") när det i själva verket handlar om att partnern aktivt utövar sitt intresse.

Jag tycker verkligen att det är toppen att du ändrade din inställning och att du också upptäckte att det faktiskt är en meningsfull och stimulerande hobby.

 

[Kattennizze]

Nej, det är väl verkligen ett tecken på att det brister väldigt i min självkänsla och i min egen trygghetskänsla, att jag ens har den drömmen. Jag har ofta tagit hand om andra, jag kanske längtar efter att själv bli omhändertagen. Och det blir ju ingen jämställd relation något av det.

Vad betyder att bli omhändertagen? Klappa någon hela tiden, hålla handen, pussas, bli matad med godis eller vad betyder det?

 

[CillaW]

Jag tycker det verkar jäkligt tråkigt att växa upp.

Om man inte har blivit vuxen när man fyllt 50, så slipper man.

 

[Petruska]

Ja, det är nog så det blivit. Jag har nog tagit en typiskt kvinnoroll och han en typiskt mansroll. I många fall.

Vi är nog båda ganska eniga i att det här är värt att kämpa för, men inte till vilket pris som helst. Jag trodde nog, innan igår, att vi hade hittat en rätt så bra lösning och att vi båda mådde bra i det. Uppenbarligen var det inte så från hans sida. Det vi kommit överens om nu (vilket kom från honom) är att vi ska försöka bli bättre på att förstå varandra.

Så den här rollen där du går in för relationen, ägnar mycket tid och kraft åt relationen, tolkar dig själv och honom, ser middagen som en social viktig händelse, vill att er relation är i centrum för honom också när ni är ute etc etc etc - det är något du "vanligtvis" inte har, utan du har "tagit" den rollen med honom?

Medan hans sätt att köra sitt rejs, göra sina grejer och så för all del ställa upp på de samtal om relationen du initierar - det är något han lagt sig till med tillsammans med dig?

Hurdana var ni då på varsitt håll innan ni blev ihop? Helt annorlunda?

 

[Kattennizze]

Om man inte har blivit vuxen när man fyllt 50, så slipper man.

Yeeeeeeess! Men nu har jag faktiskt några år kvar dit så än är det inte för sent och kamma till sig och slå sig till ro och börja kamma mattfransarna på helgerna.

 

[CillaW]

Yeeeeeeess! Men nu har jag faktiskt några år kvar dit så än är det inte för sent och kamma till sig och slå sig till ro och börja kamma mattfransarna på helgerna.

Var försiktig! Själv är jag på den säkra sidan.

 

[Petruska]

Jag tänker, att det i hans fall finns ett glapp mellan vad han "vill vilja" och vad han "vill". Han kanske verkligen önskar att han kunde bli nöjd och tillfreds med "Svensson-livet", det kanske är en utopi för honom? En vacker dröm som han så gärna skulle vilja se sig själv -och dig!- i. Men när det sen kommer till kritan hjälper det inte hur mycket han än "vill vilja", han "vill" i slutänden ändå inte. Det är inte "han". Eller...?

Han vet väl vad en vuxen man i hans ålder "bör" vilja. Hans omgivning tycks ju inte ha försummat att upplysa honom om det.

 

[vallhund]

Var försiktig! Själv är jag på den säkra sidan.

Jag med, men inte kammar jag mattfransar för det.

 

[CillaW]

Jag med, men inte kammar jag mattfransar för det.

Antyder du att jag kammar mattfransar??