Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv.
Jag är i ett förhållande sedan 2 år tillbaka med en man som är 10 år äldre än jag. Jag är snart 30 och han är snart 40. Vi bor tillsammans sedan ett år och ingen av oss har barn sedan innan.
Redan från början så har jag tyckt att det varit jobbigt att han haft en del kvinnliga vänner. De är alla i min ålder och har funnits med från start, så det är inga nya bekantskaper. De har umgåtts via gymmet flera gånger i veckan, på fester, ute på krogen, genom fikor på stan etc. Från början kände jag att det bara var jag som behövde vänja mig vid att män kan ha tjejkompisar och att de inte behöver utgöra något hot mot mig. Han är en öppen, trevlig och härlig människa som många vill vara vän med oavsett kön och han är social och tycker om att ha många människor omkring sig, oavsett kön. Ju längre vårt förhållande gått (från 6 månader in kanske) så har detta blivit en stor issue för mig. Jag fick reda på att den ena vännen var en gammal kk och det knöt sig direkt i magen på mig. Hon är 15 år yngre än honom och att hitta dem på stan på en uteservering gjorde mig så ångestfylld. De satt bara och fikade.
efter det tog jag ett tillfälle och pratade med honom om hur jag kände. Jag blev känslosam och erkände att detta är en svag punkt för mig och att jag har ångest över att han har så många kvinnliga vänner. Jag sa inte att det var fel (vilket jag inte tycker) men ville att han skulle veta varför och hur jag kände. Det blev ett ganska bra samtal där vi i princip kom fram till att jag skulle jobba på min självkänsla och han skulle försöka vara förstående. Någonstans där knöt det sig.
Vid ett par tillfällen har det blivit konflikter där jag tyckt att han betett sig fel. Över tiden vi varit tillsammans har jag framfört kritik till honom vid ett par tillfällen, som har med hans livsstil att göra. Han har (haft) en vana att gå ut de flesta helger på krogen med sina vänner och vid ett tillfälle när jag var med var han flörtig mot två andra tjejer på ett sätt som jag inte tyckte kändes okej. Inte så att han gjorde någonting, men var bara med dem på dansgolvet (fast jag stod ett par meter ifrån och dansade med våra vänner), gick iväg och bjöd dem på drinkar utan att inkludera mig eller presentera mig. En vän till honom och hennes väninna. Då reagerade två gemensamma vänner på hans beteende och undrade vad han höll på med. Ingenting han reflekterade över, utan tyckte att det var väl precis som om han hade träffat två killkompisar där. Såna grejer har det blivit ett par gånger.
Vi har olika syn på vad som är flörtigt och inte. Han menar att han måste få ge sina tjejkompisar en lång varm kram, en puss på kinden och berätta för dem att han tycker de är fina utan att det ska vara något mer, för det är sån han är. Han är en varm och öppen person som vill kunna vara sig själv. Det betyder inte att han vill ligga med dem. Jag är mer konservativ (och osäker?), och tycker att det är väldigt onödigt att vara för "kärvänlig" då det lätt leder till missförstånd. Inte så att en kram är att vara för kärvänlig utan att man kanske inte behöva lägga på det där extra. Han förstår mig inte.
Vi har också olika syn på otrohet och det tror jag är en anledning till att jag känner mig osäker. Jag vet att flera av hans vänskapsrelationer lett till kk-förhållanden (innan vi träffades, ska tilläggas). Han har en väldigt avslappnad syn på sex och tycker absolut inte att det behöver innehålla känslor. Och han tycker att man kan vara vän med de man legat med på samma sätt som någon man inte legat med. Han har också en mycket större förståelse för att folk är otrogna och menar att "det är inte så lätt att vara människa". Han dömer inte människor som är det utan menar att det finns oftast flera faktorer som spelar in. Han är absolut inte för det och tycker det är en riktigt dålig greja tt göra, men han har mer förståelse för det än jag. Nästan alla hans vänner är otrogna på ett eller annat vis eller har varit medans vi varit tillsammans. Både kvinnliga och manliga. Jag menar att det är förkastligt rent moraliskt och att det är det värsta man kan göra mot en annan människa. Absolut att det kan hända, men då ska det tas allvarligt på, man ska vara ärlig mot sin partner och man ska rannsaka sig själv och sitt beteende. Han tänker mer att han inte ska lägga sig i så mycket, han bryr sig inte om deras relationer, det är deras bekymmer och de är härliga människor utöver... Det handlar alltså om flera otrohetsaffärer utanför äktenskap, hans manliga vänner som hånglar med andra tjejer än sina flickvänner på dansgolvet mer än en gång etc... och det är ingen big deal för honom. Han hävdar ändå att han aldrig skulle vara otrogen mot mig (vilket jag tror på).
Vi har också olika syn på uteliv. Han tycker att det är trevligt att hänga på krogen var och varannan helg och jag är i princip färdig med det livet. Han hävdar att han egentligen inte har så stort intresse av det men det blir ofta så han umgås med sina vänner eftersom de tar initiativet att fråga honom om han vill gå ut och ta en öl (vilket 9 gånger av 10 slutar med att han är ute till stängning) och han vill umgås med dem och ta tillvara på sina vänskapsrelationer. Jag menar att det finns andra sätt att umgås på. Jag vill ABSOLUT att han ska ta tillvara på sina vänner men man kan umgås på andra sätt än på krogen. Jag vill leva ett liv där jag och min partner gör de flesta saker ihop på helgerna, jag vill inte sitta och vänta varannan fredag eller lördag på att han är ute på krogen. Mina vänner har familj och umgås med dem på helgerna. Absolut att man kan gå ut någon gång ibland, men jag vill inte ha det som livsstil, det är jag för gammal för. Men tydligen inte han, som är 10 år äldre... de flesta av hans vänner är i min ålder, både de kvinnliga och manliga. Han gick ut mycket mer innan vi träffades dock.
Nu igår blev det en lång diskussion där han tycker att jag inte vill att han ska vara sig själv, utan vill ändra på hans sätt att vara. Han känner sig begränsad och vill inte göra mig ledsen och därför drar han sig för saker. Jag säger att jag inte vill det men att det borde vara en naturlig reaktion för honom att inte hänga på krogen jämt och att han visst kan umgås med sina tjejkompisar men behandla dem som han behandlar sina killkompisar. Jag berättar också rakt ut väldigt tydligt (vilket jag gjort flera gånger förut) att jag är färdig med festlivet, jag vill ha familj och hitta på andra saker på helgerna MED min familj än att gå ut och festa och han menar att han också är där men att det ena inte behöver utesluta det andra. Självklart, en gång i månaden kanske eller vad det nu blir tycker jag också är helt okej (jag vill också kunna gå ut med mina kompisar) men när det är nästan varje helg så känns det inte så kul. Och det känns inte kul att han säger nej pga mig heller.
Nu känns det bara som att jag är en tråkig morsa som vill berätta för honom att han snart är 40 år och borde växa upp. Jag vill inte behöva berätta det för honom. Har jag förväntningar på vår relation som han inte kan uppfylla?
Det jag vill är att känna mig trygg, vara medräknad i hans planer, vara en självklar del i hans liv. Han vill samma sak, ändå krockar det uppenbarligen och han känner sig begränsad... nu vågar han knappt ta en promenad med en tjejkompis för att han tror att jag ska bli ledsen. Och jag är den där typiska tjejen som ska styra upp sin kille och säga till honom vad han kan och inte kan göra... Suck. Vill inte vara här. jag vill ha honom, och han vill ha mig, vi planerar barn och familj, hus osv och har inte någon önskan om någon annan. Varför är det såhär? Hur ska vi komma förbi?
) Jag bara väntar på att jag ska bli så frisk att jag kan ut och dansa igen 
Som jag har längtat efter det i alla år som sjuk! Inte tänker jag bli en gammal gumma bara för att någon annan tycker att det är lämpligt. Det är mitt liv, jag bestämmer!
