Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

[kryddelydd]

Jag känner väl att han ibland blir så insnöad på sitt och vad han vill och vart att han inte ser mig och oss.

Det tycker jag att ni verkar vara två om.

Håller med dem som tidigare skrivit:
ni verkar vara helt olika i vilken livsstil ni vill ha.

Du kommer inte att kunna ändra på din partner. Den enda man faktiskt kan ändra på är sig själv, och sina förhållningssätt gentemot verkligheten.

Är du villig att ändra på dig för att passa in i hans livsstil?
Är du villig att ge upp det du vill ha, och tror du att du blir nöjd om du känner dig tvingad att ändra på dig?

Om svaret på de sista två frågorna är "nej", så fundera på varför din kille skulle svara "ja" på samma frågor.

 

[input]

Att det kom just igår kan så klart vara delvis påverkat av att han röker mindre, som en utlösande faktor. Men det låter ju inte som en känsla som bara fanns just igår. Utifrån vad du skriver, är ju den känslan hos honom lika begriplig som din känsla av otrygghet på grund av hans livsstil och åsikter.

Ja det har du nog rätt i. Bara att anledningen till att han tog upp det kanske delvis var cigarettstoppet.

Jag kan förstå att mina förväntningar kan vara svåra att leva upp till, de är nog höga.

 

[Trani]

Jag har skrivit det innan, jag har inte haft problem med hans dataspelande utom när det gjort att jag fått sköta hemmet själv. Det är han som inte trivs med det längre utan vill "ta tag i sitt liv". Börja träna, sluta röka etc.

Du visar ju tydligt att du inte har mycket till övers för dataspel. Du skulle inte ha problem om intresset var ett annat som gjorde att han var borta mycket skriver du. Och du uttrycker det som att "om han skaffar ett intresse" som om dataspel inte är ett intresse. Träning är tydligen ett godkänt intresse enligt dig.

Bara spelbiten är ju svår att komma runt. En gamer och en som tycker att dataspel inte ens räknas som intresse ska dela hushåll...

 

[hagel]

Ja jag ser att en del av er tolkar det så, gissar på er som inte har livsstilen med familj och barn, men jag vill ställa motfrågan då, hur många av er är 40 plus o springer på krogen som ni gjorde när ni var 20? Jag tippar på att det är en minoritet. Om det då är en minoritet, vilken typ av liv levs det då mest? Jo det jag beskrev som "normalt" och värderingen jag la i det ordet var då att majoriteten lever sina liv såsom TS har en önskan att göra.

Det majoriteten gör är det vanligaste. Däremot är det precis lika normalt att leva loppan på krogen även efter 40 årsdagen.

Vanligt.- Ovanligt
Normalt - Onormalt

 

[stjarnhimmel]

Jag ska fråga honom mer om det, om hur han tänker sig leva om vi får barn. Jag har inga problem med ifall han vill ta en kväll på stan någon gång ibland med sina kompisar, det kommer jag säkert också vilja göra. Men inte som en rutin flera gånger i månaden. Men det verkade det inte alls som att han hade tänkt sig utan bara "någon gång ibland". Behöver prata mer om det. Om hans föreställning av familjeliv vs mitt. Och om de är kompatibla.

Jag tänker också att ord som" ibland " kan betyda olika för olika människor. Någon tycker att vi pratade om att gå på krogen en gång i månaden och någon annan anser att det är tre gånger i veckan.
Jag tror därför att det är lätt att ni pratar om varandra.

Men jag tror det är bra med ett samtal. Att tex reda ut om han sagt att han tex vill ha barn för att du ska bli glad. Och hur vill han leva med barn. Vill ni leva likadant?

 

[kryddelydd]

Jag har sagt till honom att vissa saker har jag velat förändra (flörtandet med kvinnor etc) men det enda jag vill förändra är sånt som gör mig ledsen. Då sa han att han hoppas att jag inte blir ledsen av något som är HAN. Och det hoppades jag också...

Igen: du kan inte ändra på honom.
Han är som han är.

Om du vill leva tillsammans med honom, behöver du jobba med dina reaktioner och ditt förhållningssätt till den delen av honom.

Jag menar absolut inte att du ska behöva ändra på dig själv heller, men om det är så att ni båda mår dåligt nu; du utifrån hans beteende; han utifrån din respons och feedback kring hans beteende, så måste NÅGONTING ändras.

och det kan vara så att ni inte fungerar bra att leva tillsammans.

 

[input]

Det tycker jag att ni verkar vara två om.

Håller med dem som tidigare skrivit:
ni verkar vara helt olika i vilken livsstil ni vill ha.

Du kommer inte att kunna ändra på din partner. Den enda man faktiskt kan ändra på är sig själv, och sina förhållningssätt gentemot verkligheten.

Är du villig att ändra på dig för att passa in i hans livsstil?
Är du villig att ge upp det du vill ha, och tror du att du blir nöjd om du känner dig tvingad att ändra på dig?

Om svaret på de sista två frågorna är "nej", så fundera på varför din kille skulle svara "ja" på samma frågor.

Jag har flera gånger frågat honom om det och vilken livsstil han egentligen vill ha, och fått svar att han vill ha detsamma som jag. Dvs lugna ner sig, ha trygghet och familj. Och jag tror på honom till 100% när det gäller det. Däremot tror jag att vi har olika bild av vad det innebär.

Jag är faktist inte säker på att vår målbild skiljer sig jättemycket ifrån varandras, det jag skulle behöva "kompromissa med" (konstigt ord) är väl att han kanske vill ta sig en utekväll lite oftare än jag. Det andra han beskriver, att ha egna intressen med träning, bjuda hem folk på middag, umgås med vänner på varsitt håll, det ser jag som självklarheter. Utefter vad vardagen tillåter då givetvis, jag vet inte hur lite tid man får till sånt när man har småbarn.

Däremot vet jag att vår väg till "målet" skiljt sig åt väldigt, och han levde ett helt annat liv än jag innan vi träffades. Han kommer från en annan värld, som han själv uttrycker det.

På din första av de 2 frågorna svarar jag solklart JA, om han gör detsamma. Jag skulle absolut kunna tänka mig att mötas på halva vägen, och gör redan det som det är. Men det ska komma från båda håll.

Den sista frågan beror på lite vad det handlar om, om han inte skulle vilja ha barn tex, då skulle jag inte kunna kompromissa. Men det vill han...

 

[et_flickan]

Som norm motståndare, datorspelande, hockey älskande och hemmasittande tråkmåns som gärna festar till tidig morgon flera helger i rad ibland med en partner som är precis som mig så säger jag som så många andra. Är du inte trygg i den här relationen så gå vidare. Kan du leva med att det är så här så stanna. Livet är för kort för att vara i en relation som inte fungerar är min åsikt.

 

[kryddelydd]

Jag tror att det beror på att han själv visat att han vill ändra på sig. Ord som "jag kan inte hålla på och festa som jag gör", "Jag har inget intresse av det", "Jag kan inte hålla på och flirta, jag har varit en idiot", "jag vill bara ha trygghet och lugn", "Du ger mig ett lugn jag aldrig känt", "Jag vill ha barn och leva familjeliv med dig" etc. Men så kommer en kväll som igår då det inte alls verkar som att han känner så utan bara trycker tillbaka sin person för min skull. Jo han vill fortfarande ha familjeliv och trygghet och lugn men inte utan fester och att umgås fritt som han vill. Det får mig att känna mig som en vidrig person, och också lite lurad.

Ja, han är duktig på att trösta dig.

 

[Petruska]

Ja det har du nog rätt i. Bara att anledningen till att han tog upp det kanske delvis var cigarettstoppet.

Jag kan förstå att mina förväntningar kan vara svåra att leva upp till, de är nog höga.

Det vet jag inte. Jag tycker att ni båda verkar ha rätt begripliga önskemål. Men de verkar inte matcha varandra särskilt väl.

Utifrån vad du skriver, så spelar du som jag ser det en väldigt bekant sorts kvinnoroll. Han spelar en bekant sorts mansroll. Era utgångspunkter verkar väldigt genuskodade, de stämmer väl med era respektive könsroller.

Personligen har jag väldigt svårt att förstå att tvåsamheten kan vara så viktig att den får vara så här jobbig och smärtsam. Jag förstår inte varför tvåsamhetens pris får vara så högt. På ett sätt tycks ni ju vara enade på den punkten: förhållandet får vara så här plågsamt. Det är ok för er att ni förstår varandra så här dåligt.

 

[input]

Du visar ju tydligt att du inte har mycket till övers för dataspel. Du skulle inte ha problem om intresset var ett annat som gjorde att han var borta mycket skriver du. Och du uttrycker det som att "om han skaffar ett intresse" som om dataspel inte är ett intresse. Träning är tydligen ett godkänt intresse enligt dig.

Bara spelbiten är ju svår att komma runt. En gamer och en som tycker att dataspel inte ens räknas som intresse ska dela hushåll...

Fast nej, jag skrev att jag inte har mycket till övers för att han spelar dataspel medan jag sköter hemmet. På samma sätt som det inte hade varit okej om jag hängt i stallet all vaken tid och låtit honom sköta mycket mer hemma. Kanske sagt kvart i nio "Jag är hemma kl nio, då kan vi äta", han gjort iordning maten och jag kommer inte hem förrän halv tio när det är kallt, upprepade gånger. Jag har sagt att jag tycker det är bra att han har en hobby. Det är han som inte trivts med det, många gånger sagt att han är i en bubbla och vill sluta spela. Nu har han börjat träna istället, jättebra för honom. Hade det varit paintball eller bowling eller målning hade det varit lika fine.

 

[input]

Det vet jag inte. Jag tycker att ni båda verkar ha rätt begripliga önskemål. Men de verkar inte matcha varandra särskilt väl.

Utifrån vad du skriver, så spelar du som jag ser det en väldigt bekant sorts kvinnoroll. Han spelar en bekant sorts mansroll. Era utgångspunkter verkar väldigt genuskodade, de stämmer väl med era respektive könsroller.

Personligen har jag väldigt svårt att förstå att tvåsamheten kan vara så viktig att den får vara så här jobbig och smärtsam. Jag förstår inte varför tvåsamhetens pris får vara så högt. På ett sätt tycks ni ju vara enade på den punkten: förhållandet får vara så här plågsamt. Det är ok för er att ni förstår varandra så här dåligt.

Ja, det är nog så det blivit. Jag har nog tagit en typiskt kvinnoroll och han en typiskt mansroll. I många fall.

Vi är nog båda ganska eniga i att det här är värt att kämpa för, men inte till vilket pris som helst. Jag trodde nog, innan igår, att vi hade hittat en rätt så bra lösning och att vi båda mådde bra i det. Uppenbarligen var det inte så från hans sida. Det vi kommit överens om nu (vilket kom från honom) är att vi ska försöka bli bättre på att förstå varandra.

 

[Squie]

Jag tänkte svara på ditt inlägg precis. Jag tror absolut att det är som du skriver, min vision om en lycklig relation är att jag vill kunna ha honom som min sten, den jag alltid kan lita på, den som alltid finns där för mig no matter what. Det kanske är därför jag blir så sjukt otrygg av hans syn på otrohet. Jag vill kanske ha den villkorslösa kärlek och trygghet som man kan förvänta sig av en förälder, den som aldrig kan fallera. Och känns mig omhändertagen. Jag kanske måste inse att det är naivt och inte förvänta mig det av en annan människa...

FAST, jag vill INTE att han ska vara hemma med mig hela tiden och göra sånt jag vill. Jag uppmuntrar honom till att gå ut och träffa kompisar, skulle han skaffa ett intresse så är jag jätteglad även om det skulle innebära att han är borta mycket. Nu har han tränat varje dag hela veckan och det har jag bara uppmuntrat och tyckt vart härligt. Det får gärna fortgå om han mår bra av det. Men jag har väldigt svårt att förlika mig med att det oftast måste ske på krogen med alkohol inblandat. Speciellt som det verkar som att det inte är hans avsikt utan det "bara blir så" för att han inte tar egna initiativ eller kommer med egna förslag.

Intressant.
Jag spinner vidare. Din otrygghet, som jag uppfattar kommer av uppväxten eller händelser från förr, har du fått någon hjälp kring den o pratat om din upplevelse? För jag ser det som att han inte kan göra så mkt åt det hela utan allt ligger på dig. Missförstå mig nu rätt. Den ende som man kan ändra på är sig själv o jag misstänker att det här mönstret som du äger är ett återkommande mönster? Kanske känner du igen dig själv om du tittar bakåt i dina tidigare relationer?

Så om jag förstår det hela rätt handlar allt om att du känner dig otrygg i förhållandet o kanske har gjort så i de flesta du haft bakåt i tiden också?

 

[Trani]

Fast nej, jag skrev att jag inte har mycket till övers för att han spelar dataspel medan jag sköter hemmet. På samma sätt som det inte hade varit okej om jag hängt i stallet all vaken tid och låtit honom sköta mycket mer hemma. Kanske sagt kvart i nio "Jag är hemma kl nio, då kan vi äta", han gjort iordning maten och jag kommer inte hem förrän halv tio när det är kallt, upprepade gånger. Jag har sagt att jag tycker det är bra att han har en hobby. Det är han som inte trivts med det, många gånger sagt att han är i en bubbla och vill sluta spela. Nu har han börjat träna istället, jättebra för honom. Hade det varit paintball eller bowling eller målning hade det varit lika fine.

Det där är exempel på det @Petruska skrev, att du spelar en bekant kvinnoroll. Att sätta stort värde på den sociala dimensionen i middagen och att ta ansvar över det är typiskt för den normativa kvinnorollen i en tvåsamhet. Som någon annan skrev så kan du ju äta middag och låta honom äta när han vill/kan. Du kan till och med laga middag till bara dig själv.

 

[Monstermom]

Det vi kommit överens om nu (vilket kom från honom) är att vi ska försöka bli bättre på att förstå varandra.

Men vad innebär det rent konkret? Är det en faktisk förändring (vad? hur?) eller bara fler vaga ord att vara "överens" om?

 

[kryddelydd]

På din första av de 2 frågorna svarar jag solklart JA, om han gör detsamma. Jag skulle absolut kunna tänka mig att mötas på halva vägen, och gör redan det som det är. Men det ska komma från båda håll.

Fast nej, du svarar inte ja på min fråga. Genom hela tråden visar du att du svarar nej.
Du klarar inte att ändra dig för att passa in i hans livsstil (tänker på de saker du tagit upp som är jobbiga för dig).
Du kanske egentligen är villig att ändra dig, men det är tydligt att du inte klarar göra det.
Frågorna är inte villkorade: det är inte en kohandel med kompromisser.

Och jag tycker inte att du ska ändra dig heller, det är inte fel att vilja ha det som du beskriver att vilja ha.

 

[Trani]

Personligen har jag väldigt svårt att förstå att tvåsamheten kan vara så viktig att den får vara så här jobbig och smärtsam. Jag förstår inte varför tvåsamhetens pris får vara så högt. På ett sätt tycks ni ju vara enade på den punkten: förhållandet får vara så här plågsamt. Det är ok för er att ni förstår varandra så här dåligt.

Inte bara det, tvåsamheten verkar vara väldigt specifik och trång. Två personer som försöker göra tvåsamhet från en bild av vad tvåsamhet är (bör vara) och inte efter sig själva. (Det du i och för sig är inne på med könsroller.)

T ex @input du skriver att du kan se dig själv med honom om 20 år. Vad är det du ser då? Inte du och honom som ni är och lever nu väl?

 

[vallhund]

Intressant.
Jag spinner vidare. Din otrygghet, som jag uppfattar kommer av uppväxten eller händelser från förr, har du fått någon hjälp kring den o pratat om din upplevelse? För jag ser det som att han inte kan göra så mkt åt det hela utan allt ligger på dig. Missförstå mig nu rätt. Den ende som man kan ändra på är sig själv o jag misstänker att det här mönstret som du äger är ett återkommande mönster? Kanske känner du igen dig själv om du tittar bakåt i dina tidigare relationer?

Så om jag förstår det hela rätt handlar allt om att du känner dig otrygg i förhållandet o kanske har gjort så i de flesta du haft bakåt i tiden också?

Någonstans i tråden har TS skrivit att hon vill ha samma slags trygghet som ett barn har vis a vis sina föräldrar, en sten, en klippa att luta sig mot i stormen, (mina ord). Med sådana förväntningar kan det inte sluta annat än i katastrof.

 

[input]

Jag tänker också att ord som" ibland " kan betyda olika för olika människor. Någon tycker att vi pratade om att gå på krogen en gång i månaden och någon annan anser att det är tre gånger i veckan.
Jag tror därför att det är lätt att ni pratar om varandra.

Men jag tror det är bra med ett samtal. Att tex reda ut om han sagt att han tex vill ha barn för att du ska bli glad. Och hur vill han leva med barn. Vill ni leva likadant?

Det måste vi verkligen prata om, mycket mer. Jag vill att vi ska vara på samma sida och förvänta oss ungefär samma saker, så det slipper komma överraskningar längre fram. Jag har också frågat vid flera tillfällen "Vill du verkligen skaffa barn?" "vill du det för att jag vill det?" "Jag vill inte skaffa barn med någon som inte vill det lika mycket som jag" och han har väldigt bestämt hävdat att jo det vill han. Det är hans dröm, jag och två barn. Det är väl det som är runt omkring den basen som skiljer sig endel för oss i vad vi vill.

 

[Squie]

Någonstans i tråden har TS skrivit att hon vill ha samma slags trygghet som ett barn har vis a vis sina föräldrar, en sten, en klippa att luta sig mot i stormen, (mina ord). Med sådana förväntningar kan det inte sluta annat än i katastrof.

Jag håller helt med dig. Jag ser det som att det vi får ta del av i TS liv egentligen handlar om något annat. Det vi läser är symtom till något annat. Vilket inte är utmärkande för TS utan för oss alla mänskliga varelser.