Hemmafruar utan barn?

[AraSlei]

Jag har inte alls de resurserna som ett arbete har för att roa mig.
Att köpa ett fordon för någon miljon och köra runt med det känns inte görbart.
Dessutom så vill jag ha sammanhanget med passagerare, kollegor och planering.
Samma sak när jag jobbade inom telecom, jag fick leka med saker som var utom räckhåll inom den privata världen.

Ptja, en vän är rallyförare och kör runt i ett fordon för en dryg miljon (som han dessutom krockar med jämna mellanrum), bara för skojs skull - så allt är ju möjligt Men jag förstår ditt dilemma, om ditt främsta intresse är att köra buss så är det svårt att underhålla sig utan det. Då känns det ju som att du borde jobba, och inte vara hemma.

 

[Inte_Ung]

om ditt främsta intresse är att köra buss så är det svårt att underhålla sig utan det.

Inte främsta, hästarna kommer nog först ändå.
Och där har jag plöjt ner mina pengar i en gård att ha dem på.
Men bara hästarna räcker liksom inte i längden.

 

[AraSlei]

Jag vet flera som försörjer sig på sina intressen. Anneli Pompe är ett exempel. Nu behöver man inte klättra i berg eller dyka djupt. Men hon är kvinna, har inget vanligt jobb. Men har fortfarande ingen annan som ser till att hon blir försörjd.

Jobbet är inte mitt liv. Men det gör mig självständig på ett helt annat sätt än vad jag annars kunnat vara.

Ja, jag känner också ett flertal som försörjer sig på sina passioner, både inom häst och hund t ex. Kan man kombinera det är det så klart det ultimata, men jag tror att inte att det är det vanligaste. Jag tycker det är skillnad på passioner och intressen, flertalet jobbar förhoppningsvis med något de är intresserade av. Jag jobbar själv med något jag är intresserad av, men min passion ligger i fritiden.

Ja, det är samma för mig, och jag tror inte att jag sagt något annat heller.

 

[Sleepy]

Det är så klart lite småkämpigt att vara en vuxen människa som tar fullt ansvar för sig själv och sin försörjning, men det är det som är att vara en vuxen människa! Jag ser ingen rimlig väg runt det, som inte samtidigt försvagar kvinnor. Och det är ju kvinnor, frågan är inte på något vis genusneutral. Jag kan inte heller se hur man skulle kunna ha vad som ens liknar ett intressant och kreativt förhållande, om den ena är ansvarig för den andra genom att vara hennes försörjare.

This.

Självständigheten. Den egna försörjningen. Oberoendet. Däri ligger styrkan.

 

[AraSlei]

Inte främsta, hästarna kommer nog först ändå.
Och där har jag plöjt ner mina pengar i en gård att ha dem på.
Men bara hästarna räcker liksom inte i längden.

Nu vet jag inte alls hur du har det med ev inackorderingar eller folk som rör sig i stallet, men spontant tänker jag att för dig som verkar vilja ha mycket socialt samspel och umgänge så kanske det hade varit mer givande att ha dem inackorderade?
Sedan kanske inte det hade räckt ändå dock.
Jag tyckte det var tråkigt i längden att ha hästarna hemma, men trivdes jättebra med hästlivet när de var inackorderade.

 

[Petruska]

Fast menar du på riktigt att man inte kan ha en fritid som är mer krävande/utvecklande än vad ett jobb är? Är det inte heller rimligt då att ha ett jobb där man inte ständigt utvecklas eller klättrar på en karriärstege, t ex de som haft samma tjänst de senaste 5, 10 eller 15 åren? Är man mindre vuxen då, eller var går gränsen för att det är tillräckligt krävande av en för att få räknas som vuxen människa?

Tyvärr är det kvinnor, men det skulle lika gärna kunna vara män.
Att det finns en problematik i att det till 99,9% är kvinnor som har den rollen är vi helt överens om.
Lite trist inställning i din sista mening tycker jag, det finns ju många par som kan leva det livet de gör endast för att den ena parten har ett betydligt mer välbetalt jobb och därmed också blir delvis försörjare om denne står för största delen av deras gemensamma utgifter. Även om bägge jobbar heltid.

Ja, den ekonomiska ojämställdheten på arbetsmarknaden och i samhället, är ju ett problem även för de par som till äventyrs önskar leva jämstället inbördes. Så är det ju.

Att försörja sig själv är en absolut grundbult för mig, så långt det alls är möjligt. Att göra det genom arbete är väl vanligtvis det sätt att göra det på som också ger personen en rimlig roll i samhället och ett ansvar för sig själv och sina handlingar. Det krävs ingen karriär alls för det.

Fritid att utvecklas på har man ju till och med om man jobbar heltid. Jag tycker inte att vi ser exempel på personer som inte försörjer sig själva och som visar stora mängder klokskap eller andra särskilda tecken på utveckling särskilt ofta, faktiskt. Arbetsmarknaden är en så stor del av samhället, att distans till den högst troligt gör att man inte delar erfarenheter och klokskaper som andra tillägnar sig och som har betydelse när vi försöker förstå varandra.

 

[Inte_Ung]

för dig som verkar vilja ha mycket socialt samspel och umgänge så kanske det hade varit mer givande att ha dem inackorderade?

Jo jag har tänkt tanken och den är bra på många sätt.
Men mitt hästintresse handlar om att studera mina flockar och själva hästhållningen i sig också, så en del av meningen med hästarna försvinner vid inackordering.
Jag lever nog mest tillsammans med hästarna och vill nog ha ett intresse utanför det.

 

[Petruska]

Att arbetet anses så viktigt, och att arbetet är den främsta fördelningsmekanismen för pengar, kan man så klart ha synpunkter på. Jag är övertygad om att Paradiset är helt annorlunda organiserat. Men i den värld vi lever, kan jag inte se annat än att var och en måste försörja sig själv och genom denna försörjning så långt möjligt också ha en sorts plats i samhället som går utöver hemmet och den privata sfären. Tex sjukdom kan sätta käppar i hjulet för ens deltagande i samhället på det viset, men då är ändå den egna försörjningen genom de sociala försäkringssystemen starkt att föredra framför att behöva hoppas på en annan person (sin partners) goda vilja. (Nivåerna i ersättningssystemen ids jag inte fördjupa mig i, men principen.)

 

[Riru]

Var är dina tips då? Jag hittar mest en massa gnäll om att de som diskuterar hemmafruar inte vet vad hemmafru är, däremot inget om vad du menar att det faktiskt är. Du undviker frågor genom att säga att alla är olika.

Vad tror du det beror på att det har varit och är kvinnor som är hemmafruar, inte män?

Det jag skrev i början var att för att trivas och ha roligt när man inte har ett arbete att gå till som tar upp största delen av dagen, så gör man såklart sådant man är intresserad av och gör en glad på fritiden, skillnaden är bara att nu har man mer tid för dessa. Att det inte är svårare än så, samt att det går att komma med tips vad man kan göra men det är i grund och botten helt individuellt. Tex så är jag totalt olik TS och jag tror inte att mina intressen skulle intressera henne alls. Det är inget konstigt med att vara olika och det är inget sätt att undvika frågor.

Gnället som sedan kom var mer försvar mot påståenden att jag som hemmafru inte alls skulle leva som jag gör utan det finns tydligen en mall att följa som bara innebär lalla runt med meningslösa uppgifter, vara fånge i sitt eget hem och vara piga åt min man.

 

[AraSlei]

Ja, den ekonomiska ojämställdheten på arbetsmarknaden och i samhället, är ju ett problem även för de par som till äventyrs önskar leva jämstället inbördes. Så är det ju.

Att försörja sig själv är en absolut grundbult för mig, så långt det alls är möjligt. Att göra det genom arbete är väl vanligtvis det sätt att göra det på som också ger personen en rimlig roll i samhället och ett ansvar för sig själv och sina handlingar. Det krävs ingen karriär alls för det.

Fritid att utvecklas på har man ju till och med om man jobbar heltid. Jag tycker inte att vi ser exempel på personer som inte försörjer sig själva och som visar stora mängder klokskap eller andra särskilda tecken på utveckling särskilt ofta, faktiskt. Arbetsmarknaden är en så stor del av samhället, att distans till den högst troligt gör att man inte delar erfarenheter och klokskaper som andra tillägnar sig och som har betydelse när vi försöker förstå varandra.

Ja, det är en grundbult för mig också, men skulle man trots avsaknad av arbete ändå ha en inkomst (typ avkastning på skog eller aktier t ex) för att kunna ha ett gött liv utan att jobba, så fattade jag dig som att du ändå tyckte det var orimligt att leva så eftersom du inte kunde se "rimligheten att kräva så vansinnigt lite av sig själv"?
Eller menar du att "ha hyggligt med pengar" är att någon annan står för fiolerna?
I så fall är jag med på ditt resonemang. Att må bra i ett liv där man blir försörjd ekonomiskt (även om ens egna insatser är vad som möjliggör detta) eller ej har nog mycket med personligheten att göra. Om det är rätt eller fel vill inte jag bestämma dock, det får folk göra som de vill.

Visst har man det, men jobbar man heltid är ju ändå fritiden begränsad och därmed också möjligheterna till utveckling.
Jag tycker man ser det relativt ofta, men kanske snarare att de personerna man ser är de som utvecklat sina intressen och har gjort det tillräckligt bra för att kunna leva på det.

 

[Fruentimber]

Jag kan inte heller se hur man skulle kunna ha vad som ens liknar ett intressant och kreativt förhållande, om den ena är ansvarig för den andra genom att vara hennes försörjare.

Men nu är du väl ändå bra mycket ute och glider? Jag blev inte dum i huvudet för att jag gick hemma ett par år.

 

[Fruentimber]

Den här tråden har sedan flera sidor tillbaka börjat glida över till det som jag påpekade på första sidan - att klanka ner på andra kvinnor som gör andra val. Raljera över dem som "pigor". Insinuera att kvinnorna per automatik blir ointressanta och okreativa att leva med, för att de inte har ett lönearbete. Kvinnornas intressen eller hobbys räknar alltså inte. Det är endast det du kan få lön för, som kan göra dig till en tillräckligt intressant människa. Att diskutera enstaka individers val (för det är enstaka individer - vi har ingen hemmafrukultur i Sverige) när det gäller såväl kvinnofällor som ekonomiska fällor är en sak, att tramsigt raljera är en annan.

Lönearbetets vara eller icke vara är en diskussion för sig. Man måste förstå hur oerhört privilegierad man är om man "heltrivs" på arbetet, som tydligen ständigt ger en "nya utmaningar" och låter en "växa som människa". Så ser det inte ut för många människor som är i arbetsför ålder. En stor andel människor vantrivs på sina arbeten. Jag gissar att flera i tråden då lättsamt tänker "byt då!", men också det är en väldigt privilegierad tanke.

Om det är lönearbete som gör en till en kreativ och intressant människa - var går då gränsen? För inte kan ni inbilla mig att ni tycker att kassörskan på Ica då är lika "kreativ och intressant" som VDn för ett medieföretag? Men nåde kassörskan om hon finner sitt jobb outvecklande och icke-kreativt. Hellre det än att hon går hemma och därmed per automatik blir grå.

 

[stjarnhimmel]

Den här tråden har sedan flera sidor tillbaka börjat glida över till det som jag påpekade på första sidan - att klanka ner på andra kvinnor som gör andra val. Raljera över dem som "pigor". Insinuera att kvinnorna per automatik blir ointressanta och okreativa att leva med, för att de inte har ett lönearbete. Kvinnornas intressen eller hobbys räknar alltså inte. Det är endast det du kan få lön för, som kan göra dig till en tillräckligt intressant människa. Att diskutera enstaka individers val (för det är enstaka individer - vi har ingen hemmafrukultur i Sverige) när det gäller såväl kvinnofällor som ekonomiska fällor är en sak, att tramsigt raljera är en annan.

Lönearbetets vara eller icke vara är en diskussion för sig. Man måste förstå hur oerhört privilegierad man är om man "heltrivs" på arbetet, som tydligen ständigt ger en "nya utmaningar" och låter en "växa som människa". Så ser det inte ut för många människor som är i arbetsför ålder. En stor andel människor vantrivs på sina arbeten. Jag gissar att flera i tråden då lättsamt tänker "byt då!", men också det är en väldigt privilegierad tanke.

Om det är lönearbete som gör en till en kreativ och intressant människa - var går då gränsen? För inte kan ni inbilla mig att ni tycker att kassörskan på Ica då är lika "kreativ och intressant" som VDn för ett medieföretag? Men nåde kassörskan om hon finner sitt jobb outvecklande och icke-kreativt. Hellre det än att hon går hemma och därmed per automatik blir grå.

Om man vantrivs med jobbet finns det väl andra alternativ än att bli hemmafru?
Varför skulle en VD vara mer intressant än en kassörska?
Den person jag vet som gillar sitt jobb allra mest jobbar som personlig assistent. Själv tyckte jag det var roligt att jobba i butik.

 

[Fruentimber]

Ingen här som såg SVTs Idévärlden när sociologen Roland Paulsen medverkade? Jag tyckte det var jätteintressant, men så är han ju också en av mina favoriter.

https://www.svtplay.se/video/11933730/idevarlden/idevarlden-sasong-1-avsnitt-1

Den här intervjun är ganska lättsam och rolig:
https://bon.se/article/upp-till-kamp/

"Det fulaste man kan säga idag är att man inte vill jobba".
Det vittnar ju denna tråd en hel del om.

 

[Hyacinth]

Det är ingen som skrivit det ordagrant, men det är lite känslan jag får. Att jobbet är viktigare än fritiden för många, eftersom man absolut inte kan tänka sig att vara utan ett arbete.
Men det är så klart inget fel i att ha sitt jobb som intresse

Jag anser mitt jobb viktigt, dels hoppas jag att jag bidrar toll samhällsutveckling (och personlig sådan), det ger mig en lön och därmed självständighet. Jag får input och idéer i långt större omfattning än om jag var hemma. Skulle min partner lämna mig klarar jag mig bra. Jag vill tjäna egna pengar. Det är viktigt för mig. Sen önskar jag ibland att jag jobbade mindre, typ 75% men jag vill inte dra ner på levnadsstandard så det får vara i dagsläget.

 

[Fruentimber]

Om man vantrivs med jobbet finns det väl andra alternativ än att bli hemmafru?
Varför skulle en VD vara mer intressant än en kassörska?
Den person jag vet som gillar sitt jobb allra mest jobbar som personlig assistent.

Vad du har för alternativ är beroende av ett gäng olika parametrar. Singel eller familj, klass, kön, hudfärg, etc etc etc.

Som sagt, du behöver inte inbilla mig om att butiksarbete skulle vara ett arbete som de flesta här skulle räkna till "kreativt" och "utvecklande". Jag tror ändå att du förstår min poäng. En stor del vantrivs på sina arbeten, oavsett om de sitter vid kassan eller i en styrelse. 6-timmarsdag är ju en populär diskussion nu. Ändå talas det i tråden om lönearbete som livets mening. Utan lönearbetet kan man inte vara en kreativ, intressant och utvecklande individ.

 

[Lena Furberg]

Men - som "hemmafru" är man fortfarande (hur roligt man än har under tiden) beroende av partnerns välvilja och godkännande. Oavsett hur tighta man är i sitt äktenskap/samboskap och hur bra man än tycker det fungerar. Man är ändå i beroendeställning. Och - igen: 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Då vill det till att hemmafrun har nåt starkt och omedelbart att ta till, för att hon snabbt ska kunna ta sig ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande. Om hon inte genast hittar en ny partner som vill ta över som rollen av försörjare, vilket låter som en desperat plan.

Jag har, inte i min egen familj men i en närstående, ett verkligt skräckexempel. Mannen hade ett mycket välbetalt yrke utomlands, kom hem med fickorna fulla av sedlar (!) och frun var hemmafru och levde glada dagar. Samtidigt var mannen HELT klart familjens överhuvud och ställde krav som i mina ögon kändes rätt olustiga. Frun teg och lydde. Så sa mannen upp sig för han ville starta eget istället. Företaget gjorde en baklängessaltomortal och gick i konkurs. Mannen var nu lite till åren så kvinnan, som var yngre, fick ge sig ut på arbetsmarknaden. Hittade ett bra jobb - och blev den som försörjde mannen. Och - tog med råge igen det hon fått utstå under alla år. Nu var hon överhuvud och mannen levde i vad jag skulle kalla förödmjukelse och hans maktspel var över.
Ok - jag VET att detta var ett extremt exempel, men helt verkligt och väldigt utstuderat och otäckt. Visst fanns där kärlek mellan de två, men maktspelet var starkt och klart - och byggde helt på vem som tog hem inkomsten och därmed stod för försörjningen. Även om rollerna inte behöver bli så markanta som i det fallet, finns där ändå en obalans och en beroendeställning.

 

[stjarnhimmel]

Vad du har för alternativ är beroende av ett gäng olika parametrar. Singel eller familj, klass, kön, hudfärg, etc etc etc.

Som sagt, du behöver inte inbilla mig om att butiksarbete skulle vara ett arbete som de flesta här skulle räkna till "kreativt" och "utvecklande". Jag tror ändå att du förstår min poäng. En stor del vantrivs på sina arbeten, oavsett om de sitter vid kassan eller i en styrelse. 6-timmarsdag är ju en populär diskussion nu. Ändå talas det i tråden om lönearbete som livets mening. Utan lönearbetet kan man inte vara en kreativ, intressant och utvecklande individ.

Nej jag har kreativitet på fritiden också. Massa roliga projekt.
Men jag slutar nu. Då jag ser att du inte vill se det på något annat sätt.

 

[Fruentimber]

Men - som "hemmafru" är man fortfarande (hur roligt man än har under tiden) beroende av partnerns välvilja och godkännande. Oavsett hur tighta man är i sitt äktenskap/samboskap och hur bra man än tycker det fungerar. Man är ändå i beroendeställning. Och - igen: 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Då vill det till att hemmafrun har nåt starkt och omedelbart att ta till, för att hon snabbt ska kunna ta sig ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande. Om hon inte genast hittar en ny partner som vill ta över som rollen av försörjare, vilket låter som en desperat plan.

Jag har, inte i min egen familj men i en närstående, ett verkligt skräckexempel. Mannen hade ett mycket välbetalt yrke utomlands, kom hem med fickorna fulla av sedlar (!) och frun var hemmafru och levde glada dagar. Samtidigt var mannen HELT klart familjens överhuvud och ställde krav som i mina ögon kändes rätt olustiga. Frun teg och lydde. Så sa mannen upp sig för han ville starta eget istället. Företaget gjorde en baklängessaltomortal och gick i konkurs. Mannen var nu lite till åren så kvinnan, som var yngre, fick ge sig ut på arbetsmarknaden. Hittade ett bra jobb - och blev den som försörjde mannen. Och - tog med råge igen det hon fått utstå under alla år. Nu var hon överhuvud och mannen levde i vad jag skulle kalla förödmjukelse och hans maktspel var över.
Ok - jag VET att detta var ett extremt exempel, men helt verkligt och väldigt utstuderat och otäckt. Visst fanns där kärlek mellan de två, men maktspelet var starkt och klart - och byggde helt på vem som tog hem inkomsten och därmed stod för försörjningen. Även om rollerna inte behöver bli så markanta som i det fallet, finns där ändå en obalans och en beroendeställning.

Ja, det var verkligen ett extremt exempel...

 

[Fruentimber]

Nej jag har kreativitet på fritiden också. Massa roliga projekt.
Men jag slutar nu. Då jag ser att du inte vill se det på något annat sätt.

Jag? Jodå, jag kan se det på en hel del sätt, men jag är på tok för färgad av samhälls- och kulturanalys för att kunna låta bli att även kritisera den starka normen om lönearbete och dess effekter. Återigen så verkar du gå förbi min poäng. Det är väl ganska glasklart att det är lönearbete som står för individens kreativa förmåga och utvecklande, om man läser de senaste sidorna i tråden. Det är ju ifrågasättande efter ifrågasättande huruvida en hemmafru verkligen kan vara en intressant person att leva med övh. Men sluta du, om du vill.