Hemmafruar utan barn?

[Hyacinth]

Det finns många som har bakning som hobby...

Jo. Men det gör mig lite beklämd att x har tagit studielån, utbildat sig, haft ett på pappret bra jobb och sen ägnar Dagarna åt att baka muffins och shoppa julklappar i mängd istället för att använda hjärnan till något. Samtidigt som x:s man träffar sina barn minimalt och satsar allt på karriär och pengar. De har säkert asbra semestrar, men årets övriga 48 veckor kan ju inte vara lika fab.

 

[svea]

Jeeeeeeeezus. Jag orkar inte ens läsa tråden men är frestad att ta hästen med mig och åka och passa vad som nu behöver passas hos TS, så kan jag få transkribera manuskript och skriva en bok medan hon kör buss.

 

[hastflicka]

Ditt liv är alltså inriktat på att möjliggöra hans karriär. Hans liv är inriktat på hans karriär, och då är det till fördel för honom att ha en fru. Hans roll i samhället växer tack vare dina insatser, din egen krymper. Det är det mönster jag inte kan se något bra med. Barnen klarar sig utan swimmingpool och tennislektioner.

Absolut inte. Vart gemensamma liv var, och ar, inriktat pa att var och en far gora det den mar bast av i mojligaste man. Hade jag brunnit for mitt jobb hade jag jobbat heltid ocksa, eller sa hade vi fatt turas om. Nu bodde vi i lander dar det var tamligen sjalvklart att ha bade stadhjalp och barnflicka, vare sig det behovdes eller inte, sa det hade varit latt ordnat men jag valde att gora det jag ville gora. Vara hemma mer, plugga an det ena och an det andra (jag alskar att lara mig, oavsett vad det ar, det ar sjalva inlarningen som ar allra roligast) och jobba nar jag kande for det.
Maken's roll i samhallet var tamligen stagnant ... min roll i samhallet gick mer upp och ner da det ar jag som ar extrovert i vart forhallande och den som oftast star for de nya initiativen i nya kontakter.

 

[Inte_Ung]

är frestad att ta hästen med mig och åka och passa vad som nu behöver passas hos TS, så kan jag få transkribera manuskript och skriva en bok medan hon kör buss.

Det vore ju något det.
Men jag skulle nog klara mig med avlösning en vecka i månaden för att det skulle kännas bra.

 

[Inte_Ung]

Inte alls viktigare an min utveckling som gick sa mycket battre nar jag kunde plugga vad jag kande for i stallet for att jobba 8+ timmar om dagen.

På något vis så känns det mer som att du var studerande än hemmafru.

 

[Inte_Ung]

Jag hade älskat att slippa jobba.

Det trodde jag också att jag skulle göra.
Men jag upptäckte efter något år att så inte var fallet.
Jag blev faktiskt förvånad.

 

[Inte_Ung]

Antar att jag inte är hemmafru då så vad ska jag kalla mig?

Försörjd utan krav på motprestation?
Vad får din man/sambo ut av det hela då?
Eller bjuder han liksom bara på det utan några som helst önskemål?

 

[Inte_Ung]

Kanske är bättre att säga frivilligt arbetslös istället

Det tror jag inte.
Det låter ju som att man är lat.

 

[Inte_Ung]

Om man inte behöver jobba finns det väl inget tvång att jobba.

@Riru
Samhällsansvar kanske?
Om samhället skall kunna fortsätta att bjuda på sjukvård, utbildning och infrastruktur så måste de invånare som kan bidra med att just arbeta.

 

[Inte_Ung]

På något vis känns det som att som att det kojar ner till skillnaden mellan individuella val och samhällsansvar.
Vi i familjen som största enhet eller samhället som största enhet.

 

[hastflicka]

På något vis så känns det mer som att du var studerande än hemmafru.

Heh, jag skulle latt kunnat bli den evige studenten Men fatum ar ju att jag och maken gjorde precis det vi sjalva helst ville.

Da jag foljer "vad gor vi nu" traden tanker jag pa den har traden en hel del just nu nar flera stycken bavar och har angest over att ga tillbaka till jobbet. Jag kanner mig verkligen priviligierad att jag inte haft den pressen pa mig, jag har kunnat valja att jobba nar det passade mig och att inte jobba nar det passade battre. Jag har inte behovt "ga in i vaggen" och bli sjukskriven, eller leva med angest for att jag har ett jobb jag inte trivs med.
Nar jag jobbade var det kul och jag kunde inte vanta pa att nasta termin skulle starta, nar jag var hemma stormtrivdes jag med det. Helt klart priviligierat.

 

[Petruska]

På något vis känns det som att som att det kojar ner till skillnaden mellan individuella val och samhällsansvar.
Vi i familjen som största enhet eller samhället som största enhet.

Jag tänker nog tvärtom. Är det familjen som är samhällets minsta beståndsdel, eller är det individen?

Mitt svar är individen, och just därför tycker jag att alla bör sörja för sig själva. Tex då genom att själv försörja sig.

 

[Petruska]

Heh, jag skulle latt kunnat bli den evige studenten Men fatum ar ju att jag och maken gjorde precis det vi sjalva helst ville.

Da jag foljer "vad gor vi nu" traden tanker jag pa den har traden en hel del just nu nar flera stycken bavar och har angest over att ga tillbaka till jobbet. Jag kanner mig verkligen priviligierad att jag inte haft den pressen pa mig, jag har kunnat valja att jobba nar det passade mig och att inte jobba nar det passade battre. Jag har inte behovt "ga in i vaggen" och bli sjukskriven, eller leva med angest for att jag har ett jobb jag inte trivs med.
Nar jag jobbade var det kul och jag kunde inte vanta pa att nasta termin skulle starta, nar jag var hemma stormtrivdes jag med det. Helt klart priviligierat.

Du gjorde vad du ville därför att han försörjde dig. Inte riktigt som ett barn, men likheter finns. Där har du problemet, som jag ser det.

 

[rutans]

När jag läser den här tråden och erfarenheter ifrån den. Så ser jag inte de privilegium som nämns, jag ser inte det självständiga valet.
Av någon outgrundlig anledning så är det i regel kvinnor som är de som kan vara "frivilligt arbetslösa" . Männen de jobbar och försörjer. Av någon anledning så misstänker jag att frågar jag någon random frivilligt arbetslös så kommer de absolut mena att det är praktiskt och bekvämt. Samtidigt läser jag om kvinnor i Italien och Japan som inte vill gifta sig för att de vill fortsätta jobba.
Jag är inte förvånad när jag läser här över att det är mest män som styr i världen fortfarande. Det är inte de frivilligt arbetslösa kvinnornas fel och den enskilde kan inte påverka själv. Men att inte ens se att man är en i mängden i denna praktiska lösning där männen jobbar och utvecklar och kvinnorna gör nått annat...

 

[rutans]

Försörjd utan krav på motprestation?
Vad får din man/sambo ut av det hela då?
Eller bjuder han liksom bara på det utan några som helst önskemål?

Det hade kunnat ge ett annat ljus i en tidigare tråd du skapade om bittra män som tycker partnern ska betala tillbaka. Om det hade varit så i regel alltså.

 

[stjarnhimmel]

Man kan ju också ha ett jobb som är utvecklande, roligt, där man lär sig saker. Jag vill jobba för att hålla igång min hjärna intellektuellt . Det är skönt att tex ha semester men sen vill jag ha någon utmaning.
Kanske hade jag inte känt så om jag hade annat jobb?
Mina senaste jobb har varit inom arbetsrätt, arbetsmarknad, samhällsfrågor. Och jag tycker det är spännande att utmana mig tex genom att arbeta med arbetsrätt. Det är svårt och jag får kämpa och jag gillar det.
Sen kan man förstås lära sig saker ändå utan ett jobb. Tex gå kurser, jag hade gärna varit volontär tex inom integration. Men jag gillar att jobba.
Hade jag inte behövt arbeta för min inkomst hade jag säkert ändå arbetat fast inom ett eget företag.

 

[Tass]

Jag tänker nog tvärtom. Är det familjen som är samhällets minsta beståndsdel, eller är det individen?

Mitt svar är individen, och just därför tycker jag att alla bör sörja för sig själva. Tex då genom att själv försörja sig.

Om familjen vore den minsta beståndsdelen, då skulle det innebära att ensamstående inte existerade. Vart skulle de ta vägen?

 

[Riru]

Försörjd utan krav på motprestation?
Vad får din man/sambo ut av det hela då?
Eller bjuder han liksom bara på det utan några som helst önskemål?

Ja typ.
Han får väl inte ut mer av det än andra relationer där ena parten är arbetslös. Och det var för övrigt inte ett önskemål från hans sida att jag inte skulle jobba, utan han frågade mig vad jag vill och sa att jag inte behöver jobba om jag inte vill. Så jag sa upp mig från jobbet som jag inte trivdes med ändå.

 

[AraSlei]

Jag älskar mitt jobb, som är både kreativt, utmanande och med grymma kollegor.
Men, med en aktiv fritid som tar mycket tid hade jag ändå gärna låtit bli att jobba Jag känner inte alls att jobbet i sig är något som behövs för att jag ska ha ett meningsfullt liv, det hade känts lite sorgligt om det varit så tycker jag..
Timmarna på jobbet begränsar min fritid, samtidigt som de möjliggör den. Jag tycker att det är en svår fråga. Jag hade utan problem fyllt min tid med meningsfulla saker om jag inte behövt jobba, men utsattheten det kan innebära att inte råda över sin egen inkomst är så klart inte lika lockande.
Det ultimata hade varit om både jag och sambon kunde jobba 50% men ha löner som motsvarade 200%, men det känns tyvärr inte inom räckhåll

 

[Petruska]

Om familjen vore den minsta beståndsdelen, då skulle det innebära att ensamstående inte existerade. Vart skulle de ta vägen?

Kanske en liiite väl bokstavlig tolkning. Men om man ser (sin egen) familj eller (sitt eget) äktenskap som en enhet, inte som flera personer, så gör det ju skillnad för hur man ser på personligt ansvar, jämfört med om man helt enkelt ser varje (myndig) person som ansvarig för sig själv.