Helv*tes j*la sk*t - svordomar

[pollex]

Hur förhåller ni er till barn och svordomar? Svär ni i barns närhet? Vilka förstärkningsord ser ni som svordomar? Vad säger ni om svordomar på andra språk? Vad säger ni om/när ert barn svär?

 

[nullo-modo]

Intressant läsning om att svära https://illvet.se/kultur/sprak/3-skal-till-att-det-ar-skitbra-att-svara

 

[westernsuzie]

Vår dotter lekte brandkår när hon va två-tre år och instruerade mig: ”Mamma, om det bölja blinna som fan, då få du linga blandkååålen” Då funderade vi ett varv och har försökt att inte svära inför barnen. Visst händer det någon gång ibland, men vi försöker verkligen tänka särskilt på det. Vi har inte sagt till barnen att de inte får svära utan jag upplever det som att de inte svär när vi inte svär helt enkelt.

 

[MM]

Jag svär varje dag skulle jag tro. Mina barn svär inte speciellt mycket, eller aldrig typ. De äldsta är 10 och 12 så man kunde ju tro att de skulle svära hejvilt om barn nu alltid tar efter men nej. Mer jag som får höra "nu svor du igen mamma!" så de är nog införstådda med att man kan välja sina tillfällen att svära och att det inte socialt accepterat att göra överallt. Så det är inget jag oroar mig över att de ska ha svärord i varenda mening i sitt vuxna liv och sen hör det väl till livet att ta till ett svärord ibland. Det man kan göra är väl att be barnen använda orden när det är mer rättfärdigat. Tappar tex min son en tegelsten på sin fot får han svära bäst han vill, det hade garanterat jag gjort

 

[turbofling]

Varken jag eller min man använder svärord och jag har nog aldrig hört mer än ngt enstaka svärord från barnen (eller från deras kompisar)

 

[godisklubba]

Jag har inga barn men svarar ändå.

Jag hade nog rätt lätt för att svära när något gick fel, till jag fick en ny lärare som svor hela tiden. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men hen svor minst en gång i varje mening och på 1 timme svor hen över 120 gånger (jag försökte räkna, men missade säkert flera). Även om jag inte var i närheten av den mängden svordomar, utan mest svor när något gick fel, tyckte jag det var väldigt fult och för mycket. Så jag bestämde mig för att inte svära mer och slutade med det, fast jag får erkänna att jag har börjat svära mer sedan hen slutade vara min lärare (6 månader sen).

Jag har inget emot att andra svär, oavsett på svenska eller andra språk. Jag anser inte heller att det är fel att svära inför barn, däremot åt barn (eller vem som hellst). Tex om föräldern bränner sig på spisen och säger "aj, jäklar vad ont det gjorde" eller om Kalle spiller ett glas mjölk och föräldern/annan vuxen säger "men Kalle för i helvete varför gjorde du såhär?" så är det två olika saker i min värld.

Jag har ju som sagt inga barn... men många yngre kusiner. De minsta är 3 och 5 och om de svär skulle jag förmodligen säga "men varför sa du så?" eller inte reagera alls. Det beror lite på vilket ord de sagt, det är ju tex skillnad på att säga "shit", "fan" eller könsorden (det ena på F och det andra på K.. är rätt emot de orden, och kan inte skriva dem), men även hur de använder orden. Skulle de sjunga svordommar som en ramsa skulle jag fråga "varför säger du så?" men ett enstaka ord skulle jag inte reagera speciellt mycket på. Däremot kusinerna som är äldre, 12 och 10, skulle jag inte bry mig om vilka ord de säger, då tycker jag att man själv kan ta ansvar för sina ordval och vet vad som är rätt och fel.

Jag tror inte på att anmärka för mycket heller, då blir det istället ett "hemlighetslagt" ämne där barnet inte vill svära inför föräldrarna men kan göra det i kompisarnas sällskap. Alltså har "två olika språk", ett hemma och ett i skolan. Jag tror det kan bli jobbigt för barnet, det blir som två skiljda världar och jag kan tänka mig att det då blir jobbigt att ta hem vänner för att man "måste" vara en annan person hemma inför föräldrarna. Jag är en sån som tror på ärlighet och för mig känns det som att ljuga om man är två helt olika personer i två olika sällskap. Missförstå mig rätt, de flesta är lite olika i sin personlighet beroende på vilka de är med, men jag tänker att man som vuxen bestämmer själv och inte på samma sätt har föräldrarna "över sig" som anmärker på om man säger "skit" eller inte säger "skit".

 

[lilleknodd2]

Jag arbetar som pedagog på förskolan och på jobbet svär jag ALDRIG. Vi vill lära barnet ett vårdat och nyanserat språk, svordomar lär dom sig ändå.

Hemma däremot svär jag till och från. Inte extremt mycket utan då och då. Dottern på 2,5 år har tack och lov inte tagit efter en trots en väldigt svärande pappa närvarande också. Försöker tänka på mitt språk även hemma men det är betydligt enklare, konstigt nog, att utesluta svordomar på jobbet.

 

[FengurLaugar]

Jag och maken svär alldeles för mycket. Som tur är har inte barnen tagit efter så mycket, den lilla kan säga nåt ibland och tyvärr låter det ju så himla roligt så vi skrattar

Men just att vi inte gör någon grej av det utan vi säger till varann att så får man inte säga och så får man be om ursäkt och sen är det bra med det.

 

[Rhinos]

Vår äldsta på 3,5 säger fan ibland. Det har han fått från oss. Kan inte påstå att vi svär som borstbindare, men han har snappat upp det och säger det ibland när saker går emot honom. Varken jag eller min man tycker det är någon stor grej och pratar inte med honom om det heller. Däremot skulle jag inte gilla om han sa svordomar som är nedvärderande eller grova ( könsord t.ex.). Då skulle jag prata med honom om det.

 

[Tassetass]

Både jag och mannen svär en del, men dottern har inte tagit efter det än (vilket är konstigt eftersom hon absorberar ord som en jäkla tvättsvamp).

Jag tycker inte att svordomar i sig är någon stor grej, det viktiga för oss är att hon lär sig när det är (o)lämpligt att svära, t.ex. att man inte svär åt andra människor eller - i hennes fall - på förskolan. Tänkte säga att jag inte svär på jobbet, men det vore lögn i helvete. Både jag och mannen svär en del, men dottern har inte tagit efter det än (vilket är konstigt eftersom hon absorberar ord som en jäkla tvättsvamp).

 

[Ja88]

Jodå, här svärs det väl en del - både vi och barnen För mig är det ingen stor grej i sig, utan jag tycker det är betydligt viktigare att lära barnen nyansskillnader, alltså i vilka sammanhang det är ok/inte ok och vilka ord man absolut inte använder. Det är ju en enorm gradskillnad på att vråla fan eller helvete när man slår i stortån, mot att kalla någon för jävla hora, liksom.

 

[Ajda]

Jag svär alldeles för mycket. Inget jag tänker på heller.
Men man är inte mer än människa... självklart kan man bättra sig på många plan. Men jag vet inte... jag är ju så här.

 

[Lindon]

Jag svär en del, min man inte alls. Sonen på 3 år snappar upp allt så jag försöker dämpa mitt svärande. En gång då hunden hoppade in till fårhagen och jagade dom skrek jag saaataaan väldigt högt. Kom så spontant. En tid efter berättade han åt alla 'vår hund hoppa å börja jaga fåren å då skrek min mamma satan'. Som tur var verkar han ha glömt det ordet nu fast han sa en dag för sig själv 'nog var det ju självaste fan' då nån bil fastnade mitt i leken...

 

[Jenka]

Svär inte särskilt mycket men det har hänt att sonen (snart tre) tagit efter nåt fult ord. Har inte gjort nån affär av det mer än att vi vuxna tänker ett varv kring hur vi uttrycker oss så har det snabbt blivit bortglömt.

 

[pollex]

Vår dotter lekte brandkår när hon va två-tre år och instruerade mig: ”Mamma, om det bölja blinna som fan, då få du linga blandkååålen” Då funderade vi ett varv och har försökt att inte svära inför barnen. Visst händer det någon gång ibland, men vi försöker verkligen tänka särskilt på det. Vi har inte sagt till barnen att de inte får svära utan jag upplever det som att de inte svär när vi inte svär helt enkelt.

Jag fick skäll för art jag svor (fast jag sa bara ”jäkla” ) från en femåring på förskolan när min äldsta började där, det gjorde att jag hann se över mitt språk innan mitt barn han ta efter (även om det var från en låg nivå). Fungerade finfint för att hålla svordomarna i stången tills han gått i skolan något år... mellanbarnet har inte börjat skolan än men på något märkligt () sätt är han ändå mer svordomsbevandrad än vad den äldsta var i samma ålder

 

[pollex]

Jag svär varje dag skulle jag tro. Mina barn svär inte speciellt mycket, eller aldrig typ. De äldsta är 10 och 12 så man kunde ju tro att de skulle svära hejvilt om barn nu alltid tar efter men nej. Mer jag som får höra "nu svor du igen mamma!" så de är nog införstådda med att man kan välja sina tillfällen att svära och att det inte socialt accepterat att göra överallt. Så det är inget jag oroar mig över att de ska ha svärord i varenda mening i sitt vuxna liv och sen hör det väl till livet att ta till ett svärord ibland. Det man kan göra är väl att be barnen använda orden när det är mer rättfärdigat. Tappar tex min son en tegelsten på sin fot får han svära bäst han vill, det hade garanterat jag gjort

Ja, jag ber barnen vårda sitt språk ibland (framför allt när skit- blir det dominerande förstärkningsordet) men jag skulle inte säga något om normala svordomar eller ramsor i tegelsten-på-foten-situationen.

 

[pollex]

Jag har inga barn men svarar ändå.

Jag hade nog rätt lätt för att svära när något gick fel, till jag fick en ny lärare som svor hela tiden. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men hen svor minst en gång i varje mening och på 1 timme svor hen över 120 gånger (jag försökte räkna, men missade säkert flera). Även om jag inte var i närheten av den mängden svordomar, utan mest svor när något gick fel, tyckte jag det var väldigt fult och för mycket. Så jag bestämde mig för att inte svära mer och slutade med det, fast jag får erkänna att jag har börjat svära mer sedan hen slutade vara min lärare (6 månader sen).

Jag har inget emot att andra svär, oavsett på svenska eller andra språk. Jag anser inte heller att det är fel att svära inför barn, däremot åt barn (eller vem som hellst). Tex om föräldern bränner sig på spisen och säger "aj, jäklar vad ont det gjorde" eller om Kalle spiller ett glas mjölk och föräldern/annan vuxen säger "men Kalle för i helvete varför gjorde du såhär?" så är det två olika saker i min värld.

Jag har ju som sagt inga barn... men många yngre kusiner. De minsta är 3 och 5 och om de svär skulle jag förmodligen säga "men varför sa du så?" eller inte reagera alls. Det beror lite på vilket ord de sagt, det är ju tex skillnad på att säga "shit", "fan" eller könsorden (det ena på F och det andra på K.. är rätt emot de orden, och kan inte skriva dem), men även hur de använder orden. Skulle de sjunga svordommar som en ramsa skulle jag fråga "varför säger du så?" men ett enstaka ord skulle jag inte reagera speciellt mycket på. Däremot kusinerna som är äldre, 12 och 10, skulle jag inte bry mig om vilka ord de säger, då tycker jag att man själv kan ta ansvar för sina ordval och vet vad som är rätt och fel.

Jag tror inte på att anmärka för mycket heller, då blir det istället ett "hemlighetslagt" ämne där barnet inte vill svära inför föräldrarna men kan göra det i kompisarnas sällskap. Alltså har "två olika språk", ett hemma och ett i skolan. Jag tror det kan bli jobbigt för barnet, det blir som två skiljda världar och jag kan tänka mig att det då blir jobbigt att ta hem vänner för att man "måste" vara en annan person hemma inför föräldrarna. Jag är en sån som tror på ärlighet och för mig känns det som att ljuga om man är två helt olika personer i två olika sällskap. Missförstå mig rätt, de flesta är lite olika i sin personlighet beroende på vilka de är med, men jag tänker att man som vuxen bestämmer själv och inte på samma sätt har föräldrarna "över sig" som anmärker på om man säger "skit" eller inte säger "skit".

Jag håller med om att det är stor skillnad på att svära med barn närvarande och att svära åt barn!

Däremot vet jag inte om det är så illa att tala på olika sätt med olika personer, jag tänker nog snarare att det är en bra lärdom och språklig kompetens. Jag pratar ju själv inte likadant med mina kompisar som med mina barn, så jag tänker att det inte är så konstigt om det är detsamma för barnen vilket jag också sagt till min äldsta (som snart är nio) - att jag förstår att han pratar på ett annat sätt med sina kompisar men att jag vill att han pratar städat med mig (och inför småsyskonen ).

 

[pollex]

Jodå, här svärs det väl en del - både vi och barnen För mig är det ingen stor grej i sig, utan jag tycker det är betydligt viktigare att lära barnen nyansskillnader, alltså i vilka sammanhang det är ok/inte ok och vilka ord man absolut inte använder. Det är ju en enorm gradskillnad på att vråla fan eller helvete när man slår i stortån, mot att kalla någon för jävla hora, liksom.

Ja, det är sant! Och det är lite därför det känns som att det jag pratat mest om med barnen är att inte svära på språk de inte behärskar eftersom de inte har en aning om hur mycket de ”tar i”.

 

[MM]

Ja, jag ber barnen vårda sitt språk ibland (framför allt när skit- blir det dominerande förstärkningsordet) men jag skulle inte säga något om normala svordomar eller ramsor i tegelsten-på-foten-situationen.

Det har hänt att vi sagt till på skarpen någon gång om ett svärord varit berättigat men barnet valt ett olämpligt ord. Det finns bättre och sämre alternativ. Vissa ord är helt enkelt inte acceptabla (tänker könsord). Jag tror att det kan vara nyttigt att ändå få lära sig några av de bättre alternativen ex "måste du svära så är x, x och x acceptabla", så kan man ändå ha lite kontroll över det. Så blir det ingen förbjuden frukt heller. Sånt tror jag inte på efter en uppväxt med mycket sådant som ledde till revolt i tonårstiden.

 

[godisklubba]

Jag håller med om att det är stor skillnad på att svära med barn närvarande och att svära åt barn!

Däremot vet jag inte om det är så illa att tala på olika sätt med olika personer, jag tänker nog snarare att det är en bra lärdom och språklig kompetens. Jag pratar ju själv inte likadant med mina kompisar som med mina barn, så jag tänker att det inte är så konstigt om det är detsamma för barnen vilket jag också sagt till min äldsta (som snart är nio) - att jag förstår att han pratar på ett annat sätt med sina kompisar men att jag vill att han pratar städat med mig (och inför småsyskonen ).

Jag har inte sett det ur den synvinkelen innan, alltså att det är en språklig kompetens att kunna anpassa språket efter vem/vilka man umgås med. Men nu när du säger det håller jag helt klart med om att det inte alls behöver vara dåligt att prata på olika sätt beroende på vem man är med