Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Jag haller med dig. Jag uppfostrades namligen i en familj dar man INTE skrek pa varandra, nagonsin. Ingen fick hoja rosten, tappa talamodet, brusa upp, avreagera sig, bli arg osv osv. Sa alla tippade pa ta for varandra och det var verkligen inte halsosamt. Det har dessutom fatt foljden att nu nar vi alla ar vuxna sa kan vi fortfarande inte bli arga pa varandra och saga ifran - gor man det sa forskjuts man fran familjen for all framtid
Inte som makens familj dar de regelbundet tjafsar med varandra, blir ovanner, och sen blir de sams igen. For de ar en familj och det ar helt normalt.

Jag tror att det ar bra ibland att overreagera och sen be om ursakt. Och lara sig att acceptera ursakten, diskutera beteendet, varfor det blev som det blev etc. Om inte annat sa ar det manskligt!!!

Men samtidigt far jag val salutera de foraldrar som aldrig nagonsin blir arg och ryter till at sina barn, som aldrig tappar talamodet, som alltid ar korrekta, som aldrig gor fel. Tror arligt talat att jag inte kommer att bli en sadan superperfekt mamma nar mina tjejer ar aldre!

Men det där är något helt annat!
Att få visa sina känslor är det viktigaste av allt, annars kan man ju inte hantera dem!

Givetvis måste man få (och ska) visa sina käslor, men det är stor skillnad på att skrika hur som helst och att inte visa sina känslor.

I den familj jag föddes i fick man inte heller visa känslor, varken glada eller arga, den enda känsla som någonsin yttrades i det hemmet var min fars ilska.

I min familj är det inga känslor som är förbjudna, jag kan säga till mina barn att jag är arg, sur eller ledsen eller bara alldeles lycklig och de vet vad jag pratar om.
De kan också säga detsamma till mej och eftersom alla då vet hur den andre mår så kan man tänka lite extra då, som när min häst dog, alla visste hur fruktansvärt ledsen jag var, de bad ju då inte om att jag skulle göra en massa saker som jag normalt sett gör, de fixade saker och ting själva och frågade hur jag mådde och brydde sig.
Eller som min dotter sa, mamma du behöver en extra kram.

Jag tror att människor som får visa sina känslor och får lära sig hantera dem på ett sunt sätt mår mycket bättre än de som ständigt kokar över för allt och inget.

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Jag tror att människor som får visa sina känslor och får lära sig hantera dem på ett sunt sätt mår mycket bättre än de som ständigt kokar över för allt och inget.

Jag tror att du relaterar allt som har med skrik och bråk att göra till hur din pappa betedde sig, vilket gör att du har det som ett riktmärke för hur du själv ska uppfostra dina barn. Men han är inget exempel för hur den genomsnittliga befolkningen hanterar sina känslor från vad du har berättat här.

 

[Allimac76]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

barn mår bra av att få visa sina känslor och lära sig hantera dem på ett bra sätt och de mår bra av att föräldrarna diskuterar med dem och visar när de är arga, glada, ledsna, besvikna osv. osv. givetvis ska barn respektera vuxna, men det är vi vuxna som måste respektera barnen först.

Att skrika när man är arg visar ju bara att man som förälder inte har lärt sig hantera sina egna känslor och att man inte kan uttrycka det man känner annat än på detta fattiga vis.

Håller fullständigt med om detta.

 

[Allimac76]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Igen: du ser inte skillnad på beteende och inställning. Du tror att ett beteende är nyckeln till en lyckad samvaro, dvs allt blir bra bara man inte skriker. Det jag säger (och så som jag uppfattar Sara Ida) är att det är inte skrikbeteendet i sig som är det "farliga" (fö har varken hon eller jag pratat om själva skriket, utan att bli arg). Och läser du Jesper Juul så ser du att han resonerar på samma sätt, han diskuterar inte hur föräldrar bör bete sig utan hur de bör förhålla sig. Det blir bisarrt, som nån sorts hunduppfostran och det var det jag försökte visa med mitt exempel, om man tror att barn är nån sorts maskin där man per automatik alltid hamnar rätt bara man följer vissa beteenderegler.

Men var har jag sagt det? Då skulle jag vilja påstå att du har svårt att läsa vad jag skriver. Jag har inga problem med att göra skillnad på beteende och inställning. Att man inte tycker som dig innebär inte att man har problem.
Ingenstans har jag sagt att allt blir perfekt för att man INTE skriker. Däremot säger jag att ingenting POSITIVT kommer ur att man skriker. Stoooor skillnad.

Jag drar mig ur. Jag kan inte förklara hur jag tycker på ett klarare sätt. Men som du tolkar mina ord tycker jag INTE.

 

[vaduville]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Men om barnet trotsar och är arg då? Det vet vi ju inte om det var. Kanske hade varit jättejobbig innan du såg dem. Ska mamma krama barnet då och trösta? Om det är i ren trots den skriker och är ledsen?

Om min häst bråkar "ryter" jag åt den, gör hon rätt berömmer jag.

Eller än mer effektivt, "ignorerar det dåliga, och berömmer det bra".

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Eller än mer effektivt, "ignorerar det dåliga, och berömmer det bra".

Bara en parantes, men studier visar (på hästar) att vissa lär sig bättre av negativ förstärkning, andra av positiv. Huvuddelen i hästdressyr bygger på negativ förstärkning (tryck i sidor och lanor, vikthjälper, osv). Det var en bra artikel i Ridsport nyligen (har glömt vilket nummer).

 

[Gnist]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Du tolkar det som att de (inkl. jag) som "erkänner" att tålamodet brustit någon gång och att vi rutit i skriker i parti och minut var och varannan dag verkar det som

Ett fåtal gånger på 17 år har det hänt här och jag vet att inte barnen lidit men av det.

Hur menar du att det skulle påverka dem så mycket negativt i resten av deras liv, att en förälder 5-6 ggr under hela deras uppväxt blivit redigt förbannad på dem och därmed i "stridens hetta" rutit i??

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Och det får man inte om man inte har upplevt den situation man ska lära sig att hantera.

Givetvis upplever de situationer som ska lösas, bara för att jag valt att komunicera istället för att skrika så betyder inte det att vi aldrig haft meningsskiljaktigheter.

Hur ska man agera ut sin ilska på ett för dig acceptabelt sätt? Jag tror att du fö aldrig lär få se en politiker som är förbannad bli tagen på allvar. Den som brusar upp och blir emotionell i en debatt har förlorat, oavsett hur den personen kanaliserar sina känslor.

Man kan förklara varför man blir arg, så kan man fundera sedan på om man kunde låtit bli att göra en sak eller inte, att man diskuterar orsaken till ilskan är självklar.
Om man sen väljer att gå ut och vråla av ilska eller skrika av sig är en annan sak, men att skrika på en person kommer det inget gott av.

Du gör ett tankefel här. Du säger att bara för att föräldrar ibland brusar upp och skriker ibland lär sig inte barnen att argumentera för sin sak. Varför tror du det?

Nu handlade det inte om ibland, utan att föräldern hanterar sin ilska med att skrika.
Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör.

 

[Ylva86]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Men vem har sagt att höja rösten är ett fattigt vis att visa sina känslor? Jag reagerar ofta på att vi i Sverige har så oerhört svårt att stå för att vi blir upprörda genom att höja vår röst. Det uppfattas som skämmigt medan väldigt många invandrare har det som en ventil att höja sin röst när de blir upprörda.

Får faktiskt rysningar när jag ser program som exvis supernannyn och ser detta i mitt tycke kalla och rationella sätt att sätta barnen på plats och manipulera dem så att de gör som de vuxna vill. Det påminner oerhört mycket om min mors sätt att ge mig "time-out". Även om de inte tillämpar ett dygn i taget utan bara några minuter så säger de själva att barn inte uppfattar tid på ett rationellt sätt.

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Jag tror att du relaterar allt som har med skrik och bråk att göra till hur din pappa betedde sig, vilket gör att du har det som ett riktmärke för hur du själv ska uppfostra dina barn. Men han är inget exempel för hur den genomsnittliga befolkningen hanterar sina känslor från vad du har berättat här.

Nej jag relaterar till många olika bråk och människor, jag blev utkastad hemifrån som 13 åring så därför har jag varit runt på ganska många ställen och kunnat plocka de bästa bitarna ur olika människors liv.

De som har varit harmoniskt och där konflikter blivit snabbast lösta är där människor valt att prata istället för att skrika.

 

[cirkus]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Och inte att förglömma - man förlåter varandra och älskar varandra ändå !

Personligen tror jag att det är det allra viktigaste - att man inte fastnar i konflikten.

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Men vem har sagt att höja rösten är ett fattigt vis att visa sina känslor? Jag reagerar ofta på att vi i Sverige har så oerhört svårt att stå för att vi blir upprörda genom att höja vår röst. Det uppfattas som skämmigt medan väldigt många invandrare har det som en ventil att höja sin röst när de blir upprörda.

Får faktiskt rysningar när jag ser program som exvis supernannyn och ser detta i mitt tycke kalla och rationella sätt att sätta barnen på plats och manipulera dem så att de gör som de vuxna vill. Det påminner oerhört mycket om min mors sätt att ge mig "time-out". Även om de inte tillämpar ett dygn i taget utan bara några minuter så säger de själva att barn inte uppfattar tid på ett rationellt sätt.

Fok får höja rösten så mycket det vill, men jag har valt en annan väg.

Angående nanny programmen mår jag illa av hur de behandlar barnen, att frysa ut någon är det värsta man kan göra i min värld, det finns inget värre för en flockindivid än att inte få vara med.

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Man kan förklara varför man blir arg, så kan man fundera sedan på om man kunde låtit bli att göra en sak eller inte, att man diskuterar orsaken till ilskan är självklar.
Om man sen väljer att gå ut och vråla av ilska eller skrika av sig är en annan sak, men att skrika på en person kommer det inget gott av.

Om man, som du skriver, kan förklara varför man är arg, är man knappast särskilt arg. Jag talar om när ilskan bubblar över.

Du upprepar hela tiden ditt mantra "att skrika på en person kommer det inget gott av" - ändå hävdar en hel hoper här att du faktiskt kan ha fel. Många har själva erfarenheter som pekar på motsatsen. Har de dragit felaktiga slutsatser, eller är du för kategorisk?

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

De som har varit harmoniskt och där konflikter blivit snabbast lösta är där människor valt att prata istället för att skrika.

Men det behöver inte vara antingen eller. Varför är det så svårt att föreställa sig en familj där det oftast är harmoniskt, men även ibland oharmoniskt?

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Personligen tror jag att det är det allra viktigaste - att man inte fastnar i konflikten.

Ja, exakt så. Precis exakt så. Då spelar vad som sagts eller gjorts ingen roll, utan glöms ganska fort.

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Nu handlade det inte om ibland, utan att föräldern hanterar sin ilska med att skrika.

Att föräldern ALLTID hanterar sin ilska genom att skrika? Vem har pratat om något sådant exempel?

Jag vet människor som hanterar sin ilska dåligt, men jag tycker inte att höja rösten är särskilt farligt. Det tolererar också de flesta ganska bra. Såg precis en undersökning bland anställda där ingen hade särskilt mycket emot en skrikande chef, till exempel. Det är värre med martyrer som skjuter skulden över på andra.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Det måste vara underbart att ...... aldrig någonsin tappa tålamodet och göra/säga något fel, oavsett hur illa någon uppför sig eller hur stressad man är..

Men så måste man göra mot sina barn.
Vara den vuxna i förhållandet och sätta sig själv och sina känslor åt sidan.

Varför brusa upp och tappa tålamodet på ett barn?
Det skall inte vuxna människor göra.

 

[vindvissla]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Om man, som du skriver, kan förklara varför man är arg, är man knappast särskilt arg. Jag talar om när ilskan bubblar över.

Du upprepar hela tiden ditt mantra "att skrika på en person kommer det inget gott av" - ändå hävdar en hel hoper här att du faktiskt kan ha fel. Många har själva erfarenheter som pekar på motsatsen. Har de dragit felaktiga slutsatser, eller är du för kategorisk?

Fast det är inte så för alla att man blir så arg att ilskan bubblar över. Jag till exempel har blivit så arg typ tre gånger i mitt liv, och då var det väl befogat. Inte i några av mina förhållanden eller i min uppväxt har jag varit så arg att jag varit tvungen att skrika. Jag kommer från ett helt normalt hem med regler och ansvar och respekt för varann. Vi har haft meningsskiljaktigheter många gånger men aldrig skrikit på varann. Jag löser inga konflikter i dagsläget genom att ryta eller skrika, det behövs inte. Min sambo gör inte heller det. Vi har ändå ett förhållande med konflikter och delade meningar. Men istället för att säga "JAG HATAR DEJ DIN NÖTSKALLE DU ÄR SÅ JÄVLA DUM" så säger jag "Du, när du kör min bil, istället för att slänga mina glasögon på golvet på passagerarsidan kan du väl vika ihop dem och lägga dem i handskfacket, de blir så repiga annars". Och vetu, det funkar!

När jag skulle förklara för grannens barn (4 år) varför han inte kunde följa med mej till stallet satte jag mej ner på huk. Han gav mej värsta lavetten i ansiktet men istället för att bli arg och skrika tog jag honom i armen och såg honom djupt in i ögonen och sa "Gör _ALDRIG_ om det där" och sedan ledde jag över honom till sina föräldrar. Det har aldrig hänt igen. Jag förstår inte varför det skulle vara nyttigt att skrika?

 

[cirkus]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Vara den vuxna i förhållandet och sätta sig själv och sina känslor åt sidan.

Jag är inte säker på att det är bra i alla lägen att visa barn att en vuxen skall sätta sina känslor åt sidan. Skall de lverkligen lära sig att sätta negativa känslor åt sidan, hur blir det då ? Är det inte bättre att göra dem trygga i att ha såna känslor OCKSÅ ?


Varför brusa upp och tappa tålamodet på ett barn?

För att tålamodet har tagit slut ?

Jag måste säga som Gnist - jag är förvånad över människor som säger sig aldrig tappa tålamodet.

Inte för att det har hänt mig särskilt ofta under mina snart 18 år som förälder, men visst fasen har det hänt.

Det är klart att man inte LÖSER en konflikt genom att skrika, det har ingen heller påstått. Däremot visar man med all tydlighet att en gräns är nådd och sist men inte minst att man är mänsklig och att man kan älska någon fast man är förbannad på den. Jag tror att någonstans så hjälper det faktiskt till på traven att inte bli konflikträdd. Man kan vara trygg även i en konflikt.

 

[Enya]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Men så måste man göra mot sina barn.
Vara den vuxna i förhållandet och sätta sig själv och sina känslor åt sidan.

Varför brusa upp och tappa tålamodet på ett barn?
Det skall inte vuxna människor göra.

Det där är svårt! Så oerhört jättesvårt! Jag är en temperamentsfull person och jag har skrikit på mina barn ibland. Det är absolut inget jag önskar men ibland orkar jag inte mer och då kan jag ryta till på den det gäller- oftast den som är 6 år. Han är JOBBIG just nu och gör ALLT tvärtom, minsta lilla småsak ska vägras och sägas emot osv så det händer att jag blir arg på honom. Jag pratar mycket med honom om varför jag blir arg. Mitt tålamod har blivit längre sedan jag fick barn och jag är inte alls lika temperamentsfull nu som för några år sedan, men, speciellt när jag har mens, jag kan fortfarande bli så arg att jag ryter till onödigt hårt mot honom.

Detta är något jag arbetar hårt med att förändra och det går framåt jättebra, dock känns det ibland som jag förändrar mig till något jag inte är. Pedagogisk och förstående.... när jag helst av allt behöver skrika rakt ut i frustration och så är det över sedan. Det känns ibland som om jag samlar och sväljer så mycket inom mig att när jag inte klarar det längre blir det en onödigt stor bomb som smäller av.