Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

[Acses]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Knapplån.

Jag är uppväxt i en väldigt känslomässig familj, jag har som liten sett mina föräldrar gråta, skrika och skratta. Det är jag glad för, jag har under min uppväxt tillåtits visa mina kännslor, jag har fått gapa och skrika, men jag har också fått veta när jag betett mig som en fullkomlig idiot.

I min värld är det fullt normalt att man någon gång blir så förbannad att man tappar omdömmet och skriker, ilska är också en känsla som är värd att erkänna. Jag är glad för att jag alltid tillåtits känna precis som jag gör, och för att jag alltid fått visa det.

Jag minns mycket starkt en specifik gång då mamma var så vansinnig på mig att jag trodde hon skulle slita lägenheten sönder och samman, med all rätt, för jag hade fan ställt till det för mig ( 7 år gammal, rymt hemmifrån och hållt till i en gruvgång med rasrisk och dessutom satt eld på en soffa, brandkår och polis infann sig med rökdykare och hundar för att hitta oss, själva satt vi i skogen på andra sidan vägen och vågade inte gå hem) Klart som fan hon var förbannad, hon tappade huvudet totalt och bara vrålade. Arg, ledsen, rädd och troligtvis även besviken. När hon gapat en stund så satte vi oss ned och pratade, och det är samtalet jag minns mest, när hon förklarade varför hon blev så arg, att man ibland blir så arg, att det är okej men att man alltid måste vara lyhörd för andra även om man är arg, det är vad jag minns. Skrikandet och gapandet minns jag bara att det hände.

Och oavsett, så anser jag att det är viktigt att få vara människa, även om man är förälder. Jag vill inte att min dotter ska växa upp med en illusion om att jag är en supermamma som jag inte är, jag vill att hon ska veta att det är okej att bli arg, precis som det är okej att vara ledsen och att vara glad.

Jag är som sagt uppväxt med att man visar hela känsloregistret, det är för mig inget konstigt och heller inget jag mått dåligt av, de gånger mina föräldrar gapat åt mig kan jag räkna i på en hand. Det är mänskligt att bli förbannad och jag fattar inte varför det är något vi ska gömma undan för våra barn.


Känslor har alla rätt till, stor som liten, och jag fattar inte varför man ska gömma undan just ilskan.

 

[havreflinga]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Det är kroppsspråket som avslöjar hur förbannad och utflippad mamma är, och det är aggressionen som barnen uppfattar som otäckt, är min personliga teori. Inte skriket i sig.

Det håller jag verkligen med om!

Därför är det ganska meningslöst att som förälder försöka avgöra hur mycket/högt man får skälla på sina barn, eller hur hårt man får ta i dem.

Det är bättre att lägga krutet på att minska sina aggressioner. Om man blir arg för att barn inte gör som man har förväntat sig - då har man problem. Sen kvittar det nästan hur väl man lyckas kontrollera ilskan/stressen.

Visst, om man kan kontrollera sig så att man går in i ett annat rum och skriker istället för att slå ungen - då är det ju jättebra! Men man bör inte nöja sig med det. Målet är att inte känna sig provocerad. Då gör man både sig själv och barnet (och alla andra medmänniskor) en tjänst.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Det är klart att man inte LÖSER en konflikt genom att skrika, det har ingen heller påstått. Däremot visar man med all tydlighet att en gräns är nådd och sist men inte minst att man är mänsklig och att man kan älska någon fast man är förbannad på den. Jag tror att någonstans så hjälper det faktiskt till på traven att inte bli konflikträdd. Man kan vara trygg även i en konflikt.

Det håller jag ju med om.
Men en viss kontroll behövs ändå.
Och tid för konflikten.

För att tålamodet har tagit slut ?

Problemet är att det har tagit slut.
Att man har låtit det gå så långt i stället för att jobba på beteéndet innan.
När jag har blivit tokarg på mina barn så har det berott på problem som borde varit lösta innan och på ett annat sätt.

Jag skriker inte åt mina barn och blir sällan arg på dem.
Men det beror inte på att jag har något bättre tålamod än andra utan på att det inte finns något att bli så arg på.
Jag har tagit mig tiden att tidigt få barnen att förstå hur man uppför sig för att det skall bli trevligast för alla.

Mamman i TS exempel verkar inte ha den tiden.
Hon verkar ha bråttom och tycka att barnet är ivägen för det som hon skall göra.
Att barnet liksom sinkar henne.
Jag har faktiskt aldrig hamnat i situationen med ett gråtande barn som förtvivlat springer efter mig.
För jag tar mig tid att förklara för barnet vad som blev fel.
Och så är det liksom klart.

Det har blivit mycket "Jag förstår att du vill det här, men man kan inte alltid få som man vill."
Vilket jag tycker är en bra lärdom för livet.

Jag tror att föräldrar idag har för bråttom, så de hinner inte hantera livet så att situationer som TS beskrev inte skall uppstå.

Till TS:
Jodå, de flesta föräldrar bär/lyfter upp/kramar sina ledsna barn.
Det åker massor av barn och deras föräldrar på bussarna som jag kör.
Och det är oerhört sällan som dessa barn är ledsna och om de är ledsna så sitter de oftast i en famn och blir tröstade.
Jag minns bara 3 tillfällen på det år som jag har kört (kör bara halvtid) som barnen inte blivit tröstade och 2 av dessa var samma familj och den 3dje tror jag var en barnflicka.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

..., de gånger mina föräldrar gapat åt mig kan jag räkna i på en hand.

Det här tycker jag är viktigt.
Du minns alla gångerna.
De är så får att du kan relatera till orsakerna bakom.
Alla i familjen förstod att det var ett misslyckande och pratade om det tillsammans.

Om du hade skrivit att de gapade åt dig mest hela tiden och att du aldrig förstod varför så hade ju något varit riktigt dåligt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Det känns ibland som om jag samlar och sväljer så mycket inom mig att när jag inte klarar det längre blir det en onödigt stor bomb som smäller av.

Men då så blir du ju fortfarande provocerad.
Det är inte bra för dig.
Om vi tittar djupare på det hela så är ju frågan varför du blir provocerad.

Är det för att du är stressad?
Att du blir emotsagd?
Att det blir merjobb för dig?
Något annat?

Jag benar ut varför jag blir provocerad.
Och så förklarar jag det för barnen.
Ofta så är det stress.
Då så förklarar jag att deras "trassel" tar tid från annat som är viktigare/roligare och arr det gör mig arg.
Till slut så vill även de ha mat eller göra något roligt och då så försöker de på egen hand att inte slösa på tid.
På det sättet så jobbar jag på att få barnen att visa hänsyn, först mot mig och sedan mot andra.

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Men då så blir du ju fortfarande provocerad.
Det är inte bra för dig.
Om vi tittar djupare på det hela så är ju frågan varför du blir provocerad.

Är det för att du är stressad?
Att du blir emotsagd?
Att det blir merjobb för dig?
Något annat?

Jag benar ut varför jag blir provocerad.
Och så förklarar jag det för barnen.
Ofta så är det stress.
Då så förklarar jag att deras "trassel" tar tid från annat som är viktigare/roligare och arr det gör mig arg.
Till slut så vill även de ha mat eller göra något roligt och då så försöker de på egen hand att inte slösa på tid.
På det sättet så jobbar jag på att få barnen att visa hänsyn, först mot mig och sedan mot andra.

Tack det är precis så här jag menar

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

raderat dubbelt

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Raderat dubbelt

 

[TinyWiny]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Det håller jag ju med om.
Men en viss kontroll behövs ändå.
Och tid för konflikten.



Problemet är att det har tagit slut.
Att man har låtit det gå så långt i stället för att jobba på beteéndet innan.
När jag har blivit tokarg på mina barn så har det berott på problem som borde varit lösta innan och på ett annat sätt.

Jag skriker inte åt mina barn och blir sällan arg på dem.
Men det beror inte på att jag har något bättre tålamod än andra utan på att det inte finns något att bli så arg på.
Jag har tagit mig tiden att tidigt få barnen att förstå hur man uppför sig för att det skall bli trevligast för alla.

Mamman i TS exempel verkar inte ha den tiden.
Hon verkar ha bråttom och tycka att barnet är ivägen för det som hon skall göra.
Att barnet liksom sinkar henne.
Jag har faktiskt aldrig hamnat i situationen med ett gråtande barn som förtvivlat springer efter mig.
För jag tar mig tid att förklara för barnet vad som blev fel.
Och så är det liksom klart.

Det har blivit mycket "Jag förstår att du vill det här, men man kan inte alltid få som man vill."
Vilket jag tycker är en bra lärdom för livet.

Jag tror att föräldrar idag har för bråttom, så de hinner inte hantera livet så att situationer som TS beskrev inte skall uppstå.

Det är precis det här jag försökt få fram

 

[mino]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Och oavsett, så anser jag att det är viktigt att få vara människa, även om man är förälder. Jag vill inte att min dotter ska växa upp med en illusion om att jag är en supermamma som jag inte är, jag vill att hon ska veta att det är okej att bli arg, precis som det är okej att vara ledsen och att vara glad.

Jag är som sagt uppväxt med att man visar hela känsloregistret, det är för mig inget konstigt och heller inget jag mått dåligt av, de gånger mina föräldrar gapat åt mig kan jag räkna i på en hand. Det är mänskligt att bli förbannad och jag fattar inte varför det är något vi ska gömma undan för våra barn.

Känslor har alla rätt till, stor som liten, och jag fattar inte varför man ska gömma undan just ilskan.

Därför är det ganska meningslöst att som förälder försöka avgöra hur mycket/högt man får skälla på sina barn, eller hur hårt man får ta i dem.

Mycket bra skrivet!! Det är precis så här jag ser det att det inte är skrikandet i sig som är det farliga utan hur det hanteras och följs upp. I många fall tror jag att barn mår bättre av en tydlig arg reaktion än en irriterad reaktion som går ut på att barnet ska skämmas. Pang, och sen är det över. Visst låter det fint att kunna behärska sig och alltid lägga upp sin samvaro med barnen så att inga irritationsmoment uppstår men för de flesta av oss så är det inte möjligt att få ihop livet på det sättet. Och som flera varit inne på, frågan är om det ens är önskvärt att aldrig hamna i konflikt hemma.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

... men för de flesta av oss så är det inte möjligt att få ihop livet på det sättet.

Vad är det som hindrar?
I längden så tar det ju mindre tid och kraft.
Att förebygga i stället för att laga när det har gått sönder.

 

[Niela]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

och jag tänker tvärtom finns de inga föräldrar som låter sina barn gå??

Detta evigt bubbande på barn som akn gå.. benen är till för en orsak och när ett barn väl kan gå ska den gå så mkt som möjligt anser jag..
Att att amn ska bära upp ett barn så fort den gråter är inte rätt tycker jag.
Då lär sig barnen att så fort jag gråter slipper jag gå och kommer skrika så fort den inte vill gå.

Barn ska lära sig tycker jag att de inte alltid kan få allt.. att ens ta med barn till affärena är fel tycker jag..
Allt för ofta ser jag barn i affärena vid storhandling ett par timmar tar de att handla allt, barnen ska va tysta stilla.. wii vad roligt tycker barnen.
Nä skaffa barnvakt ist när man ska storhandla barnen tycker inte alls det är roligt att följa med.Eller att ena föräldern är hemma å den andra handlar!

Kan ju bara gå till en själv jag hatar att storhandla. alltid mkt folk man är trött och grinig och skulle bara se mig med 2 ungar på detta.
Ujuj inge bra.
Skulle inte utsätta varken mig eller några barn för den kombinationen!

Och allt för ofta ser jag föräldrar som mutar sina barn hämskt tycker jag.. om du är snäll nu får du godis.. oki så barnen kan bara va snälla om de får något?? den dagen man inte har godis vad gör man då??

Och göra som du lägga dig i är inge bra.. du har ingen rätt att tala om för en förälder hur den ska eller inte ska uppfostra sitt barn..
Så jag förstår denna mamman mkt väl skulle också blivit flyförbannad och någon talade om för mig att jag skulle bära upp mitt barn som skriker(om jag hade en)

 

[Sara-Ida]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Vad är det som hindrar?
I längden så tar det ju mindre tid och kraft.
Att förebygga i stället för att laga när det har gått sönder.

Man kan inte bygga bort alla eventualiteter och mammor är sönderstressade i dag, generellt. Kärleksrelationer som brister, en förälder som dör, en utskällning på jobbet, en oväntad räkning eller hälsoproblem kan knäcka den bästa.

Jag märker i mitt jobb att just stress tar fram det sämsta hos många människor. Under tillräckligt pressade situationer brister det bara för en del, man slår vilt omkring sig, skäller och beter sig allmänt illa. Men i stället för att ändra på dessa personer - vilket jag tror är en omöjlighet - får man lära sig att inte ta så illa vid sig. Även om det förstås vore enklare om man slapp göra det.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

och jag tänker tvärtom finns de inga föräldrar som låter sina barn gå??

Jodå de flesta faktiskt.
Utom då de under barnens vilda protester trycker ner dem i barnvagnen för att kunna åka gratis på bussen.
I SL-trafiken så åker man gratis på bussen om man har med sig en barnvagn med barn i.

Då lär sig barnen att så fort jag gråter slipper jag gå och kommer skrika så fort den inte vill gå.

Om man anpassar takten till barnet så föredrar de flesta barn att gå själva.
Om de är ledsna så kan de hehöva bli kramamade.
Om man då inte har tid att stanna så kan man bära dem dit man skall för att kunna både krama och gå samtidigt.

Barn ska lära sig tycker jag att de inte alltid kan få allt..

Det håller jag med om.

att ens ta med barn till affärena är fel tycker jag..

Nej tvärt om.
Det är genom att följa med på affären och lära sig att man bara köper det som man skall ha och att man inte kan köpa allt som man lär sig att man inte kan få allt.
Mina barn har alltid varit med och handlat.
Och de vet vad man gör på affären.
Köper det som man behöver och det så fort som man kan.
Aldrig att något av dem har skrikit över något som de inte fått.
Om vi inte skall ha just det de vill ha så är det bara så.
De kan däremot fär föreslå middagsmat och så för det skall vi ju ha.
Det är ju bra om den egna inspirationen tryter också.

Nä skaffa barnvakt ist när man ska storhandla barnen tycker inte alls det är roligt att följa med.

Barnvaktstid är något man bara använder i nödfall och för särskilda tillfällen.
Vardagshandling tillhör inte något av detta.

Och göra som du lägga dig i är inge bra..

Man skall bry sig om och lägga sig i.
Alla barn är allas samhällsansvar.

Man skall t.ex. anmäla till sociala myndigheter om man misstänker att barn far illa.
Att då först försöka prata med föräldern kan ju vara lämpligt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Under tillräckligt pressade situationer brister det bara för en del, man slår vilt omkring sig, skäller och beter sig allmänt illa. Men i stället för att ändra på dessa personer - vilket jag tror är en omöjlighet - får man lära sig att inte ta så illa vid sig.

Och jag anser då att sådana personer skall lära sig att hantera sin stress.
Eller se till att inte hamna i sådana situationer att de blir så stressade att de flippar.

Förebygga helt enkelt.

Den stressen är inte bra för någon.
Varken för personen, omgivningen eller personens barn.

 

[vindvissla]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Jag hade gärna handlat i lugnt och ro utan Sam, men det är faktiskt helt omöjligt om man har ett liv. De som skaffar barnvakt för att åka och storhandla måste inte ha något annat att göra när de är barnfria. Jag har äntligen lyckats hitta en tjej som jag litar på som kan passa Sam ett par timmar på lördagar, och de timmarna planerar jag noggrant hela veckan och sparar och förbereder sådant som han inte kan/inte är praktiskt att ha honom med på. Hade jag barnvakt så det räckte och blev över skulle jag nog ha en på morgonen mellan 7 och 10 så jag fick sova ett par timmar extra

 

[Ylva86]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

kl

När jag tittar på diskussionen i helhet kommer jag ihåg en film med Kaj Pollack. Han sa mycket bestämt att alla människor gör hela tiden så gott de kan. Jag reagerade lika bestämt genom att säga absolut inte. Men när jag tänkt efter kom jag på att det låg nog något i det han sa. Vi gör så gott vi kan. Inte alltid så gott vi vet men så gott vi kan. Vi måste nog acceptera att ibland så brister det. Alla orkar inte alltid allting. Vi har olika historia bakom oss. En del har haft en lycklig barndom och är genom denna "vaccinerad" inför framtiden.

Många av oss har det inte. Men det är viktigt att inte döma. Givetvis måste vi lägga oss i när vi ser att barn kommer till skada och kommer att få framtida men. Men det är inte så säkert att vi alltid vet vilka detta är. En del av oss upplever det skrämmande att någon skriker åt oss. Andra kanske tycker tystnad är fruktansvärt. Vi är inte lika och det viktiga är nog att vi inte dömer varandra för hårt. Vi är bara människor. Med detta menar jag absolut inte att man ska låta barn eller för övrigt någon fara illa som sagt.

 

[Björk]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Det håller jag verkligen med om!

Därför är det ganska meningslöst att som förälder försöka avgöra hur mycket/högt man får skälla på sina barn, eller hur hårt man får ta i dem.

Det är bättre att lägga krutet på att minska sina aggressioner. Om man blir arg för att barn inte gör som man har förväntat sig - då har man problem. Sen kvittar det nästan hur väl man lyckas kontrollera ilskan/stressen.

Visst, om man kan kontrollera sig så att man går in i ett annat rum och skriker istället för att slå ungen - då är det ju jättebra! Men man bör inte nöja sig med det. Målet är att inte känna sig provocerad. Då gör man både sig själv och barnet (och alla andra medmänniskor) en tjänst.

Åh, vad bra skrivet! Jag håller fullständigt med!

För övrigt måste jag säga att jag förstår båda "sidorna" i denna debatt och får ibland en känsla av att ni litegrann talar förbi varandra? Det är mänskligt att bli jättearg och en del personer skriker när de blir sådär vansinnigt jättearga. Om man är sådan så är det nog inget som skapar ett stort trauma för barnen om det händer någon gång ibland under uppväxten. Om det däremot sker var och varannan dag så blir det dock något som kan färga barnet så att barnet får problem av detta (vilket ju flera i tråden nämner att de har egen erfarenhet av). Då kan barnet bli rädd för sin förälder som "alltid" blir helt vansinnig utan orsak (för utan orsak ser det nog ut som ur barnets synvinkel).

Jag tror det viktiga är att som förälder vara människa. Att vara människa är att vara mänsklig, sådan som man själv är. Att försöka "spela en roll" som förälder blir ju precis som någon sa (Sara-Ida?) att man låtsas vara lugn och behärskad när ilskan bubblar under ytan. Sånt genomskådar ett barn och lär sig sannolikt att ilska är en känsla som finns, men som inte ska yttras eller visas. Men samtidigt måste man ändå försöka vara en bra förälder. Och en bra förälder försöker (precis som Havreflinga skrivit härovan) lära sig att inte bli så himla provocerad av vad barnet gör/inte gör. Så slipper hela familjen skrikattacker, åtminstone inte mer än att man kan räkna dem på handens ena fingrar.

Om man tex grälar med sin partner (barnets förälder) så är ju alla rätt eniga om att såna gräl ska man inte föra framför sina barn. Det är ju en del i föräldraskapet att inte utsätta sina barn för att behöva höra stora gräl. Om man däremot har små dispyter och tycker olika om mindre saker så tror jag det ändå är rätt sunt för barnet att få se/höra att man kan vara osams och ha olika åsikter utan att världen rasar för det.

Så; som sagt; jag håller med dem som säger att en bra förälder försöker i det längsta undvika att skrika till sina barn (vilket jag inte tvivlar på att alla i denna tråd faktiskt gör!), men OM känslorna rinner över och man en enstaka gång gör det ändå så tror jag inte det är någon jättekatastrof. Det viktiga är ju hur man hanterar det efteråt; man ber helt enkelt om ursäkt och förklarar varför man blev så arg och skrek. Och självklart måste ursäkten vara seriös. Det blir den inte i barnets (eller någons) ögon om man återigen står och skriker på barnet nästa dag.

 

[Björk]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Jag tror att föräldrar idag har för bråttom, så de hinner inte hantera livet så att situationer som TS beskrev inte skall uppstå.

Och samtidigt är det ju också som du skriver: de allra flesta barn blir faktiskt tröstade (och inte skrikna på) när de är ledsna!

 

[Enya]

Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??

Men då så blir du ju fortfarande provocerad.
Det är inte bra för dig.
Om vi tittar djupare på det hela så är ju frågan varför du blir provocerad.

Är det för att du är stressad? Ja jag blir stressad till slut. Vi kan gå upp i lagom tid till vi ska åka och ÄNDÅ så slutar det med att vi måste skynda oss eftersom 6 åringen VÄGRAR äta sin mat, VÄGRAR ta på sig kläder, VÄGRAR tvätta sig, och hittar på miljoner andra saker trots upprepade ord från mig att tex gå och tvätta sig. Det slutar med att jag får släppa allt jag gör och tvätta honom under tiden han gapar och är arg på mig. Och jag avskyr verkligen att han och jag blir ovänner, jag är så trött på det. Jag ska förutom att se till att 6 åringen blir klar inför dagis också se till att 4,5 åringen blir det ( han tar efter storebror om han får en chans) samt fixa i ordning 1,5 åringen ( som än så länge älskar att gå och tvätta sig
Att du blir emotsagd?Är det inte lättare om de liksom bara gör det jag ber dem åt och utan tjaffs? Så slipper jag slösa energi på att få dem att göra det jag vill.
Att det blir merjobb för dig?Ja, ibland känner jag att INGET i mitt liv är smidigt och smärtfritt så ibland har jag stort behov av att något är det. Så när då pojkarna fjantar sig 300 gånger vid läggdags så tappar jag tålamodet och blir arg på dem. Först då får jag lugn och ro. När man har kämpat en hel dag med att vara sådär pedagogisk och med tålamod och förstående och lirkande, då orkar jag inte mer alltid.
Något annat?
Jag blir ledsen och sårad när det inte funkar här hemma. Jag hatar tex att laga mat och jag hatar att äta mat. Det är tråkigt och jobbigt och inget för mig. Men när man har barn så måste man laga mat så jag anstränger mig att laga god och nyttig mat till dem, gör mat de tycker om, som jag VET att de tycker om, och när då 6 åringen säger att det är äckligt och vägrar äta då blir jag sårad och ledsen. Här har jag stått och gjort något jag avskyr, och gjort det bra också, för mina barns skull och så möts jag varje gång med att mat som han alltid har tyckt om är äcklig. i dag sa han att han inte tycker om mjölk, och det GÖR han egentligen!!! Han tycker om spagetti och köttfärssås egentligen. Men han äter riktigt dåligt just nu, allt är äckligt- vilket i sin tur är stressande då han inte är tjock av sig.
Jag benar ut varför jag blir provocerad.
Och så förklarar jag det för barnen.
Ofta så är det stress.
Då så förklarar jag att deras "trassel" tar tid från annat som är viktigare/roligare och arr det gör mig arg.
Till slut så vill även de ha mat eller göra något roligt och då så försöker de på egen hand att inte slösa på tid.
På det sättet så jobbar jag på att få barnen att visa hänsyn, först mot mig och sedan mot andra.

Eric är duktig på att visa hänsyn mot andra, utom mot mig och sin bror. På dagis är han populär och väldigt snäll, men hemma är han som förbytt ibland.

Jag tror att jag blir så arg och ledsen för att jag inte riktigit vet hur jag ska hantera hans trots. Jag försöker verkligen att hålla mig lugn, men så till slut så står jag inte ut mer utan blir arg, för han lyssnar ju ändå inte. Ibland drabbas jag av känslan att vilja stånga mitt huvud i en hård tegelvägg.... Det känns nästan som om det ger mer effekt än att få ungen att tvätta sig efter frukost!

Jag vet att han är i uppror inom sig just nu, det är så mycket på gång hos honom, tex ska han börja i förskoleklass till hösten och har varit på inskolningsdagar ( som påverkade honom väääääldigt mycket) och han är äldst på dagis vilket får honom att försöka ta ansvar där. Men trots att han kanske inte känner sig speciellt i balans så ger det ju inte honom rätten att behandla mig som något katten släpat in.
Hans pappa behandlade mig på ett väldigt respektlöst sätt och när sonen behandlar mig på ett respektlöst sätt så känner jag mig stressad över det. Jag vill inte at han blir som far sin, och vem är det som ha ansvaret över att det inte ska ske? Jo jag!
Jag känner mig som en väldigt trött och sliten ensamstående trebarns mor just nu.