Snälla snälla snälla.
Jag har haft häst sen jag lärde mig gå. Jag har arbetat på Island, jag har arbetat i Sverige. Jag har arbetat med hbl, fullblod, travare, hopphästar, dressyrhästar, jag har arbetat med islandshästar. Jag vet hur jag bör göra med detta fölet. Eftersom att mamman är dålig så kan jag inte skicka iväg henne. Då riskerar jag stoets hälsa och det är verkligen inte acceptabelt. Nu går hon hemma på medicinering och behandling. När det är klart så åker de om jag känner att Yrpa klarar av det.
Här hemma kommer hon inte heller gå ensam, hon har sällskap i hagen.
Jag är inte den som har henne hemma för att jag vill, utan för att jag måste. Svårare än så är det inte.
Jag står ju knappast och läxar upp fölet med ett spö och piskar henne. Inte heller jagar jag runt henne. Jag gör ingenting, men kommer hon fram till mig och är stursk, då är jag banne mig stursk tillbaka. Och ingen annan än jag får gå fram till henne. Det är min häst, mina regler som gäller. Kan inte det efterhållas ja, då vet de som står hemma hos mig vart dörren är. Och eftersom inte alla har lyssnat på mig så står de också utan boxplats i månadsskiftet. Så enkelt är det.
Och som Kolbeinn säger, man kan inte förstå hur hon är förrän man träffat henne. Hennes mamma är tuff, pappan är tuff. Jag får bita i det sura äpplet. Men jag tvekar INTE på att hon kommer bli en riktigt rolig häst att rida in och hålla på med när hon kommer upp i den åldern.
Men ja, hellre blir hon skrämd än bestämd.