KarinStarfighter
Trådstartare
Jag träffade för snart ett och ett halvt år sedan min nuvarande pojkvän. Vi dejtade ganska länge innan vi i slutet av våren blev ett par. Allting har varit ganska trevande, det tog lång tid innan vi träffade varandras vänner, vi bor inte tillsammans, jag har fortfarande inte träffats hans familj etc, men jag känner ändå att det har gått framåt den senaste tiden.
Min pojkvän fyller 34 i år och har inte tidigare haft någon relation som varat över året och har inte heller bott tillsammans med någon. Jag tror i mångt och mycket att han är ovan vid att inte vara själv och ha någon annan att bry sig om. Han har liksom inte planerar semestrar etc för oss som par utan helt efter sina egna tankar. Men också detta har blivit bättre. Innan kunde han komma på att han skulle sova borta med jobbet och nämna det dagen innan, men sen jag tagit upp det har det blivit bättre.
När vi träffats i ungefär 5 månader opererade jag bort en fläck som senare visade sig vara malignt melanom och det tog därefter 2 månader innan jag visste säkert att det inte var spritt. Jag fick dessutom en infektion där de opererat bort lymfkörtlar och har också ett känselbortfall i en överarm. Såklart är och har det varit tufft för både mig och honom, men för att komplicera saken ytterligare så berättar han efter att jag tagit bort den att det var bra att jag gjorde det för att han har sett den och tänkt att jag borde söka för den (han är själv läkare). Vi har diskuterat mycket om det här eftersom jag såklart blev både arg och ledsen och han säger då att han trodde att jag inte ville att han skulle lägga sig i.
Problemet i vår relation så som jag ser det är att han har väldigt svårt att kommunicera och uttrycka känslor. Jag tror att han tycker mycket om mig för han har verkligen ställt upp för mig när jag har varit sjuk och det är ända gången jag hittills sett honom gråta när han berättat hur orolig han har varit. Men, han har svårt för hela känslobiten egentligen.
Problem 2 är att han inte planerar saker utan bara låter tiden gå. Det är i stort sett alltid jag som styr upp saker och ting som vi gör.
Jag tror på nåt sätt att han är ganska nöjd med vår relation och det känns alltid som att det är jag som tar upp saker och ting till diskussion, alltifrån brister i förhållandet, till var vi vill bo i framtiden, vad vi ska göra till helgen etc. Han tycker ofta att jag är "på" honom, medan jag har ett stort behov av att diskutera saker och ting som rör vårt förhållande, vilket gör att jag ibland överväger att ta upp saker med honom för att han tycker att det ofta blir så dålig stämning
Jag vet inte vad jag vill med den här tråden. Men, till skillnad från vad många kanske tror tycker jag otroligt bra om min käraste. Han är en fin person och min stora trygghet i livet och kan helt klart se en framtid med honom, även om det är så jobbigt just nu...
Jag borde verkligen prata mer med honom, men hur gör man det på ett bra sätt?
Min pojkvän fyller 34 i år och har inte tidigare haft någon relation som varat över året och har inte heller bott tillsammans med någon. Jag tror i mångt och mycket att han är ovan vid att inte vara själv och ha någon annan att bry sig om. Han har liksom inte planerar semestrar etc för oss som par utan helt efter sina egna tankar. Men också detta har blivit bättre. Innan kunde han komma på att han skulle sova borta med jobbet och nämna det dagen innan, men sen jag tagit upp det har det blivit bättre.
När vi träffats i ungefär 5 månader opererade jag bort en fläck som senare visade sig vara malignt melanom och det tog därefter 2 månader innan jag visste säkert att det inte var spritt. Jag fick dessutom en infektion där de opererat bort lymfkörtlar och har också ett känselbortfall i en överarm. Såklart är och har det varit tufft för både mig och honom, men för att komplicera saken ytterligare så berättar han efter att jag tagit bort den att det var bra att jag gjorde det för att han har sett den och tänkt att jag borde söka för den (han är själv läkare). Vi har diskuterat mycket om det här eftersom jag såklart blev både arg och ledsen och han säger då att han trodde att jag inte ville att han skulle lägga sig i.
Problemet i vår relation så som jag ser det är att han har väldigt svårt att kommunicera och uttrycka känslor. Jag tror att han tycker mycket om mig för han har verkligen ställt upp för mig när jag har varit sjuk och det är ända gången jag hittills sett honom gråta när han berättat hur orolig han har varit. Men, han har svårt för hela känslobiten egentligen.
Problem 2 är att han inte planerar saker utan bara låter tiden gå. Det är i stort sett alltid jag som styr upp saker och ting som vi gör.
Jag tror på nåt sätt att han är ganska nöjd med vår relation och det känns alltid som att det är jag som tar upp saker och ting till diskussion, alltifrån brister i förhållandet, till var vi vill bo i framtiden, vad vi ska göra till helgen etc. Han tycker ofta att jag är "på" honom, medan jag har ett stort behov av att diskutera saker och ting som rör vårt förhållande, vilket gör att jag ibland överväger att ta upp saker med honom för att han tycker att det ofta blir så dålig stämning
Jag vet inte vad jag vill med den här tråden. Men, till skillnad från vad många kanske tror tycker jag otroligt bra om min käraste. Han är en fin person och min stora trygghet i livet och kan helt klart se en framtid med honom, även om det är så jobbigt just nu...
Jag borde verkligen prata mer med honom, men hur gör man det på ett bra sätt?