Funderingar kring förhållande (långt)

[Ava22]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Ibland måste man köra över dem, ibland vill min sambo att jag bestämmer så han slipper.
Det kan man ha åsikter om men det funkar för oss.

Nånstans får man ta diskussionen "ska jag må dåligt i vårt boende för att du tycker det är jobbigt att flytta?".
Jag tycker ofta det funkar bäst om jag lyssnar på hans oro och bemöter de med "men har du tänkt på hur bra det kan bli om a eller b".

Ja, efter igår kväll så började de orden komma fram i huvudet. Jag måste ta den diskussionen med honom och det är snart.

Jag är rätt säker på att hans attityd bottnar i att han var singel och hade inte bott med någon fram tills han träffade mig (vi har varit tsm i 3 år snart och bott ihop i 2,5 år), att han har svårt att anpassa sig till en vilja till. Han är van att göra allt på sitt sätt. Jag har anpassat mig mer, och tänker på att vi är två viljor. Vi älskar varandra och det är ändå grundplåten, men jag vet också att jag kan vara lite väl pushig ibland

 

[mino]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag är rätt säker på att hans attityd bottnar i att han var singel och hade inte bott med någon fram tills han träffade mig

Petruska pratade väldigt intressant i en tråd härförleden om relationsbegåvning. Visst kan man till viss del träna upp sin relationsbegåvning (som inte alls är samma sak som social begåvning) men mycket har man med sig i sig själv från sin personlighet och från sitt sätt att generellt kunna/vilja knyta an till människor och förstå vad som krävs för att underhålla närheten i en relation. Så om det inte är en väldigt ung och osäker människa vi pratar om utan en 25+ gammal person så skulle jag inte hoppas på några fantastiska förändringar. Har man inte förmågan att "se" vad en relation behöver (och ett riktigt behov av att ha nära relationer) så är det inte särskilt troligt att man kommer att bli nån sorts äss på det genom lite övertalning.

Och det kan man ju välja att stå ut med genom att man själv drar närhetsbyggarlasset. Men då bör man gilla läget och inte smyghoppas på förändring.

 

[stjarnhimmel]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Ja, efter igår kväll så började de orden komma fram i huvudet. Jag måste ta den diskussionen med honom och det är snart.

Jag är rätt säker på att hans attityd bottnar i att han var singel och hade inte bott med någon fram tills han träffade mig (vi har varit tsm i 3 år snart och bott ihop i 2,5 år), att han har svårt att anpassa sig till en vilja till. Han är van att göra allt på sitt sätt. Jag har anpassat mig mer, och tänker på att vi är två viljor. Vi älskar varandra och det är ändå grundplåten, men jag vet också att jag kan vara lite väl pushig ibland

Eller så kanske han bara är sån som person? Det låter som att du förväntar dig att han ska ändra sig och bli mer som du.. dvs att du tycker det är det rätta...Det kanske också är så att han tycker att han också har anpassat sig till dig? Nu funderar jag bara.. jag kan naturligtvis inte veta ngt om din situation... men det är ovanstående som jag tänker på när jag läser det du skriver..

 

[KarinStarfighter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Just det här med att prata, jag tror faktiskt att det är träning som gör det bättre.
Min sambo var också sådan i början att han inte tyckte om att prata, jag bara lipa och det var kaos...
Men med åren har vi blivit riktigt jävla bra på det! Numera diskuterar vi oss igenom problemen och vårt förhållande mår bättre än på länge (kan ha att göra med att vi överlevde första året med barn också) Även vårt största problem, hans hund har också blivit lättare att prata om.

Hur blir det om du skriver ner vad du känner?

Det har jag inte testat! Hur tänker du att jag skulle kunna göra det?

 

[KarinStarfighter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

När någon uttrycker sig så undrar jag alltid hur man umgås när man ses. Vad pratar ni om, vad berättar ni för varandra? Och vad är det som är jobbigt att prata om? Exakt hur tar det stopp? Är det så att du inte vet vad du ska säga? Eller är det så att du inte får något gehör när du pratar?

För mig känns det som en självklarhet att jag ska kunna kommunicera med min partner utan att det blir konstigt eller att jag känner att det är jobbigt. Vem kan jag prata med om jag inte kan prata med min partner liksom?? Det ska ju vara han som jag kan öppna mig för, han som jag berättar allting för, han som vet allting om mig. Det är ju han som älskar mig och han som vill veta. Skulle det inte kännas så hade jag nog inte varit tillsammans med mannen i fråga - då är vi ju uppenbarligen inte kompatibla.

På vardagarna gör vi sällan så mycket annat än tränar och ser på TV. Både han och jag jobbar inom vården så efter alla möten och besök under dagen finns behov av lite tystnad. På helgen hittar vi på mer saker som utflykter, middagar, promenader etc.

Han är i te så mycket för att prata om djupa saker även om jag ibland försöker leda in samtalet på det. Känns som han har svårt att öppna upp sig även. För sina nära vänner. Blir ofta att vi pratar jobb, samhällsfrågor, om vänner...

Ibland känns det som att jag lätt blir missförstådd så då kan jag ha svårt att formulera mig, men också att det är svårt att få gehör. Jag kan ta upp saker som jag vill ha ett svar på, typ ska vi åka till Danmark i juli? och säger att han ju kan meddela mig när han vet, men då händer det ibland inget och jag får ta upp det igen, samtidigt som jag är öppen och säger att om han inte vill får han säga det så åker jag med en kompis, tackar nej eller vad det nu är...

 

[KarinStarfighter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jo, jag vet att det är så som han är och att jag såklart måste acceptera honom för den han är!

Tack för många kloka utgångspunkter kring hur man kan tänka när jag pratar med honom

 

[KarinStarfighter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Som det låter på din beskrivning så HAR ni pratat en del om det här redan? Och du tycker att du ser små tecken på förbättring? Har jag fattat det rätt då?

Jag tror att du nog helt enkelt får acceptera att han verkar vara en person som inte tycker att det är så viktigt att ”styra upp” saker och ”planera”.
Om det är sån han är idag så tror jag INTE att du kan räkna med att det kommer att ändra sig – utan du behöver nog hitta ett sätt att förhålla dig till det.
Det är inget fel i att inte planera och styra upp – bara annorlunda från hur du verkar vara.

Det som du däremot borde kunna vänta dig är att han faktiskt inkluderar dig i sitt liv och gör dig delaktig i de planer han faktiskt gör.
Om han inte har planerat sin semester över huvudtaget – fine. Men om han planerar sin semester utan att ta med dig i planerna och göra dig delaktig i planeringsarbetet – not so fine.
Men vad jag förstår på dig så HAR du pratat en del med honom om den här typen av saker och han HAR visat prov på att vilja ”ändra” sig och i så fall är det ju kanon.

Hur gör du då för att prata mer med honom, och på ett bra sätt?
Ja du… det finns nog bara ett sätt och det är att helt enkelt göra det. Prata, prata och prata alltså.
När du känner att det är nått som du reagerar på så får du helt enkelt lov att tala om det – om han planerar sin semester utan att inkludera dig så säg helt enkelt att du blir ledsen när han inte inkluderar dig i planeringen efter som att du hade förväntat dig det.
Bli inte sur och ”anklagande” utan förklara helt enkelt hur du känner…

Ta ett snack om de lite större och övergripande grejerna. Fråga honom hur han ser på er relation i dagsläget? Hur han ser på framtiden? Hur han vill att det ska fungera? Vad är viktigt för honom? Vill han ha en soft relation där ni inte planerar för framtiden alls utan tar dagen som den kommer och så får ni se hur det går? Eller är det bara det att han inte är ”van” att tänka på sig själv som en del i ett par och därför ”glömmer” att inkludera dig i planeringen?
Jag menar inte att du ska kräva att han beslutar sig här och nu om ni ska gifta er och skaffa barn eller bara vara särbos resten av livet – men nog borde han ha nån liten tanke på vart han skulle vilja att förhållandet tar vägen?
Och så måste du förklara för honom hur du ser på det hela – vad som är viktigt för dig, och varför!

Ännu fler viktiga tankar. Vi har ju pratat mycket om delar av detta innan, men vi måste absolut ta upp det igen.

Egentligen är nog inte problemet att han är mer laidback än mig, jag kan lätt få in stall, träning, shopping, tjejmiddag, aw, städ och tvätt på en helg medan han är mer för långfrukost och det har gjort att jag också tar det lugnare vilket är bra.

Problemet är mer att jag inte alltid får svar på frågor som jag tar upp och måste ta upp dem igen, vilket gör att jag känner mig tjatig...

 

[KarinStarfighter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Nu är jag 100% ärlig, och jag är rädd för att göra dig ledsen, men nu skrev du på ett forum och nu får du ett svar. Bortse ifrån det om du tycker att det är bara skit.

Men alltså.
Efter 18 månader "tror" du att han tycker om dig.
Du har fortfarande inte fått träffa hans familj.
Han glömmer att inkludera dig i sina planer (det blir bättre säger du men det är för att du har klagat, inte för att han spontant inkluderade dig.)
Han tyckte att det var bättre att "inte lägga sig i" än att visa såpass med omtanke att han kunde varna dig att du ev. hade en livshotande sjukdom.

"Framtid tillsammans" skriver du - men vilken sorts livspartner, och inte minst pappa till era ev. barn, tror du han kommer att bli?

Vill du verkligen dela ditt liv med denna man? Vill du inte ha en som ger......mer?

Ärlig måste man få vara och det är klart att det du skriver inte är tankar som jag aldrig har tänkt. I tidigare relationer har jag alltid tänkt att jag tidigt måste bestämma om detta är mannen i mitt liv. I denna relation har jag mer tänkt, vill jag fortsätta träffas, känns det bra just nu och trots det jag skriver så har ändå det positiva övervägt, men det är klart att vi behöver prata om, och jag behöver tänka om vår gemensamma framtids vara eller icke- vara.

 

[Mixoman]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag tror på nåt sätt att han är ganska nöjd med vår relation och det känns alltid som att det är jag som tar upp saker och ting till diskussion, alltifrån brister i förhållandet, till var vi vill bo i framtiden, vad vi ska göra till helgen etc.

Han tycker ofta att jag är "på" honom, medan jag har ett stort behov av att diskutera saker och ting som rör vårt förhållande

Jag borde verkligen prata mer med honom

Jag är inte övertygad om att prata mer är lösningen

 

[Pontevecchio]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag kräver svar. Säger han "jag ska fundera" säger jag att inget svar nu är ett nej. Vilket är skittråkigt för jag vill ha med honom.

Blir han sur säger jag "du får bli sur men jag tycker det är rent hyfs att svara på en inbjudan, jag blir ledsen för att du inte verkar vilja göra saker".

jag är extremt rak och tydlig, annars låter min sambo gärna saker flyta ut i sanden.

 

[gulan]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Vi älskar varandra och det är ändå grundplåten, men jag vet också att jag kan vara lite väl pushig ibland

Jag vet inte hur gammal du men i mina ögon låter det fetstilta bra naivt!
Flera i tråden har givit riktigt bra svar och jag skulle tro att de är alla över 40. Det betyder erfarenhet dels från vänner och möjligtvis även sig själva.
Han är 34år och ingen snorvalp längre. Jag tycker inte han inkluderar dig i sitt liv. Det verkar mest trivsamt för honom att han någon.....
gulan

 

[Ava22]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Petruska pratade väldigt intressant i en tråd härförleden om relationsbegåvning. Visst kan man till viss del träna upp sin relationsbegåvning (som inte alls är samma sak som social begåvning) men mycket har man med sig i sig själv från sin personlighet och från sitt sätt att generellt kunna/vilja knyta an till människor och förstå vad som krävs för att underhålla närheten i en relation. Så om det inte är en väldigt ung och osäker människa vi pratar om utan en 25+ gammal person så skulle jag inte hoppas på några fantastiska förändringar. Har man inte förmågan att "se" vad en relation behöver (och ett riktigt behov av att ha nära relationer) så är det inte särskilt troligt att man kommer att bli nån sorts äss på det genom lite övertalning.

Och det kan man ju välja att stå ut med genom att man själv drar närhetsbyggarlasset. Men då bör man gilla läget och inte smyghoppas på förändring.

Han är 30. Jag tog upp detta idag när han kom hem från jobbet, och fick bra respons. Han insåg att hans ord hade sårat mig och bad om ursäkt. Vi pratade igenom det, att jag är framåt och han är mer "på samma ställe", och jag tog upp att jag inte trivs här. Och vips så var det som polletten trillade ner! Allt kommer inte ändras så, men det känns som ett stor steg framåt!

Eller så kanske han bara är sån som person? Det låter som att du förväntar dig att han ska ändra sig och bli mer som du.. dvs att du tycker det är det rätta...Det kanske också är så att han tycker att han också har anpassat sig till dig? Nu funderar jag bara.. jag kan naturligtvis inte veta ngt om din situation... men det är ovanstående som jag tänker på när jag läser det du skriver..

Himla bra svar, jag kanske har de förväntningarna, men inte medvetet utan omedvetet. Men om jag har det i bakhuvudet så blir det kanske lättare att tänka mer i en helhet om vi har olika åsikter och acceptera att det inte alltid går att göra såsom jag vill.

Jag vet inte hur gammal du men i mina ögon låter det fetstilta bra naivt!
Flera i tråden har givit riktigt bra svar och jag skulle tro att de är alla över 40. Det betyder erfarenhet dels från vänner och möjligtvis även sig själva.
Han är 34år och ingen snorvalp längre. Jag tycker inte han inkluderar dig i sitt liv. Det verkar mest trivsamt för honom att han någon.....
gulan

Vi är 30 båda två. Men jag tycker inte det är naivt, visst kärleken är inte allt, men finns den inte, varför fortsätta? Jag tycker det är viktigt, och att det är en grundsten i ett förhållande.

 

[Tussinussen]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Vi är 30 båda två. Men jag tycker inte det är naivt, visst kärleken är inte allt, men finns den inte, varför fortsätta? Jag tycker det är viktigt, och att det är en grundsten i ett förhållande.

Jag tror att gulan blandade ihop dig med TS. Eftersom du har, typ, kapat TS tråd för att diskutera din egen relation.

 

[KarinStarfighter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Känns som våra män har en del likheter. Du har säkert rätt i att rak kommunikation är vad som krävs.

 

[Björk]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Ibland är man olika men kär och glad ändå.
jag tycker inte det är lika svartvitt som Ramona.

Jag är den som gärna kör hela känsloregistret direkt och vill ha svar NU,
min sambo är lugnare och vill tänka efter längre. Han får ta att jag kör hela registret och berättar om mina känslor NU, jag får ta att han svarar på det senare när han tänkt.

Samtidigt är inte alla bekväma i att berätta allt om sig själva och alla är inte så drivna, vissa förstår inte varför man måste planera framtiden om det känns fint nu. Det behöver inte betyda att han inte vill leva med dig utan kanske att det är så bra nu att han är rädd att det blir sämre. Jag förutsätter alltid att förändringar blir till det bättre och är bra, min sambo som är en mer orolig själ är tvärtom. Han ser nackdelar och risker.

Då får man pusha lite och helt enkelt säga "jag vill det här för det tror jag blir skitbra pga a och b". Och låta beslutet växa fram hos motparten.

Att han visar att han är där och ställer upp tycker jag är viktigt, det är en lojalitet som jag uppskattar massor. Hellre verkstad än snack

Är du och din sambo egentligen jag och min?


Jag känner igen mig oerhört väl i det du skriver om era personligheter. Precis så är det med oss också!

 

[Björk]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Åh, precis så är det mellan mig och sambon. Jag är mer impulsiv och vill att saker ska hända nu, han ligger hellre i soffan och vilar.

Det är verkligen skitsvårt att ta större diskussioner med honom (nu letar vi hus), jag hittar, han letar bara nackdelar med dem, medan jag ser fördelarna. Jag vill framåt, han vill stanna där han är. Jag försöker pusha som du skriver, men inte köra över. Det går oftast ändå inte och senast igår sa han att han tycker inte det är kul längre att titta på hus, jag är för positiv. Men jag vill flytta, jag trivs inte i vårt nuvarande boende.

Suck!

Jaha, ni också?!

Jag är en sådan som är "för positiv" (även om min man aldrig uttrycker sig så om mig), medan jag tycker han bara ser farhågor och nackdelar. Ibland för att han är mer realistisk än jag kanske, men ibland kanske för att han är mer lätt-oroad än jag.

Det som är svårast för mig med denna skillnad är nog faktiskt att jag ibland kan bli lite ledsen när jag talar med honom om och visar honom något som egentligen mest är en DRÖM (det kan röra sig om ett drömhus, en ny bil, en fantastisk resa eller något annat) och han bemöter det med en massa argument för varför vi inte kan/ska/bör .... att vi inte har råd, att vi måste prioritera ditt eller datt osv. Vi har nog kommit fram till att det handlar om båda två; han förstår inte att jag mer DRÖMMER än pratar något som jag verkligen tror/vill ska hända. Han själv är sådan som inte direkt tar upp en massa drömmar (han säger att han inte har så många) utan när han tar upp något så är det något han tänker sig KAN hända. Jag behöver kanske bli tydligare med när jag just drömmer.
Han är en sådan vars första svar ofta är "nej"; han har märkt det hos sig själv. Och han behöver kanske lära sig vara lite mer "öppen" för när jag kommer med förslag; inte direkt känna "nej, det oroar mig"; vilket egentligen nog ofta är grunden.

Ofta ändrar han sig efter en viss betänketid; han behöver SMÄLTA idéer mycket mer än mig.

Sen tycker jag också att när vi lärt känna varann så har jag lärt mig att inte bry mig så mycket om det där "negativa". Och om jag vill få någon "meddrömmare" så kan jag ju faktiskt prata med andra människor om den. Han och jag är för olika gällande den saken och vi måste ju inte vara varandras ENDA vänner i livet.

 

[Björk]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

På den knapphändiga informationen i tråden (och varken du eller ninsan är skyldiga oss mer!), så ser det för mig ut som att du beskriver ett förhållande där parterna kan hantera olikheterna, medan ninsan beskriver ett förhållande där det är mer tveksamt om parterna kan hantera olikheterna (där det kanske snarare handlar om att stå ut med dem än att hantera dem).

Och TS beskriver ju också en variant där man inte riktigt verkar kunna hantera olikheter.

Men som sagt, jag bygger det enbart på inläggen i den här tråden.

Klokt skrivet!
Och jag inser att jag gått OT ganska rigoröst härovan.

Ber om ursäkt för det TS!

Jag tror att Petruska har en poäng i detta TS. Kan du stå ut med denna olikhet er emellan?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag tror att gulan blandade ihop dig med TS. Eftersom du har, typ, kapat TS tråd för att diskutera din egen relation.

Men så otrevligt skrivet..?

 

[Ava22]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Oj, vilket trist svar!

Och nej, inget trådkap, jag flikade in ett svar, sen var det andra som frågade mer, och jag svarade.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Och det är liksom rätt standard på Buke att man gör så, inget märkligt alls.