lobell
Trådstartare
Sv: Frånvarande mor/farföräldrar
Känner igen mej i biten där du skriver om dina föräldrar, att de inte var så snälla.
Tror mitt problem bottnar i att jag växte upp med både fysisk och psykisk misshandel från en förälder, och en som bara såg på. Sånt gör en dubbelt besviken.
Hade oxå släktingar som inte kunde göra mer än att vara snäll när man väl träffades, men tyvärr bodde för långt för att kunna hjälpa till.
Min dröm när jag var liten var att ha mormor eller farmor nära så man kunde gå dit när det var jobbigt hemma. Att ha en trygghet. Men den närmaste bodde 40 mil bort och de andra i annat land.
Även om du inte klarar av fysiskt att hjälpa till med egna barnbarn, så tror jag att om du finns där att prata och umgås med, så är det guld värt för dem.
Min "farfar" bodde på ett museum när jag var liten det fanns en uppbygd miljö med en gubbe som satt vid ett bord och jag valde honom till att bli min farfar.
Jag hälsade på honom då och då, det var gratis inträde och mina föräldrar hade aldrig koll på var jag var eller var jag gjorde så jag gick ofta dit när jag hade chansen.
gulligt
Sedan hade jag mina tanter som jag hälsade på, alla blev de lika glada över att jag kom och flera av dem dukade vackert i finrummet med saft och kakor
Vad som hände lär jag aldrig få veta men jag gissar att min mormor hade åsikter om mina föräldrars "uppfostran" om oss barn.
De var nämligen inte så snälla och min mormor var snällheten personligfierad.
Jag minns att hon när jag var i tonåren någon gång sa att hon tyckte att de gjorde fel men att hon inte vågade lägga sig i igen.
Mina egna barns far och morföräldrar tyckte nog att de var för unga för att få barnbarn.
Jag känner med stor sorg själv med alla mina skador och sjukdomar att jag aldrig kommer kunna bli den mormor/farmor jag hade velat bli.
Jag hade inte orkat ta hand om små barn själv i flera timmar eller över natten
Men jag hoppas att jag ska bli bättre givetvis och att barnen håller sig runt här så att de är nära och att jag får bli en naturlig del av deras liv även när de får egna barn.
Det är ju enklare att vara en del av deras liv om de kan dimpa in på en fika än om de/vi måste resa långt.
Känner igen mej i biten där du skriver om dina föräldrar, att de inte var så snälla.
Tror mitt problem bottnar i att jag växte upp med både fysisk och psykisk misshandel från en förälder, och en som bara såg på. Sånt gör en dubbelt besviken.
Hade oxå släktingar som inte kunde göra mer än att vara snäll när man väl träffades, men tyvärr bodde för långt för att kunna hjälpa till.
Min dröm när jag var liten var att ha mormor eller farmor nära så man kunde gå dit när det var jobbigt hemma. Att ha en trygghet. Men den närmaste bodde 40 mil bort och de andra i annat land.
Även om du inte klarar av fysiskt att hjälpa till med egna barnbarn, så tror jag att om du finns där att prata och umgås med, så är det guld värt för dem.