Det känns lite skönt att det inte bara är jag i alla fall..
De låter lika - Floyd älskar ju också att söka och jobba med näsan och han gör det självständig och så fint. Och så gärna
Vilka linjeövningar har du kört med henne?
Jag har aldrig tränat linjer på det här sättet tidigare (han är ju så ung än), utan gjort linjer genom att först ha jobbat upp ett målområde med typ först närsök, sedan markering, och först efter det börjat bygga på en linje. Dock har jag alltid backat ifrån målområdet när jag längt och inte längt linjen framåt så att säga.. Då har det gått bra och jag tycker att han har haft fin förståelse för linjerna och kommandot.
Men igår fanns inte det kvar i alla fall
Han är rätt hormonell nu, har inte börjat lyfta på benet ännu men markerar jättemycket framförallt över Laddas kiss, så jag gissar att det kan vara det som stör lite också.
Ja, då verkar de lite lika. Jag gillar ju egentligen det här att de är uthålliga och självständiga i söket och det är ett av mina primära kriterier för en bra hund, men tja.... jag vill ha liiite att säga till om i alla fall. Och hormoner kan ställa till med en hel del i apporteringen. En väns tik rullade sig på sin and halvvägs tillbaka på ett prov när hon var skendräktig, och då var det en riktigt bra hund egentligen.
Vi har verkligen haft bebisnivå på linjerna för jag varit så rädd att förstöra dem. Så här i efterhand har det kanske inte varit så himla bra för den hunden funkar som bäst när det blir lite svårt och hon får tänka lite... jag har kört efter många naturliga linjer, typ åar, murar, stigar, kanter på åkrar osv, och så har jag haft med henne ut när jag lagt den, så hon vetat att den funnits där. Sedan har vi ökat svårigheterna runt om, typ längre avstånd (genom att backa, precis som du), eller störande dummys längs med linjen, eller vad det nu kan vara, men jag har alltid velat att hon ska ha sett att den finns där åtminstone en gång för att verkligen uppmuntra till raka linjer. Kör jag på det upplägget så kan de sedan vara dolda, eller flera på rad, eller längre bort, eller närmre, då gör hon det jättebra. Men om hon av någon anledning är osäker på att det faktiskt ligger någon där så går näsan på och hon går inte rakt ut, så det är själva skicket som tveksamheten ligger i tror jag. Samma sak för när hon inte har en rak linje som stöd att förhålla sig till, t ex. om jag vill skicka rakt ut på ett fält och inte längs med kanten/muren/ån/vad det nu är.
Det känns liksom som att hon inte längre har kopplingen mellan "ut" och "spring rakt så långt du kan tills jag säger något annat", men jag minns att hon gjorde så när hon var yngre, så där är det nog jag som förstört någonting...
