Förälder med demens *långt*

[escodobe]

Sv: Förälder med demens *långt*

Han kanske helt enkelt har blivit deprimerad av att gå i pension.

 

[Petruska]

Sv: Förälder med demens *långt*

Det blev en man i min släkt. Det var rejält jobbigt för alla berörda, dvs inget jag skulle säga "helt enkelt" om. Nu är det väl ingen mening med att gradera mellan tänkbara sjukdomar, men jag förstår inte riktigt den här skräcken för just demens, som om det vore en akut dödlig sjukdom.

 

[trygghetsnick]

Sv: Förälder med demens *långt*

Skräcken är inte att pappa ska dö, dö ska vi alla förr eller senare. Det är att han ska finnas kvar, må dåligt i sin ev demens, känna sig ensam och övergiven och rädd för att han inte vet var han är och vem jag är tex. Vet att det kan ta lång tid innan det blir så, om det ens blir så, men i nuläget är det jobbigt att inte veta vad orsaken är.
Det gäller att få vardagen att gå ihop för mamma, utan oro att han ska försvinna iväg igen eller att nåt händer.

 

[trazel]

Sv: Förälder med demens *långt*

Demens, eller kanske framför allt Altzeimers är värre för anhöriga än de drabbade. Jag har själv en morfar som gick bort i sjukdomen alldeles för tidigt och en mormor som lider av den nu. Kan kan inte riktigt känna likheter i det du skriver. För båda dem har det varit svårt att utföra saker de tidigare varit väldigt bra på till en början. Morfar var träkonstnär, men kunde inte fixa vinklar i början av sjukdomen. Min mormor har stickat alla möjliga konstiga stickningar, men kunde inte lägga upp maskorna... Mer praktiska saker som varit svårt för dem i början.

Att missa tider och sånt som du beskriver känns mer som en depression eller så. Demens kommer sällan så plötsligt mig veterligen.

 

[Rumpnissen]

Sv: Förälder med demens *långt*

Rent spontant håller jag med om att det låter som symptomen kommit väl snabbt för att vara en demens, även om det inte är omöjligt. Jag tycker du ska försöka ta det lite lugnare och inte "måla fan på väggen". Att det är lättare sagt än gjort förstår jag mycket väl....

Angående att han ska jobba - så klart han ska! Fungerar det inte så märker ju arbetsgivaren det och får ta det med din pappa. Även om din pappa beter sig märkligt och verkar förändrar, så är det fortfarande han som fattar beslut angående sitt eget liv. Det kan inte ni göra.

Har ni pratat ordentligt med din pappa? Berättat att ni är oroliga? Alla saker ni lagt märket till som är förändrade? Ni måste vara ärliga och din pappa måste vara delaktig - det är ju hans liv! Jag blir lite tokig på fenomenet att alla viskar och pratar runt omkring, men ingen frågar personen det berör. Nu kanske det inte är så i ert fall, men verkar vara på god väg.

 

[Lenis]

Sv: Förälder med demens *långt*

Det beror ju på i vilken ålder man upptäcker problemen, det finns en hel del bromsmediciner som är bra om man upptäcker problemen i tid. Att man har en diagnos gör det dessutom betydligt enklare att få hjälp, det finns många bra hjälpmedel som underlättar livet både för den som är drabbad och anhöriga och ju tidigare man introducerar dem, desto lättare är det för den drabbade att lära sig att använda dem. .

Nej, det gör det inte. Det finns inga bromsmediciner i den meningen. Däremot kan de lindra de symtom som uppträder, vilket givetvis kan vara till godo Så andra halvan av stycket håller jag helt med om.

Samtidigt kan man inte tvinga dem. Jag har två mycket skröpliga föräldrar varav den ena börjat bli dement. Om vi barn fått bestämma hade de haft hela batteriet av hemtjänst, utrustning osv, samt att de hade sökt sjukvård för fler problem än de faktiskt gör - men de vägrar. Och vi kan inte tvinga dem, de måste själva inse behovet.

.

Väldigt sant.. Man måste respektera även de äldre så långt det bara går. Ibland behöver man kliva in, när de blir akut risiga eller det går alldeles för långt, men min erfarenhet av anhöriga är att de oftare klampar på väldigt mycket mer än så. Inte sällan behöver man skicka ut dem ur rummet för att få höra vad patienten själv vill.

Han kanske helt enkelt har blivit deprimerad av att gå i pension.

Min första tanke.


Hoppas det går bra för din pappa TS, oavsett vad det är som felar. Min farmor blev dement och jag förstår din rädsla över att gå igenom det, och jag håller tummarna för att det är något som är lättare att få bukt med i ert fall.

 

[Skjøldur]

Sv: Förälder med demens *långt*

Jag har inte läst hela tråden, men är den friska föräldern orolig? Som andra fastslagit så är det nog inte så mycket man kan göra. Den friska kan diskret börja anteckna när den virriga glömmer eller gör något konstigt. Anteckningarna kan vara bra att ta med sig till läkaren för att bli tagen på allvar. Det är bara om en person anses vara en fara för sig själv och omgivningen som man kan tvinga iväg honom/henne till läkare. Många hamnar inte där förrän dom till ex går ut på natten och inte hittar hem själva. För övrigt tror jag att bra fettsyror kan bromsa lite för hjärnan är ju en slags fettklump. Jag tror också att det är bättre att äta den mat som fetterna finns i än att ta kapslar, men gillar inte personen i fråga att steka i kallpressad rapsolja, ta olivoljedressing på salladen, äta fet fisk ofta och knapra nötter, mandlar och frön så är väl en sorts fettkapslar från hälsokost som heter E Q bättre än inget.

 

[trygghetsnick]

Sv: Förälder med demens *långt*

KL

Igår var pappa på sin ridlektion. I gruppen finns en läkare och en sjuksköterska. Mamma hade ordnat så pappa fick skjuts till och från ridningen igår och skjutsen följde med pappa in för att prata med mamma efteråt. Läkaren och sköterskan hade sagt att mamma måste ta honom till akuten idag så det gjorde hon (hon hade sagt detta till honom igår och han gick med på det och hon ringde själv till hans jobb).

Sagt och gjort - idag var de till akuten där mamma fick stå på sig lite för att de skulle tas på allvar (det är ju inget som direkt märks om man som utomstående pratar med honom).
En scanning av hjärnan gjordes och där satt en tumör.
Nu är han inlagd för vidare utredning och kontroller imorgon, förhoppningsvis får vi mer svar då.

Just nu är jag lugn, men jag det går i vågor.

 

[mandalaki]

Sv: Förälder med demens *långt*

Oj! Vilken tur att den upptäcktes.

Hoppas det går bra!

 

[Ajda]

Sv: Förälder med demens *långt*

Stor kram till dig!
Vad bra att du stått på dig.

Håller mina tummar för din pappa.

 

[Undeniable]

Sv: Förälder med demens *långt*

Min pappa är dement, fick sin diagnos, alzheimers, 57 år ung. Vi i familjen började märka symptom flera år tidigare, det kom väldigt smygande. Började med simpla saker som att han fått för sig om ngt som inte stämde, glömde saker, fick svårare att orientera sig i okända miljöer. Utvecklades- han glömde koder, tappade sin skrivstil (kunde inte längre signera saker etc..) och glömde enkla handlinslistor (potatis, kaffe och bröd - blev till tandkräm, lakrits och äpple osv.). I dagsläget behöver han hjälp att klä sig, med hygien, och har tappat sin gångsstil. Tappar saker, ser inte saker, har börjat utveckla apraxi.. Och börjar allt mer glömma saker om mig.

Nu har jag inte läst alla svaren jättenoga. Men det verkar som om den situation du beskriver uppkommit väldigt snabbt. En demens kommer OFTAST långsamt, finns såklart undantag. Men jag tänker på depression, som ibland kan ge likande symptom som en demens ibland, skillnaden är att de uppkommer tämligen plötsligt.
Skönt med en utredning i alla fall!!

Alla demenssjukdomar behöver lyftas. Viktig forskning finns kvar att göra, tänk på alzheimerfonden kära ni

 

[Undeniable]

Sv: Förälder med demens *långt*

Såg precis ditt senaste inlägg, skönt med svar, hoppas att de lyckas ta bort den

 

[Glimma]

Sv: Förälder med demens *långt*

Jag håller tummar & tår & skickar kram. Tänk, att du stod på dig!
Försök andas & leva i nuet (jag menar inget illa, har en mor som också har cancer & jag brukar försöka peppa mig genom att tänka så...)

 

[Tussinussen]

Sv: Förälder med demens *långt*

Men jisses amalia, vad bra att ni larmade o stod på er

Hoppas att allt går bra.

 

[trygghetsnick]

Sv: Förälder med demens *långt*

+ er andra: Tack!

Just nu funderar jag mest på om mamma är i någon slags chock. Jag frågade om jag ska komma och hälsa på henne i helgen och hon svarade bara "vi får se", ungefär som att det inte är så viktigt. Hon sa själv att jag ska jobba imorgon och att jag inte behövde komma in till imorgon, men sen då...funderar på att åka in i helgen ändå, oavsett vad hon säger. Se till att hon får i sig nåt att äta osv. Hennes man sen 40 år är inlagd på sjukhuset med hjärntumör - borde man inte behöva någon som stöd då?

 

[Snurrfian]

Sv: Förälder med demens *långt*

+ er andra: Tack!

Just nu funderar jag mest på om mamma är i någon slags chock. Jag frågade om jag ska komma och hälsa på henne i helgen och hon svarade bara "vi får se", ungefär som att det inte är så viktigt. Hon sa själv att jag ska jobba imorgon och att jag inte behövde komma in till imorgon, men sen då...funderar på att åka in i helgen ändå, oavsett vad hon säger. Se till att hon får i sig nåt att äta osv. Hennes man sen 40 år är inlagd på sjukhuset med hjärntumör - borde man inte behöva någon som stöd då?

Jag kan tänka mig att din mamma är i chock, eller oxå har hon varit väldigt orolig länge och är lättad över att hittat orsaken till din pappas uppträdande och därför är lugn just. Sorg och oro kommer att komma och jag tycker nog att du ska åka dit till helgen, både för din skull men även för dina föräldrars skull.
Jag är glad att din pappa fick hjälp, men ledsen för att det skulle vara en sån jobbig sjukdom. Ta hand om dig själv oxå!

 

[hastflicka]

Sv: Förälder med demens *långt*

Stor (((kram))). Jag tror nog att du har ratt att din mamma ar i shock, dessutom forsoker hon formodligen skydda dig ocksa. Jag tror att hon skulle uppskatta ditt stod.

 

[Rumpnissen]

Sv: Förälder med demens *långt*

Håller med hastflicka. Hon är säkert i chock och vill samtidigt inte belasta dig, eller att du ska behöva ta del av detta hemska. Åk dit och erbjud stöd, ta kanske med lite mat eller fika.

Oerhörd tur att detta blev av så det kunde upptäckas relativt snabbt (snabbare än vid en demensutredning, även om det hade upptäckts då också).

Många kramar, stort lycka till!

 

[Philosophia]

Sv: Förälder med demens *långt*

Oavsett om din mamma säger att hon behöver ditt stöd eller inte så tycker jag att du ska åka eftersom det är det du verkar vilja göra. Du är orolig och mår förmodligen inte bra av att sitta hemma och oroa dig. Bättre att du och din mamma är tillsammans och kan stötta varandra. Är din pappa som de flesta andra pappor så uppskattar han säkert också din omtanke.

 

[BornAgain]

Sv: Förälder med demens *långt*

Lenis: Att anhöriga klampar in handlar ofta om att de drar ett tungt lass, något en person som är van att klara sig själv men börjat förvinna in i dimman kanske inte alltid förstår. Jag hade ett elände med min far. Jag KUNDE inte hjälpa honom. Till biståndshandläggaren sa han att han inte behövde mer hjälp. Jag gjorde så gott jag kunde - men blev ändå utskälld ett par gånger i veckan av trygghetsjouren och av hemtjänsten. Då de ansåg att JAG skulle gå in och ge den hjälp som de i vardagen såg att han behövde eller fixa in honom på något hem eller så.

PS Håller tummarna för TS far och hoppas, hoppas att TS oroade sig i tid.