Förälder med demens *långt*

[cirkus]

Sv: Förälder med demens *långt*

Åh!

jag håller tummarna för din pappa.

Verkligen bra att du och din mamma stod på er.
Och jag tycker att du ska åka till din mamma oavsett

 

[trygghetsnick]

Sv: Förälder med demens *långt*

Är hemma hos mamma, något som uppskattas. Pappa är också hemma, utskriven i väntan på biopsi som ska göras inom 2 veckor. Om det blir för jobbigt för mamma så får hon åka tillbaka med honom till sjukhuset sa de. Dock så hade pappa fått sova hemma häromnatten, han hade tjatat så på sjukhuset och de var nog rätt nöjda att vara av med honom .

Pappa kan dock inte rida på ridskolan förrän han är bra igen, det fungerar tydligen inte alls med koordinationen. Detta blev han såklart väldigt upprörd över när mamma berättade.
Dock har han en annan häst att rida på, så jag har lovat att följa med honom dit imorgon så får han "åka" häst och bli nöjd.

Han förstår fortfarande inte att nåt är fel, tumören påverkar väl på det sättet, han tycker vi överdriver om vi pratar om det, så vi undviker att göra det - håller honom hellre nöjd.

 

[Zaria]

Sv: Förälder med demens *långt*

Demens, eller kanske framför allt Altzeimers är värre för anhöriga än de drabbade. Jag har själv en morfar som gick bort i sjukdomen alldeles för tidigt och en mormor som lider av den nu. Kan kan inte riktigt känna likheter i det du skriver. För båda dem har det varit svårt att utföra saker de tidigare varit väldigt bra på till en början. Morfar var träkonstnär, men kunde inte fixa vinklar i början av sjukdomen. Min mormor har stickat alla möjliga konstiga stickningar, men kunde inte lägga upp maskorna... Mer praktiska saker som varit svårt för dem i början.

Att missa tider och sånt som du beskriver känns mer som en depression eller så. Demens kommer sällan så plötsligt mig veterligen.

Fast början av ditt inlägg håller jag inte med om, jobbar natt på demenskortids där det passerar många dementa, för många är det en otrolig livskris att inte klara sig längre, upptäcka att man är farlig för sig själv, att inte "vara betrodd" att tex betala räkningarna längre, eller ännu hellre de som dygnet runt är oroliga för att de inte vet var de är och tror att partnern lämnat dem eller träffat en annan och kan hålla på så från det att de vaknar tills det att de somnar om de gör det. Alla har det inte så men väldigt många, en del köper sin sjukdom rakt av också.

I övrigt håller jag med dig, har också träffat på en del deprimerade (man har trott att de varit dementa) som iunte klarat något alls och efter en tids stöd och medicinering så försvann demensen tillsammans med depressionen och personen klarade sig själv.

 

[Skjøldur]

Sv: Förälder med demens *långt*

-Men vad hemskt att höra att din pappa fått hjärntumör! Läste fortsättningen av tråden nu, och det var ju inget som jag hade väntat mig. Känner med dig!

 

[Whirlie]

Sv: Förälder med demens *långt*

Vad bra att felet upptäcktes. Men vad tråkigt att det var en sådan diagnos. Hoppas verkligen det går bra!

Lite kn l:

Jag tycker det är lite tråkigt, men ganska symptomatiskt, att så många här i tråden samt husläkaren viftat bort det hela. Persolighetsförändringar och minnesstörningar ÄR inte normalt. Det är sjukliga förändringar på hjärnan. En stor del av de som blir uppemot 90 år får dessa sjukliga förändringar på hjärnan, men det betyder inte att det är normalt.

När jag pluggade hade vi en föreläsare som sa att alla män som blir tillräckligt gamla kommer få prostatacancer. Att det på något sätt hänger ihop med åldersförändringar. Men det innebär inte att man ser prostatacancer som något normalt.

Det finns dessutom andra medicinska tillstånd som inte går att behandla eller bromsa. Såsom vissa elakartade cancerformer. Bara för att det inte finns mediciner så betyder inte det att man inte behöver ställa diagnos. Om jag har obotlig cancer tycker jag att det är min rättighet att läkaren sätter rätt diagnos (om det går) och informerar mig om prognosen. Även om jag blir ledsen och kränkt. Då kan jag förbereda mig på det som kommer hända.

Och framförallt, som i TS fall, så måste man utreda för att utesluta alla andra tänkbara problem. När vården är rädd för att utreda demens, så finns det risk att man missar andra åkommor också.