Att lämna i smyg

Jahaja

Trådstartare
Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad. Jag har sagt upp allt onödigt som kostar pengar. Men jag vet inte hur jag ska kunna ro runt mig och två(tre)barn själv ekonomiskt just nu ändå.

Jag behöver ordna nånstans att bo innan jag informerar den andra parten om att jag lämnar. Jag tror inte att han blir fysisk men psykiskt våld är nästan vardag redan som det är. Det finns en liten risk att han tvingar mig från bostaden genom att ställa till med oreda för barnen så att jagmåste dra för att de inte ska bli(mer)rädda.

Jag vill lämna. Jag är beredd att leva snålt, har redan nu inga dyra vanor, inga djur, ingen hobby, röker ej, dricker ej. Men jag vet inte hur jag ska ha råd. Det är bostadskris i min kommun. De flesta boenden som finns tillgängliga har en hyra på 12-15.000 per månad exklusive hushållsel och ibland även vatten. Det är nästan hela min disponibla inkomst. Jag kan inte byta kommun pga gemensamma barn.
Jag kan få ca 3000 i bostadsbidrag. Det räcker inte! Jag är höggravid och kommer inte(kunna!)jobba på minst 1 år än. Det handlar inte om att jag enbart tittar på femrummare för att alla ska ha eget rum. Jag kan sova på bäddsoffa. Barnen överlever att dela rum ett par år. Bebisen tänker jag samsova med minst 1 år i vilket fall. Vi skulle leva bekvämt i en trea, helt okej i en tvåa. Men de kostar alltså enligt ovanstående och då med lång körväg till skolan och dagis=ökade bensinkostnader. Alla gånger jag räknar hamnar jag flera tusen back.

Jag har inga sparpengar. Jag har ingen insyn i min och min makes ekonomi, allt står på honom utom min mobil och att vi då är med på bolånet båda två. Vi får inte ut nåt på försäljning av huset pga tredje part som gick in med hela kontantinsatsen åt oss. Huset lär inte säljas med vinst. Vi ska vara glada om vi inte går med förlust.
Jag vet inte hur jag ska klara detta, ekonomiskt. I övrigt tar jag mig nog igenom. Men jag har inte råd att lämna.
Men jag kan inte stanna. För barnens skull. För mig är han plågsam men jag har slutat ta åt mig, jag ser ju att han är den som är dum. Men barnen mår inte bra. Han kontrollerar och kritiserar allt de gör, ingenting duger. Han frågar dem saker och blir arg när de svarar. Han kallar dem öknamn. Men han slår dem inte. Han är utifrån sett en helt okej pappa. Jag har mycket små utsikter att få hela boendet. Men om de får bo varannan vecka så skulle de få andas ut hos mig iallafall fall! I längden skulle de kanske kunna bli lyssnade på.
Jag är tämligen säker på att skolgången kommer kollapsa rätt omgående efter separation eftersom det är jag som hållit koll på läxor och prov, utflykter, KUT dagar, sett till att gympakläder kommer med och att de kommer i tid. Han har ingen koll. Han har inte varit inne på skolappen en enda gång vad jag vet. Han kan inte hjälpa barnen med läxor utan att de börjar gråta för han är så kritisk. Eller så tycker han att de är kaxiga för att de försöker förklara att han har missförstått uppgiften och att det inte är det de ska jobba med. Förhoppningsvis, om de kan få bo halva tiden med mig, kommer skolan kunna vittna om att det fungerar på mina veckor.
Jag vill inte frånta dem relation till sin pappa. De älskar honom. Men han är inte okej mot dem. Jag går i tusen bitar när lilla frågar varför hen aldrig kan göra rätt för pappa. Eller när stora blir ledsen för att hen inte får förklara varför hen inte gör som pappa säger(eftersom det inte går/redan är gjort).
T ex kan han säga att barnet ska hjälpa till att hänga upp tvätt. Barnet(som har diagnos på talsvårigheter)försöker berätta att mamma redan lagt tvätten i torktumlaren. Han blir då arg och tycker att barnet är uppnosigt som säger emot. Barnet blir jätteförvirrad och vet inte vad hen ska göra - tänk om mamma blir arg för att hen tar ut halvtorr tvätt ur torktumlaren och hänger upp? Men pappa är redan sur för att hen inte gjort som han sagt. Men hen vill ju bara berätta att hen inte vet vad hen ska göra eftersom tvätten är i tumlaren men pappa lyssnar inte.


Kan man bara söka bostadsbidrag? Finns inget mer? Om jag kan bevisa att jag inte KAN få billigare boende?
Pappan kommer definitivt kräva varannan veckas boende, till en början. Jag kan alltså inte få underhåll. För barnet som föds nu kommer jag få det dock. Jag tar för givet att en nyfödd inte förväntas bo varannan vecka... kanske dumt av mig?
Jag ser inte skyddat boende som ett alternativ, då kommer det starta ett krig om barnen som de kommer vara förlorarna i. Jag har noll bevis för vad som pågår bakom stängda dörrar. Kan inte skaffa heller då han har koll på alla elektronikprylar och jag vågar inte gömma nånting ifall han skulle hitta det.

Om man pratar med en diakon, är de verkligen tysta då? De anmäler inte till t ex socialtjänst? Jag ÄR ju på väg att lämna men behöver lite stöd, någon att prata med. Helst någon som faktiskt vet nåt om sånt här. Jag har inga vänner kvar - det har han gjort omöjligt. Min mamma är död sedan länge och min pappa bor på ett äldreboende för dementa. Min halvbror bor på andra sidan jorden och vi har inte haft kontakt på ett decennie.
Jag vill bara få prata med någon, få säga högt. Kanske få hjälp med...Ja, att ringa samtal t ex. Jag har anledning att tro att han på nåt sett spelar mina samtal. Ibland vet han saker som jag pratat i telefon om men aldrig sagt till honom.

Jag behöver någonstans att bo, nya telefoner till oss, praktisk hjälp att flytta. Jag skulle vilja ha hjälp att svara på funderingar kring t ex om jag är skyldig att uppge min nya adress till honom med tanke på att barnen kommer bo där?
Och hur kommer ev domare se på det ekonomiska. Han har betalat det allra mesta i många år fast jag försökt betala - då har han skickat tillbaka mina pengar. Sen har han varit arg och krävt att få tillbaka sina pengar flera månader senare. Eller som på senaste åren - han tecknade alla abbonemang och sånt på sig och vägrar berätta för mig vad saker kostar. Jag har tex ingen aning om vad dagis och fritids går på, hur hög elräkning vi har eller vad vår sophämtning kostar trots att vi bott i huset i nära 10 år.
Jag är rädd att han kommer kunna få alla möbler eller ännu värre - ensam vårdnad pga det.

Och nej - det senaste barnet var INTE planerat. Jag vet inte hur men trots p piller blev jag gravid. Just då hade jag hopp, allt hade varit bra i flera månader och jag är så pass gammal att fler barn egentligen redan var mer eller mindre omöjligt. Det var liksom sista chansen. Jag kunde stå ut när det bara gick ut över mig men jag ser hur barnen lider. De kan inte ha det såhär i det hem som ska vara deras stora trygghet. De vill inte umgås utan stänger in sig på sina rum och kommer bara ut för att äta. De är INTE tonåringar med ett eget privatliv utan allt för unga för att det ska vara friskt att inte vilja vara tillsammans med sin familj.
När jag väl kommer ifrån och han måste rodda hela cirkusen själv varannan vecka är det mycket troligt att han kommer tröttna inom ett år och vara nöjd med att de kommer till honom ibland nån helg eller några dagar på ett lov. Han är mer intresserad av den ärefulla titeln "Far" än att faktiskt VARA förälder.

Jag har ingenstans att ta vägen medan jag söker bostad utan jag måste ha det först. Vilket också innebär att jag på nåt vis måste få fram pengar till dubbelt boende medan huset säljs. Han kan inte bo kvar själv och när jag väl lämnar vill jag ha så få gemensamma ärenden kvar dvs enbart barnen.

Har nån annan löst nåt liknande? Vet någon nån fond man kan söka pengar från utan att behöva ringa? Jag kan skriva ett mail och förklara läget men kommer liksom behöva pengar innan jag egentligen är ensamstående officiellt.
 
Jag kan ingenting om hur man kan lösa saker i din situation, men jag vill säga att du definitivt gör dina barn den största tjänsten i livet genom att inte låta dem växa upp på heltid med en sådan man! :heart

Själv hade jag hört med kvinnojour, de har ju klart för sig hur förutsättningarna ser ut i din kommun.

Förhoppningsvis kan du få kloka buke-råd från alla som kan saker här också.
 
Du kan ringa kvinnofridslinjen https://kvinnofridslinjen.se/ och berätta om din situation och få hjälp med att reda ut vilka rättigheter och möjligheter du har och ge tips om hur du kan tänka. Du får vara anonym. Alternativt kan du kontakta en kvinnojour. Vågar du kontakta din lokala kvinnojour känner de till vilken hjälp du kan få av kommunen.
Jag tror att det är det bästa sättet för dig att börja på.

Om du har möjlighet kan du börja att separera dig från honom genom att ordna ett eget mobilabbonemang och ett eget bankkonto. Är ni gifta så har ni sex månaders betänketid på skilsmässa eftersom ni har gemensamma barn under 16 år. Du bör kunna hitta mer information på din tingsrätts hemsida.
 
Har tyvärr ingen hjälp att komma med som inte redan sagt av andra i tråden som har betydligt bättre koll på detta än jag har ! Jag vill bara säga "gör verklighet" av det du vill... Som du säger dina barn förstår inte vad so pågår men det är inte ok hur de behandlas ! HEJA och styrkekram !
 
Det är den som är i störst behov av bostaden, som får behålla den. Dvs du bör få stanna i lägenheten med barnen! Och han (om han är pappan) ska betala underhåll etc så du klarar dig.
 
Det är den som är i störst behov av bostaden, som får behålla den. Dvs du bör få stanna i lägenheten med barnen! Och han (om han är pappan) ska betala underhåll etc så du klarar dig.
Det var så förr, och föräldrar stod ut med varandra och barnen for illa för att ingen ville lämna bostaden. Det är inte riktigt så längre, jag har för dålig koll på alla detaljer för att kunna ge ordentliga råd, men jag rekommenderar ts att kolla upp det med någon kunnig på området. Det ska finnas på kvinnofridslinjen.
 
Det var så förr, och föräldrar stod ut med varandra och barnen for illa för att ingen ville lämna bostaden. Det är inte riktigt så längre, jag har för dålig koll på alla detaljer för att kunna ge ordentliga råd, men jag rekommenderar ts att kolla upp det med någon kunnig på området. Det ska finnas på kvinnofridslinjen.
Jag har inga tankar på att stå ut.
Jag är bara bakgrunden av ekonomin.

Vi kan inte behålla huset. Ingen av oss kan köpa ut den andra och jag vill inte bo kvar och äga det ihop med honom.
Jag vill ha mitt eget hem dit han inte har rätt att ha nyckel och där jag kan kräva att han går sin väg om han behandlar oss illa.
 
Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad. Jag har sagt upp allt onödigt som kostar pengar. Men jag vet inte hur jag ska kunna ro runt mig och två(tre)barn själv ekonomiskt just nu ändå.

Jag behöver ordna nånstans att bo innan jag informerar den andra parten om att jag lämnar. Jag tror inte att han blir fysisk men psykiskt våld är nästan vardag redan som det är. Det finns en liten risk att han tvingar mig från bostaden genom att ställa till med oreda för barnen så att jagmåste dra för att de inte ska bli(mer)rädda.

Jag vill lämna. Jag är beredd att leva snålt, har redan nu inga dyra vanor, inga djur, ingen hobby, röker ej, dricker ej. Men jag vet inte hur jag ska ha råd. Det är bostadskris i min kommun. De flesta boenden som finns tillgängliga har en hyra på 12-15.000 per månad exklusive hushållsel och ibland även vatten. Det är nästan hela min disponibla inkomst. Jag kan inte byta kommun pga gemensamma barn.
Jag kan få ca 3000 i bostadsbidrag. Det räcker inte! Jag är höggravid och kommer inte(kunna!)jobba på minst 1 år än. Det handlar inte om att jag enbart tittar på femrummare för att alla ska ha eget rum. Jag kan sova på bäddsoffa. Barnen överlever att dela rum ett par år. Bebisen tänker jag samsova med minst 1 år i vilket fall. Vi skulle leva bekvämt i en trea, helt okej i en tvåa. Men de kostar alltså enligt ovanstående och då med lång körväg till skolan och dagis=ökade bensinkostnader. Alla gånger jag räknar hamnar jag flera tusen back.

Jag har inga sparpengar. Jag har ingen insyn i min och min makes ekonomi, allt står på honom utom min mobil och att vi då är med på bolånet båda två. Vi får inte ut nåt på försäljning av huset pga tredje part som gick in med hela kontantinsatsen åt oss. Huset lär inte säljas med vinst. Vi ska vara glada om vi inte går med förlust.
Jag vet inte hur jag ska klara detta, ekonomiskt. I övrigt tar jag mig nog igenom. Men jag har inte råd att lämna.
Men jag kan inte stanna. För barnens skull. För mig är han plågsam men jag har slutat ta åt mig, jag ser ju att han är den som är dum. Men barnen mår inte bra. Han kontrollerar och kritiserar allt de gör, ingenting duger. Han frågar dem saker och blir arg när de svarar. Han kallar dem öknamn. Men han slår dem inte. Han är utifrån sett en helt okej pappa. Jag har mycket små utsikter att få hela boendet. Men om de får bo varannan vecka så skulle de få andas ut hos mig iallafall fall! I längden skulle de kanske kunna bli lyssnade på.
Jag är tämligen säker på att skolgången kommer kollapsa rätt omgående efter separation eftersom det är jag som hållit koll på läxor och prov, utflykter, KUT dagar, sett till att gympakläder kommer med och att de kommer i tid. Han har ingen koll. Han har inte varit inne på skolappen en enda gång vad jag vet. Han kan inte hjälpa barnen med läxor utan att de börjar gråta för han är så kritisk. Eller så tycker han att de är kaxiga för att de försöker förklara att han har missförstått uppgiften och att det inte är det de ska jobba med. Förhoppningsvis, om de kan få bo halva tiden med mig, kommer skolan kunna vittna om att det fungerar på mina veckor.
Jag vill inte frånta dem relation till sin pappa. De älskar honom. Men han är inte okej mot dem. Jag går i tusen bitar när lilla frågar varför hen aldrig kan göra rätt för pappa. Eller när stora blir ledsen för att hen inte får förklara varför hen inte gör som pappa säger(eftersom det inte går/redan är gjort).
T ex kan han säga att barnet ska hjälpa till att hänga upp tvätt. Barnet(som har diagnos på talsvårigheter)försöker berätta att mamma redan lagt tvätten i torktumlaren. Han blir då arg och tycker att barnet är uppnosigt som säger emot. Barnet blir jätteförvirrad och vet inte vad hen ska göra - tänk om mamma blir arg för att hen tar ut halvtorr tvätt ur torktumlaren och hänger upp? Men pappa är redan sur för att hen inte gjort som han sagt. Men hen vill ju bara berätta att hen inte vet vad hen ska göra eftersom tvätten är i tumlaren men pappa lyssnar inte.


Kan man bara söka bostadsbidrag? Finns inget mer? Om jag kan bevisa att jag inte KAN få billigare boende?
Pappan kommer definitivt kräva varannan veckas boende, till en början. Jag kan alltså inte få underhåll. För barnet som föds nu kommer jag få det dock. Jag tar för givet att en nyfödd inte förväntas bo varannan vecka... kanske dumt av mig?
Jag ser inte skyddat boende som ett alternativ, då kommer det starta ett krig om barnen som de kommer vara förlorarna i. Jag har noll bevis för vad som pågår bakom stängda dörrar. Kan inte skaffa heller då han har koll på alla elektronikprylar och jag vågar inte gömma nånting ifall han skulle hitta det.

Om man pratar med en diakon, är de verkligen tysta då? De anmäler inte till t ex socialtjänst? Jag ÄR ju på väg att lämna men behöver lite stöd, någon att prata med. Helst någon som faktiskt vet nåt om sånt här. Jag har inga vänner kvar - det har han gjort omöjligt. Min mamma är död sedan länge och min pappa bor på ett äldreboende för dementa. Min halvbror bor på andra sidan jorden och vi har inte haft kontakt på ett decennie.
Jag vill bara få prata med någon, få säga högt. Kanske få hjälp med...Ja, att ringa samtal t ex. Jag har anledning att tro att han på nåt sett spelar mina samtal. Ibland vet han saker som jag pratat i telefon om men aldrig sagt till honom.

Jag behöver någonstans att bo, nya telefoner till oss, praktisk hjälp att flytta. Jag skulle vilja ha hjälp att svara på funderingar kring t ex om jag är skyldig att uppge min nya adress till honom med tanke på att barnen kommer bo där?
Och hur kommer ev domare se på det ekonomiska. Han har betalat det allra mesta i många år fast jag försökt betala - då har han skickat tillbaka mina pengar. Sen har han varit arg och krävt att få tillbaka sina pengar flera månader senare. Eller som på senaste åren - han tecknade alla abbonemang och sånt på sig och vägrar berätta för mig vad saker kostar. Jag har tex ingen aning om vad dagis och fritids går på, hur hög elräkning vi har eller vad vår sophämtning kostar trots att vi bott i huset i nära 10 år.
Jag är rädd att han kommer kunna få alla möbler eller ännu värre - ensam vårdnad pga det.

Och nej - det senaste barnet var INTE planerat. Jag vet inte hur men trots p piller blev jag gravid. Just då hade jag hopp, allt hade varit bra i flera månader och jag är så pass gammal att fler barn egentligen redan var mer eller mindre omöjligt. Det var liksom sista chansen. Jag kunde stå ut när det bara gick ut över mig men jag ser hur barnen lider. De kan inte ha det såhär i det hem som ska vara deras stora trygghet. De vill inte umgås utan stänger in sig på sina rum och kommer bara ut för att äta. De är INTE tonåringar med ett eget privatliv utan allt för unga för att det ska vara friskt att inte vilja vara tillsammans med sin familj.
När jag väl kommer ifrån och han måste rodda hela cirkusen själv varannan vecka är det mycket troligt att han kommer tröttna inom ett år och vara nöjd med att de kommer till honom ibland nån helg eller några dagar på ett lov. Han är mer intresserad av den ärefulla titeln "Far" än att faktiskt VARA förälder.

Jag har ingenstans att ta vägen medan jag söker bostad utan jag måste ha det först. Vilket också innebär att jag på nåt vis måste få fram pengar till dubbelt boende medan huset säljs. Han kan inte bo kvar själv och när jag väl lämnar vill jag ha så få gemensamma ärenden kvar dvs enbart barnen.

Har nån annan löst nåt liknande? Vet någon nån fond man kan söka pengar från utan att behöva ringa? Jag kan skriva ett mail och förklara läget men kommer liksom behöva pengar innan jag egentligen är ensamstående officiellt.
På kvinnofridslinjen kan du vara helt anonym! https://kvinnofridslinjen.se/
 
En i mitt umgänge fick hjälp av soc att få fram en bostad i "rätt" kommun för att lösa en ohållbar situation med gemensamma barn. Fort gick det också. Har du kollat om de kan hjälpa till att få tillgång till tak över huvudet? Det här är relativt nyligen. Om det går att lösa den vägen kanske det räcker med en kortare period som inneboende t.ex.

Osäker på hur mycket jag kan bistå men finns i sthlmstrakten. Kanske har lite kontakter att rycka i både här och andra delar av landet vid behov.
 
Har du någon i din närhet att ta hjälp från? Familj/vänner/kollegor? Dels kanske ni kan vara inneboende hos någon tills det löst sig med boende för dig och barnen, men det kan också vara bra att ha hjälp med det praktiska kring flytten, för det lär ju inte direkt bli så att mannen är speciellt hjälpsam...

Hur som helst så instämmer jag med övriga: jättebra att lämna, och ring kvinnofridslinjen!
 
Tack för alla tankar.
Jag tror det blir tufft för barnen till att börja med. Han kommer vara arg och se allt de säger som är det minsta positivt om mig som ett svek. De kommer bli tvungna att vara ensamma med honom varannan vecka. Jag tvivlar på att han kommer tillåta dem att ringa mig om de saknar mig. De kommer förmodligen utsättas för förhör angående vilka jag umgås med och om det springer en massa män hos oss. Han har länge varit säker på att jag är otrogen mot honom, med i stort sett alla pappor till barnens kompisar t ex...
Jag hoppas att de ska kunna ta hand om varandra, lite grann iallafall. Känna ett litet stöd från den andra.

Och jag tror att han tröttnar till slut. Han har noll intresse av barnen som individer. De är bara förlängningar av hans ego, föremål för att användas för att förbättra hans image.
Han vet inte vad som är deras favorit färg, vad de gillar att se på tv, favorit mat, vad de är rädda för, vad de blir glada av.
Det kommer nog ganska snart bli så att andra kvinnor, vänner till familjen, tar hand om barnen. Tills det blir ohållbart för honom eftersom folk faktiskt jobbar. Då kommer han hellre "förvara" dem hos mig på heltid. Så kan han bjuda på nöjespark, bio och restaurang på födelsedagar och ta foton och visa hur engagerad han är.

Vi måste bara komma ifrån och ta oss igenom den första tiden. Jag tror att om jag får komma iväg, får ha mitt eget hem där jag slipper bli terroriserad hela tiden, så kan jag vara barnens lugn. Ta deras jobbiga känslor och rida ut stormen med dem.
Just nu blir vi alla tilltalade som sämre varelser hela tiden, allt man gör är fel, han letar efter saker att klaga på. Han gör medvetet saker som får oss att må dåligt. Skrattar mig upp i ansiktet när jag ber honom att snälla inte låta så arg på barnet.
Nonchalerar barnet som vill åka så att hen kommer i tid till skolan och vägrar åka förrän de bara alldeles precis hinner(Om barnet springer från parkeringen).
Går runt i huset och sniffar varje gång han kommer hem och blänger på mig. Frågar oskyldigt vem som har ny parfym. Ingen i huset använder parfym utom han. Vilket han vet.
Kontrollerar sängkläderna efter fläckar.
Ifrågasätter, framför barnen, varför jag borstat håret, tagit på mig just den tröjan etc. Jag älskar smink och mode men går runt i mjukisbyxor och stora T-shirts jämt nu. Jag minns inte senast jag sminkade mig.
Minsta sak måste vägas mot hans eventuella reaktion. Åka och handla mat? Jag måste notera tid jag åker och tid jag kommer hem. Vilken väg jag tar. Ha en motivering till varför jag inte kunde vänta på att han gjorde det. För han kommer förhöra mig.
Ska barnen leka med kompisar måste det också planeras så att han kan hämta och lämna. Och jag måste be om lov att boka in det först eftersom barnen ska vara hemma när han är hemma. Så oftast har barnens kompisar bestämt med nån annan när jag väl kan ge besked eftersom han vägrar skriva upp sitt schema till mig så att jag kan se om han är ledig+han jobbar mycket extra så jag vet aldrig om han är hemma eller inte t ex på helgen.
 
Har du någon i din närhet att ta hjälp från? Familj/vänner/kollegor? Dels kanske ni kan vara inneboende hos någon tills det löst sig med boende för dig och barnen, men det kan också vara bra att ha hjälp med det praktiska kring flytten, för det lär ju inte direkt bli så att mannen är speciellt hjälpsam...

Hur som helst så instämmer jag med övriga: jättebra att lämna, och ring kvinnofridslinjen!
Nej det finns ingen. Jag är inflyttad till denna lilla ort medan han är född här. Han känner "alla", är omtyckt och engagerad i samhället. Känd för sin hjälpsamhet.

Jag är nog mer sedd som lite tjurig och konstig. Eftersom jag måste ändra vad jag sagt och kommit överens om efter vad han tyckte om det. Eftersom jag inte vet vad jag ska säga i sociala situationer eftersom jag måste tänka igenom så att inget kan tolkas negativt av honom.
 
Tack för alla tankar.
Jag tror det blir tufft för barnen till att börja med. Han kommer vara arg och se allt de säger som är det minsta positivt om mig som ett svek. De kommer bli tvungna att vara ensamma med honom varannan vecka. Jag tvivlar på att han kommer tillåta dem att ringa mig om de saknar mig. De kommer förmodligen utsättas för förhör angående vilka jag umgås med och om det springer en massa män hos oss. Han har länge varit säker på att jag är otrogen mot honom, med i stort sett alla pappor till barnens kompisar t ex...
Jag hoppas att de ska kunna ta hand om varandra, lite grann iallafall. Känna ett litet stöd från den andra.

Och jag tror att han tröttnar till slut. Han har noll intresse av barnen som individer. De är bara förlängningar av hans ego, föremål för att användas för att förbättra hans image.
Han vet inte vad som är deras favorit färg, vad de gillar att se på tv, favorit mat, vad de är rädda för, vad de blir glada av.
Det kommer nog ganska snart bli så att andra kvinnor, vänner till familjen, tar hand om barnen. Tills det blir ohållbart för honom eftersom folk faktiskt jobbar. Då kommer han hellre "förvara" dem hos mig på heltid. Så kan han bjuda på nöjespark, bio och restaurang på födelsedagar och ta foton och visa hur engagerad han är.

Vi måste bara komma ifrån och ta oss igenom den första tiden. Jag tror att om jag får komma iväg, får ha mitt eget hem där jag slipper bli terroriserad hela tiden, så kan jag vara barnens lugn. Ta deras jobbiga känslor och rida ut stormen med dem.
Just nu blir vi alla tilltalade som sämre varelser hela tiden, allt man gör är fel, han letar efter saker att klaga på. Han gör medvetet saker som får oss att må dåligt. Skrattar mig upp i ansiktet när jag ber honom att snälla inte låta så arg på barnet.
Nonchalerar barnet som vill åka så att hen kommer i tid till skolan och vägrar åka förrän de bara alldeles precis hinner(Om barnet springer från parkeringen).
Går runt i huset och sniffar varje gång han kommer hem och blänger på mig. Frågar oskyldigt vem som har ny parfym. Ingen i huset använder parfym utom han. Vilket han vet.
Kontrollerar sängkläderna efter fläckar.
Ifrågasätter, framför barnen, varför jag borstat håret, tagit på mig just den tröjan etc. Jag älskar smink och mode men går runt i mjukisbyxor och stora T-shirts jämt nu. Jag minns inte senast jag sminkade mig.
Minsta sak måste vägas mot hans eventuella reaktion. Åka och handla mat? Jag måste notera tid jag åker och tid jag kommer hem. Vilken väg jag tar. Ha en motivering till varför jag inte kunde vänta på att han gjorde det. För han kommer förhöra mig.
Ska barnen leka med kompisar måste det också planeras så att han kan hämta och lämna. Och jag måste be om lov att boka in det först eftersom barnen ska vara hemma när han är hemma. Så oftast har barnens kompisar bestämt med nån annan när jag väl kan ge besked eftersom han vägrar skriva upp sitt schema till mig så att jag kan se om han är ledig+han jobbar mycket extra så jag vet aldrig om han är hemma eller inte t ex på helgen.
Du och barnen måste därifrån. Hoppas du mäktar med att ta hjälp. Jag får kalla kårar av att läsa inlägget, det låter 100% som en extremt farlig person.

Usch vad tufft för dig och barnen att ha hamnat i den här situationen.
 
Jag MÅSTE ha ett eget boende innan jag ens andas till någon att jag lämnar. Jag kan inte vara säker på att det inte kommer fram till honom ens om jag kontaktar någon lokal organisation. Orten är så liten att det nästan garanterat är någon han känner som jobbar inom nämna organisation. Jag kan inte lägga vår framtid i händerna på att någon kanske håller tystnadsplikt.

I en egen lägenhet kan jag vägra honom tillträde. Då kan jag spela in om han dyker upp och bråkar utan att oroa mig för att han ska hitta det sen och gå i taket.
Där kan jag låsa om mig.
Där bestämmer JAG om jag ska bli arg över att nåt barn glömmer att släcka en lampa, tappar fjärrkontrollen, spiller eller frågar "varför?".
Då får jag tillbaka mina rättigheter! Då kan jag säga ifrån. Stå upp för mig själv och barnen. Jag är inte rädd för att han ska slå mig. Jag är rädd för att han tvingar bort mig från barnen. Jag är rädd att bli tvungen att lämna dem i vår nuvarande bostad medan de gråter och hindras att följa med - av en pappa som kommer skrika åt dom att hålla käften.
 
Och jag tror att han tröttnar rätt fort om jag kan hitta lugnet att inte bli provocerad. För han är ju inte intresserad egentligen. Varken av relation eller föräldraskap.
Och skulle han bråka om vårdnad - ja då tänker jag slåss till sista blodsdroppen. Jag tar barnen och lämnar landet innan jag lämnar dem på heltid till honom.
 
Och jag tror att han tröttnar rätt fort om jag kan hitta lugnet att inte bli provocerad. För han är ju inte intresserad egentligen. Varken av relation eller föräldraskap.
Och skulle han bråka om vårdnad - ja då tänker jag slåss till sista blodsdroppen. Jag tar barnen och lämnar landet innan jag lämnar dem på heltid till honom.
Du behöver, på något sätt, dokumentera allt han gör mot dig om du har möjlighet. Det är en riktigt våldsam relation du är i, även om den inte är fysisk. Du räknar upp otaliga exempel på våld. Ekonomin, kläder, kontrollen och förföljandet…

Det är nämligen så att du kan fly med barnen till annan ort eller kommun om det finns skäl som våld. Kontakta kvinnojouren, ta dig bort!
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Står i funderingar på att sälja, men kommer få en vinst på ca 1 200 000kr, vilket gör att jag måste betala ca 180.000kr i skatt efter...
Svar
11
· Visningar
1 113
Senast: Presto
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 660
Juridik & Ekonomi Jag sitter i en väldigt tråkig och frustrerande sits. För fyra månader sedan gick vår TV sönder, precis en sådan där dag när vi var...
2
Svar
24
· Visningar
1 689
Senast: Derivata
·
Övr. Barn Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en...
Svar
14
· Visningar
1 526
Senast: Ninnurur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp