Fegistråden

[border_kelpie]

Ja här går det inte framåt kan jag ju säga..

Har nog gått sådär 1-2 veckor sedan jag red sist och då i paddocken. Gick as bra men det jag är rädd för är ju att rida ut. Just för att han kastar sig hela tiden, även i skritt...

 

[GardenAngel]

Kan också hoppa in här! Blev "försiktig" som 8-åring då jag blev rejält avkastad på ridskola. Blev rädd som 16-åring på min första foderhäst. En väldigt duktig och trevlig häst egentligen, men som tog bettet och gjorde vad hon ville när hon kände att ryttaren var spänd. Tre gånger åkte jag av henne i galopp inom kort tid. Sedan dess har jag hållit mig borta från galoppen om det inte är i en uppförsbacke.
Mycket av min rädsla kommer från att tappa kontrollen. Har aldrig gjort mig illa av att ramla av, utan det är panikkänslan av att allt går åt helvete som skapar rädslan.
Har även prestationsångest generellt, vilket tar snurr ordentligt i ridningen. Jag är en duktig ryttare rent teoretiskt då jag alltid läst väldigt mycket, men jag kan det inte praktiskt. Vilket gör att jag ger mig själv ångest. "Jag borde vara bättre än så här".

Dock har det börjat vända. Sedan ett knappt år tillbaka rider jag klassisk dressyr (med ett centrerat tänk) hos en helt underbar tränare. Jag rider hennes hästar och hon pushar mig lagom mycket och frågar alltid om jag vill. Inget "men gör det bara". Hennes hästar är skolade upp till intermediere och inga lätta hästar (väldigt känsliga men gudasnälla). Flera av dom hade jag blivit ordentligt rädd för om jag hade ridit för någon annan än min tränare.
Tricket tror jag är i att hon gör mig kroppsmedveten och ser mina spänningar. Hon kan säga saker som "slappna av i knäna" eller "spänn inte armbågen" och det är först då jag inser att jag är spänd.
Hon försöker också intala mig att jag ÄR en duktig ryttare, speciellt när jag lyckas slappna av, känna efter och rida med tanken istället för med kroppen - då kan även jag känna att det blir himla bra. Och jag försöker vara öppen med alla jag träffar att jag faktiskt är rädd och osäker, vilket avdramatiserar det hela lite. Men det är väldigt prestigelöst i hennes stall, vi är på olika nivåer och jag är minst duktig, men alla är förstående, uppmuntrande och har sina egna problem. Så därför gör det inte så mycket att jag fick panikångest och började gråta när jag provade galoppera på stallets snällaste häst och han flöt ut lite i den öppna delen på volten.
Så det finns hopp, det går framåt. Det är ofta hon säger "detta hade du inte vågat göra för ett år sen", vilket alltid är helt sant. Nu kan jag skratta lite åt "min" häst när han dansar omkring för att det blåser förbi en plastpåse, istället för att bli rädd. Och för mig är det en väldigt stor seger. Men sen är han också en häst som jag har väldigt mycket kemi med, vilket betyder mycket för min avspänning.

 

[mollyphlox]

Har inte skrivit på länge för det har faktiskt gått riktigt bra för mej och pållen. Blev en lite kortare paus där kring 1:a maj för hästen blev halt strax efter vi tog av honom vinterskorna. Men 90% av gångerna jag rider så går det bra och känns bra, men ändå slår nojorna till emellanåt och jag sitter och känner mej osäker ändå. Jag har ingen aning vad det beror på.

Var ute på en kort uteritt igår (över 1,5 månad sen sist) och hästen var inte riktigt med på noterna. Stirrig och tyckte allt var läskigt, blev skrämd ett par ggr när vi mötte bilar, en traktor samt en moped. Han gör inga större grejer men kan svänga runt och trava iväg, tycker bara så synd om honom när han blir rädd! Nu är han ju en fjording och rätt så cool men ändå.. Måste träna mera bara!

 

[_Zacke_]

Jag är jättenervös för att komma igång med ridningen igen... Dels för att jag på grund av tidsbrist inte har ridit något alls i sommar men mest på grund av att vi nästa vecka flyttar till nya stället med en ny och annorlunda miljö att rida i. Men tänker väl att jag satsar på promenader och tömkörning tills det känns bättre.. Men det känns ju lite som ett steg tillbaka eftersom vi innan sommaren kommit ganska långt och jag red ut själv osv

 

[Milene]

Jag är jättenervös för att komma igång med ridningen igen... Dels för att jag på grund av tidsbrist inte har ridit något alls i sommar men mest på grund av att vi nästa vecka flyttar till nya stället med en ny och annorlunda miljö att rida i. Men tänker väl att jag satsar på promenader och tömkörning tills det känns bättre.. Men det känns ju lite som ett steg tillbaka eftersom vi innan sommaren kommit ganska långt och jag red ut själv osv

Ingenting är ett steg tillbaka. Varje dag, varje stund är unik och bör analyseras utifrån sina egna villkor!

 

[Ginne]

Det är alltid jobbigast innan man börjat efter ett uppehåll. Tankarna om hur läskigt det kan vara är ofta värre än hur det sedan blir. Jag brukar sätta upp små överkomliga mål, typ: idag ska jag rida runt lite i skritt på ridbanan... Har märkt att det alltid gått fortare och lättare att komma igång än jag trott från början...

 

[EmmaBovary]

Suck. Jag har alltid varit feg, och min rädsla har i perioder varit väldigt begränsande. Har sedan i början av sommaren börjat rida en ny häst, och det har egentligen gått bra hittills. Han är har ganska mycket humör och kan tjura till men han är samtidigt stabil och inte alls tittig av sig. Det senare värdesätter jag nog nästan mest hos en häst, och det har varit skönt sitta på en häst som inte kastar sig åt sidan för att löven prasslar. Jag har till och med vågat galoppera på ett gärde i sällskap med en häst till och det gick inte åt skogen. Någon gång har han ställt sig lite lätt på bakbenen när han blivit grinig, och jag var inte speciellt rädd då för det kändes inte som att det skulle eskalera. Jag har såklart varit nervös varje gång jag ridit i vanlig ordning, men det har ändå varit under kontroll.

Men... nu har mina hjärnspöken satt igång lite mer rejält igen. Red lektion igår och det blev inte bra alls. Delvis på grund av att hästen var väldigt irriterad av insekter dels för att jag var nervös och spänd. Vi har även hamnat i ett läge där jag börjar kunna arbeta honom lite mer, och han protesterar ibland, men jag vågar inte riktigt rida ordentligt då för jag är nervös för att jag inte ska kunna hantera reaktionen. Många gånger är det ju så att det rätta svaret är att trycka på framåt, men jag fegar ur.

 

[_Zacke_]

Puttar upp tråden

Vi har en dundersvacka... Dels har jag knappt ridit något på hela sommaren då vi haft så himla mycket att göra med våran flytt, lösdriftsbygge och massa annat. Och största problemet är att Z har blivit helt personlighetsförändrad sen vi flyttade det har gått 3 veckor nu och jag förstår ju så klart att det kan ta tid innan han kommer tillrätta. Men samtidigt ser jag så himla tydligt nu dom delar som gör att vi egentligen inte passar så bra ihop

Han är superstressad, spänd, rädd för allt och totalt ofokuserad. Skulle aldrig tänka tanken att sitta upp och rida nu utan går enbart promenader. Dom här promenaderna har innehållit en hel del stegringar, försök till att sticka osv. Han är gapig och bufflig(total motsats mot sitt vanliga jag alltså). Som tur är så är jag ju inte lika feg från marken som från ryggen så jag klarar av att hantera det. Men det känns jäkligt trist saknar så att ha en lugn trygg häst som tar allt i världen med ro.

Kommer jag någonsin få Z att bli en sån? Kan man om man lägger massa tid träna bort känsligheten hos en häst? Känner inte alls igen honom nu och är livrädd att han inte kommer bli som förut igen

 

[_Zacke_]

Hur går det för er andra?

 

[Iszka]

Puttar upp tråden

Vi har en dundersvacka... Dels har jag knappt ridit något på hela sommaren då vi haft så himla mycket att göra med våran flytt, lösdriftsbygge och massa annat. Och största problemet är att Z har blivit helt personlighetsförändrad sen vi flyttade det har gått 3 veckor nu och jag förstår ju så klart att det kan ta tid innan han kommer tillrätta. Men samtidigt ser jag så himla tydligt nu dom delar som gör att vi egentligen inte passar så bra ihop

Han är superstressad, spänd, rädd för allt och totalt ofokuserad. Skulle aldrig tänka tanken att sitta upp och rida nu utan går enbart promenader. Dom här promenaderna har innehållit en hel del stegringar, försök till att sticka osv. Han är gapig och bufflig(total motsats mot sitt vanliga jag alltså). Som tur är så är jag ju inte lika feg från marken som från ryggen så jag klarar av att hantera det. Men det känns jäkligt trist saknar så att ha en lugn trygg häst som tar allt i världen med ro.

Kommer jag någonsin få Z att bli en sån? Kan man om man lägger massa tid träna bort känsligheten hos en häst? Känner inte alls igen honom nu och är livrädd att han inte kommer bli som förut igen

Vad tråkigt att höra att det inte känns bra för er! Jag förstår precis hur det känns. Jag hoppas verkligen att din Z kan hitta tillbaka till sitt lugn.

Jag har vågat börja om med en ny häst. Jag tror jag hade tur och lyckades hitta en riktig stjärna till ponny. Stabil, men med eget go och precis lagom envis så att det inte blir tråkigt på hennes rygg tog det inte många ridturer förrän självförtroendet var tillbaka och nu gör jag saker som jag aldrig vågat på andra hästar. Jag kommer på mig själv att ibland tänka "herre Gud, det här hade aldrig gått med förra ponnyn", och då blir jag glad och tacksam över att jag ändå valde att sälja honom.
Jag beundrar er alla som kämpar på med era hästar!

 

[_Zacke_]

Vad tråkigt att höra att det inte känns bra för er! Jag förstår precis hur det känns. Jag hoppas verkligen att din Z kan hitta tillbaka till sitt lugn.

Jag har vågat börja om med en ny häst. Jag tror jag hade tur och lyckades hitta en riktig stjärna till ponny. Stabil, men med eget go och precis lagom envis så att det inte blir tråkigt på hennes rygg tog det inte många ridturer förrän självförtroendet var tillbaka och nu gör jag saker som jag aldrig vågat på andra hästar. Jag kommer på mig själv att ibland tänka "herre Gud, det här hade aldrig gått med förra ponnyn", och då blir jag glad och tacksam över att jag ändå valde att sälja honom.
Jag beundrar er alla som kämpar på med era hästar!

Åå vad roligt att höra! bra gjort att du bytte häst. Jag försökte ju samma sak i våras, men misslyckades då jag drog mig ur i sista stund även fast jag vet att det nog hade blivit mycket bättre i längden.

 

[_Zacke_]

Puttar upp gammal tråd

Hur går det för alla?
Jag gjorde ett hästbyte för lite över ett år sen till en häst som egentligen passar mig perfekt. Dessvärre hjälpte det inte ett endaste dugg mot rädslan utan snarare tvärtom, hästbytet gjorde mig verkligen ur balans
Får kämpa att ens våga sitta upp och skritta.. Menmen babysteps så hoppas vi att det kan bli bättre i framtiden. Försöker lägga mer fokus på annan typ av träning än just ridning, för att få bort pressen. Funkar väl sådär då jag undermedvetet ändå känner att jag ”måste” rida min häst

 

[Soffan74]

Jag har knappt ridit något sedan gammelman gick bort 2012.
Jo 2 gg.
En gång på turridning på islänningar - funkade bra förutom att mitt knä jävlades med mig
En gång i skritt i ridhuset på kompisens snälla kuse - funkade också bra förutom att jag skadade knäet när jag skulle sitta av. Som ff jävlas med mig, snart 4 år sedan...
Så jag nöjer mig med att då och då åka med min kompis ut till hennes stall och fixa lite, bara stallgörat då, och ev en promenad "på marken" med pållen.
Och åka nästan varje år till SHS i Friends

 

[Bufera]

Puttar upp gammal tråd

Hur går det för alla?

Det går så mycket bättre än förut, kommer inte ihåg när jag skrev här sist. Men gör en liten uppdatering:
Ca 2014 beslutade jag mig för att sluta leta häst att rida då allt bara sket sig, började söka efter någon häst att köra. Fick fatt i 2 shetlandsponny hingstar att köra! Så himla roligt och jag längtade äntligen efter att åka till stallet igen.

Blev bra kompis med ägaren, hon tvingade till slut upp mig på en hennes hästar, tyckte det var super roligt! Den hästen har jag aldrig känt mig "rädd" på, konstigt nog.
Körde i mängder och älskade den ena ponnyn som min egen, efter ca 1 år tyckte sambon att det änna var dags att jag fick en egen. Jag ville börja med en foderhäst så jag kunde pröva på allt med egen häst.
Prövade ett par olika hästar, allt från ardenner till halvblod. Ville super gärna ta hem halvblodet men ägaren var väldigt konstig så jag drog mig ur efter mycket krångel från ägarens sida. Jag skulle ha ett tryggt välutbildat halvblod jag kunde lära mig dressyr på. Skulle absolut inte ha ett brunt "tråkigt" varmblod, jag har alltid gillat varmbloden men skulle ha något färdigt denna gången.

Efter jag prövat halvblodet pratade jag och kompisen(samma som hade shettisarna) så jag "jag kommer säkert hem med ett brunt varmblod"

Nog gjorde jag det, såg en annons på fb om att ett varmblod som tröttnat på travet sökte en fodervärd med möjlighet till senare köp. Vi åkte ner, ägaren jag pratat med var inte utan hennes pappa(som också tränat/tävlat hästen) var med när vi gjorde i ordning hästen sen fick vi sköta oss själva.
Satte upp och blev kär, jaha ja tänkte jag. Det här hade man inte räknat med, slutade med att han kördes upp till Åby där vi hämtade honom. Köpte honom senare på våren 2016, fick efter 1 månad i min ägo hovbensfraktur så vi blev borta 6 månader innan vi kunde börja skritta.

Efter mycket upp och nedgångar, stallflytt osv är vi äntligen på g igen. Jag har framför allt lärt mig att rida den här hästen genom all hans oändliga energi. Vi lär oss tillsammans, han vågar tusen gånger mer än mig på flera plan men tillsammans klarar vi nog oss rätt bra. Men är fortfarande feg, värst just nu är galoppfattningar och allt över 30cm. Men jag kämpar på och försöker för hans skull.

Rädslor har blivit mycket bättre för att jag vågar rida och ta för mig i ridningen

 

[Kilauea]

Puttar upp gammal tråd

Hur går det för alla?
Jag gjorde ett hästbyte för lite över ett år sen till en häst som egentligen passar mig perfekt. Dessvärre hjälpte det inte ett endaste dugg mot rädslan utan snarare tvärtom, hästbytet gjorde mig verkligen ur balans
Får kämpa att ens våga sitta upp och skritta.. Menmen babysteps så hoppas vi att det kan bli bättre i framtiden. Försöker lägga mer fokus på annan typ av träning än just ridning, för att få bort pressen. Funkar väl sådär då jag undermedvetet ändå känner att jag ”måste” rida min häst

Det här skrev jag för två år sen.

Har inte ridit på länge nu och har aldrig haft egen häst.
Började min ryttartid på ridskola i unga år, som så många andra. Tyvärr var inte första ridläraren så bra, inte stöttande alls och det var mer "äsch, inget pjosk!"-attityd från henne (senare fick jag höra att hon inte fick vara kvar på den ridskolan av just den anledningen).
Tror jag red en tre-fyra år på ridskola ändå, tills vi en dag skulle hoppa bana. Jag fick en häst jag inte trivdes med och var så rädd att jag grät, vägrade rida och därefter slutade jag på ridskolan.

I gymnasiet fick jag en klasskompis som hade en gudasnäll islänning - både kompisen och hästen fick upp mig på hästryggen igen.
Några år efter gymnasiet blev jag medryttare på en jätterolig ponny. Envis, men ändock snäll. Skyggade inte för nåt i onödan. Ramlade av ibland, men var inte rädd (utom vid hoppning då han tyckte det var skitskoj och ville öka tempot och då blev jag nervös, så vi undvek det ).

När jag flyttade hittade jag en ny medishäst, en gammal pigg islänning som var lite för rund för sadel så det blev mestadels barbacka.

Ett tag efter att hon gick bort hittade jag en ny medishäst. Den första storhästen jag nånsin ridit (165 så inte enorm men är man van vid ponny/islandshäst så...).
Hon var lite speciell, ryckte till för skogstomtar som gömde sig i dikeskanten osv. Väldigt känslig i munnen och för hjälperna. Och trots att jag fick otrolig stöttning av ägaren och hjälp med lektion blev det inget bra. Vid en uteritt blev hon spänd - jag spände mig - hon blev mer spänd och ja.... Plötsligt smällde hon upp huvudet i en liten stegring, jag fick världens smäll i huvudet och förmodligen hjärnskakning och efter det vågade jag inte rida henne mer än i skritt.
Ägaren var helt ok med det, hon trivdes med mig i övrigt och ville ha lite avlastning.
När hästen sen blev halt och slutligen fick tas bort kände jag mest en lättnad och skämdes över känslorna.

Sen dess har jag bara suttit på nån häst ibland, men jag blir lätt spänd om hästen blir det.

Saknar verkligen hästeriet, sambon tycker jag ska börja på ridskola men jag har inte orken för det pga depression. Men målet är att börja, nån gång. För att leva utan att hålla på med hästar känns trist.
Jag sneglar på medryttarannonser (finns inte så många där jag bor) och längtar.

Ponnyn jag skrivit och fetat texten om i min citering är nu i min ägo. Hittade honom av en slump på annons när jag drömde mig bort lite. Har ägt honom i 6 veckor nu.
Jag är fortfarande lite orolig, har lätt att bli spänd. Ponnyn är äkta ponny och utnyttjar det på en gång. Men blir mer och mer trygg på honom. Försöker tänka tillbaka på alla mysiga stunder vi hade förut. Han är fortfarande samma ponny, lite mer bortskämd av tidigare ägare bara .

Ska bara lyckas övertala min hjärna om att jag inte behöver hoppa av om han börjar krångla (tycker det är obehagligt om han börjar backa, snurra mot diken osv).
Går en del med honom på marken för att bygga upp hans förtroende för mig och för att jag ska känna mig trygg också. Gör lite övningar, såsom att han ska gå bakom mig, över isiga pölar, stanna när jag stannar osv. Att han ska lyssna på mina muntliga kommandon, så jag kan applicera dom även när jag rider.
Framåt går det, häromdagen tog vi en mysig galopp ute .

 

[Kilauea]

Har känt mig så dum som köpte ponny medan jag fortfarande är osäker. Den här tråden var så skön att hitta, får mig att känna att jag inte är ensam eller värdelös.

 

[EmmaBovary]

Puttar upp gammal tråd

Hur går det för alla?
Jag gjorde ett hästbyte för lite över ett år sen till en häst som egentligen passar mig perfekt. Dessvärre hjälpte det inte ett endaste dugg mot rädslan utan snarare tvärtom, hästbytet gjorde mig verkligen ur balans
Får kämpa att ens våga sitta upp och skritta.. Menmen babysteps så hoppas vi att det kan bli bättre i framtiden. Försöker lägga mer fokus på annan typ av träning än just ridning, för att få bort pressen. Funkar väl sådär då jag undermedvetet ändå känner att jag ”måste” rida min häst

Vad dumt att hästbytet inte blev som önskat, samtidigt så låter det kanske inte så konstigt att en ny individ kan göra en osäker även om den egentligen ska passa bättre. Hoppas att det fungerar med strategin att lägga fokus på annan träning ett tag

För egen del är det ungefär som det var när jag skrev senast, har fortfarande samma medryttarhäst och han är fortfarande egentligen för mycket häst för mig att hantera om han inte har en bra dag. Det fungerar ändå till viss del, det skulle inte gå om jag var ensam om att rida honom. Inte haft ork att rida så mycket som jag hade önskat på grund av hälsan, vilket gärna gör att man hinner bli lite nervös mellan gångerna. Och han ÄR den skarpaste individen jag träffat under alla år jag sysslat med hästar, men som jag skrev tidigare så är han ändå ganska stabil för det mesta.

 

[Blimblom]

Har en dipp jag, min häst blir piggare och mer reaktiv såhär års, dom senaste gångerna jag ridit ut med sällskap har det bockats, och galopperats trots att jag bara velat trava eller skritta, har räckt att jag bara drivit lite så har han tagit det som en fattning och pinnat iväg, jag får stopp på honom, men tycker det är lite jobbigt. Har känt i hela honom hur laddad han är och att han bara vill dra iväg, uuuff... Oftast är han rätt så bekväm av sig, var ju därför jag köpte honom, feg som jag är
Han är lugnare när vi är själva, men jag gillar inte att rida ut själv i mörkret, så jag har mest hållt mig på banan, där känner jag mig trygg. Har istället gått lite promenader med honom, så han ändå kommer utanför gården

Gjorde dock ett framsteg förra veckan! Fick en kommentar som gjorde mig rätt irriterad, så jag red på banan tills hans kändes som sitt vanliga lugna jag, sen gav jag mig bara fan påt och gick med honom till sandhålan, hoppade upp när allt kändes bra, och vågade till och med galoppera där, som jag aldrig vågat mig på innan! Lite osäker kände jag mig, men inte rädd, och tillslut hade jag riktigt roligt. Kanske alltid ska tänka på den där kommentaren när rädslorna börjar komma smygandes

 

[mollyphlox]

Puttar upp gammal tråd

Hur går det för alla?
Jag gjorde ett hästbyte för lite över ett år sen till en häst som egentligen passar mig perfekt. Dessvärre hjälpte det inte ett endaste dugg mot rädslan utan snarare tvärtom, hästbytet gjorde mig verkligen ur balans
Får kämpa att ens våga sitta upp och skritta.. Menmen babysteps så hoppas vi att det kan bli bättre i framtiden. Försöker lägga mer fokus på annan typ av träning än just ridning, för att få bort pressen. Funkar väl sådär då jag undermedvetet ändå känner att jag ”måste” rida min häst

Jag kommer inte helt ihåg vad jag skrev i tråden tidigare.. Men du vet ju en del från fjordingtråden förstås.

Alltså, mitt sjävförtroende hade fått sig en ordentlig törn efter min första häst som var alldeles för känslig och helt fel för mig. Det satte sig djupt att sitta på en stegrande häst. Jag var i samma situation som du när jag köpte min fjording istället, vågade knappt skritta utan ledare.

Sakta men säkert har jag vågat mej vidare då jag har en otroligt snäll och för det mesta väldigt lugn och trygg häst. Nu vågar jag rida ensam i alla gångarter i ridhus och på bana, jag är ute och går med hästen själv och rider ut i alla gångarter om vi får en hästkompis med oss.

Vi tränar på att vara ute med bara en promenerande person som sällskap då jag rider, det går faktiskt helt okej. Samma sal med att vara ute i mörker. Små steg. Jag skriver också stallsdagbok, och att bläddra bakåt ett halvår/år gör ju att man ser även de små framstegen på ett helt annat sätt. Där har man svart på vitt att det som kändes svårt för ett tag sen kanske inte alls är svårt längre. Även om man tycker att man stampar på stället och inget händer

Det viktigaste jag har insett under de här åren är att det är okej att vara rädd. Ta en kompis med som du känner dej trygg med. Bara att jag har nån med mej gör så mycket att jag omedvetet skickar ”lugna vibbar” till hästen - jag märker att han är lugn - jag vågar mera nästa gång. Ibland kommer det bakslag. Då backar vi lite, gör det som känns okej, tar stöd av nån och så fortsätter vi. Vill jag inte rida nån dag så är det okej, då gör jag annat. Jag har fantastiska tränare som är öppna med vad de är rädda för och som själva kämpar med rädslor nu som då. Det är skönt att kunna diskutera.

 

[_Zacke_]

Jag tycker ni är jättemodiga allihopa och vilket läge du fick @hemlig att köpa den hästen, det måste ju bara ha varit meningen att det skulle bli så
Jag kämpar för att ens våga sitta upp. Här om veckan red jag den längsta turen vi någonsin gjort(med tanke på att jag knappt ens vågat sitta upp det året jag haft honom). Vi red ca en halvtimme på ett ställe där han nästan alltid är ganska spänd men det gick bra. Som sagt, det är väldigt mycket babysteps. Och istället för att bli glad över det framsteget så blir jag så fruktansvärt arg på mig själv att jag inte kan göra mer, jag har ju alltid kunnat förut går också mycket promenader och bygger relation från marken. Jag gillar det men anklagar mig själv för att ”smita” från ridningen.
Har hittat en tränare som jobbar med teambuilding häst-ryttare. Dom har bland annat paket man kan välja där det ingår lektioner och coachning i mellan lektionerna under ett halvår. Kostar en del men tror ändå att jag ska slå till på det. Behöver verkligen hjälp att hitta tillbaka till glädjen och samspelet med hästen. Dom kommer både ut eller man kan åka till dom och träna. Passar perfekt eftersom vi i första läget behöver hjälp på hemmaplan men sen även träna på att vara hemifrån. Tänkte dock vänta lite så att våren är lite närmare, motivationen är ju lika med noll nu när det är mörkt, kallt och skitigt