Fegistråden

[_Zacke_]

Här har det inte blivit mycket ridningen. Det var nära att jag bytte häst då jag hade fått kontakt med en kvinna som hade en superbra häst och hon i sin tur var på jakt efter något i Zimbas typ. Dessvärre blev det inget och nu har jag beslutsångest
Provridningen av den andra hästen gick superbra och det märktes verkligen hur typen av häst påverkar mig. På den hästen var jag inte ett dugg spänd trots att vi var främlingar. Så jättesynd att det inte gick i lås.
Har ibland känt att det är lika bra att annonsera ut honom men det tar i mot något grymt
Tycker det är jobbigt att ha hit spekulanter och är livrädd att han ska hamna fel. Dessutom blir det en dum sits då min sällskapsponny skulle bli ensam tills någon annan häst dyker upp vilket ju kan ta tid.
Men allra mest är det ju hjärtskärande då han ju är min bäbis som jag ju drömt om att ha livet ut.
Andra alternativet är ju att ge sig fan på att vi kan teama ihop oss i ridningen lika bra som på marken. Och verkligen ge det en chans med mycket träningar och att han förhoppningsvis ändrar sig till det bättre med åldern. Men jag vet inte kanske är det slöseri med både hans och min tid.

 

[Ginne]

Å vad jag känner igen mig i beslutsångesten! Jag har varit där jag med, med min ponnymara. Nu har jag ju en ponny till som är världens coolaste och som jag kan göra precis vad som helst med (rida, köra, tävla) så jag har äntligen bestämt mig för att ponnymaran får vara så som han är. Denna vinter har jag inte haft tid och orka att hålla igång någon av dem, men nu har jag börjat litegrann med ponnyn igen. Under en av de första turerna detta år betsämde jag mig på utvägen att hon var den ponny jag behövde och att ponnymaran skulle säljas, men på hemvägen hade jag redan ångrat mig igen! Vad gör det, liksom om han får gå i hagen emellanåt? Jag vet att jag kommer igång så småningom och att han funkar bra när det är drägliga förhållanden (dvs när jag känner mig stark och vi inte håller på att blåsa bort eller frysa ihjäl...). Men då har jag ju också den andra lilla fröken!

 

[_Zacke_]

Å vad jag känner igen mig i beslutsångesten! Jag har varit där jag med, med min ponnymara. Nu har jag ju en ponny till som är världens coolaste och som jag kan göra precis vad som helst med (rida, köra, tävla) så jag har äntligen bestämt mig för att ponnymaran får vara så som han är. Denna vinter har jag inte haft tid och orka att hålla igång någon av dem, men nu har jag börjat litegrann med ponnyn igen. Under en av de första turerna detta år betsämde jag mig på utvägen att hon var den ponny jag behövde och att ponnymaran skulle säljas, men på hemvägen hade jag redan ångrat mig igen! Vad gör det, liksom om han får gå i hagen emellanåt? Jag vet att jag kommer igång så småningom och att han funkar bra när det är drägliga förhållanden (dvs när jag känner mig stark och vi inte håller på att blåsa bort eller frysa ihjäl...). Men då har jag ju också den andra lilla fröken!

Jo hade jag haft möjligheten att ha en ridhäst till så hade det kanske sett annorlunda ut.
Med facit i hand så gick ju allt fel tillväga. Min förra häst dog ju så extremt plötsligt och hade kort betänketid med Zimba då fler köpare väntade. Panikköpte honom som nybliven 2åring och red ingenting själv förän han reds in vilket gjorde att jag tappade mycket balans osv. Så nu har det varit jättesvårt att komma igång när man dessutom har en häst som egentligen är för pigg och känslig. Vi är verkligen världens sämsta kombination

 

[Ginne]

Jo hade jag haft möjligheten att ha en ridhäst till så hade det kanske sett annorlunda ut.
Med facit i hand så gick ju allt fel tillväga. Min förra häst dog ju så extremt plötsligt och hade kort betänketid med Zimba då fler köpare väntade. Panikköpte honom som nybliven 2åring och red ingenting själv förän han reds in vilket gjorde att jag tappade mycket balans osv. Så nu har det varit jättesvårt att komma igång när man dessutom har en häst som egentligen är för pigg och känslig. Vi är verkligen världens sämsta kombination

Fattar det... Gör det som känns bäst för dig, ingen mening med att gå omkring och ha det jobbigt, det ska vara kul att ha häst, ju!

 

[border_kelpie]

Nej nu vill jag sluta vara så rädd för min häst alltså..
Jag drömmer fortfarande tillbaka till i somras då vi galopperade runt på långa tyglar och jag litade 150 % på honom.
I dagsläget vågar jag knappt skritta ut på honom .
Vill bara förstå vad som hänt och fixa det! Han är fortfarande lika underbar från marken så förstår inte riktigt.

Sen började egentligen allt när jag flyttade till nuvarande stall med mindre hage, mindre att göra i hagen och färre timmar ute.
Letar dock stall som en galning men alla stallen är likadana här runt omkring. Funderar därför på att flytta haha

 

[nothalfbad]

Jag var ute på en härlig tur i solen idag, underbart!
Min ponny är väldigt pigg och glad, men idag tänkte jag "framåt* och drev snarare än att jag höll igen, och det gjorde helt klart att det kändes säkrare.

Min plan är att bara fortsätta rida så mycket som möjligt och lita på att jag faktiskt kan, och att hon är snäll. Bara lite pigg

 

[tiger_lily]

Här har vi en till fegisryttare.
Har nyligen fått ta bort min älskade häst och letar nu ny. Min förra var supertrygg och genomsnäll, precis vad jag behövde. Känns otroligt jobbigt att sitta upp på främmande hästar och spänner mig något enormt nu när jag måste provrida.
Vet inte hur jag ska lyckas hitta en ny och börjar allvarligt överväga att sluta helt.
Hur har ni lyckats ta er igenom provridningar?

 

[_Zacke_]

Här har vi en till fegisryttare.
Har nyligen fått ta bort min älskade häst och letar nu ny. Min förra var supertrygg och genomsnäll, precis vad jag behövde. Känns otroligt jobbigt att sitta upp på främmande hästar och spänner mig något enormt nu när jag måste provrida.
Vet inte hur jag ska lyckas hitta en ny och börjar allvarligt överväga att sluta helt.
Hur har ni lyckats ta er igenom provridningar?

Välkommen hit! Vad tråkigt med din häst. Det viktiga tror jag är att man är ärlig mot säljaren och säger precis som det är. Då blir det mycket lättare sen under provridningen att säga nej om det är något man inte vågar prova. Bättre då att kanske få åka dit flera gånger och känna på hästen lite i taget.

 

[_Zacke_]

Jag har fått börja om med min pålle nu. Han har knappt varit riden nånting i vinter och haft knäpp-perioder där han varit spänd och stissig. Hade helt och hållet bestämt mig för att sälja honom. Var och provred två hästar varav den ena blev jackpott både för oss och dom så ett byte skulle bli av. Men min skrutt gick helt oväntat inte igenom besiktningen visade sig att han hade lättare ligamentskador i båda kotorna i fram. Så hela köpet blev avblåst och på ett sätt kändes det nästan skönt då det var en riktig plåga att veta att jag skulle bli tvungen att skiljas från honom, vi har trots allt starka band
Så nu ska han skrittas i gång och sen återbesök om några veckor. Hittills har det känts jättebra, han är inte i någon sån där hispig period utan är lugn som en gammal ko. Helt otroligt att det kan skilja så mycket.
Tror även det är positivt för mig att jag först och främst har lite krav på mig att jag ska ut men att jag däremot bara ska skritta. Jag behöver inte känna pressen och det dåliga samvetet att jag skulle behöva trava och galoppera mer för nu är det bara skritt som gäller på ordination av veterinär. Då blir det faktiskt till och med så att jag känner att jag längtar efter att faktiskt kunna öka tempot
Så nu ställer jag in mig på att han ska vara kvar. Börjar det kännas lika dåligt i framtiden igen och skadan är läkt så får jag ta ett nytt beslut då.

 

[mollyphlox]

Här har vi en till fegisryttare.
Har nyligen fått ta bort min älskade häst och letar nu ny. Min förra var supertrygg och genomsnäll, precis vad jag behövde. Känns otroligt jobbigt att sitta upp på främmande hästar och spänner mig något enormt nu när jag måste provrida.
Vet inte hur jag ska lyckas hitta en ny och börjar allvarligt överväga att sluta helt.
Hur har ni lyckats ta er igenom provridningar?

Det där känner jag igen! Hade en underbar medryttarponny som var precis sån, genomsnäll och supertrygg, en sån där häst man bara hoppade upp på och kunde göra nästan vad som helst utan att ens behöva vara orolig! När hon togs bort pga hög ålder för ett par år sedan visste jag inte vad jag skulle göra och fick inte riktigt samma känsla med nån annan häst. Visst hittade jag ett par stycken som jag tyckte om, men det var ändå inte samma sak. Tänkte själv att jag får sluta leta, kommer inte att hitta en till som jag kan klicka med lika bra och så fortsatte jag bara även om den där känslan saknades.. Jag tror inte att jag nångång riktig seriöst övervägde att helt sluta med hästar, men den där stora glädjen som funnits fanns inte mer och jag tänkte det har garanterat att göra med att man blivit äldre.

Kom ändå fram till att jag ville skaffa egen häst, ville ha något mer än bara vara medryttare. Köpte en häst, ett halvblod, men det köpet blev inte så lyckat pga alldeles för känslig häst och oseriösa säljare som ljög - det kom fram en massa saker i efterhand som verkligen inte passade in på det som jag fick veta när jag provred. Nu när jag tänker tillbaka så kändes det aldrig riktigt rätt med den hästen men jag försökte kämpa mej igenom det hela. Blev bara mer och mer osäker och det fungerade inte alls med den hästen till slut. Fick hjälp av duktiga kompisar och efter ett år sålde jag hästen till ett jättetrevligt par där hästen har det bra och passar dem som handen i handsken.

När jag sålde halvblodet visste jag att jag ville ha häst igen men jag hade blivit ännu mer osäker och rädd i ridningen. Jag sa att jag skulle vara utan häst ett tag och rida lite på mina kompisars hästar under tiden jag letade ny. Efter knappt en vecka utan häst blev jag tipsad om en 5-årig, lite riden fjordvalack som en kompis fått in för skolning och försäljning. Kände till hästen sedan tidigare men alltid tänkt att han var för ung och orutinerad. Åkte dit och kollade samt provred och det bara fanns nånting där som jag fastnade för. Ett par dagar senare blev det köp, och det har jag inte ångrat. Det tog inte lång tid innan jag började få tillbaka samma känsla som varit borta i flera år, det är härligt och jag är sådär barnsligt förtjust i att vara i stallet igen!

Beklagar att du förlorat en älskad häst, det är så jobbigt! Låt det ta tid, men ge inte upp. Det finns en häst som väntar på dej där ute nånstans även om det kan ta ett tag att hitta den, men känslan går att få tillbaka också med en annan häst. Det kan gå fel på vägen men då blir man bara klokare under tiden. Lycka till med sökandet

 

[tiger_lily]

Tack både @_Zacke_ och @mollyphlox för era uppmuntrande ord!
Hoppas kunna hitta en ny snäll gentleman.

 

[kamitza]

Hejsan
Är ny här .
Vet inte riktigt hur man man lägger ut en ny tråd så det kommer hit .

För 10 veckor sedan gick jag omkull med min häst fick han över benet så jag fick en fraktur .
Nu har jag börjat rida gick bra va inte alls spänd eller rädd till han snubblade och gick ner på knäna .
Sedan efter det blev jag både spänd lite rädd .
Varje gång han snubblar till eller gör nått annat så blir jag spänd som en fiol .
Extremt frusterande har aldrig känt så i hela mitt häst liv .
Har ju blivit avslängd mm aldrig spänd/rädd när jag rider .
Har någon något tips hur man blir av med det ?

 

[Minsans]

Jag känner nog att jag också passar in i den här tråden...
Har ett 20-årigt sto som jag haft i över 7 år. Men nu vågar jag knappt rida henne längre och det är så jobbigt...
Hon har alltid varit väldigt känslig och lättskrämd men inte speciellt pigg... tills för 1,5 år sedan då vi upptäckte att hon hade cushings, som hon då på veterinärens order började medicineras mot. Sedan dess (troligen på grund av medicinen) har hon varit så extremt pigg, och hon blir rädd för allt och kan bocka osv när hon har lust med det. Det märks att hon mår väldigt bra och känner sig som ung igen. Om jag hade varit lite tuffare som ryttare hade det här ju inte varit något problem, men just nu är jag väldigt feg i ridningen och vill bara rida på en lugn häst. Men man säljer ju liksom inte en 20 årig häst som dessutom har en sjukdom så det är bara för oss att fortsätta kämpa...

 

[MulleMustang]

Skriver en liten rad här - har ridit hela mitt liv, alla möjliga och omöjliga hästar, både lugna och halvtokiga. Sedan kom barnen och tiden tog slut. Nu är det nio år sedan jag satt på en häst och jag vill så gärna men vågar liksom inte få tummen ur riktigt. Dessutom vet jag inte var jag ska rida, är självlärd och har lärt mig av äldre duktiga ryttare så jag har, trots att jag haft egna hästar och allt förr, aldrig gått på ridskola! Vågar absolut inte prova det nu, det känns urläskigt (fånigt, jag vet). Vår dotter rider sedan ett år tillbaka och jag längtar så efter att rida och ev köpa ponny/häst (antingen till henne eller en vi båda kan rida) men måste ju ta klivet.

 

[Ginne]

Hästarna har fått vila hela vintern på grund av tidbrist, men jag har börjat rida new foresten så smått. På henne känner jag mig aldrig osäker, det är annat med connemaran... Där är jag mer försiktig eftersom han är mer lättskrämd och kan bli både pigg och lite osäker. Idag var det bara andra gången i år som jag red connemaran och efter att jag ridit en liten stund på ridbanan började en granne en bit bort skjuta lerduvor. Förra gången de sköt hade jag honom i lina och han gjorde visserligen det jag bad om, men han var långt ifrån lugn. Den här gången spände han sig lite, men kändes absolut inte superspänd. Skönt! Jag utmanade dock inte ödet speciellt mycket utan avbröt efter en liten stund vid ett tillfälle då han kändes som mest avslappnad . Känner mig rätt nöjd med mig själv!

 

[Iszka]

Har nu bestämt mig för att sälja... känns som en enorm förlust då jag verkligen kände, och trodde, att jag köpte drömhästen. Känner dock att jag inte har något val, hästen är inte bra för mig och jag är inte bra för honom. Det blir smärtsamt tydligt när andra rider honom att han bara kräver en lugn och orädd ryttare för att det ska fungera. Jag önskar mer än något att jag kunde vara sån! Men istället spänner jag mig och kommer inte ifrån min egen rädsla vilket leder till en lika spänd häst som sticker och att jag hamnar på marken...

Det värsta är att mitt självförtroende blivit totalt söndersmulat. Jag tvivlar på mig själv och om jag överhuvudtaget kan rida längre. Det knyter sig i magen bara av att se någon annan rida och jag tänker saker som "oj nu har hon långa tyglar, tänk om hästen sticker". Lånade en kompis häst bara för att prova om jag överhuvudtaget vågade rida. En otroligt snäll gamla gentleman som aldrig skulle göra något dum och som jag tidigare ridit utan problem. Nu satt jag spänd som en fjäder varje gång det kom en bil, det blåste i träden, vi mötte en cyklist, han tittade innåt skogen, ja ni förstår. Hästen var tack och lov hur lugn som helst, men jag var så ledsen när jag satte av. Det är ju inte så det ska kännas när man rider! Vill tillbaka till känslan av total lycka efter ett ridpass. Känslan av att ha samarbetat med sin häst och att kunna rida ut med sina vänner och bara ha roligt. Just nu är ridningen bara en enda stor ångest och rädsla.
Jag hoppas kunna hitta ett nytt bra hem till ponnyn då han verkligen är jättefin och trevlig (och egentligen lite modig också) när inte fegismatte sitter på ryggen. Jag hoppas även att jag på något sätt kan hitta tillbaka till glädjen och lite av självförtroendet i ridningen.

 

[_Zacke_]

Har nu bestämt mig för att sälja... känns som en enorm förlust då jag verkligen kände, och trodde, att jag köpte drömhästen. Känner dock att jag inte har något val, hästen är inte bra för mig och jag är inte bra för honom. Det blir smärtsamt tydligt när andra rider honom att han bara kräver en lugn och orädd ryttare för att det ska fungera. Jag önskar mer än något att jag kunde vara sån! Men istället spänner jag mig och kommer inte ifrån min egen rädsla vilket leder till en lika spänd häst som sticker och att jag hamnar på marken...

Det värsta är att mitt självförtroende blivit totalt söndersmulat. Jag tvivlar på mig själv och om jag överhuvudtaget kan rida längre. Det knyter sig i magen bara av att se någon annan rida och jag tänker saker som "oj nu har hon långa tyglar, tänk om hästen sticker". Lånade en kompis häst bara för att prova om jag överhuvudtaget vågade rida. En otroligt snäll gamla gentleman som aldrig skulle göra något dum och som jag tidigare ridit utan problem. Nu satt jag spänd som en fjäder varje gång det kom en bil, det blåste i träden, vi mötte en cyklist, han tittade innåt skogen, ja ni förstår. Hästen var tack och lov hur lugn som helst, men jag var så ledsen när jag satte av. Det är ju inte så det ska kännas när man rider! Vill tillbaka till känslan av total lycka efter ett ridpass. Känslan av att ha samarbetat med sin häst och att kunna rida ut med sina vänner och bara ha roligt. Just nu är ridningen bara en enda stor ångest och rädsla.
Jag hoppas kunna hitta ett nytt bra hem till ponnyn då han verkligen är jättefin och trevlig (och egentligen lite modig också) när inte fegismatte sitter på ryggen. Jag hoppas även att jag på något sätt kan hitta tillbaka till glädjen och lite av självförtroendet i ridningen.

Det är starkt och klokt att fatta det beslutet! Alla hästar passar inte ihop med alla ryttare, så är det bara. Men likförbannat är det ju så klart jobbigt jobbigt att behöva "ge upp" och jobbigt att skiljas från en vän. Men jag är säker på att du har tagit rätt beslut! Och jag tror absolut att du kommer kunna komma över din rädsla med rätt häst och bra hjälp!

Jag var ju själv på vippen att sälja min för en månad sen. Kom så långt att vi hade bestämt dag för hämtning men då gick han inte igenom besiktningen(en lite markering på böjprovet, visade sig vara en liten ligamentskada) vilket gjorde att jag istället bestämde mig för att han får vara kvar. Vilket faktiskt kändes oerhört skönt, jag hade väldig separationsångest.
Men det är lite skillnad, min gör aldrig något, sticker aldrig, alltid 4 hovar i marken osv även fast jag är spänd. Utan allt sitter i mitt huvud. Så lika bra att inse att i mitt fall är det nog inte fel häst för fel ryttare utan bara jag som måste jobba massor med mig själv. Och då framförallt mer med att sänka kraven än själva rädslan. Jag måste verkligen lära mig att även om jag planerat att ta en ridtur så kan jag ändra till tömkörning om det inte känns bra just för dagen.

Lycka till och ge absolut inte upp hoppet!

 

[Iszka]

Det är starkt och klokt att fatta det beslutet! Alla hästar passar inte ihop med alla ryttare, så är det bara. Men likförbannat är det ju så klart jobbigt jobbigt att behöva "ge upp" och jobbigt att skiljas från en vän. Men jag är säker på att du har tagit rätt beslut! Och jag tror absolut att du kommer kunna komma över din rädsla med rätt häst och bra hjälp!

Jag var ju själv på vippen att sälja min för en månad sen. Kom så långt att vi hade bestämt dag för hämtning men då gick han inte igenom besiktningen(en lite markering på böjprovet, visade sig vara en liten ligamentskada) vilket gjorde att jag istället bestämde mig för att han får vara kvar. Vilket faktiskt kändes oerhört skönt, jag hade väldig separationsångest.
Men det är lite skillnad, min gör aldrig något, sticker aldrig, alltid 4 hovar i marken osv även fast jag är spänd. Utan allt sitter i mitt huvud. Så lika bra att inse att i mitt fall är det nog inte fel häst för fel ryttare utan bara jag som måste jobba massor med mig själv. Och då framförallt mer med att sänka kraven än själva rädslan. Jag måste verkligen lära mig att även om jag planerat att ta en ridtur så kan jag ändra till tömkörning om det inte känns bra just för dagen.

Lycka till och ge absolut inte upp hoppet!

Tack för så kloka och uppmuntrande ord!

 

[_Zacke_]

Här har ju allt gått mycket stadigt framåt dom två senaste månaderna. Har till och med börjat rida ut själv igen. Har börjat rida bettlöst vilket gjort honom mycket mer lugn och harmonisk och nu har vi dessutom hittat ett bettlöst som verkar passa oss riktigt bra.

Men så kom ju våran första ofrivilliga avsittning igår en riktigt flygtur dessutom.. Jag som hade riktigt bra känsla och riktigt kunde slappna av och njuta. Skulle bara ta ett sista varv på våran lilla åker då något i skogskanten skrämmer skiten ur honom och på en sekund så ligger jag på backen Precis det som alltid suttit i mitt huvud ska hända, därför jag alltid suttit spänd som en fjäder och vägrat släppa ut långa tyglar. Nu hade jag kommit över den tröskeln och då händer så klart det här

Jag som varit så tacksam över att han aldrig skyggat för något utan alltid istället har stannat och frusit fast i marken. Men nu visade han hur fort han kunde gå från 0 till 100 åt motsatt håll...

Jag är ändå peppad att kämpa vidare(när min kropp mjuknat lite) men det känns ju ändå lite som att börja om från början

 

[Iszka]

Här har ju allt gått mycket stadigt framåt dom två senaste månaderna. Har till och med börjat rida ut själv igen. Har börjat rida bettlöst vilket gjort honom mycket mer lugn och harmonisk och nu har vi dessutom hittat ett bettlöst som verkar passa oss riktigt bra.

Men så kom ju våran första ofrivilliga avsittning igår en riktigt flygtur dessutom.. Jag som hade riktigt bra känsla och riktigt kunde slappna av och njuta. Skulle bara ta ett sista varv på våran lilla åker då något i skogskanten skrämmer skiten ur honom och på en sekund så ligger jag på backen Precis det som alltid suttit i mitt huvud ska hända, därför jag alltid suttit spänd som en fjäder och vägrat släppa ut långa tyglar. Nu hade jag kommit över den tröskeln och då händer så klart det här

Jag som varit så tacksam över att han aldrig skyggat för något utan alltid istället har stannat och frusit fast i marken. Men nu visade han hur fort han kunde gå från 0 till 100 åt motsatt håll...

Jag är ändå peppad att kämpa vidare(när min kropp mjuknat lite) men det känns ju ändå lite som att börja om från början

Åh nej vilken otur för dig! Förstår precis hur du känner :/ tycker du är jättemodig och stark som kämpar vidare!