En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida DEL 3

[Kattennizze]

Jaha måste man ligga med varandra?!

Det visste jag inte! Gör inte alla sina barn på klinik???

 

[Kattennizze]

Det finns iofs studier (jag rewritade en för ett halvår sedan) som påstår sig ha påvisat att stress negativt påverkar chansen till reproduktion. Jag vet inte hur tillförlitliga de är, dock.

Jag tror stress är jättenegativt för det mesta faktiskt. Säkert påverkas fertiliteten av det men råd om att slappna av är ju så kontraproduktiva. Barn blir ju till i krig också. Studier kan ju bara säga nåt på gruppnivå.

 

[Kattennizze]

Sen vet jag att de bitska svaren är onödiga. Jag tror att då man försökt ett år orkar man inte ta emot tips som gör att man känner sig dumförklarad. Vi alla vet att det inte är menat så, men det kan kännas så.

Ja eller när man är inne på sitt sjunde år och får tips om att adoptera så ni lan få ett riktigt barn sen! Jag vet hur många som helst som adopterat och sen har liksom kroppen slappnat av och DÅ har man mirakulöst nog fått ett riktigt barn.....uggh. Härlig människosyn där.

 

[Hiddeous]

Jag tror stress är jättenegativt för det mesta faktiskt. Säkert påverkas fertiliteten av det men råd om att slappna av är ju så kontraproduktiva. Barn blir ju till i krig också. Studier kan ju bara säga nåt på gruppnivå.

Javisst, absolut. Däremot tror jag inte att sådana råd har så mycket med skuldbeläggande av kvinnan att göra. Det handlar nog mest om icke fruktsamma pepp-försök.

 

[Miks]

Javisst, absolut. Däremot tror jag inte att sådana råd har så mycket med skuldbeläggande av kvinnan att göra. Det handlar nog mest om icke fruktsamma pepp-försök.

Helt överens med dej där!

I den här tråden tycker jag att vi har har diskuterat de icke fruktsamma pepp-försöken både en och trettiotvå gånger tidigare. Några har ju tyvärr hängt i tråden ganska länge och vittnar om dessa pepp-försök från både vänner och ytligt bekanta. De som reagerar har skrivit varför och ju har diskuterat skuldbeläggningen av kvinnor mycket.

Där här tråden har enligt mej kommit väldigt långt i sin syn på fertilitet och barnlöshet och jag tycker att det är bra att fler kan ta del av att icke fruktsamma pepp-försök kanske inte alltid landar så bra.

Mvh Miks

 

[lil-sis]

Jag är sådär kluven nu igen.

Fast idag klev det på en hel drös söta kids typ 3-5 år och jag vill nog också ha en sådan

 

[Miks]

Jag är sådär kluven nu igen.

Fast idag klev det på en hel drös söta kids typ 3-5 år och jag vill nog också ha en sådan

Jag tror att du kan låta det som sker först hända. Vill det sig innan operationen så är det jättebra. Blir operationen först så blir nog det också jättebra.

Sånna där 3-5 åringar kan vara supersöta Min fyller 5 om en vecka.
Fast dom där 3-5 åringarna kan vara små också och då är han billig på loppis (fast bara en kort stund). Det är inte konstigt att vilja ha men samtidigt känna

Mvh Miks

 

[Hyldeblomst]

Tittar in här lite tveksamt. Om jag får vara med? Det skulle vara skönt med en plats att ventilera.

Ska jag kanske tala om vad jag gör här i tråden? För min partner och mig har barn varit något vi önskar, "någon gång sen". Nu, båda 30+ och jag började känna gnagande oro att någon gång sen inte får vara för långt bort, särskilt som jag har blivit "diagnosticerad" med PCO-äggstockar (utan ytterligare förtydligande). Vi bestämde oss för att ha sex utan skydd för att sedan ha möjlighet att söka hjälp om det inte vill sig för oss. Och nu sitter jag här väntar på min mens som jag räknade med igår/idag och är vettskrämd för att den inte ska komma samtidigt som jag känner att jag kommer bli besviken när/om den gör det
Det skulle vara så fantastiskt skönt att få veta att kroppen fungerar, om ni förstår hur jag menar? Och jag kan verkligen längta efter barn, tänk så häftigt att få följa en helt ny människa! Ungefär hälften av tiden. Andra hälften är jag så nöjd med vårt bekväma liv och vill för allt i världen inte ändra på något (för att inte tala om att ha ansvar för denna helt nya människa).
Vi har det ju så bra tillsammans som det är. Samtidigt finns det ju inget som säger att livet med barn inte skulle vara minst lika bra, fast annorlunda. Huvudet är totalt fullproppat av motstridiga känslor!
Den andre parten i det hela tar det betydligt lugnare, han vill så gärna ha barn och jag vet att han kommer bli en bra förälder. Mig själv är jag inte alls lika säker på.

Förlåt, det här blev långt. Jag får nog ta en sväng till apoteket. Om inte annat så kommer väl mensen om jag köper ett test

Det är inte konstigt att vilja ha men samtidigt känna

Tack! Precis så känns det

 

[Flixon]

Välkommen @Hyldeblomst! Jag vet precis hur du känner, det är ju en jättestor grej... Jag började gråta när jag testade positivt (och det var definitivt inte enbart glädje), det tog säkert en vecka innan jag faktiskt kunde vara glad på riktigt och inte bara chockad och skräckslagen Nu blev det ju tyvärr inget av det den här gången, men nästa gång kanske jag inte får lika mycket panik Jag tror med andra ord att det är helt normalt att tänka så som du gör!

(Min man är också mycket lugnare inför det hela... jag misstänker starkt att det har att göra med dels avsaknad av alien i magen i 9 månader, och dels vår tradition av att mamma är viktigaste personen för barnet. Det är vi som tidigare förväntats vara hemma från jobbet längst, det är vi som "kommer" hamna på efterkälken i karriären etc. Även om många män idag absolut inte förväntar sig att vara någon slags barnpassare korta stunder när mamman typ är och handlar som det var förr, så ser de förmodligen inte som att det är lika livsomvälvande som vi ofta gör. Och oj, vilken lång parentes det blev )

 

[Amk]

Efter en, vad jag trodde, 12 veckor lång graviditet, visade det sig att vårt foster slutat utvecklas i v. 7+6, och nu är missfallet igång för att uttrycka det sakligt. Ingen vidare rolig upplevelse, vare sig fysiskt eller mentalt. Jag kommer nog inte hänga här i tråden på ett tag, men kommer säkert tillbaka så småningom om jag bestämmer mig för att orka gå den jävligt utnötta och branta vägen mot att få barn igen. Just nu.... trötthet. Fokus på annat, kontrollerbart, som ger glädje. Ni kan ju gissa vad... men vi får se, inga beslut tagna än.

 

[Kilauea]

@Hyldeblomst - känner så väl igen dina ord. Vill liksom både äta kakan och ha den kvar, dvs vill utveckla familjen med sambon genom barn och samtidigt ha det härliga med "bara vi" kvar.
Vår plan är fortfarande att börja prova till jul/nyår, men samtidigt börjar jag nytt jobb om ett par veckor och tänker: "om jag trivs jättebra kanske jag vill vänta lite till" (jobbet är på annan ort, kommer vara borta 3-4 dagar i veckan).


@Amk - Jag beklagar så oerhört mycket!

 

[lil-sis]

Efter en, vad jag trodde, 12 veckor lång graviditet, visade det sig att vårt foster slutat utvecklas i v. 7+6, och nu är missfallet igång för att uttrycka det sakligt. Ingen vidare rolig upplevelse, vare sig fysiskt eller mentalt. Jag kommer nog inte hänga här i tråden på ett tag, men kommer säkert tillbaka så småningom om jag bestämmer mig för att orka gå den jävligt utnötta och branta vägen mot att få barn igen. Just nu.... trötthet. Fokus på annat, kontrollerbart, som ger glädje. Ni kan ju gissa vad... men vi får se, inga beslut tagna än.

Men ja!!

Satsa på det där andra ett tag, tycker jag. Man måste ju fortsätta med livet annars går man under till slut!

Jag planerar för ponnyerna för fullt och vad jag ska göra nästa sommar 30kg lättare samtidigt som jag inte vill vara lättare.

Hjärnan spinner runt konstant.

 

[lil-sis]

Välkommen @Hyldeblomst! Jag vet precis hur du känner, det är ju en jättestor grej... Jag började gråta när jag testade positivt (och det var definitivt inte enbart glädje), det tog säkert en vecka innan jag faktiskt kunde vara glad på riktigt och inte bara chockad och skräckslagen Nu blev det ju tyvärr inget av det den här gången, men nästa gång kanske jag inte får lika mycket panik Jag tror med andra ord att det är helt normalt att tänka så som du gör!

(Min man är också mycket lugnare inför det hela... jag misstänker starkt att det har att göra med dels avsaknad av alien i magen i 9 månader, och dels vår tradition av att mamma är viktigaste personen för barnet. Det är vi som tidigare förväntats vara hemma från jobbet längst, det är vi som "kommer" hamna på efterkälken i karriären etc. Även om många män idag absolut inte förväntar sig att vara någon slags barnpassare korta stunder när mamman typ är och handlar som det var förr, så ser de förmodligen inte som att det är lika livsomvälvande som vi ofta gör. Och oj, vilken lång parentes det blev )

Jag blir själaglad när jag plussar och förkrossad när det går fel och tiden där emellan svänger mellan jag vill INTE ha barn och jag vill ha barn NU. Och jag hinner oroa mig för att barnet ska bli mobbat...

Man blir lite trött i själen.

Just nu är frånvaron av graviditet bra, jag mår apa i värmen och knarkar piller i mängder. Det senaste plusset hade varit gammalt nog att ställa till besvär nu om det hade gått bra.

Sambon ska jobba borta hela nästa vecka men är beordrad att inställa sig iaf en kväll

 

[Rosen-Knoppen]

Kl.
Här hemma sitter jag och biter på naglarna...
Trodde stenhårt på mens denna måndag då jag åkte till Island ett par dagar innan ÄL. Körde ett "för säkerhets skull" nupp dagen innan avfärd men har tänkt att det blir ändå inget. Ganska nöjd ändå i och med att vi bokat resa i januari = skulle inte vara så långt gången i en eventuell graviditet om de tar sig nästa månad och skulle kunna åka ändå..
Mensen räknad beräknad till idag.. Igår kände jag mig sjukt PMSig! Arg som ett bi och spottade som en kobra! Lite rosa flytningar precis som dagen innan mens.. Men idag har allt avstannat, lite gula/bruna (?) flytningar och ont i tuttarna..

Så känner mig helt hispig här hemma..
Tankarna snurrar i hundraåttio!!!!!

"Tänk om, tänk om det tog sig ändå, hur blir det med resan då.. Kan man åka ändå, skulle vara i vecka 29 vid avfärd och komma hem på exakt samma dag som jag går in i v.31.. Google Google! Blir ledsen och besviken ena sekund, nu hade jag ju sett dela emot resan osv men skulle bli ledsen om mensen dyker upp vilken dag som helst ändå.."

Jaa man kan bli bra trött på sig själv, här har man väntat och väntat, blivit ledsen och nedslagen varje gång det inte fungerar och om det har funkat nu jag då blir man ledsen ändå Får man reklamera sin hjärna och byta ut som en ny fräsch som inte står på error i den här värmen

 

[vilse]

obligatoriska frågan - har du testat? Om nej, när tänker du testa?!

 

[lil-sis]

obligatoriska frågan - har du testat? Om nej, när tänker du testa?!

Eller hur?!!!! Vad är det med folk?!

@Rosen-Knoppen

 

[lil-sis]

Har fortfarande så gräsligt ont i benet efter förra tisdagens vurpa att jag inte fattar hur vi ska kunna få till det i veckan

 

[Rosen-Knoppen]

Eller hur?!!!! Vad är det med folk?!

@Rosen-Knoppen

Hahaha nää har inte testat Är nog lite rädd för svaret.. Hahaha
Avvaktar nog till imorgon tror jag.. Ihhhh

 

[Rosen-Knoppen]

Har fortfarande så gräsligt ont i benet efter förra tisdagens vurpa att jag inte fattar hur vi ska kunna få till det i veckan

Ajdå.. Men det går nog att lösa Du får helt enkelt låta mannen din göra allt jobb..

 

[lil-sis]

Ajdå.. Men det går nog att lösa Du får helt enkelt låta mannen din göra allt jobb..

Ja det var planen men det gör ont att ligga platt i sängen