En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida - del 10

[Tora]

Ja det blev en utdragen process men vad gäller det som rör missfall och MA så har jag klarat det väldigt bra psykiskt, det kraschade mest pga massa annat och att min planering sabbades över en natt och jag är så beroende av struktur. Mina "vanliga" problem kom fram och blev värre i all soppa helt enkelt.

Kanske tur i oturen då. Tänkte att det blev så illa att du (äntligen?) fick den hjälp du behöver.

 

[Kanintant]

Vad tråkigt. Först missfall och sedan det beskedet.
Min man var också egentligen nöjd med tre barn men han kom fram till att min önskan om att få en fyra var större än hans önskan om att inte få en fyra. Håller tummarna att det löser sig. Det är oftast en stor sorg att inte kunna få de barn man vill ha.

Ja och jag har inte velat tänka på att jag kanske inte kan bli gravid utan är en optimist i grund och botten och tänker att vi tar en dag i taget och går det inte så får vi hantera det då, men just nu känns det iaf rätt att försöka och så råkade jag vara i rätt tid på månaden just nu med så det blev ju snabbare beslut än jag tänkt men ja, känns det rätt så gör det.

 

[Kanintant]

Kanske tur i oturen då. Tänkte att det blev så illa att du (äntligen?) fick den hjälp du behöver.

Ja vet du, det känns lite meningen ändå. Jag är så otroligt tacksam, min livskvalité är så mycket högre nu. Jag hoppas slippa åka upp och ner som en berg och dalbana i mitt mående vilket jag gjort sedan tonåren. Blir det svajigt nu så har jag både stöd och hjälp. Och tur också för skulle det bli barn så är det ju inte helt osannolikt att det blir samma diagnos där men då är man beredd på det och kan hantera det utan konstigheter.

 

[Humla]

Varför kan inte kroppen bete sig likadant varje cykel?
Dubbeldos Letrozol fungerade bra, fick ägglossning. Två dagar innan BIM fick jag bruna flytningar men ingen ordentlig mens. Dagen efter BIM lite rött blod men sen slutade helt. Fick upp förhoppningarna lite, men negativa gravtest. Ringde mottagningen för att höra om jag skulle ta Letrozol trots så sparsam blödning, och fick svaret att det skulle jag.

Senare samma dag, två dagar efter BIM drog dock mensen igång ordentligt.
Skönt att det kom igång ordentligt i alla fall, eftersom jag kände mig väldigt tveksam till att ta Letrozol men så sparsam blödning. Men frustrerande att kroppen beter sig på nya sätt och vi hann hoppas lite.

Nu blir det nytt försök.

 

[Kilauea]

Varför kan inte kroppen bete sig likadant varje cykel?
Dubbeldos Letrozol fungerade bra, fick ägglossning. Två dagar innan BIM fick jag bruna flytningar men ingen ordentlig mens. Dagen efter BIM lite rött blod men sen slutade helt. Fick upp förhoppningarna lite, men negativa gravtest. Ringde mottagningen för att höra om jag skulle ta Letrozol trots så sparsam blödning, och fick svaret att det skulle jag.

Senare samma dag, två dagar efter BIM drog dock mensen igång ordentligt.
Skönt att det kom igång ordentligt i alla fall, eftersom jag kände mig väldigt tveksam till att ta Letrozol men så sparsam blödning. Men frustrerande att kroppen beter sig på nya sätt och vi hann hoppas lite.

Nu blir det nytt försök.

Det där att hinna hoppas är bland det värsta

 

[Jordgubblime]

Om min, inte helt jämna cykel, stämmer så borde BIM vara nästa helg. Jag är inte den nojiga typen, får jag nog säga, men jag har vid ett flertal tillfällen känt något "konstigt" i magen som jag inte kan minnas jag känt förut. Jag vet att jag ju rimligen inte borde kunna känna om något har börjat växa där inne men kan ju ändå inte låta bli att tänka på det! Samtidigt kan jag inte riktigt förstå och ta till mig att jag faktiskt skulle kunna vara gravid, det är liksom alldeles för surrealistiskt och ogreppbart
Sambon och jag har pratat mycket om att "vad har vi gett oss in på", "hur ska vi klara det här", "är vi galna" osv. Samtidigt så har vi sagt att vi har ett stabilt liv med hus och jobb och vi vill ha barn, så vi kan ju inte vara helt fel ute, allt är bara så overkligt
Gissar att vi inte är ensamma om att känna oss förvirrade och på "djupt vatten" inför första barnet, är ju helt omöjligt att egentligen veta vad en "ger sig in i" innan du är där

 

[Tora]

Om min, inte helt jämna cykel, stämmer så borde BIM vara nästa helg. Jag är inte den nojiga typen, får jag nog säga, men jag har vid ett flertal tillfällen känt något "konstigt" i magen som jag inte kan minnas jag känt förut. Jag vet att jag ju rimligen inte borde kunna känna om något har börjat växa där inne men kan ju ändå inte låta bli att tänka på det! Samtidigt kan jag inte riktigt förstå och ta till mig att jag faktiskt skulle kunna vara gravid, det är liksom alldeles för surrealistiskt och ogreppbart
Sambon och jag har pratat mycket om att "vad har vi gett oss in på", "hur ska vi klara det här", "är vi galna" osv. Samtidigt så har vi sagt att vi har ett stabilt liv med hus och jobb och vi vill ha barn, så vi kan ju inte vara helt fel ute, allt är bara så overkligt
Gissar att vi inte är ensamma om att känna oss förvirrade och på "djupt vatten" inför första barnet, är ju helt omöjligt att egentligen veta vad en "ger sig in i" innan du är där

Alltså jag har fyra barn och känner mig fortfarande förvirrad och ute på djupt vatten. Så sorry det blir inte bättre om barnet/barnen kommer.

 

[Imogen]

*kl*

Ja, nu verkar det som att jag är tillbaka i tråden igen

För er som inte hängt med i mina svängar så är mitt senaste inlägg här: Övrigt En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 8

Fortsättning nu då:
Tidigt i våras var jag uppe i Linköping för att de skulle gå in och försöka få bort ärrvävnad i livmodern och få den att få tillbaka sin riktiga form. Jag kommer upp och ska opereras på deras egen mottagning på kvinnokliniken med lätt narkos, sådan som man inte behöver vara på uppvak utan bara sover så länge de ger narkosen. De ifrågasätter min puls innan de börjar som är på 38 och jag säger att jag har låg puls (löptränar) och narkossköterskan är en smula nervös men säger att dom får ta det lite lugnt. Vaknar en stund senare och får reda på att de har fått avbryta eftersom min puls dalade ner till 25 och de var på väg med hjärtstartare (som tur var förstod inte sambon att den hysteriska personalen som sprang förbi väntrummet med hjärtstart skulle in till mig), men med pulshöjande så fick de upp pulsen igen men de bedömde att jag måste opereras på riktiga operationssalen med ekg och all teknisk utrustning som kan behövas.
Fick tid redan veckan efter och åkte upp till Linköping igen, kom in kvällen innan och operationen gick bra denna gång. Läkaren hade lyckats få isär livmodersväggarna och sa att det inte var så farligt med ärrvävnad. Däremot var livmoderslemhinnan blek men hon kunde se frisk vävnad på vissa ställen som öar. Hon sa att man hoppas att den friska slemhinnan sprider sig så det blir mer friskt. Men det var positivt att det fanns frisk vävnad iaf (inte haft någon mens i princip på hela tiden).
Väl hemma så har det varit dålig kommunikation mellan linköping och mitt eget sjukhus och det har inte varit något återbesök. Jag har i vilket fall inte velat bli gravid pga av min psykiska hälsa (eller kanske ohälsa) så det har ändå inte spelat så stor roll.
Häromdagen var jag dock på återbesök igen på mitt eget sjukhus. Läkaren sa att eftersom jag har mens, om än sparsam så är fortfarande "öarna" med frisk livmoderslemhinna fortfarande ok, det är positivt sa han. Dom gör inget nu utan det får jobba på. Han ser ingen anledning att sätta in hormoner och stressa på. Sen sa han att det kan gå att bli gravid även om hinnan inte är hel. Men det är svårt att säga hur mycket som måste vara ok för att det ska gå bra, det finns inga riktiga rapporten om det. Så lite som att går det så går det. Om kroppen inte klarar det så får man missfall helt enkelt. Det är alltså inte farligt att försöka (vilket jag varit lite rädd för). Sen sa han att om man vill bli gravid så testar man naturligt först i 6 mån, sen ringer man dit och så får man gå vidare med ev hormoner och kanske kolla med kamera och så igen och se hur det ser ut eller om man behöver hjälpa till på ngt sätt. men så länge man inte vet om man vill och innan man testat naturligt så gör man inget i dagsläget. Han sa att det är absolut inte kört men det är omöjligt att säga om det kommer gå eller inte. Han har bara haft ett fall innan och hon hade blivit gravid.

Så här står vi nu. Och vad gäller min psykiska del så har jag fått en adhd-diagnos i våras (som vi misstänkte) och jag har fortfarande min underbara terapeut som jag går regelbundet hos. Jag har börjat få bra verktyg på hur jag ska få livet att fungera och hur jag ska hålla mig mer stabil.

Jag har velat som en tok fram och tillbaka hur jag vill göra, sambon är dock säker. Men nu (och då menar jag verkligen nu) har vi börjat försöka, jag bara kände att jag ville . Jag tror att man mentalt också skjuter det ifrån sig när man inte vet om det går och att nu när jag fick besked om att det bara är att försöka faktiskt kände att jag ville igen. Ja förlåt denna långa novell, men det kanske är bra så ni vet att det inte är så självklart om jag kommer bli gravid och om det kommer utveckla sig normalt eller bli missfall. Det lär väl bli en del stress kring allt det här men kvinnokliniken lovade oss vid MA:t att vi nästa gång skulle få ett tidigt VUL redan i v.7 för att direkt kolla hjärtljud och även något innan v. 12 också för att minska stressen efter två misslyckade ultraljud i v. 12. Jag har ju som sagt min kontakt med psyk också så det finns ett bra stöd där om det blir krångel.

Så med denna lång intro så hänger jag iaf på er och det känns bra att få vara med här igen Har med glädje sett att några lämnat tråden sedan jag var med sist och det känns väldigt roligt, grattis till er.

Åh vad glad jag blir att se dig! Vi var ju i den här tråden samtidigt och fick väl missfall samtidigt också. Har tänkt på dig flera gånger och hoppats att det är bra.

Vilken historia ni har haft! Men vad bra att ni har kommit fram till att ni vill samma sak tillslut Jag ska verkligen hålla tummarna!

 

[Jordgubblime]

Alltså jag har fyra barn och känner mig fortfarande förvirrad och ute på djupt vatten. Så sorry det blir inte bättre om barnet/barnen kommer.

Åhhhhh shit också!!

 

[WBanna]

Alltså jag har fyra barn och känner mig fortfarande förvirrad och ute på djupt vatten. Så sorry det blir inte bättre om barnet/barnen kommer.

Och jag har ett barn och har varken känt mig orolig eller förvirrad en endaste sekund.

 

[Monifa]

Och jag har inget barn men känner mig lugn i att det nog ska bli folk av den blivande ungen ändå

 

[Tora]

Och jag har ett barn och har varken känt mig orolig eller förvirrad en endaste sekund.

Bara förnekelse

 

[Kanintant]

Om min, inte helt jämna cykel, stämmer så borde BIM vara nästa helg. Jag är inte den nojiga typen, får jag nog säga, men jag har vid ett flertal tillfällen känt något "konstigt" i magen som jag inte kan minnas jag känt förut. Jag vet att jag ju rimligen inte borde kunna känna om något har börjat växa där inne men kan ju ändå inte låta bli att tänka på det! Samtidigt kan jag inte riktigt förstå och ta till mig att jag faktiskt skulle kunna vara gravid, det är liksom alldeles för surrealistiskt och ogreppbart
Sambon och jag har pratat mycket om att "vad har vi gett oss in på", "hur ska vi klara det här", "är vi galna" osv. Samtidigt så har vi sagt att vi har ett stabilt liv med hus och jobb och vi vill ha barn, så vi kan ju inte vara helt fel ute, allt är bara så overkligt
Gissar att vi inte är ensamma om att känna oss förvirrade och på "djupt vatten" inför första barnet, är ju helt omöjligt att egentligen veta vad en "ger sig in i" innan du är där

Känner igen mig, det är extremt förvirrande och inte blir det bättre när man väl fått plus på stickan, men också väldigt härlig känsla

 

[Kanintant]

Åh vad glad jag blir att se dig! Vi var ju i den här tråden samtidigt och fick väl missfall samtidigt också. Har tänkt på dig flera gånger och hoppats att det är bra.

Vilken historia ni har haft! Men vad bra att ni har kommit fram till att ni vill samma sak tillslut Jag ska verkligen hålla tummarna!

Ja dig känner jag igen från sist, hur har det gått för dig?

Ja det blev långdragen historia och tack för tummarna

 

[Jordgubblime]

Och jag har inget barn men känner mig lugn i att det nog ska bli folk av den blivande ungen ändå

Ja men lite så resonerar vi också Tänker att det finns ju folk som, i våra ögon, kanske inte är de mest lämpade föräldrarna och att vi då ändå är rätt så "vettiga och sansade" så att säga

 

[Jordgubblime]

Känner igen mig, det är extremt förvirrande och inte blir det bättre när man väl fått plus på stickan, men också väldigt härlig känsla

Lite skräckblandad förtjusning över hela grejen

 

[lil-sis]

Om min, inte helt jämna cykel, stämmer så borde BIM vara nästa helg. Jag är inte den nojiga typen, får jag nog säga, men jag har vid ett flertal tillfällen känt något "konstigt" i magen som jag inte kan minnas jag känt förut. Jag vet att jag ju rimligen inte borde kunna känna om något har börjat växa där inne men kan ju ändå inte låta bli att tänka på det! Samtidigt kan jag inte riktigt förstå och ta till mig att jag faktiskt skulle kunna vara gravid, det är liksom alldeles för surrealistiskt och ogreppbart
Sambon och jag har pratat mycket om att "vad har vi gett oss in på", "hur ska vi klara det här", "är vi galna" osv. Samtidigt så har vi sagt att vi har ett stabilt liv med hus och jobb och vi vill ha barn, så vi kan ju inte vara helt fel ute, allt är bara så overkligt
Gissar att vi inte är ensamma om att känna oss förvirrade och på "djupt vatten" inför första barnet, är ju helt omöjligt att egentligen veta vad en "ger sig in i" innan du är där

Det blir inte bättre som gravid heller. Det är absurt att det växer något i magen som är 14cm nu och jag känner det inte!! Nada. Vore det inte för bäckensmärtorna kunde jag lika gärna ätit för många mackor

 

[Jordgubblime]

Det blir inte bättre som gravid heller. Det är absurt att det växer något i magen som är 14cm nu och jag känner det inte!! Nada. Vore det inte för bäckensmärtorna kunde jag lika gärna ätit för många mackor

Nä tror inte att en någonsin verkligen kan förbereda sig eller förstå det helt och fullt innan (eller ens då?) barnet faktiskt är där (utanför magen)

 

[Kanintant]

Lite skräckblandad förtjusning över hela grejen

Minst sagt

 

[Kanintant]

Det blir inte bättre som gravid heller. Det är absurt att det växer något i magen som är 14cm nu och jag känner det inte!! Nada. Vore det inte för bäckensmärtorna kunde jag lika gärna ätit för många mackor

Måste bara gratulera dig, såg i en annan tråd att du fått plus, blev så glad när jag såg det