En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida - del 10

[em-pirre]

Nä jag tyckte inte de, men de hade läkarbrist och vi skulle inte räkna med att komma inom vårdgarantin tyvärr

Alltså fet tar ju ungefär 15 minuter. Plus ert ultra 15 min.

 

[Kilauea]

Drömde att jag var gravid och kommit igenom halva graviditeten. Det var som ett slag i magen att vakna...

 

[*Gotlandsrusset*]

Drömde att jag var gravid och kommit igenom halva graviditeten. Det var som ett slag i magen att vakna...

 

[Madde_padde]

Alltså fet tar ju ungefär 15 minuter. Plus ert ultra 15 min.

Jo ja vet! Sonen blev till efter fet! Men de hade ingen möjlighet att ta emot?!

Kan ju iofs vara några fler ul men

 

[Monifa]

Då var vi igång då. Ska ner till VC och lämna blodprov om en stund för att se sköldkörtel och massa andra grejer.

VULet visade fina äggstockar med äggblåsor, fri passage i äggledarna (spolades) och bra slemhinna i livmodern. Fick mvg.

Ska lämna blodprov en vecka efter ÄL för att se progesteronet. Och gubben ska lämna simmare.
De kontaktar oss när alla svar från prover kommit in för planering av hur vi går vidare.

Gillade Gunnar, han var både rolig och trevlig.

 

[Kilauea]

Köpte ett sånt där test för spermiekoll för hemmabruk. Blev positivt för sambons simmare igår. Nästan så vi blev besvikna, hade det varit negativt hade vi liksom kunnat söka hjälp direkt.

 

[_Zacke_]

Nu är jag på fötterna igen efter det här fruktansvärt utdragna och plågsamma missfallet. Men nu börjar kroppen äntligen återhämta sig och vi kan blicka framåt har pratat med privatgyn som lovat att stötta upp när jag blir gravid igen eftersom allt det här varit väldigt traumatiskt, speciellt för gubben faktiskt som stod brevid och såg på eländet. Han vill egentligen vänta men jag är rätt fast beslutsam att på det så fort som möjligt igen. Dock får man så mycket olika bud när det går bra att försöka igen. Vissa har blivit gravida innan dom ens fått mens och en av våra läkare sa att vi skulle avvakta 3 menstruationer(det är ju en evighet!) och någon annan sa att det var bara att köra på, kroppen blir inte gravid förän den är återhämtad ändå. Verkar ju ändå som att det är lättare att bli gravid strax efter man precis varit det så man vill ju inte gå miste om den bonusen

 

[Kilauea]

Nu är jag på fötterna igen efter det här fruktansvärt utdragna och plågsamma missfallet. Men nu börjar kroppen äntligen återhämta sig och vi kan blicka framåt har pratat med privatgyn som lovat att stötta upp när jag blir gravid igen eftersom allt det här varit väldigt traumatiskt, speciellt för gubben faktiskt som stod brevid och såg på eländet. Han vill egentligen vänta men jag är rätt fast beslutsam att på det så fort som möjligt igen. Dock får man så mycket olika bud när det går bra att försöka igen. Vissa har blivit gravida innan dom ens fått mens och en av våra läkare sa att vi skulle avvakta 3 menstruationer(det är ju en evighet!) och någon annan sa att det var bara att köra på, kroppen blir inte gravid förän den är återhämtad ändå. Verkar ju ändå som att det är lättare att bli gravid strax efter man precis varit det så man vill ju inte gå miste om den bonusen

En mens rekommenderade läkaren jag var hos - och det var bara för att man ska kunna räkna ut längd på en ny graviditet.
Första ÄL efter missfallet fick jag typ dag 3 efter att jag slutat blöda (blödde i 2-3 veckor). Så det fanns ingen slemhinna för det ägget att fästa i, gissar jag. ÄL efter den mensen blev jag dock gravid igen (slutade i MF v.10).

 

[*Gotlandsrusset*]

Nu är jag på fötterna igen efter det här fruktansvärt utdragna och plågsamma missfallet. Men nu börjar kroppen äntligen återhämta sig och vi kan blicka framåt har pratat med privatgyn som lovat att stötta upp när jag blir gravid igen eftersom allt det här varit väldigt traumatiskt, speciellt för gubben faktiskt som stod brevid och såg på eländet. Han vill egentligen vänta men jag är rätt fast beslutsam att på det så fort som möjligt igen. Dock får man så mycket olika bud när det går bra att försöka igen. Vissa har blivit gravida innan dom ens fått mens och en av våra läkare sa att vi skulle avvakta 3 menstruationer(det är ju en evighet!) och någon annan sa att det var bara att köra på, kroppen blir inte gravid förän den är återhämtad ändå. Verkar ju ändå som att det är lättare att bli gravid strax efter man precis varit det så man vill ju inte gå miste om den bonusen

Kör när DU känner dig ok i kroppen, du kommer inte bli gravid innan din kropp är redo oavsett. Jag blev gravid 4 månader (3 menstruationer) efter mitt MA. Försökte inte innan dess ( försökte inte när jag blev det heller utan måste varit en lyckoträff) men vet många som bara haft en eller ingen i mellan och det har gått jättebra. Viktigaste är att man känner sig redo psykiskt och fysiskt

 

[lil-sis]

Nu är jag på fötterna igen efter det här fruktansvärt utdragna och plågsamma missfallet. Men nu börjar kroppen äntligen återhämta sig och vi kan blicka framåt har pratat med privatgyn som lovat att stötta upp när jag blir gravid igen eftersom allt det här varit väldigt traumatiskt, speciellt för gubben faktiskt som stod brevid och såg på eländet. Han vill egentligen vänta men jag är rätt fast beslutsam att på det så fort som möjligt igen. Dock får man så mycket olika bud när det går bra att försöka igen. Vissa har blivit gravida innan dom ens fått mens och en av våra läkare sa att vi skulle avvakta 3 menstruationer(det är ju en evighet!) och någon annan sa att det var bara att köra på, kroppen blir inte gravid förän den är återhämtad ändå. Verkar ju ändå som att det är lättare att bli gravid strax efter man precis varit det så man vill ju inte gå miste om den bonusen

Vill du försöka, kör på. Kroppen är ju ändå ganska fiffig så ägget fäster inte om inte slemhinnan duger.

 

[Jordgubblime]

Vi har nog lyckats pricka in några dagars semester i samband med ägglossning, bra tajming
Så nu är det väl bara att påbörja den eviga väntan antar jag
Brukar ni känna av ägglossningen? Jag har haft ont på högersidan i magen de senaste dagarna, har liksom inte funderat på om/när ägglossning har varit tidigare..

 

[vinkelina]

Nu är jag på fötterna igen efter det här fruktansvärt utdragna och plågsamma missfallet. Men nu börjar kroppen äntligen återhämta sig och vi kan blicka framåt har pratat med privatgyn som lovat att stötta upp när jag blir gravid igen eftersom allt det här varit väldigt traumatiskt, speciellt för gubben faktiskt som stod brevid och såg på eländet. Han vill egentligen vänta men jag är rätt fast beslutsam att på det så fort som möjligt igen. Dock får man så mycket olika bud när det går bra att försöka igen. Vissa har blivit gravida innan dom ens fått mens och en av våra läkare sa att vi skulle avvakta 3 menstruationer(det är ju en evighet!) och någon annan sa att det var bara att köra på, kroppen blir inte gravid förän den är återhämtad ändå. Verkar ju ändå som att det är lättare att bli gravid strax efter man precis varit det så man vill ju inte gå miste om den bonusen

Missfall första november och plus på Stickan i mitten av mars... Vi "försökte" hela tiden men var så kallt på vintern och 17 grader inne gör inte att man vill slita av sig kläderna

 

[Kilauea]

Vi har nog lyckats pricka in några dagars semester i samband med ägglossning, bra tajming
Så nu är det väl bara att påbörja den eviga väntan antar jag
Brukar ni känna av ägglossningen? Jag har haft ont på högersidan i magen de senaste dagarna, har liksom inte funderat på om/när ägglossning har varit tidigare..

Jag kände inte av ägglossningen förrän vi började försöka bli gravida. Har lärt mig läsa min kropp otroligt mycket sen vi började försöka.

 

[turbofling]

Min läkare sa ocksa vänta tre manader men en kompis fick höra att hon kunde köra pa sa snart dom själva ville. Jag kände själv att jag ville vänta in en mens, det kändes pa ngt sätt bäst sa.

Tyvärr verkar jag fa lämna den här traden. Sa ledsen pa min man. Han vill inte ha fler barn, det sa han innan ocksa men jag sag ju själv hur glad och förväntasfull han blev vid graviditeten som slutade i missfall. Han menar själv att han var glad för att man kan ju ända inte ändra pa det men nu om vi ska planera själva sa vill han inte. Jag som trodde att han hade ändrat sig

 

[Monifa]

Fått svar på mina blodprover och även de såg bra ut. Skulle ringa första dagen på nästa mens för att få en ny tid samt ta blodprover en vecka efter ägglossning.

 

[Kanintant]

*kl*

Ja, nu verkar det som att jag är tillbaka i tråden igen

För er som inte hängt med i mina svängar så är mitt senaste inlägg här: Övrigt En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 8

Fortsättning nu då:
Tidigt i våras var jag uppe i Linköping för att de skulle gå in och försöka få bort ärrvävnad i livmodern och få den att få tillbaka sin riktiga form. Jag kommer upp och ska opereras på deras egen mottagning på kvinnokliniken med lätt narkos, sådan som man inte behöver vara på uppvak utan bara sover så länge de ger narkosen. De ifrågasätter min puls innan de börjar som är på 38 och jag säger att jag har låg puls (löptränar) och narkossköterskan är en smula nervös men säger att dom får ta det lite lugnt. Vaknar en stund senare och får reda på att de har fått avbryta eftersom min puls dalade ner till 25 och de var på väg med hjärtstartare (som tur var förstod inte sambon att den hysteriska personalen som sprang förbi väntrummet med hjärtstart skulle in till mig), men med pulshöjande så fick de upp pulsen igen men de bedömde att jag måste opereras på riktiga operationssalen med ekg och all teknisk utrustning som kan behövas.
Fick tid redan veckan efter och åkte upp till Linköping igen, kom in kvällen innan och operationen gick bra denna gång. Läkaren hade lyckats få isär livmodersväggarna och sa att det inte var så farligt med ärrvävnad. Däremot var livmoderslemhinnan blek men hon kunde se frisk vävnad på vissa ställen som öar. Hon sa att man hoppas att den friska slemhinnan sprider sig så det blir mer friskt. Men det var positivt att det fanns frisk vävnad iaf (inte haft någon mens i princip på hela tiden).
Väl hemma så har det varit dålig kommunikation mellan linköping och mitt eget sjukhus och det har inte varit något återbesök. Jag har i vilket fall inte velat bli gravid pga av min psykiska hälsa (eller kanske ohälsa) så det har ändå inte spelat så stor roll.
Häromdagen var jag dock på återbesök igen på mitt eget sjukhus. Läkaren sa att eftersom jag har mens, om än sparsam så är fortfarande "öarna" med frisk livmoderslemhinna fortfarande ok, det är positivt sa han. Dom gör inget nu utan det får jobba på. Han ser ingen anledning att sätta in hormoner och stressa på. Sen sa han att det kan gå att bli gravid även om hinnan inte är hel. Men det är svårt att säga hur mycket som måste vara ok för att det ska gå bra, det finns inga riktiga rapporten om det. Så lite som att går det så går det. Om kroppen inte klarar det så får man missfall helt enkelt. Det är alltså inte farligt att försöka (vilket jag varit lite rädd för). Sen sa han att om man vill bli gravid så testar man naturligt först i 6 mån, sen ringer man dit och så får man gå vidare med ev hormoner och kanske kolla med kamera och så igen och se hur det ser ut eller om man behöver hjälpa till på ngt sätt. men så länge man inte vet om man vill och innan man testat naturligt så gör man inget i dagsläget. Han sa att det är absolut inte kört men det är omöjligt att säga om det kommer gå eller inte. Han har bara haft ett fall innan och hon hade blivit gravid.

Så här står vi nu. Och vad gäller min psykiska del så har jag fått en adhd-diagnos i våras (som vi misstänkte) och jag har fortfarande min underbara terapeut som jag går regelbundet hos. Jag har börjat få bra verktyg på hur jag ska få livet att fungera och hur jag ska hålla mig mer stabil.

Jag har velat som en tok fram och tillbaka hur jag vill göra, sambon är dock säker. Men nu (och då menar jag verkligen nu) har vi börjat försöka, jag bara kände att jag ville . Jag tror att man mentalt också skjuter det ifrån sig när man inte vet om det går och att nu när jag fick besked om att det bara är att försöka faktiskt kände att jag ville igen. Ja förlåt denna långa novell, men det kanske är bra så ni vet att det inte är så självklart om jag kommer bli gravid och om det kommer utveckla sig normalt eller bli missfall. Det lär väl bli en del stress kring allt det här men kvinnokliniken lovade oss vid MA:t att vi nästa gång skulle få ett tidigt VUL redan i v.7 för att direkt kolla hjärtljud och även något innan v. 12 också för att minska stressen efter två misslyckade ultraljud i v. 12. Jag har ju som sagt min kontakt med psyk också så det finns ett bra stöd där om det blir krångel.

Så med denna lång intro så hänger jag iaf på er och det känns bra att få vara med här igen Har med glädje sett att några lämnat tråden sedan jag var med sist och det känns väldigt roligt, grattis till er.

 

[Tora]

*kl*

Ja, nu verkar det som att jag är tillbaka i tråden igen

För er som inte hängt med i mina svängar så är mitt senaste inlägg här: Övrigt En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 8

Fortsättning nu då:
Tidigt i våras var jag uppe i Linköping för att de skulle gå in och försöka få bort ärrvävnad i livmodern och få den att få tillbaka sin riktiga form. Jag kommer upp och ska opereras på deras egen mottagning på kvinnokliniken med lätt narkos, sådan som man inte behöver vara på uppvak utan bara sover så länge de ger narkosen. De ifrågasätter min puls innan de börjar som är på 38 och jag säger att jag har låg puls (löptränar) och narkossköterskan är en smula nervös men säger att dom får ta det lite lugnt. Vaknar en stund senare och får reda på att de har fått avbryta eftersom min puls dalade ner till 25 och de var på väg med hjärtstartare (som tur var förstod inte sambon att den hysteriska personalen som sprang förbi väntrummet med hjärtstart skulle in till mig), men med pulshöjande så fick de upp pulsen igen men de bedömde att jag måste opereras på riktiga operationssalen med ekg och all teknisk utrustning som kan behövas.
Fick tid redan veckan efter och åkte upp till Linköping igen, kom in kvällen innan och operationen gick bra denna gång. Läkaren hade lyckats få isär livmodersväggarna och sa att det inte var så farligt med ärrvävnad. Däremot var livmoderslemhinnan blek men hon kunde se frisk vävnad på vissa ställen som öar. Hon sa att man hoppas att den friska slemhinnan sprider sig så det blir mer friskt. Men det var positivt att det fanns frisk vävnad iaf (inte haft någon mens i princip på hela tiden).
Väl hemma så har det varit dålig kommunikation mellan linköping och mitt eget sjukhus och det har inte varit något återbesök. Jag har i vilket fall inte velat bli gravid pga av min psykiska hälsa (eller kanske ohälsa) så det har ändå inte spelat så stor roll.
Häromdagen var jag dock på återbesök igen på mitt eget sjukhus. Läkaren sa att eftersom jag har mens, om än sparsam så är fortfarande "öarna" med frisk livmoderslemhinna fortfarande ok, det är positivt sa han. Dom gör inget nu utan det får jobba på. Han ser ingen anledning att sätta in hormoner och stressa på. Sen sa han att det kan gå att bli gravid även om hinnan inte är hel. Men det är svårt att säga hur mycket som måste vara ok för att det ska gå bra, det finns inga riktiga rapporten om det. Så lite som att går det så går det. Om kroppen inte klarar det så får man missfall helt enkelt. Det är alltså inte farligt att försöka (vilket jag varit lite rädd för). Sen sa han att om man vill bli gravid så testar man naturligt först i 6 mån, sen ringer man dit och så får man gå vidare med ev hormoner och kanske kolla med kamera och så igen och se hur det ser ut eller om man behöver hjälpa till på ngt sätt. men så länge man inte vet om man vill och innan man testat naturligt så gör man inget i dagsläget. Han sa att det är absolut inte kört men det är omöjligt att säga om det kommer gå eller inte. Han har bara haft ett fall innan och hon hade blivit gravid.

Så här står vi nu. Och vad gäller min psykiska del så har jag fått en adhd-diagnos i våras (som vi misstänkte) och jag har fortfarande min underbara terapeut som jag går regelbundet hos. Jag har börjat få bra verktyg på hur jag ska få livet att fungera och hur jag ska hålla mig mer stabil.

Jag har velat som en tok fram och tillbaka hur jag vill göra, sambon är dock säker. Men nu (och då menar jag verkligen nu) har vi börjat försöka, jag bara kände att jag ville . Jag tror att man mentalt också skjuter det ifrån sig när man inte vet om det går och att nu när jag fick besked om att det bara är att försöka faktiskt kände att jag ville igen. Ja förlåt denna långa novell, men det kanske är bra så ni vet att det inte är så självklart om jag kommer bli gravid och om det kommer utveckla sig normalt eller bli missfall. Det lär väl bli en del stress kring allt det här men kvinnokliniken lovade oss vid MA:t att vi nästa gång skulle få ett tidigt VUL redan i v.7 för att direkt kolla hjärtljud och även något innan v. 12 också för att minska stressen efter två misslyckade ultraljud i v. 12. Jag har ju som sagt min kontakt med psyk också så det finns ett bra stöd där om det blir krångel.

Så med denna lång intro så hänger jag iaf på er och det känns bra att få vara med här igen Har med glädje sett att några lämnat tråden sedan jag var med sist och det känns väldigt roligt, grattis till er.

Oj vilken historia! Håller tummarna!!

 

[Kanintant]

Lägger till mig i listan, den har bytt lite upplägg sedan sist så nu får rätta om det blir fel.


Humla - ÄL 13/9 BIM 26/9. PCOS, dubbel dos Letrozol, försökt sedan april 2015, 31 år, inga barn.

Ackio - PCOS bekräftat 1/10. Behandlar med Provera och ska göra 6 mån för sedan återbesök och diskutera vidare.

Cynthia - FET1efter IVF2 planeras i augusti. Ett MA. 32 år, inga barn.

Thalbaz - IVF1, testdag 6/10, ett MF, 28 år, inga barn.

hemlig - tar paus i försöken fram till vi kan söka hjälp i januari -17.

Michaelsdotter - 3 graviditeter, inga barn, dock en bonusdotter. 1 abort 2 missfall.
Abort 2012
Första: v. 6 tvillingar 2016
Andra: v. 6 ett foster 2016
Väntar på att mensen ska komma igång, igen. Sen ska nog kroppen få vila lite och försöken läggs på is.

Jordgubb-lime (det gåååååår inte att skriva mitt nick utan - på ipaden), första försöket, 29 år, BIM skulle kunna bli någonstans 8-9/10.

Kanintant - ÄL 3/10 BIM 17/10, första försöket denna omgången. 1 missfall, 1 MA. Strul efter MA. Inga barn.

 

[Kanintant]

Oj vilken historia! Håller tummarna!!

Ja det blev en utdragen process men vad gäller det som rör missfall och MA så har jag klarat det väldigt bra psykiskt, det kraschade mest pga massa annat och att min planering sabbades över en natt och jag är så beroende av struktur. Mina "vanliga" problem kom fram och blev värre i all soppa helt enkelt.

 

[Tora]

Min läkare sa ocksa vänta tre manader men en kompis fick höra att hon kunde köra pa sa snart dom själva ville. Jag kände själv att jag ville vänta in en mens, det kändes pa ngt sätt bäst sa.

Tyvärr verkar jag fa lämna den här traden. Sa ledsen pa min man. Han vill inte ha fler barn, det sa han innan ocksa men jag sag ju själv hur glad och förväntasfull han blev vid graviditeten som slutade i missfall. Han menar själv att han var glad för att man kan ju ända inte ändra pa det men nu om vi ska planera själva sa vill han inte. Jag som trodde att han hade ändrat sig

Vad tråkigt. Först missfall och sedan det beskedet.
Min man var också egentligen nöjd med tre barn men han kom fram till att min önskan om att få en fyra var större än hans önskan om att inte få en fyra. Håller tummarna att det löser sig. Det är oftast en stor sorg att inte kunna få de barn man vill ha.