Sv: En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida
Har någon av er nånsin haft rädslor för/känslor av att inte kunna få barn? Jag är livrädd för det, men har ingen aning varifrån de tankarna kommer. Kan man känna sånt på sig eller?
Tror det där är ganska vanligt, men det är nog mest rädslorna för det som spelar en ett spratt.
Jag kände det på mig och för
oss visade det sig stämma, men det var manlig orsak det berodde på och jag var ju övertygad om att det var fel på MIG! Hade haft en del problem med blödningar och annat så jag var verkligen säker på att jag var sjuk på nåt sätt. Så vi fick naturligtvis en chock när det visade sig finnas NOLL spermier! Vi hade räknat med mycket efter de två åren vi försökt, men inte DET!
När första chocken lagt sig gick vi ganska snabbt vidare (vi fick beskedet på en fredag och på måndagen hade vi bestämt oss) för att skippa vidare utredning med testikelbiopsier och allt vad det innebar och hoppa på adoptionsspåret. Ett beslut vi aldrig ångrat - det känns verkligen som VÅRT sätt att bli föräldrar på. Vi blev mer harmoniska och tillfreds än vi varit under de två åren vi försökt. Så
för oss var det helt rätt och jag kan säga att, även om vi inte har vårt barn än, så är detta faktiskt på sätt och vis - hur märkligt det än låter - det bästa som hänt oss för adoption är ett så fantastiskt sätt att bli förälder på även om vi inte riktigt är där än.
Att vi hade lätt för att gå vidare (det förstår jag ju självklart att inte alla har, det är ju oftast en livskris att inte kunna få barn på egen hand) beror också på att jag aldrig har haft någon särskild önskan om att vara just gravid - det var att få barn överhuvudtaget som var det viktiga. Och med tiden vi försökte blev det genetiska (som i början var viktigt för min man, inte för mig) mindre och mindre viktigt och till slut spelade det ingen roll alls.
Av olika skäl fick vi förra året dra tillbaka vårt medgivande för adoption och DÅ kom min riktiga kris - just då kunde vi ju inte få barn på något sätt alls! Det var ingen rolig tid och då bestämde vi oss för att kolla upp spermiekvaliteten igen för att se om vi skulle kunna få barn på något sätt i alla fall. Den visade sig ha förbättrats avsevärt. Det var tänkt att bli en IVF, men allt drog ut så på tiden och det ena efter det andra kom emellan och det var riktigt jobbigt! Till slut hade vi det så pass stabilt ekonomiskt och med jobb och så att vi kunde ansöka om ny medgivandeutredning igen så då hoppade vi ännu en gång av IVF-biten.
Nu har vi nyligen gjort klart vår andra utredning och den 4 oktober går det upp i nämnden och beslutas om vi blir godkända eller ej (men sannolikt blir vi det då allt är bättre denna gången än förra och vi blev ju trots allt godkända då).
Så sammanfattningsvis har de sista åren varit en riktigt berg-och-dalbana, men det kommer blir bra. Jag hoppas och tror att 2012 blir vårt år!
Jag hoppas att detta inlägget tas på rätt sätt - jag vill säga att det
behöver inte vara så illa att inte kunna bli just biologisk förälder. Det som är jobbigt är tiden och väntan och att andra ska bestämma om vi ska få barn eller inte, men resten kan vi hantera för det mesta. Men slutligen så är adoption inte ett sämre sätt, det är helt enkelt ett ANNAT sätt att bli förälder på.
Ha en bra dag!
Poppinella - som går in i v. 292 snart