Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[Kimmya]

Alltså, jag ser också vissa hål i resonemanget som förs, men bästa sättet att bemöta det är väl att förklara varför teorierna inte håller. Inte att säga ”du är dum i huvudet som tycker så”. Jag ser noll och ingen vinst i att man sätter en mur kring vissa ämnen och säger att man inte får prata om det. Jag fattar visst att man blir trött och uppgiven ibland när omgivningen fortfarande inte förstår, men omgivningen kommer inte att begripa bättre av att få skäll.

Menar du mig?

För jag har absolut inte menat att nån är dum i huvudet!!! Svårighet att i en viss situation förstå att man inte förstår betyder absolut inte att man är dum i huvudet. Det händer alla till och från.

Man måste få prata om alla ämnen men inte utan att ta hänsyn till hur och var och till vem.
Något jag har väldigt svårt för själv! Och när folk tycker jag är otrevlig och respektlös så blir jag arg men känner mig också ledsen och missförstådd. Förmodligen försöker jag återupprätta min heder genom att argumentera ännu hårdare för min ståndpunkt.
Om jag har tur så fattar jag tillslut att det finns andra aspekter av situationen som jag missat och det är ju först när jag förstått det som jag kan börja försöka lösa problemet.
Skäll får mig att må dåligt men det gör eviga missförstånd också och jag har svårt för hintar så skäll kan faktiskt hjälpa MIG att förstå ibland.

I det här fallet är inte problemet att teorierna inte håller (det har jag ingen åsikt om) utan att teorierna presenteras på ett sätt som får de som det handlar om att känna sig förminskade. Det hjälper ju inte att bemöta teorierna då, det gör bara situationen värre.
Jag har ingen diagnos men jag kan relatera för jag blir alltid upprörd när jag försöker förklara att jag inte funkar som andra och möts av humanistiska utläggningar om att jag är lika mycket värd som vem som helst och alla är olika.

Kanske gör det här inlägget bara situationen värre också. Det har liksom redan gått hundra varv och alla har nog fattat det som de kan fatta av detta vid det här laget. Aaaaaahh det är så svårt att veta skillnaden på när man ska öppna käften och när man ska hålla tyst. Tycker jag.

 

[Daff]

Det ser - för mig - ut som att ni helt blint pratar ur en privilegieposition, allt prat om att vi är alla lite underliga så varför sätta ett namn på npf-are why can't we all just get along liksom. Liknar "jag ser inte färg [för jag är vit så jag slipper tänka på det där] så du är inte mörkhyad".

Jag hade också svårt att lära mig gå, alla barn har det. Jag får också anstränga mig i sociala sammanhang, det är jättevanligt. Jag sticker också ut och får anpassa mig ibland... Så vi är alla likadana och vi behöver inte sätta något ord på att NI är annorlunda.

Men det är inte så. Det är inte en konstruktion att det skaver när motparten i en diskussion inte ger rätt mikroresponser, inte förstår det underförstådda, försvinner iväg i egna tankar, mm. Och diagnosen är inte främst satt för att neurotypiska ska ha ett ord på avvikande, den är satt för att den avvikande ska ha ett ord på varför världen är sönder. Och den här tråden ser ut som "men lilla vännen, inte behöver du det när vi kan tycka om dig ändå! ". Som att det handlar om era behov.

Om man finner sig i en situation där man ofta får förklarat för sig att motparten har en npf-diagnos kanske man ska fundera på varför? För det är verkligen inte något de flesta går runt och säger hela tiden, tvärtom brukar det väljas med omsorg om man alls ska nämna det - ibland efter flera år. "Vill du ha en kasse? Ja tack, jag har aspergers." Det händer liksom inte. Så om någon väljer att berätta att den har en diagnos är det ofta pga en konkret anledning, du får veta det för att motparten anser att det behövs. Men diagnosen fanns ju där oavsett...

Hela tråden andas - för mig - ett von oben som är väldigt svårt att smälta. Jag är så frisinnad så jag tycker inte du behöver någon diagnos.

Precis det här känner jag också när jag läser tråden! Du satte ord på mina tankar som jag själv har svårt att formulera ner på papper

 

[monster1]

Då försöker vi igen..

Om en vän till dig en dag berättar att hon har kommit fram till att hon är homosexuell. Hon säger att hon har mått dåligt hela livet och känt sig konstig och utanför i många samanhang och hon har äntligen förstått vad det var som skavde hela tiden. Hon har helt enkelt mått dåligt av att vara homosexuell utan att förstå det själv, vilket så klart är väldigt jobbigt. Nu när hon förstått detta kan hon leta efter rätt partners, förklara hur hon fungerar för sin familj osv osv.
Edit: Och hon har genom detta hittat andra homosexuella som hon kan relatera till och utbyter erfarenheter vilket hon känner har hjälpt henne enormt.

Tycker du att det är okej om din respons på detta genast blir "Jag tror inte att det finns homosexuella, jag tror att alla är bisexuella i varierande grad. Dessutom är kön en konstruktion och egentligen rätt meningslöst att prata om"?

Jag tycker det är helt okej att diskutera huruvida kön är en konstruktion eller inte. Men det är inte okej att inleda den diskussionen när någon precis berättat en väldigt personlig berättelse där begreppet homosexualitet spelar en viktig roll.

Vad tycker du?

Jag tänker nog snarare att om samhället var mer tillåtande ifråga om sexualitet hade personen inte ens behövt ett eget namn på samkönad kärlek, det hade bara varit kärlek. Hen hade känt likvärdig samhörighet med alla som också kände kärlek för andra.

 

[monster1]

Jag är lite kluven, jag tycker att samhället borde vara mer accepterande i sin uppbyggnad. Nur är det som att det är en väldigt smal form som man måste passa i för att inte hamna i utanförskap. Så det blir ett jäkla kämpande för att få plats/gå in i den där formen. Samtidigt så ser jag ju hur mycket medicinering hjälper, både min sambo och hans son har diagnoser inom autismspektrumet och blir hjälpta av sin medicinering även in sin vardag hemma där i stort sett inga krav finns.

 

[Kattennizze]

Ja. Det är förjäkligt med samhällets ointresse och förmåga att lösa problemen på ett sätt som är till gagn för alla.

Gällande medikalisering; vi har det omvända också; förståelse och bra medicin vid depression, PTSD, psykisk sjukdom mm. Där pratar vi inte i termer som du återger. (Och jag jämför inte det med NPF)

Jag tycker också att utveckligen går åt fel håll. Fast av andra skäl. Jag upplever att den danska professorn Heljskov både har bidragit till oerhört mkt gott och en del ont. Det är förödande att inte få mer vägledning än att ens problembeteende ska nonchaleras och att ”vet man rätt gör man rätt”.

Min bästa vän har en pojk med Downs. Jag lovar att hab aldrig skulle uttrycka sig i termer av att han inte kan. Det finns en enorm rörelse av att alla kan, det tar bara längre tid att lära sig. Och man tränar på sociala situationer och man lär sig rätt och fel.

För mig är det enorm skillnad att få lära sig sociala samspel och koder, på ett respektfullt sätt, och förståelse för att man är olika och att bli lämnad med det i den meningen att man inte kan lära sig att kompensera svårigheter och utvecklas och bara bli behandlad med respekt.

Vad tycker du det är för ont som Heljskov bidrar med? Jag skulle vilja att vi har bättre behandlingsmetoder som inte bara innefattar läkemedel utan att andra saker som terapi mm som betalas via offentliga medel. (innan det blir ramaskri, jag har full respekt för att för många barn med ADHD är medicin en livräddning, samma sak med depression).

 

[Rina]

Men tanken med den här diskussion tycker jag är djupt humanistisk, rätten att få vara den man är, utan att få en diagnos. Det är klart att det är en utopi, det är klart att man måste ha en diagnos idag för att få rätt till hjälp överhuvudtaget, men tanken är hisnande tycker jag, tänk om mina barn kunde slippa ha en diagnos och få leva sitt liv precis som de är och det skulle vara ok? Tänk om alla kunde förstå - och acceptera - hur de fungerar utan att de behöver säga att de har autism? Det uppfattar jag vad @Petruska är ute efter, rätta mig om jag har fel.
Det jag tror många blir upprörda av är att man tror att man blir ifrågasatt, att ens funktionsnedsättning inte är verklig. Den är i högsta grad verklig! Men, tänk om ens autism inte betraktades som en nedsättning, utan som en tillgång, som en del av ens personlighet bara? Självklart fattar jag att det är utopiskt, en galen tanke, men jag gillar den på nåt sätt.

Vem är det som hindrar någon från att vara den den är på grund av diagnosen? Det finns ju ingen anledning att utreda om det finns en diagnos om det inte är ett funktionshinder eller en nedsättning. Faktum är att autism är just en nedsättning för många. Diagnosen är också ett verktyg för att ge rätt hjälp, rätt pedagogiska verktyg, rätt insatser mm. Ibland klarar en person med rätt hjälp att leva ett helt vanligt liv. Då finns det ingen anledning att berätta om sin diagnos om man inte vill. Men återigen många klarar inte leva ett vanligt liv. Det är därför diagnoser finns för att ge rätt hjälp att klara sitt liv så bra som möjligt under omständigheterna.

 

[Rina]

Jag är lite kluven, jag tycker att samhället borde vara mer accepterande i sin uppbyggnad. Nur är det som att det är en väldigt smal form som man måste passa i för att inte hamna i utanförskap. Så det blir ett jäkla kämpande för att få plats/gå in i den där formen. Samtidigt så ser jag ju hur mycket medicinering hjälper, både min sambo och hans son har diagnoser inom autismspektrumet och blir hjälpta av sin medicinering även in sin vardag hemma där i stort sett inga krav finns.

Det är ju just det som diagnoserna finns till för, att lättare se vilka som kan vara i behov av en viss hjälp. Om ett läkemedel hjälper varför då inte använda det. Även om vi anpassar samhället mer och gör samhället mer accepterande så behöver många med dessa diagnoser kämpa. Vi säger inte till någon med glasögon att den inte ska använda glassögon för att den behöver lära sig anpassa sig till att se dåligt. Inte heller att omgivningen får anpassa sig till att denne ser dåligt. Varför inte använda de hjälpmedel som kan hjälpa. Om man behöver läkemedel är högst individuellt men en diagnos underlättar kommunikationen mellan läkare, psykologer, psykiatriker, pedagoger, försäkringskassan, LSS. Så är det med alla medicinska diagnoser. De underlättsr kommunikationen mellan läkare. Det underlättar att inte behöva förklara varje gång, lösta en problematik och uppfinna hjulet varje gång. Att bli accepterad som man är är en helt annan sak. Klart vi behöver acceptera människor som de är. Allt för många sitter och spekulerar i kring olika personers diagnoser utan att ha kunskap eller ens en anledning till att spekulera. Det är ju i vardagen, i möte mellan människor som vi behöver lära oss att acceptera varandra, anpassa oss till varandras förutsättningar oavsett vad vi vet istället för att låtsasdiagnostisera någons problem.

 

[Kattennizze]

Vem är det som hindrar någon från att vara den den är på grund av diagnosen? Det finns ju ingen anledning att utreda om det finns en diagnos om det inte är ett funktionshinder eller en nedsättning. Faktum är att autism är just en nedsättning för många. Diagnosen är också ett verktyg för att ge rätt hjälp, rätt pedagogiska verktyg, rätt insatser mm. Ibland klarar en person med rätt hjälp att leva ett helt vanligt liv. Då finns det ingen anledning att berätta om sin diagnos om man inte vill. Men återigen många klarar inte leva ett vanligt liv. Det är därför diagnoser finns för att ge rätt hjälp att klara sitt liv så bra som möjligt under omständigheterna.

Jag förstår inte frågan. Jag har försökt att förklara hur jag funderar kring det här diagnoser, jag tycker det är ett intressant ämne och säger något om vår tid och vårt samhällsklimat. Det du beskriver är något helt annat, jag har uppenbarligen helt misslyckats med att skriva begripligt. Givetvis ska människor idag utredas och få sina diagnoser! och jag har inget priviligierat perspektiv, jag lever med detta dagligen.

 

[Vallmo]

Autism handlar ganska lite om att "verka lite udda". @Petruska
Det är det intrycket som andra kan få om man är hyfsat högfungerande. Så det som märks för en oinsatt iakttakare är lite beteenden som man inte riktigt kan placera/tolka. Att det inte märks mer än så beror i regel på att man kompenserar och anstränger sig en massa för att prestera på en så bra nivå (medvetet eller omedvetet)
För personen själv handlar det primärt om funktionssvårigheter och följderna av dem. Mycket mer påtagligt och inverkande på vardagslivet. Att andra uppfattar en som lite udda blir sällan vässentligt så länge det inte kopplas till ett socialt stigma, som att man blir mobbad i skolan eller att folk bemöter en illa pga det.

Jag säger det samma. Det handlar inte ett dugg om att vara lite udda.
Jämförelsen med homosexualitet före 1976 blir bara konstig. Ens sexuella läggning är inte ett funktionshinder eller har aldrig någonsin varit. Det har bara setts som en sjukdom tidigare, vilket det inte är eller ses som idag. (Tack och lov)

Jag har själv en son på 12 år med autism och han har stora svårigheter som är direkt relaterat till hans diagnos. Han har stora problem på flera nivåer och tyvärr blir det bara mer tydligt med stigande ålder och högre krav bland annat från skolan.
Han kan kompensera ibland och då märks det inte på det stora hela.
Men problemen finns och det är verkliga problem som är rejäla funktionshinder på många, ofta rätt komplexa sätt.
Att säga att han skulle vara udda blir en direkt felaktig beskrivning på ett (eller många) avvikelser som han tyvärr har.

 

[TinyWiny]

Varför tror du att det handlar om en (lågstatusegenskap som) lathet hos andra? Även den som bara har 10 % av din trötthet, har väl en trötthet? Det blir rätt moraliserande om andra är lata, medan du är berättigat och genuint trött. (Sen kan ju orsaker och strategier vara olika, men om vi begränsar frågan till andras lathet.)

Alla kan självklart vara trötta men när de jämför sin helt normala trötthet med en sådan trötthet som jag har så blir det fel. Det är ungefär som diskussionen om att vara pank, vissa menar att pengarna är helt slut medans andra säger så för att de inte vill lägga pengar på just det utan på annat. Säger jag att jag inte orkar så går det inte om så huset brann. Hjärnan stänger ner och jag svimmar om jag försöker ändå. Långt innan dess börjar jag tappa ord och får svårt att se och tänka den mest enkla tanke. Det här sker om jag har varit igång (dvs. vaken och uppe) mer än fyra timmar. Ska jag kunna vara igång mer än fyra timmar så krävs det veckor av förberedelser och veckor av återhämtning efter. Att då jämföra den tröttheten med att någon inte orkar i benämningen har lust för att det är tråkigt men glatt skuttar iväg när något kul är på tapeten är inte så jättekul. Då har de inte ens försökt förstå hur begränsad jag är.

Att jag jämförde med just lathet är för att jag alltför många gånger har fått höra av just lata att jag bara är lat. De går till sig själva och utgår ifrån att jag är likadan. Det har gått så långt att en försökte övertala min sambo att lämna mig eftersom jag var så lat, jag var ju inte sjuk utan enbart lat. Hen relaterade till sig själv, till sin egen lathet. Hen och alla andra som anser att min minskade funktion beror på att jag är lat är sådana som inte kände mig innan jag blev sjuk. De som kände mig innan blir helt paffa och förtvivlade för de vet vilken duracellkanin jag var förr och de vet också att lat är det sista jag är. Den där förmågan att bara slappa eller bara det där att sitta still är något jag har haft (och har) enormt svårt för och verkligen har fått träna på för att inte bränna mitt ljus i båda ändar.

Att du ser lathet som en lågstatusegenskap får stå för dig. Lathet för mig behöver inte alls vara negativt sålänge det inte går ut över andra, det kan ibland vara en bra egenskap att kunna luta sig tillbaka och bara vara. Men, när folk förutsätter att jag hellre lever mitt liv som jag gör, dvs. knappt något som i en frisk människas ögon ens skulle kallas för liv, för att jag är lat så blir jag ledsen. Jag blir ledsen för att de sätter stämplar på mig som inte stämmer, att de inte tror på att jag är sjuk och jag blir ledsen för att de påminner mig om att jag inte får leva mitt liv som jag önskar och vill.

 

[Vallmo]

Ja märkligt hur folk klarade sig förr utan dem? Fast då kanske de var deppiga och fyllda av ångest antar jag. Som Strindberg kanske.

Folk tog livet av sig.

 

[Vallmo]

Jag känner att jag blir väldigt provocerad av denna tråden. Att man ses som lite "udda" och att någon som inte är utbildad anser att andra ligger på gränsen på en npf- diagnos är otroligt förminskande.
En diagnos är inte något som bara snyts ur näsan och något man får för att man önskar det.

Självklart måste vi ha en öppen syn på att alla inte fungerar likadant, men att vara "udda" och ha en npf- diagnos är två helt vitt skilda saker.
Att vara "udda" är ofta bara det lilla som syns om man har en npf- diagnos.

Jag som jobbar med yngre barn där vi har en del elever med npf- diagnos påverkas otroligt mycket. Jag har sett hur "illa" det kan gå utan korrekt anpassningar och bemötande. Det ställer stora krav på personal, på ett sätt som en "udda" elev inte gör.

 

[Petruska]

Alla kan självklart vara trötta men när de jämför sin helt normala trötthet med en sådan trötthet som jag har så blir det fel. Det är ungefär som diskussionen om att vara pank, vissa menar att pengarna är helt slut medans andra säger så för att de inte vill lägga pengar på just det utan på annat. Säger jag att jag inte orkar så går det inte om så huset brann. Hjärnan stänger ner och jag svimmar om jag försöker ändå. Långt innan dess börjar jag tappa ord och får svårt att se och tänka den mest enkla tanke. Det här sker om jag har varit igång (dvs. vaken och uppe) mer än fyra timmar. Ska jag kunna vara igång mer än fyra timmar så krävs det veckor av förberedelser och veckor av återhämtning efter. Att då jämföra den tröttheten med att någon inte orkar i benämningen har lust för att det är tråkigt men glatt skuttar iväg när något kul är på tapeten är inte så jättekul. Då har de inte ens försökt förstå hur begränsad jag är.

Att jag jämförde med just lathet är för att jag alltför många gånger har fått höra av just lata att jag bara är lat. De går till sig själva och utgår ifrån att jag är likadan. Det har gått så långt att en försökte övertala min sambo att lämna mig eftersom jag var så lat, jag var ju inte sjuk utan enbart lat. Hen relaterade till sig själv, till sin egen lathet. Hen och alla andra som anser att min minskade funktion beror på att jag är lat är sådana som inte kände mig innan jag blev sjuk. De som kände mig innan blir helt paffa och förtvivlade för de vet vilken duracellkanin jag var förr och de vet också att lat är det sista jag är. Den där förmågan att bara slappa eller bara det där att sitta still är något jag har haft (och har) enormt svårt för och verkligen har fått träna på för att inte bränna mitt ljus i båda ändar.

Att du ser lathet som en lågstatusegenskap får stå för dig. Lathet för mig behöver inte alls vara negativt sålänge det inte går ut över andra, det kan ibland vara en bra egenskap att kunna luta sig tillbaka och bara vara. Men, när folk förutsätter att jag hellre lever mitt liv som jag gör, dvs. knappt något som i en frisk människas ögon ens skulle kallas för liv, för att jag är lat så blir jag ledsen. Jag blir ledsen för att de sätter stämplar på mig som inte stämmer, att de inte tror på att jag är sjuk och jag blir ledsen för att de påminner mig om att jag inte får leva mitt liv som jag önskar och vill.

Jag vet så klart att du har stora hälsoproblem. Det märkliga för mig var bara just det att du omtalar andra som lata. Det är ju ändå mest troligt att alla har en gräns för vad de orkar, även om den gränsen ser välidgt olika ut, har olika symtom, och kommer olika fort osv. (Sen kan man så klart vara lite lat emellanåt, också, oavsett hälsostatus.)

 

[TinyWiny]

Jag vet så klart att du har stora hälsoproblem. Det märkliga för mig var bara just det att du omtalar andra som lata. Det är ju ändå mest troligt att alla har en gräns för vad de orkar, även om den gränsen ser välidgt olika ut, har olika symtom, och kommer olika fort osv. (Sen kan man så klart vara lite lat emellanåt, också, oavsett hälsostatus.)

Såklart alla har olika gränser men om man verkligen på riktigt (för att förtydliga) inte klarar av att vara uppe en hel dag så handlar det inte om någon normal trötthet. Nu var det just lata jag pratade om som sagt det här, det togs ur sitt sammanhang och jag skulle förklarat bättre. Och som sagt, jag ser inte lathet som någon negativ egenskap sålänge det inte går ut över någon annan.

 

[Rina]

Jag förstår inte frågan. Jag har försökt att förklara hur jag funderar kring det här diagnoser, jag tycker det är ett intressant ämne och säger något om vår tid och vårt samhällsklimat.

Du skriver om rätten att få vara den man är utan diagnos. Jag undrar vad som hindrar någon att få vara den den är även om man har en diagnos. Jag ser ingen motsättning. En diagnos ska ju inte blir ju inte aktuell förrän det finns betydande problem i vardagen. Det är först när det blir en funktionsnedsättning eller ett funktionshinder det behövs en utredning.

 

[Rina]

Ja, det är ju jättebra att dina barn får den hjälp de behöver med skolan och sånt.

Sen funderar jag på det där med att förstå funktionsvariationen med hjälp av diagnosen. En mig närstående ung vuxen är en av de rätt många jag har runt mig som har en diagnos inom autismspektrat. Och är så nära mig att jag därför läst på osv. Men jag upplever inte att diagnosen har något förklaringsvärde alls. Den berättar för mig att personen är just sådan som jag redan uppfattat att hen är. Ett namn på det är för mig helt ointressant, men öppnar för hjälp som det redan innan var uppenbart att personen behövde. Och som personen borde ha fått ändå.

Sen tror även jag att diagnoserna blir vanligare i ett mindre tillåtande samhällsklimat. Är man en liksom svårare person, får man mindre utrymme nu än förut. Och det är väl det som är mitt problem, i stort sett: skapa ett omänskligt samhälle och sätt sen diagnoser på de som inte pallar trycket. Och sälj gärna läkemedel till dem också, typ. (Jag vill hellre se en revolution. ) Och samtidigt är jag istället en av de många som numera medicinerar mot förhållandevis milda depressionssymtom. Den bakomliggande orsaken till det är ju utan tvekan läkemedelsindustrins kommersiella succéer. Förvisso mår jag klart bättre så här, tills vidare, men ändå. Det finns ju en kritisk diskussion kring den generösa förskrivningen av antidepp, och jag förstår ju varför. (Även här behövs revolution!)

Absolut behöver vi ändra mycket i samhället och framför allt skolan. Men samtidigt så pressas människor paradoxalt nog in i mallen om vi normaliserar problemen. Det finns en stark trend att pressa in alla i denna normal mall. Om jag berättar att jag äter antidepressiva så får jag genast höra. " Är det verkligen bra?" " Detr bär läkemedelsföretag som försöker tjäna pengar" Folk försöker sälja kost tillskott till mig. Eller så får jag höra att jag är också nere i ibland, alla är trötta och deppiga så här års, jag tränar bort min depression. Med andra ord så ska min depression normaliseras för att tvinga mig in i mallen. Jag lider av svåra depressioner. Jag har varit inlaggd för svår depression. Det fins ingen positivt, det är ett djupt svårt hål som förminskas och förnekas för att allt ska vara normalt. När jag hämtar ut sömntabletter så blir jag ifrågasatt av apotekspersonal. Jag blir ifrågasatt varje gång jag nämner det. För alla har svårt att sova ibland och jag borde se över mina rutiner. Att läkemedlen är utskrivna av en psykiatriker som säger att jag får absolut inte acceptera sömnbrist. Hellre att jag tar sömtabletten en gång förmycket än en gång för lite. Därför att det riskerar att allvarligt försämra mitt psykiska mående och insomnia beror inte på rutiner utan är en del av sjukdomen.

Sedan försöker vi normaliserar genier. Folk spekulerar Hej vikt om huruvida framstående vetenskapsmän och kvinnor har haft ADHD eller Aspergers. Så kan det ha varit men varför inte acceptera dessa människor som de var. Genier utan att leta fel för att pressa dessa personer inni en normal mall genom att kompensera deras framgång med att de nog inte var så bra på alla områden minsann. Alla ska kompenseras. När jag berättar att min syster har autism så får jag höra att hon måste vara bra på något. De som har svårt för det ena ska ha lätt för det andra. Men så är det inte. Hon har ingen särskild begåvning. Folk blir nästan chockade när jag säger så. Som om jag nedvärderar henne. Spelar det någon roll om hon är bra på något? Är hon inte lika mycket värd ändå?

Vi krymper mallen när alla i genomsnitt ska vara lika. Vi krymper mallen när vi normaliserar människors svåra problem.

 

[Rina]

Har någon enda argumenterat mot det du säger?

Jag tex, som antar att jag borde känna mig i skottlinjen för din argumentation, brukar alltid få en massa beröm av mina studenter för mina sätt att hantera de saker du nämner. Nu är mina studenter vuxna, men ändå.

Vad jag tänker i teorin (och som inte fångas av dina tolkningar) är ju en helt annan sak än hur jag sedan faktiskt bemöter människor. Det har helt enkelt inget med varandra att göra.

Jag tror absolut att dur en person som är mycket bra på att bemöta människor med npf. Dock undervisar du på hög nivå där de som tar sig dit har förhållandevis lätt för sig i jämförelse med andra med npf. Du möter då de som har lindrigare problem och som kompenserar. Behöver de extra hjälp så krävs ju ett intyg för vissa insatser. De som klarar sig ändå eller hade fått samma stöd oavsett behöver egentligen aldrig berätta om sin diagnos. Men för många så finns det en möjlighet att läsa vidare tack vare diagnosen som ger rätt till viss anpassning som andra inte kan få.

 

[Kattennizze]

Du skriver om rätten att få vara den man är utan diagnos. Jag undrar vad som hindrar någon att få vara den den är även om man har en diagnos. Jag ser ingen motsättning. En diagnos ska ju inte blir ju inte aktuell förrän det finns betydande problem i vardagen. Det är först när det blir en funktionsnedsättning eller ett funktionshinder det behövs en utredning.

Nu blir det ett cirkelresonemang. Jag har upprepade gånger skrivit mina funderingar kring det här med att vi använder diagnoser mer och mer på en mer filosofisk nivå. Jag har inte skrivit eller menat nånstans att individer inte har rätt till sin diagnos, att de inte har rätt att vara de där med sin diagnos eller att man inte har en funktionsnedsättning. Tror inte vi kommer så mycket längre utan stannar här.

 

[Rina]

Nu blir det ett cirkelresonemang. Jag har upprepade gånger skrivit mina funderingar kring det här med att vi använder diagnoser mer och mer på en mer filosofisk nivå. Jag har inte skrivit eller menat nånstans att individer inte har rätt till sin diagnos, att de inte har rätt att vara de där med sin diagnos eller att man inte har en funktionsnedsättning. Tror inte vi kommer så mycket längre utan stannar här.

Ok då förstår jag dig lite bättre. Jag ser diagnoser som ett kommunikationsmedel för läkare, psykiatriker, försäkringskassan mm just för att la lättare för att hitta behandling. Ex så finns det många diffrentialdiagnoser med helt olika behandling. Jag ser det inte som att samhället behöver diagnosen utan att det är individen som behöver diagnosen. Sedan behöver vi anpassa skolan så att fler med npf orkar med skolan. Om flera barn i samma klass tappar fokus så är det ju något som är fel i undervisningen. Men de barn ex flickor som klarar kraven trots en npf diagnos men inte kan nå sin fulla potential. Som mår dåligt. Det är mycket vanligt att dessa flickor får depressioner. Dessa flickor märks inte så tydligt men hade behövt samma hjälp som de med npf som märks mer.

 

[Kimmya]

Jag tänker nog snarare att om samhället var mer tillåtande ifråga om sexualitet hade personen inte ens behövt ett eget namn på samkönad kärlek, det hade bara varit kärlek. Hen hade känt likvärdig samhörighet med alla som också kände kärlek för andra.

Det finns ju många olika kärlekar. Kärlek till en vän, plötsligt uppkommen kärlek, kärlek till sin familj, kärlek till någon man vills lita kläderna av. Jag håller nog inte med om att ett tillåtande samhälle skulle behöva färre ord för att beskriva kärlek, snarare fler!
Det är så svårt när man känner något och inte kan sätta ord på det eller formulera det för sig själv. Ett samhälle där alla var jättebra på att förstå sig själva men inte hade ord att förklara känns svårt på nått sätt?

En diagnos som begrepp eller som läkarutlåtande kan ju fungera på samma sätt. Det vore ju fint om alla kunde känna efter själva precis vilka de var men jag tror att våra personligheter konstrueras delvis av omgivningen.

Vissa ord fungerar som nyckel till ännu mer förståelse. Och vissa ord hindrar förståelsen. Diagnoserna tycker jag lyckas göra både och, ganska effektivt.

Kanske hade jag önskat att det fanns ord som skiljde personligheten från funktionshindret. Inte för att det ena nödvändigtvis går att skilja från det andra men jag känner att begreppen nog kommit ivägen för min förståelse många gånger.