Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[Borttaget konto]

Jag blir alltid fylld med insikter när jag läser inlägg från dig. Tack!

Åh tack, vad fint skrivet! Ibland får jag känslan av att jag skriver onödigt mycket på forumet och att jag kanske egentligen borde avstå, särskilt när jag gör längre inlägg, så jag blir verkligen glad av att läsa att det uppskattas.

Något jag skulle ha poängterat, men som det blev för sent att lägga till, är att jag förstås diskuterar en normalitet som skulle "ersätta" diagnoser, jag kan mycket väl tänka mig en slags normalitet som inkluderar diagnoser (dvs utan att det måste sudda bort själva diagnoserna) men det är ju inte en sådan form av normalitet som diskuteras i det här fallet. Den sortens normalitet som diskuteras ser jag nog mest problem med och värdet kan ifrågasättas på flera vis. Diagnoser har ju t ex ett förklarande värde, många har vittnat om betydelsen av det, och där är normaliteten värdelös i jämförelse.
Om vi tänker oss att vi monterar bort de strukturella fördelarna som ges, när vi väl har plockat bort normalitetens oproportionerligt höga och värdeladdade status och dess privilegier, vad finns kvar av normaliteten? Genomsnittlig funktionalitet. Det är allt. Det i sig kan förstås vara väldigt fördelaktigt, särskilt när samhället som idag är konstruerat efter det, men det är också både inkorrekt och utan värde för de som de facto inte har en genomsnittlig funktionalitet. För vad skulle människor då lämna en diagnos (med ett konstaterat praktiskt värde) för en sådan relativt värdelös konstruktion som normalitet?

 

[Kattennizze]

Tillägg: det ska också till att Försäkringskassan känner sig barmhärtiga nog att bevilja den, vilket inte alltid är så lätt i dagsläget. Eller så får du tills du råkar bli för gammal och istället måste söka sjukersättning, och då heter det helt plötsligt att du visst kan jobba - i ett fullkomligt fiktivt jobb med såna anpassningar att det inte existerar på marknaden. Happened to me. Även om dessa hypotetiska jobb fanns så skulle arbetsgivarna såklart prioritera de sökande som inte behöver en massa extra justeringar.

Och som du redan sagt så har intelligens mycket lite att göra med om man är arbetsför eller inte. Jag är både smart och kapabel på många sätt, men jag har såna svårigheter med både sociala situationer, låg stresstolerans och perceptionsskillnader att det inte alls funkar att vara i en typisk arbetsmiljö. Till och med i daglig verksamhet med mycket anpassning och tydlig kommunikation med de ansvariga om mina behov så skär det sig ibland.

Personligen tycker jag att fokuset på att vi ska vara "normala", där bland annat det här med utskyffling i jobb ingår, har gått lite överstyr. Jag har varit ute på ett flertal arbetsprövningar och det har aldrig fungerat i längden, och det är rena döden för min självkänsla att det ändå käckt ska sägas att "jamen du kan säkert på Rätt Arbetsplats". Kan jag inte bara få vara en jäkla kuf ifred?

Nu hoppas jag att det här är en diskussionstråd även för oss utan diagnos, men jag tycker inte att man ska få vara en kuf ifred. Nu pratar jag generellt och inte om dig specifikt alls, och du verkar ju ha provat det mesta och landat i vad som är bäst för dig. Jag tycker alla ska få göra något de är bra på och därigenom bidra till samhället. På min mans förra jobb smög det runt en autistisk person som hade egen ingång och en egen gång bakom bokhyllor, han jobbade bara på nätterna när ingen var där. Han var en internationell toppforskare med boendestöd hemma. Jag tyckte det var helt fantastiskt att han fick chansen trots sin autism.

 

[Hyacinth]

Ö

Nu hoppas jag att det här är en diskussionstråd även för oss utan diagnos, men jag tycker inte att man ska få vara en kuf ifred. Nu pratar jag generellt och inte om dig specifikt alls, och du verkar ju ha provat det mesta och landat i vad som är bäst för dig. Jag tycker alla ska få göra något de är bra på och därigenom bidra till samhället. På min mans förra jobb smög det runt en autistisk person som hade egen ingång och en egen gång bakom bokhyllor, han jobbade bara på nätterna när ingen var där. Han var en internationell toppforskare med boendestöd hemma. Jag tyckte det var helt fantastiskt att han fick chansen trots sin autism.

Härligt att de var så bra och öppna för anpassning!
Jag håller i övrigt med dig, det borde finnas plats för alla och så sanslöst smarta och välformulerade många är så gör det ont i mig att det är så stelbent att de inte kan få komma ut i ett jobb som funkar. Det är ju kul att jobba, och jag är övertygad om att de flesta tycker det om de bara får förutsättningarna. Jag önskar det fanns fler arbetsplatser som såg vinsten av att anpassa sig.

Tillägg; alltså jobb där det är okej att bryta ihop. Att kunna utebli om det behövs. Men där man också kan bidra och göra sin grej. Sen om man vill jobba själv eller med andra eller vad som struntar jag i, men jag kan inte fatta att det ska vara så svårt för arbetsplatser att vara flexibla.

 

[Kattennizze]

Ö


Härligt att de var så bra och öppna för anpassning!
Jag håller i övrigt med dig, det borde finnas plats för alla och så sanslöst smarta och välformulerade många är så gör det ont i mig att det är så stelbent att de inte kan få komma ut i ett jobb som funkar. Det är ju kul att jobba, och jag är övertygad om att de flesta tycker det om de bara får förutsättningarna. Jag önskar det fanns fler arbetsplatser som såg vinsten av att anpassa sig.

Tillägg; alltså jobb där det är okej att bryta ihop. Att kunna utebli om det behövs. Men där man också kan bidra och göra sin grej. Sen om man vill jobba själv eller med andra eller vad som struntar jag i, men jag kan inte fatta att det ska vara så svårt för arbetsplatser att vara flexibla.

Exakt. Poängen är att alla måste få plats på sina egna villkor, jag vet att det är en utopi och att alla är unika givetvis. Jag träffar många med AST i mitt jobb och gemensamt för dem alla är att det som fallerar är hemmiljön, där man kanske gett järnet och allt på jobbet och sen kraschar hemma av alla intryck och allt man måste kämpa med. Och kraschen leder till mer dåligt mående också blir det en ond spiral av det hela.

 

[Raderad medlem 120709]

Nu hoppas jag att det här är en diskussionstråd även för oss utan diagnos, men jag tycker inte att man ska få vara en kuf ifred. Nu pratar jag generellt och inte om dig specifikt alls, och du verkar ju ha provat det mesta och landat i vad som är bäst för dig.

Jag bör egentligen låta bli att öppna den här tråden eftersom jag mår dåligt av att se den här typen av svar, men jag vill inflika att det inte alls handlar om vad som nödvändigtvis är bäst för mig. Livet hittills har lärt mig att samhället så som det är uppbyggt inte har något till övers för människor som mig, och därför har jag gett upp det här med att försöka delta i det på lika villkor och annat sånt där som (relativt) välanpassade personer utan diagnos brukar hurra för.

Vad som vore bäst för mig (om jag nu ska våga drömma för en stund) vore förmodligen att få jobba helt på mina egna villkor inom ett område som jag har passion för, men det finns ingen arbetsgivare i denna värld som vill ta emot en som mig som har sina egenheter och olika besvär, oavsett hur många positiva egenskaper som finns under den där skräckinjagande ytan. Jag ser tyvärr inte att det kommer att ändras särskilt mycket på den fronten inom min livstid.

Det är liksom så lätt för personer "utifrån" att prata på om sina ideal om att diagnoser inte ska spela roll, och alla ska få vara med, men för mig som lever i verkligheten varenda dag med min diagnos och allt den medför så känns den typen av prat mest som ett grymt internskämt som alla är med på utom jag.

 

[gul_zebra]

Jag tänker att det inte är svart eller vitt, det här med jobb.
Ja, vi borde släppas in på arbetsmarknaden i arbeten vi klarar av. Det borde finnas anpassningar i de fall det behövs och det borde ställas relevanta krav istället för krav som inte har någon som helst betydelse för arbetsuppgifterna (läs: social kompetens för precis ALLT).

Samtidigt finns det fall där det helt enkelt inte går, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker. Att då från tex FKs håll gå på om diverse insatser för att konstant försöka, försöka, försöka ännu mer är inte okej det heller. Det kör slut på en ytterligare, det försämrar såväl självkänsla som livskvalité att aldrig bara få landa och leva på den nivå man klarar av, och det är inte rimligt att hålla på så tills man fyller 65. Nånstans måste det finnas en gräns för när man ska sluta försöka. Möjligheter till försök på eget initiativ ska såklart alltid finnas, men kraven på att försöka borde inte alltid vara så självklara.

Och, här vill jag även slänga in vår urusla möjlighet att påverka vår ekonomi när vi faktiskt arbetar också. En del av oss kommer åtminstone ut i daglig verksamhet - jag inkluderad. Det kan vara allt från att sitta och rita till utrekrytering på en vanlig arbetsplats beroende på förmåga. Själv är jag på ett café och sköter vanliga uppgifter där - bakar, diskar, städar, fixar kaffe, sånt. För det får varken jag eller någon annan inom daglig verksamhet någon lön, utan vi får habiliteringsersättning. Här är det 17 kr/halvdag och 25 kr/heldag (för jämförelse kostar en bussbiljett enkel väg 33 kr). Och inte nog med det - det finns en maxgräns för hur mycket man kan få ut, så de som kör heltid får inte ens ut sina 25 kr/dag.
I en del kommuner finns ingen ersättning alls. Inte ens när kommunerna får betalt för arbete utfört åt företag av daglig verksamhet.

Kort sagt - inte ens när vi kommer ut och arbetar efter den förmåga vi har så lönar det sig utan vi blir kvar i den ekonomiska stress som en garantiersättning innebär. Den låga ersättning vi får innebär att vi inte får någon direkt skillnad i vår ekonomi (för mig ger det en hundring extra/månad. Då har jag inte räknat bort de utgifter jag har för resan dit och hem) och att vi fortfarande inte kan leva på ens i närheten av en nivå som helt vanliga svenssons. Än värre blir det såklart om man har barn. Det är förnedrande och jag har många gånger övervägt att sluta just pga nivån på ersättning - ingen NT skulle gå med på såna villkor, så varför ska jag?

 

[Hyacinth]

Jag tänker att det inte är svart eller vitt, det här med jobb.
Ja, vi borde släppas in på arbetsmarknaden i arbeten vi klarar av. Det borde finnas anpassningar i de fall det behövs och det borde ställas relevanta krav istället för krav som inte har någon som helst betydelse för arbetsuppgifterna (läs: social kompetens för precis ALLT).

Samtidigt finns det fall där det helt enkelt inte går, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker. Att då från tex FKs håll gå på om diverse insatser för att konstant försöka, försöka, försöka ännu mer är inte okej det heller. Det kör slut på en ytterligare, det försämrar såväl självkänsla som livskvalité att aldrig bara få landa och leva på den nivå man klarar av, och det är inte rimligt att hålla på så tills man fyller 65. Nånstans måste det finnas en gräns för när man ska sluta försöka. Möjligheter till försök på eget initiativ ska såklart alltid finnas, men kraven på att försöka borde inte alltid vara så självklara.

Och, här vill jag även slänga in vår urusla möjlighet att påverka vår ekonomi när vi faktiskt arbetar också. En del av oss kommer åtminstone ut i daglig verksamhet - jag inkluderad. Det kan vara allt från att sitta och rita till utrekrytering på en vanlig arbetsplats beroende på förmåga. Själv är jag på ett café och sköter vanliga uppgifter där - bakar, diskar, städar, fixar kaffe, sånt. För det får varken jag eller någon annan inom daglig verksamhet någon lön, utan vi får habiliteringsersättning. Här är det 17 kr/halvdag och 25 kr/heldag (för jämförelse kostar en bussbiljett enkel väg 33 kr). Och inte nog med det - det finns en maxgräns för hur mycket man kan få ut, så de som kör heltid får inte ens ut sina 25 kr/dag.
I en del kommuner finns ingen ersättning alls. Inte ens när kommunerna får betalt för arbete utfört åt företag av daglig verksamhet.

Kort sagt - inte ens när vi kommer ut och arbetar efter den förmåga vi har så lönar det sig utan vi blir kvar i den ekonomiska stress som en garantiersättning innebär. Den låga ersättning vi får innebär att vi inte får någon direkt skillnad i vår ekonomi (för mig ger det en hundring extra/månad. Då har jag inte räknat bort de utgifter jag har för resan dit och hem) och att vi fortfarande inte kan leva på ens i närheten av en nivå som helt vanliga svenssons. Än värre blir det såklart om man har barn. Det är förnedrande och jag har många gånger övervägt att sluta just pga nivån på ersättning - ingen NT skulle gå med på såna villkor, så varför ska jag?

Och det är ju helpuckat att du får så dålig ersättning. Du borde få en lön. Jag tycker inte heller man ska släpa ut folk och köra slut på dem genom oräkneliga antal försök till arbete, det är inte humant. 25 kr för en arbetsdag är så genomuselt att jag blir vansinnig. Jag vill bara att det ska finnas fler möjligheter och skyldigheter för samhället och arbetsgivare.

 

[grodan21]

Jag tänker att det inte är svart eller vitt, det här med jobb.
Ja, vi borde släppas in på arbetsmarknaden i arbeten vi klarar av. Det borde finnas anpassningar i de fall det behövs och det borde ställas relevanta krav istället för krav som inte har någon som helst betydelse för arbetsuppgifterna (läs: social kompetens för precis ALLT).

Samtidigt finns det fall där det helt enkelt inte går, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker. Att då från tex FKs håll gå på om diverse insatser för att konstant försöka, försöka, försöka ännu mer är inte okej det heller. Det kör slut på en ytterligare, det försämrar såväl självkänsla som livskvalité att aldrig bara få landa och leva på den nivå man klarar av, och det är inte rimligt att hålla på så tills man fyller 65. Nånstans måste det finnas en gräns för när man ska sluta försöka. Möjligheter till försök på eget initiativ ska såklart alltid finnas, men kraven på att försöka borde inte alltid vara så självklara.

Och, här vill jag även slänga in vår urusla möjlighet att påverka vår ekonomi när vi faktiskt arbetar också. En del av oss kommer åtminstone ut i daglig verksamhet - jag inkluderad. Det kan vara allt från att sitta och rita till utrekrytering på en vanlig arbetsplats beroende på förmåga. Själv är jag på ett café och sköter vanliga uppgifter där - bakar, diskar, städar, fixar kaffe, sånt. För det får varken jag eller någon annan inom daglig verksamhet någon lön, utan vi får habiliteringsersättning. Här är det 17 kr/halvdag och 25 kr/heldag (för jämförelse kostar en bussbiljett enkel väg 33 kr). Och inte nog med det - det finns en maxgräns för hur mycket man kan få ut, så de som kör heltid får inte ens ut sina 25 kr/dag.
I en del kommuner finns ingen ersättning alls. Inte ens när kommunerna får betalt för arbete utfört åt företag av daglig verksamhet.

Kort sagt - inte ens när vi kommer ut och arbetar efter den förmåga vi har så lönar det sig utan vi blir kvar i den ekonomiska stress som en garantiersättning innebär. Den låga ersättning vi får innebär att vi inte får någon direkt skillnad i vår ekonomi (för mig ger det en hundring extra/månad. Då har jag inte räknat bort de utgifter jag har för resan dit och hem) och att vi fortfarande inte kan leva på ens i närheten av en nivå som helt vanliga svenssons. Än värre blir det såklart om man har barn. Det är förnedrande och jag har många gånger övervägt att sluta just pga nivån på ersättning - ingen NT skulle gå med på såna villkor, så varför ska jag?

Jag skulle aldrig göra det jobbet utan betalt. Det är en sak att jobba gratis åt en förening, men skulle aldrig göra det åt ett företag.

Är glad att jag klarar av att jobba och har en helt okej lön.

 

[Grazing]

Jag tänker att det inte är svart eller vitt, det här med jobb.
Ja, vi borde släppas in på arbetsmarknaden i arbeten vi klarar av. Det borde finnas anpassningar i de fall det behövs och det borde ställas relevanta krav istället för krav som inte har någon som helst betydelse för arbetsuppgifterna (läs: social kompetens för precis ALLT).

Samtidigt finns det fall där det helt enkelt inte går, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker. Att då från tex FKs håll gå på om diverse insatser för att konstant försöka, försöka, försöka ännu mer är inte okej det heller. Det kör slut på en ytterligare, det försämrar såväl självkänsla som livskvalité att aldrig bara få landa och leva på den nivå man klarar av, och det är inte rimligt att hålla på så tills man fyller 65. Nånstans måste det finnas en gräns för när man ska sluta försöka. Möjligheter till försök på eget initiativ ska såklart alltid finnas, men kraven på att försöka borde inte alltid vara så självklara.

Och, här vill jag även slänga in vår urusla möjlighet att påverka vår ekonomi när vi faktiskt arbetar också. En del av oss kommer åtminstone ut i daglig verksamhet - jag inkluderad. Det kan vara allt från att sitta och rita till utrekrytering på en vanlig arbetsplats beroende på förmåga. Själv är jag på ett café och sköter vanliga uppgifter där - bakar, diskar, städar, fixar kaffe, sånt. För det får varken jag eller någon annan inom daglig verksamhet någon lön, utan vi får habiliteringsersättning. Här är det 17 kr/halvdag och 25 kr/heldag (för jämförelse kostar en bussbiljett enkel väg 33 kr). Och inte nog med det - det finns en maxgräns för hur mycket man kan få ut, så de som kör heltid får inte ens ut sina 25 kr/dag.
I en del kommuner finns ingen ersättning alls. Inte ens när kommunerna får betalt för arbete utfört åt företag av daglig verksamhet.

Kort sagt - inte ens när vi kommer ut och arbetar efter den förmåga vi har så lönar det sig utan vi blir kvar i den ekonomiska stress som en garantiersättning innebär. Den låga ersättning vi får innebär att vi inte får någon direkt skillnad i vår ekonomi (för mig ger det en hundring extra/månad. Då har jag inte räknat bort de utgifter jag har för resan dit och hem) och att vi fortfarande inte kan leva på ens i närheten av en nivå som helt vanliga svenssons. Än värre blir det såklart om man har barn. Det är förnedrande och jag har många gånger övervägt att sluta just pga nivån på ersättning - ingen NT skulle gå med på såna villkor, så varför ska jag?

Det är därför jag inte går med på daglig verksamhet, det är bara ett utnyttjande av folk och jag har aldrig förstått vitsen med det. Jag har aldrig ens förstått hur daglig verksamhet egentligen kan vara laglig, oavsett psyke så gör ju personerna som är där ett jobb och bör ha riktigt betalt för det.

 

[gul_zebra]

Det är därför jag inte går med på daglig verksamhet, det är bara ett utnyttjande av folk och jag har aldrig förstått vitsen med det. Jag har aldrig ens förstått hur daglig verksamhet egentligen kan vara laglig, oavsett psyke så gör ju personerna som är där ett jobb och bör ha riktigt betalt för det.

Vägrade länge jag också, om än mest för att jag hade fördomar kring själva arbetet och andra som arbetar där, och för att jag hellre ville plugga ihop mina gymnasiebetyg för ökade möjligheter till anställning. Gick med på att ha daglig verksamhet när jag fick höra att det kunde leda till anställning om man har en utrekryterad plats och det var (är!) ju mitt mål, och för att handläggaren på FK satt och antydde en ev nekad aktivitetsersättning ("ska man ha aktivitetsersättning så måste man ju göra nånting") om jag låtit bli.
Nu några år senare har jag fortfarande inte en utrekryterad plats, och har istället gått ner i tid till två halvdagar/vecka då jag inte orkade med och har större behov av en ledig dag mitt i veckan än jag har av att få betala för att jobba. Att jag är kvar beror enbart på att jag trivs där jag är och tycker om att komma ut och göra nånting som uppskattas, för någon framtid finns liksom inte att sikta på. Det känns som att gränsen för vad jag klarar av går här.

Nu pratas det om att flytta stället jag är på till en annan del av stan. Görs det så slutar jag definitivt, för det kommer göra mig beroende av att ta bilen och det är helt enkelt inte rimligt utan tillräckligt betalt. Det vore såklart synd iom att jag då går tillbaka till att gå hemma och göra ingenting, vilket jag inte mår bra av.

 

[stjarnhimmel]

Vägrade länge jag också, om än mest för att jag hade fördomar kring själva arbetet och andra som arbetar där, och för att jag hellre ville plugga ihop mina gymnasiebetyg för ökade möjligheter till anställning. Gick med på att ha daglig verksamhet när jag fick höra att det kunde leda till anställning om man har en utrekryterad plats och det var (är!) ju mitt mål, och för att handläggaren på FK satt och antydde en ev nekad aktivitetsersättning ("ska man ha aktivitetsersättning så måste man ju göra nånting") om jag låtit bli.
Nu några år senare har jag fortfarande inte en utrekryterad plats, och har istället gått ner i tid till två halvdagar/vecka då jag inte orkade med och har större behov av en ledig dag mitt i veckan än jag har av att få betala för att jobba. Att jag är kvar beror enbart på att jag trivs där jag är och tycker om att komma ut och göra nånting som uppskattas, för någon framtid finns liksom inte att sikta på. Det känns som att gränsen för vad jag klarar av går här.

Nu pratas det om att flytta stället jag är på till en annan del av stan. Görs det så slutar jag definitivt, för det kommer göra mig beroende av att ta bilen och det är helt enkelt inte rimligt utan tillräckligt betalt. Det vore såklart synd iom att jag då går tillbaka till att gå hemma och göra ingenting, vilket jag inte mår bra av.

Helt sjukt att du förlorar pengar på att jobba.
Kan du påverka var du får vara? Dvs om du kan välja en arbetsplats där du får göra något som är kul om nuvarande flyttar?

 

[Petruska]

@Kattennizze berättade ju om ett exempel från akademin. Bland forskare har vi nog en överrepresentation av personer på spektrat. Det är ganska lätt att lägga upp sitt arbete som forskare så att det passar en själv, ofta utan att det egentligen ens görs några regelrätta anpassningar.

Men det är ju en lösning för ett mycket litet fåtal personer. Det ska ju väldigt mycket till för att man ska kunna bli forskare. Men funkar det blir ju både lön och status helt okej.

 

[Petruska]

Jag tänker att det inte är svart eller vitt, det här med jobb.
Ja, vi borde släppas in på arbetsmarknaden i arbeten vi klarar av. Det borde finnas anpassningar i de fall det behövs och det borde ställas relevanta krav istället för krav som inte har någon som helst betydelse för arbetsuppgifterna (läs: social kompetens för precis ALLT).

Samtidigt finns det fall där det helt enkelt inte går, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker. Att då från tex FKs håll gå på om diverse insatser för att konstant försöka, försöka, försöka ännu mer är inte okej det heller. Det kör slut på en ytterligare, det försämrar såväl självkänsla som livskvalité att aldrig bara få landa och leva på den nivå man klarar av, och det är inte rimligt att hålla på så tills man fyller 65. Nånstans måste det finnas en gräns för när man ska sluta försöka. Möjligheter till försök på eget initiativ ska såklart alltid finnas, men kraven på att försöka borde inte alltid vara så självklara.

Och, här vill jag även slänga in vår urusla möjlighet att påverka vår ekonomi när vi faktiskt arbetar också. En del av oss kommer åtminstone ut i daglig verksamhet - jag inkluderad. Det kan vara allt från att sitta och rita till utrekrytering på en vanlig arbetsplats beroende på förmåga. Själv är jag på ett café och sköter vanliga uppgifter där - bakar, diskar, städar, fixar kaffe, sånt. För det får varken jag eller någon annan inom daglig verksamhet någon lön, utan vi får habiliteringsersättning. Här är det 17 kr/halvdag och 25 kr/heldag (för jämförelse kostar en bussbiljett enkel väg 33 kr). Och inte nog med det - det finns en maxgräns för hur mycket man kan få ut, så de som kör heltid får inte ens ut sina 25 kr/dag.
I en del kommuner finns ingen ersättning alls. Inte ens när kommunerna får betalt för arbete utfört åt företag av daglig verksamhet.

Kort sagt - inte ens när vi kommer ut och arbetar efter den förmåga vi har så lönar det sig utan vi blir kvar i den ekonomiska stress som en garantiersättning innebär. Den låga ersättning vi får innebär att vi inte får någon direkt skillnad i vår ekonomi (för mig ger det en hundring extra/månad. Då har jag inte räknat bort de utgifter jag har för resan dit och hem) och att vi fortfarande inte kan leva på ens i närheten av en nivå som helt vanliga svenssons. Än värre blir det såklart om man har barn. Det är förnedrande och jag har många gånger övervägt att sluta just pga nivån på ersättning - ingen NT skulle gå med på såna villkor, så varför ska jag?

Fy fan, så dåligt! Helt horribelt!

 

[Kattennizze]

@Kattennizze berättade ju om ett exempel från akademin. Bland forskare har vi nog en överrepresentation av personer på spektrat. Det är ganska lätt att lägga upp sitt arbete som forskare så att det passar en själv, ofta utan att det egentligen ens görs några regelrätta anpassningar.

Men det är ju en lösning för ett mycket litet fåtal personer. Det ska ju väldigt mycket till för att man ska kunna bli forskare. Men funkar det blir ju både lön och status helt okej.

Ja men jag skulle nog tyvärr vilja säga att jag tror att det kommer att minska, alltså att forskare befinner sig på spektrat.

 

[gul_zebra]

Helt sjukt att du förlorar pengar på att jobba.
Kan du påverka var du får vara? Dvs om du kan välja en arbetsplats där du får göra något som är kul om nuvarande flyttar?

Jo precis.
Ironin är dessutom att jag svartjobbade för 15 kr/timme en sommar i ungdomen och då har jag tydligen blivit utnyttjad. Det håller jag förvisso med om men herregud, jag var ju mycket bättre betald då

Jo jag kan såklart be om att flyttas till annan plats, men det ska finnas lediga platser och de ska passa också. Jag ska tex inte jobba med begåvningshandikappade, där går många platser bort. Det är öht inte många platser som passar högfungerande, och att sitta och rita och liknande är liksom... Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig utan att låta som ett arsle. Inte för mig, helt enkelt.
Och samtidigt - jag har inte lust att betala för att jobba och det verkar ju inte leda någonstans ändå, så kan jag inte vara kvar där jag är får det vara.

 

[stjarnhimmel]

Jo precis.
Ironin är dessutom att jag svartjobbade för 15 kr/timme en sommar i ungdomen och då har jag tydligen blivit utnyttjad. Det håller jag förvisso med om men herregud, jag var ju mycket bättre betald då

Jo jag kan såklart be om att flyttas till annan plats, men det ska finnas lediga platser och de ska passa också. Jag ska tex inte jobba med begåvningshandikappade, där går många platser bort. Det är öht inte många platser som passar högfungerande, och att sitta och rita och liknande är liksom... Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig utan att låta som ett arsle. Inte för mig, helt enkelt.
Och samtidigt - jag har inte lust att betala för att jobba och det verkar ju inte leda någonstans ändå, så kan jag inte vara kvar där jag är får det vara.

Förstår att det är frustrerande.
Jag skulle du vilka göra?
Får du ordna en egen plats eller måste du ta en som AF ordnat?

 

[Petruska]

Ja men jag skulle nog tyvärr vilja säga att jag tror att det kommer att minska, alltså att forskare befinner sig på spektrat.

Att även akademin blir mer strömlinjeformad och allmänt svår att vara sig själv i pga new public management och sånt?

 

[Kattennizze]

Jo precis.
Ironin är dessutom att jag svartjobbade för 15 kr/timme en sommar i ungdomen och då har jag tydligen blivit utnyttjad. Det håller jag förvisso med om men herregud, jag var ju mycket bättre betald då

Jo jag kan såklart be om att flyttas till annan plats, men det ska finnas lediga platser och de ska passa också. Jag ska tex inte jobba med begåvningshandikappade, där går många platser bort. Det är öht inte många platser som passar högfungerande, och att sitta och rita och liknande är liksom... Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig utan att låta som ett arsle. Inte för mig, helt enkelt.
Och samtidigt - jag har inte lust att betala för att jobba och det verkar ju inte leda någonstans ändå, så kan jag inte vara kvar där jag är får det vara.

Det låter helt för jävligt.

 

[Kattennizze]

Att även akademin blir mer strömlinjeformad och allmänt svår att vara sig själv i pga new public management och sånt?

Yes. Att söka forskningsanslag är ju ingen dans på rosor direkt. Helst bör man vara lite känd, ha sociala skills och vassa armbågar. Ungefär som i näringslivet då! NPM är verkligen guds gåva till undergången.

 

[Petruska]

Yes. Att söka forskningsanslag är ju ingen dans på rosor direkt. Helst bör man vara lite känd, ha stor sociala skills och vassa armbågar. Ungefär som i näringslivet då! NPM är verkligen guds gåva till undergången.

Enig.