Det kommer inte gå vägen. Vad ska jag välja för ras?

[TinyWiny]

Åh jäklar! Vad spännande

Kul att du vill veta mer om honom. Du måste uppdatera om hur det går!

Ja. Det är väldigt blandade känslor just nu men han ser allt lite ut som "min" hund och jag kan ju inte släppa den tanken utan att ha kollat upp det hela först.

 

[mandalaki]

Ja. Det är väldigt blandade känslor just nu men han ser allt lite ut som "min" hund och jag kan ju inte släppa den tanken utan att ha kollat upp det hela först.

Aha. Jag tänkte att han kanske var tillräckligt olik din hund.

Sedan är det ju en kennel som går bra på utställning såvitt jag förstår, så kommer en intressent som vill ställa ut så kanske den går före. Men annars tror jag att du har jättemycket att erbjuda en hund.

Bra att du kollar upp det i alla fall, då får du ju lite en test av dina egna känslor också!

 

[Mia_R]

Aha. Jag tänkte att han kanske var tillräckligt olik din hund.

Sedan är det ju en kennel som går bra på utställning såvitt jag förstår, så kommer en intressent som vill ställa ut så kanske den går före. Men annars tror jag att du har jättemycket att erbjuda en hund.

Bra att du kollar upp det i alla fall, då får du ju lite en test av dina egna känslor också!

Jag tror det ska tolkas som @TinyWinys nya "min".

 

[TinyWiny]

Aha. Jag tänkte att han kanske var tillräckligt olik din hund.

Sedan är det ju en kennel som går bra på utställning såvitt jag förstår, så kommer en intressent som vill ställa ut så kanske den går före. Men annars tror jag att du har jättemycket att erbjuda en hund.

Bra att du kollar upp det i alla fall, då får du ju lite en test av dina egna känslor också!

@Mia_R Har rätt. "Min" ska tolkas som min framtida hund. Han är helt olik min nuvarande till utseendet.
Ja precis. Det är mycket möjligt att en utställlningsintresserad går före.
Tack
Ja. Det är så svårt. Tanken att han en dag inte finns går liksom inte att få in. Det är ju han och jag Jag vet ju att det är så det är och att varje djur är speciellt och aldrig går att ersätta och jag vet också att sorgen efter ett djur också är det vi väljer att ta för allt de ger oss när vi får ha dem här. Jag ser ju att det går utför och jag vet att ingen kommer kunna fylla hans tomrum men det finns mycket plats i hjärtat och där kan någon mer få bo. Någon ny liten vän.

 

[mandalaki]

@Mia_R Har rätt. "Min" ska tolkas som min framtida hund. Han är helt olik min nuvarande till utseendet.
Ja precis. Det är mycket möjligt att en utställlningsintresserad går före.
Tack
Ja. Det är så svårt. Tanken att han en dag inte finns går liksom inte att få in. Det är ju han och jag Jag vet ju att det är så det är och att varje djur är speciellt och aldrig går att ersätta och jag vet också att sorgen efter ett djur också är det vi väljer att ta för allt de ger oss när vi får ha dem här. Jag ser ju att det går utför och jag vet att ingen kommer kunna fylla hans tomrum men det finns mycket plats i hjärtat och där kan någon mer få bo. Någon ny liten vän.

Ja. Det är outhärdligt när de går vidare. Jag fattar fortfarande inte hur jag klarade mina katters bortgång.

Sedan är det ju som du säger: ingen kan fylla just det tomrummet. Men att distrahera sig lite med hjälp av en ny liten kärlek är bra, så att man inte går under av sorg.

 

[TinyWiny]

Ja. Det är outhärdligt när de går vidare. Jag fattar fortfarande inte hur jag klarade mina katters bortgång.

Sedan är det ju som du säger: ingen kan fylla just det tomrummet. Men att distrahera sig lite med hjälp av en ny liten kärlek är bra, så att man inte går under av sorg.

Det är outhärdligt. Så fruktansvärt och det gör så ont. Jag minns de vidriga samtalen när det var dags för vartenda ett av mina djur. Utan någon hund att ödsla kärlek på, utan någon som finns där och glatt hänger med på allt, som är min partner och kompanjon vad jag än gör vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte tänka mig att leva utan hund lika lite som utan häst och katt. Det senaste året har jag förlorat en häst och tre katter. Det har varit helt vidrigt och jag har inte hunnit sörja en förren det varit dags för nästa. Utan nya hästen, utan nya katten, vad vore jag då? Utan djuren är jag inte jag och utan hund är jag halv.

Ja det är så jag känner. Nu gick det här så fort, han är liksom inte gammal vare sig i kropp eller sinne, han fyller 11 i mars, och jag trodde att vi hade många fina år kvar. Tidigare har jag när hunden börjat bli gammal skaffat en ny just för att den nya ska få en egen plats tillsammans med den äldre men jag vågar inte det nu. Hans förvirring och enorma stresspåslag för minsta lilla gör att jag inte vill utsätta honom för det. Jag frågade veterinären rakt ut om förvirringen kunde leda till aggression och hon trodde inte det men att vi ändå ska vara väldigt försiktiga och inte lämna honom ensam med barn (vilket vi visserligen aldrig har gjort då han var så rädd för barn när han kom och jag vill inte att det ska bli dumt åt något håll) men nu är vi ännu försiktigare, även själva.
Förvirringen är total ibland, det vi alltid har gjort glöms bort och han kan bli orolig bara jag går ut till hästarna i några minuter och ger dem hö. Att lämna honom ensam längre än så finns inte på kartan. Förvirringen kommer utan förvarning och när den uppstår blir han såklart rädd. Förvirringen kommer av att blodet inte renas som det ska och när den kommer oftare eller längre än några sekunder i taget kommer han få slippa. Det gör ont och jag gråter bara av att skriva det men han ska få slippa vara så rädd.

 

[Mia_R]

Det är outhärdligt. Så fruktansvärt och det gör så ont. Jag minns de vidriga samtalen när det var dags för vartenda ett av mina djur. Utan någon hund att ödsla kärlek på, utan någon som finns där och glatt hänger med på allt, som är min partner och kompanjon vad jag än gör vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte tänka mig att leva utan hund lika lite som utan häst och katt. Det senaste året har jag förlorat en häst och tre katter. Det har varit helt vidrigt och jag har inte hunnit sörja en förren det varit dags för nästa. Utan nya hästen, utan nya katten, vad vore jag då? Utan djuren är jag inte jag och utan hund är jag halv.

Ja det är så jag känner. Nu gick det här så fort, han är liksom inte gammal vare sig i kropp eller sinne, han fyller 11 i mars, och jag trodde att vi hade många fina år kvar. Tidigare har jag när hunden börjat bli gammal skaffat en ny just för att den nya ska få en egen plats tillsammans med den äldre men jag vågar inte det nu. Hans förvirring och enorma stresspåslag för minsta lilla gör att jag inte vill utsätta honom för det. Jag frågade veterinären rakt ut om förvirringen kunde leda till aggression och hon trodde inte det men att vi ändå ska vara väldigt försiktiga och inte lämna honom ensam med barn (vilket vi visserligen aldrig har gjort då han var så rädd för barn när han kom och jag vill inte att det ska bli dumt åt något håll) men nu är vi ännu försiktigare, även själva.
Förvirringen är total ibland, det vi alltid har gjort glöms bort och han kan bli orolig bara jag går ut till hästarna i några minuter och ger dem hö. Att lämna honom ensam längre än så finns inte på kartan. Förvirringen kommer utan förvarning och när den uppstår blir han såklart rädd. Förvirringen kommer av att blodet inte renas som det ska och när den kommer oftare eller längre än några sekunder i taget kommer han få slippa. Det gör ont och jag gråter bara av att skriva det men han ska få slippa vara så rädd.

 

[mandalaki]

Det är outhärdligt. Så fruktansvärt och det gör så ont. Jag minns de vidriga samtalen när det var dags för vartenda ett av mina djur. Utan någon hund att ödsla kärlek på, utan någon som finns där och glatt hänger med på allt, som är min partner och kompanjon vad jag än gör vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte tänka mig att leva utan hund lika lite som utan häst och katt. Det senaste året har jag förlorat en häst och tre katter. Det har varit helt vidrigt och jag har inte hunnit sörja en förren det varit dags för nästa. Utan nya hästen, utan nya katten, vad vore jag då? Utan djuren är jag inte jag och utan hund är jag halv.

Ja det är så jag känner. Nu gick det här så fort, han är liksom inte gammal vare sig i kropp eller sinne, han fyller 11 i mars, och jag trodde att vi hade många fina år kvar. Tidigare har jag när hunden börjat bli gammal skaffat en ny just för att den nya ska få en egen plats tillsammans med den äldre men jag vågar inte det nu. Hans förvirring och enorma stresspåslag för minsta lilla gör att jag inte vill utsätta honom för det. Jag frågade veterinären rakt ut om förvirringen kunde leda till aggression och hon trodde inte det men att vi ändå ska vara väldigt försiktiga och inte lämna honom ensam med barn (vilket vi visserligen aldrig har gjort då han var så rädd för barn när han kom och jag vill inte att det ska bli dumt åt något håll) men nu är vi ännu försiktigare, även själva.
Förvirringen är total ibland, det vi alltid har gjort glöms bort och han kan bli orolig bara jag går ut till hästarna i några minuter och ger dem hö. Att lämna honom ensam längre än så finns inte på kartan. Förvirringen kommer utan förvarning och när den uppstår blir han såklart rädd. Förvirringen kommer av att blodet inte renas som det ska och när den kommer oftare eller längre än några sekunder i taget kommer han få slippa. Det gör ont och jag gråter bara av att skriva det men han ska få slippa vara så rädd.

Du tänker helt rätt, om nu det kan vara till någon tröst. Det låter fruktansvärt för honom, och för dig.

 

[TinyWiny]

Du tänker helt rätt, om nu det kan vara till någon tröst. Det låter fruktansvärt för honom, och för dig.

Ja det är rätt och det är fruktansvärt. Jag är så tacksam för att vi har en så bra veterinär som också rakt ut säger att hon tycker att jag tänker rätt för även om jag vet att det är rätt så är det skönt att höra andra tänka likadant. De som inte förstår det utan bara tänker att de får hänga med tills de självdör brukar inte se med så blida ögon på sådana som mig som vill avsluta i tid och de har ofta också en förmåga att vräka ur sig det och att kasta skuldkänslor omkring sig genom att hävda att djur också måste få bli gamla. Och det ska de såklart. De ska få bli gamla, lite långsammare och allt det där men de ska slippa lida. Så, tack

 

[Halfrek]

Beklagar verkligen @TinyWiny Det enda som fått mig att orka med tidigare hundars bortgång har varit att planera för nästa, såklart ingen ersättning men precis som du känner jag mig halv utan hund.

 

[mandalaki]

Ja det är rätt och det är fruktansvärt. Jag är så tacksam för att vi har en så bra veterinär som också rakt ut säger att hon tycker att jag tänker rätt för även om jag vet att det är rätt så är det skönt att höra andra tänka likadant. De som inte förstår det utan bara tänker att de får hänga med tills de självdör brukar inte se med så blida ögon på sådana som mig som vill avsluta i tid och de har ofta också en förmåga att vräka ur sig det och att kasta skuldkänslor omkring sig genom att hävda att djur också måste få bli gamla. Och det ska de såklart. De ska få bli gamla, lite långsammare och allt det där men de ska slippa lida. Så, tack

Självdör, herregud ... Det kan ju vara en enda utdragen plåga. I helgen såg jag ett par som var ute med en golden och jag hade lust att gå fram och fråga om de visste hur halt deras hund var. Den KAN ju ha varit konvalescent, men ...

Sedan är det nog lite en fråga om vilken person man är också. När jag förlorade min sista katt åkte jag in med en katt som jag trodde var förstoppad. Nån timme senare åkte jag hem med tom bur, i chock. Men på röntgen upptäcktes en stor tumör i magen så jag fick frågan om jag ville ha honom hemma några dagar till, för att vänja mig vid tanken, eller om jag ville välja sprutan med en gång. Det kändes inte rätt att utsätta honom för stressen med ett veterinärbesök en gång till, dessutom skulle jag gråta mig sönder och samman under de där dagarna - så jag valde sprutan och när allt var över åkte jag hem. För mig var det bättre att göra det direkt än att få några sista dagar tillsammans.

Din hund är nog lycklig över att han fick dig till matte. Som din kommande hund också kommer att bli. Men just nu avundas jag dig inte en enda sekund.

 

[TinyWiny]

Beklagar verkligen @TinyWiny Det enda som fått mig att orka med tidigare hundars bortgång har varit att planera för nästa, såklart ingen ersättning men precis som du känner jag mig halv utan hund.

Tack

 

[TinyWiny]

Självdör, herregud ... Det kan ju vara en enda utdragen plåga. I helgen såg jag ett par som var ute med en golden och jag hade lust att gå fram och fråga om de visste hur halt deras hund var. Den KAN ju ha varit konvalescent, men ...

Sedan är det nog lite en fråga om vilken person man är också. När jag förlorade min sista katt åkte jag in med en katt som jag trodde var förstoppad. Nån timme senare åkte jag hem med tom bur, i chock. Men på röntgen upptäcktes en stor tumör i magen så jag fick frågan om jag ville ha honom hemma några dagar till, för att vänja mig vid tanken, eller om jag ville välja sprutan med en gång. Det kändes inte rätt att utsätta honom för stressen med ett veterinärbesök en gång till, dessutom skulle jag gråta mig sönder och samman under de där dagarna - så jag valde sprutan och när allt var över åkte jag hem. För mig var det bättre att göra det direkt än att få några sista dagar tillsammans.

Din hund är nog lycklig över att han fick dig till matte. Som din kommande hund också kommer att bli. Men just nu avundas jag dig inte en enda sekund.

Ja det är vidrigt Fick höra av min morsa då min förra hund dog att jag allt kunde sparat de pengarna. Han fick en snabbväxande explosiv cancer i magen och gick från frisk om än äldre men pigg och glad och lika busig och lekfull som alltid på förmiddagen till däven på eftermiddagen och dödssjuk dagen efter. Min mamma tyckte att då hade jag väl kunnat vänta. Vänta? Medans han led och hade kramper? Inte kunde äta, dricka eller knappt ställa sig upp själv. Ibland är folk så dumma att jag undrar hur de klarar av att gå på toa själva. Hon kör med att blunda. En gång hade de beställt tid (efter att jag sagt till på skarpen, det är inte ofta jag är där men jag fick en chock när jag såg katten, han var levande död och led något enormt) men så sent att katten självdog samma morgon. Deras djur får ligga och plågas och självdö och de ser inget fel med det. Att slå ihjäl friska kattungar istället för att kastrera så att det inga blir är däremot helt okej

Jag hade gjort och har gjort samma val. Fungerar inte ens det mest basala finns det ingen anledning att åka hem igen. Det är fruktansvärt hårt och en vidrig chock men man får se till djurets bästa.

Tack Jag önskar att det bara är en mardröm

 

[mandalaki]

Ja det är vidrigt Fick höra av min morsa då min förra hund dog att jag allt kunde sparat de pengarna. Han fick en snabbväxande explosiv cancer i magen och gick från frisk om än äldre men pigg och glad och lika busig och lekfull som alltid på förmiddagen till däven på eftermiddagen och dödssjuk dagen efter. Min mamma tyckte att då hade jag väl kunnat vänta. Vänta? Medans han led och hade kramper? Inte kunde äta, dricka eller knappt ställa sig upp själv. Ibland är folk så dumma att jag undrar hur de klarar av att gå på toa själva. Hon kör med att blunda. En gång hade de beställt tid (efter att jag sagt till på skarpen, det är inte ofta jag är där men jag fick en chock när jag såg katten, han var levande död och led något enormt) men så sent att katten självdog samma morgon. Deras djur får ligga och plågas och självdö och de ser inget fel med det. Att slå ihjäl friska kattungar istället för att kastrera så att det inga blir är däremot helt okej

Jag hade gjort och har gjort samma val. Fungerar inte ens det mest basala finns det ingen anledning att åka hem igen. Det är fruktansvärt hårt och en vidrig chock men man får se till djurets bästa.

Tack Jag önskar att det bara är en mardröm

Herregud så fruktansvärt! Tur att du inte ärvt det där ...

Ja, jag förstår att du önskar det. Men så är det ju aldrig

 

[farin]

Det är outhärdligt. Så fruktansvärt och det gör så ont. Jag minns de vidriga samtalen när det var dags för vartenda ett av mina djur. Utan någon hund att ödsla kärlek på, utan någon som finns där och glatt hänger med på allt, som är min partner och kompanjon vad jag än gör vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte tänka mig att leva utan hund lika lite som utan häst och katt. Det senaste året har jag förlorat en häst och tre katter. Det har varit helt vidrigt och jag har inte hunnit sörja en förren det varit dags för nästa. Utan nya hästen, utan nya katten, vad vore jag då? Utan djuren är jag inte jag och utan hund är jag halv.

Ja det är så jag känner. Nu gick det här så fort, han är liksom inte gammal vare sig i kropp eller sinne, han fyller 11 i mars, och jag trodde att vi hade många fina år kvar. Tidigare har jag när hunden börjat bli gammal skaffat en ny just för att den nya ska få en egen plats tillsammans med den äldre men jag vågar inte det nu. Hans förvirring och enorma stresspåslag för minsta lilla gör att jag inte vill utsätta honom för det. Jag frågade veterinären rakt ut om förvirringen kunde leda till aggression och hon trodde inte det men att vi ändå ska vara väldigt försiktiga och inte lämna honom ensam med barn (vilket vi visserligen aldrig har gjort då han var så rädd för barn när han kom och jag vill inte att det ska bli dumt åt något håll) men nu är vi ännu försiktigare, även själva.
Förvirringen är total ibland, det vi alltid har gjort glöms bort och han kan bli orolig bara jag går ut till hästarna i några minuter och ger dem hö. Att lämna honom ensam längre än så finns inte på kartan. Förvirringen kommer utan förvarning och när den uppstår blir han såklart rädd. Förvirringen kommer av att blodet inte renas som det ska och när den kommer oftare eller längre än några sekunder i taget kommer han få slippa. Det gör ont och jag gråter bara av att skriva det men han ska få slippa vara så rädd.

heart
Priset vi får betala för att omge oss med djur känns stundvis alldeles för högt Men sedan är det ju precis som du säger, inte ett fullt liv utan dem. Jag har nyligen tagit bort min älskade häst och får svårt att andas bara jag skriver det här...
Lider med dig, du tänker så rätt, men det är så tungt

 

[TinyWiny]

Herregud så fruktansvärt! Tur att du inte ärvt det där ...

Ja, jag förstår att du önskar det. Men så är det ju aldrig

Ja helt sjukt, så vansinnigt vidrigt! Så tackar man inte för allt djuret har gett en.
Det är en av alla de saker jag är tacksam för att jag inte har ärvt.

Nej det är ju inte det.

 

[TinyWiny]

heart
Priset vi får betala för att omge oss med djur känns stundvis alldeles för högt Men sedan är det ju precis som du säger, inte ett fullt liv utan dem. Jag har nyligen tagit bort min älskade häst och får svårt att andas bara jag skriver det här...
Lider med dig, du tänker så rätt, men det är så tungt

Visst är det så. I flera år ansåg jag att priset faktiskt var för högt. Jag hade inga djur alls och ärligt talat mådde jag skitdåligt av det men jag vågade inte. Det gjorde för ont att förlora dem. Sedan en dag var det en liten herre som inte tog notis om vad jag kände och tyckte. Han spatserade in i mitt liv som bara en hemlös katt kan och valde att bosätta sig hos mig och jag är honom så evigt tacksam för det. För att han tvingade mig att inse att jo, det är värt det. För att han tvingade mig att öppna mitt hjärta igen. De ger så oändligt mycket och det är värt det trots att det gör så fruktansvärt ont, trots att man tvivlar ibland.

Kramar till dig i din sorg

 

[mandalaki]

Sedan en dag var det en liten herre som inte tog notis om vad jag kände och tyckte. Han spatserade in i mitt liv som bara en hemlös katt kan och valde att bosätta sig hos mig och jag är honom så evigt tacksam för det.

 

[farin]

Visst är det så. I flera år ansåg jag att priset faktiskt var för högt. Jag hade inga djur alls och ärligt talat mådde jag skitdåligt av det men jag vågade inte. Det gjorde för ont att förlora dem. Sedan en dag var det en liten herre som inte tog notis om vad jag kände och tyckte. Han spatserade in i mitt liv som bara en hemlös katt kan och valde att bosätta sig hos mig och jag är honom så evigt tacksam för det. För att han tvingade mig att inse att jo, det är värt det. För att han tvingade mig att öppna mitt hjärta igen. De ger så oändligt mycket och det är värt det trots att det gör så fruktansvärt ont, trots att man tvivlar ibland.

Kramar till dig i din sorg

Vi har så mycket att vara tacksam för när det kommer till de kloka djuren

Tack

 

[TinyWiny]

Vi har så mycket att vara tacksam för när det kommer till de kloka djuren

Tack

Ja vi har verkligen det