Min älskade vän somnade in här hemma i köket för drygt en månad sedan. Det blev lugnt och fint, vi fick en fantastisk sista morgon tillsammans och han fick oss, precis som alltid, att le. Den här gången genom tårarna hans sista minutrar i livet. Jag dog inombords när han dog i mina armar. Av mig fanns det bara ett skal kvar. Jag trodde att utan hund är jag halv, det var inte sant, jag fanns inte, jag slutade existera, fungera och sorgen efter honom gjorde att jag inte ens kunde äta.
Sorgen finns kvar men nu ligger det en ny liten hund i min famn och sover
och jag börjar bli jag igen.
Jag läste och läste och funderade över andra raser men det blev en dsg. Jag vet ju att det är "min" ras och det känns bara så rätt.
Jag vill tacka er alla för omtanke, rastips, pm, tips om annonser, omplaceringar osv. Det betyder oerhört mycket för mig. Tack