Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Nordthor]

Jag tycker att var och en är och ska vara fri att se på sitt eget föräldraskap på sitt eget vis. Tycker man att det är sådär himlastormande och hela meningen med livet så är det givetvis okej, precis som det måste vara okej att tycka att det är ganska jobbigt och dessutom kanske ifrågasätta om man gjorde rätt som skaffade barn. För min del ligger jag någonstans mittemellan - jag älskar och skulle aldrig ångra min dotter, men inser att jag förmodligen haft det bra och varit nöjd med livet även utan barn. Det jag tycker man kan begära av både föräldrar och andra är att man inser att bara för att man själv tycker att något är helt fantastiskt, så betyder inte det att det är allmängiltigt och att man måste "missionera" och övertyga alla andra om att det är det bästa för dem också! För det kanske det inte alls är?

Jag älskar mitt liv med hästar på en gård, blir varm varje gång min häst kommer mot mig i hagen. Men det innebär ju inte att jag frågar alla människor i mitt liv när det är dags för dem att skaffa häst?

Detta inlägget, tack!

 

[jeennnnyy]

Jag tycker att var och en är och ska vara fri att se på sitt eget föräldraskap på sitt eget vis. Tycker man att det är sådär himlastormande och hela meningen med livet så är det givetvis okej, precis som det måste vara okej att tycka att det är ganska jobbigt och dessutom kanske ifrågasätta om man gjorde rätt som skaffade barn. För min del ligger jag någonstans mittemellan - jag älskar och skulle aldrig ångra min dotter, men inser att jag förmodligen haft det bra och varit nöjd med livet även utan barn. Det jag tycker man kan begära av både föräldrar och andra är att man inser att bara för att man själv tycker att något är helt fantastiskt, så betyder inte det att det är allmängiltigt och att man måste "missionera" och övertyga alla andra om att det är det bästa för dem också! För det kanske det inte alls är?

Jag älskar mitt liv med hästar på en gård, blir varm varje gång min häst kommer mot mig i hagen. Men det innebär ju inte att jag frågar alla människor i mitt liv när det är dags för dem att skaffa häst?

Och det håller jag 100% med om, tycker inte heller jag skrev något som motsäger det. Tyckte mest det var en konstig kommentar att fler borde se på sitt föräldrarslap precis som dig för att det inte skulle bli så polariserat.

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker att var och en är och ska vara fri att se på sitt eget föräldraskap på sitt eget vis. Tycker man att det är sådär himlastormande och hela meningen med livet så är det givetvis okej, precis som det måste vara okej att tycka att det är ganska jobbigt och dessutom kanske ifrågasätta om man gjorde rätt som skaffade barn. För min del ligger jag någonstans mittemellan - jag älskar och skulle aldrig ångra min dotter, men inser att jag förmodligen haft det bra och varit nöjd med livet även utan barn. Det jag tycker man kan begära av både föräldrar och andra är att man inser att bara för att man själv tycker att något är helt fantastiskt, så betyder inte det att det är allmängiltigt och att man måste "missionera" och övertyga alla andra om att det är det bästa för dem också! För det kanske det inte alls är?

Jag älskar mitt liv med hästar på en gård, blir varm varje gång min häst kommer mot mig i hagen. Men det innebär ju inte att jag frågar alla människor i mitt liv när det är dags för dem att skaffa häst?

Du uttrycker dig alltid så himla bra! Jag kan nog känna just så. Jag är barnlös i en ålder där det är ganska normalt att man antingen redan har barn eller är på väg att skaffa, och upplever tyvärr att många som redan har barn ska kommentera att jag saknar något i mitt liv. Typ se till att skaffa en man nu fort som attan för du ångrar dig om du inte får barn, vem den karln är har mindre betydelse. Och när jag inte lyder dem och rusar iväg för att föröka mig så hatar jag automatiskt alla barn istället. Vilket absolut inte stämmer. Men det är liksom som att det inte får finnas ett mellanting, allt är kolsvart eller kritvitt.

 

[Milosari]

Som något motvillig ettbarns-mamma kan jag känna att jag har en fot i varje läger, liksom. Jag längtade inte efter barn och kände väl inte att det lockade sådär jättemycket, men min dåvarande make tryckte på hårt för att vi skulle ha barn och jag hade inga direkta invändningar. Min dotter blev till på första försöket, jag tyckte det var "sådär" att vara gravid, föda barn och amma - kände mig liksom aldrig hemma i den "världen", kändes mest som om jag var på besök - men har älskat min dotter från första stund. Jag ångrar henne absolut inte, men jag kan se att jag hade haft ett bra liv även utan barn. Idag är hon vuxen (21) och vi har väldigt mycket gemensamt, har en gård med hästar ihop och trivs i varandras sällskap. Det känns svårt att tänka sig livet utan henne såhär i efterhand, men jag tror att jag hade haft ett liknande liv även som barnlös.

Jag var lite i samma situation, inte så lockad och tänkte att jag säkert skulle ha svårt att bli gravid, men gjorde ett val helt enkelt. För mig blev det så himla mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag tycker fortfarande inte om barn överlag (jag skyr dem inte som pesten längre så viss förbättring), men min egen unge är fantastisk.

Jag tror inte att alla får den där längtan eller övertygelsen. Utan att det kan vara ett nykterr val man gör. Jag vet om att jag hade levt ett rikt liv utan barn, jag hade noll förväntningar och trodde att de första tre-fyra åren handlade om överlevnad. De jag känner som har ångrat sig/inte är lyckliga har alla haft en för mig orimlig dröm om ett liv de trodde de ville ha, och barnen har varit ett medel att nå dit. Sen sitter de där i sitt fängelse, och slits mellan kärleken till sina barn och sorgen över att livet inte blev som det var tänkt.

Jag tycker att du ska strunta i maken just nu och känna efter själv. Du har några år på dig, han har kanske några år färre. Men om ni säger ja och han vill mer än du, så kan ni väl ha en deal om att han tar en större del av lasset?

 

[Milosari]

Du uttrycker dig alltid så himla bra! Jag kan nog känna just så. Jag är barnlös i en ålder där det är ganska normalt att man antingen redan har barn eller är på väg att skaffa, och upplever tyvärr att många som redan har barn ska kommentera att jag saknar något i mitt liv. Typ se till att skaffa en man nu fort som attan för du ångrar dig om du inte får barn, vem den karln är har mindre betydelse. Och när jag inte lyder dem och rusar iväg för att föröka mig så hatar jag automatiskt alla barn istället. Vilket absolut inte stämmer. Men det är liksom som att det inte får finnas ett mellanting, allt är kolsvart eller kritvitt.

Näää vem pappan är har enormt stor betydelse. En dålig förälder nr 2 kan göra det till ett helvete att vara förälder nr 1. Så dåligt, dåligt råd!

 

[Kiwifrukt]

Näää vem pappan är har enormt stor betydelse. En dålig förälder nr 2 kan göra det till ett helvete att vara förälder nr 1. Så dåligt, dåligt råd!

Ja, det är så jag känner också. I mitt fall kan jag ibland känna att det är visserligen (avsaknaden av) barnet som är det primära problemet som gör att folk lägger sig i, men störst fokus läggs istället på avsaknaden av pappa-kandidat. Det spelar säkert in att jag bor på landet där de allra flesta träffade någon tidigt och antingen fortfarande är tillsammans med den personen, eller har separerat och är inne på andra omgången. Det kan liksom komma kommentarer som att nu när jag är så jävla gammal och envisats med att inte träffa en karl under de åren jag hade en valmöjlighet kan jag inte vara kräsen längre utan får ta det som bjuds. Visar någon intresse, slå till. Skitsamma om han är dum i huvudet, han vill ha dig, se till att bli befruktad nu, typ.

Jag säger absolut inte tvärnej till barn, även om jag tänker mig att jag nog är en sån person som bara kommer ha ett i så fall. Men det viktiga är att det är rätt man som är pappan och att vi tillsammans kan skapa den familj som jag hade känt funkat om jag ska hoppa på det tåget (sen kan givetvis precis vad som helst hända, det är jag medveten om). Men att skaffa barn med någon man egentligen inte vill ha bara för att få barn kan knappast vara konstruktivt för någon, minst av allt barnet.

 

[miumiu]

Ja, det är så jag känner också. I mitt fall kan jag ibland känna att det är visserligen (avsaknaden av) barnet som är det primära problemet som gör att folk lägger sig i, men störst fokus läggs istället på avsaknaden av pappa-kandidat. Det spelar säkert in att jag bor på landet där de allra flesta träffade någon tidigt och antingen fortfarande är tillsammans med den personen, eller har separerat och är inne på andra omgången. Det kan liksom komma kommentarer som att nu när jag är så jävla gammal och envisats med att inte träffa en karl under de åren jag hade en valmöjlighet kan jag inte vara kräsen längre utan får ta det som bjuds. Visar någon intresse, slå till. Skitsamma om han är dum i huvudet, han vill ha dig, se till att bli befruktad nu, typ.

Jag säger absolut inte tvärnej till barn, även om jag tänker mig att jag nog är en sån person som bara kommer ha ett i så fall. Men det viktiga är att det är rätt man som är pappan och att vi tillsammans kan skapa den familj som jag hade känt funkat om jag ska hoppa på det tåget (sen kan givetvis precis vad som helst hända, det är jag medveten om). Men att skaffa barn med någon man egentligen inte vill ha bara för att få barn kan knappast vara konstruktivt för någon, minst av allt barnet.

Alltså herregud folk är verkligen sinnessjukt gränslösa ibland! Och det verkar helt socialt accepterat dessutom.

 

[grodan21]

Alltså herregud folk är verkligen sinnessjukt gränslösa ibland! Och det verkar helt socialt accepterat dessutom.

Den som har ifrågasätt mitt beslut om barn mest, är en vad jag vet nöjd barnfri person

 

[Dorinda]

usch vilken svår situation!

Kan du gå och prata med ett proffs och då lite hjälp att bena i tankarna?

Jag var 33 när jag träffade sambon. Var rätt inställd på att jag inte skulle ha några barn och jag är ännu säker på att jag skulle ha ett bra liv utan barn.
Livet som mamma har ännu varit typ 1000gånger enklare än jag trodde! Jag har varit trött, några gånger. Men inte många. Jag hade helt klart kalkylerat med en mycket jobbigare tillvaro än det blev.

 

[sthu]

usch vilken svår situation!

Kan du gå och prata med ett proffs och då lite hjälp att bena i tankarna?

Jag vet inte vart jag ska vända mig. Sjukhuset har samtalsterapeuter men sist jag försökte ta upp det med en sån blev det en ytterst oprofessionell harang om hur fint det är med barn.

 

[Dorinda]

Jag vet inte vart jag ska vända mig. Sjukhuset har samtalsterapeuter men sist jag försökte ta upp det med en sån blev det en ytterst oprofessionell harang om hur fint det är med barn.

Fy så onödigt! Det hjälper ju noll och intet!

 

[MiniLi]

Jag är 33, blir 34 i höst.
Nej, jag har inte funderat på nån koll, i och med att jag inte vet om jag vill ha barn alls känns det dumt att lägga massa resurser på det..

Det finns ju egentligen ingen anledning för dig att känna stress utifrån ålder. Du har troligen många år kvar innan det är för sent.
Att sambon plötsligt kommer i någon slags kris och dessutom sätter upp tidspress tycker jag är rätt taskigt. Jag tycker du ska försöka strunta i hans tidspress. Han får åldersnoja på egen hand, be honom att inte lägga mer sån press på dig.

 

[Millicent]

Spyr på uttrycket (frivilligt) barnlös. Det låter så negativt. Jag är barnfri

 

[sthu]

Istället för att starta en ny tråd ventilerar jag lite här.

Jag är i kris igen. Den här gången för att jag tror att jag kanske vill ha barn ändå. Men jag vet inte om det är för att jag verkligen vill eller om jag bara vill ha förändring igen. Jag blir liksom rastlös med jämna mellanrum och gör stora förändringar i livet; flyttar, byter partner, skaffar en häst eller katt till...

Jag har alla förutsättningar att ge ett barn ett bra liv, eller hur jag ska uttrycka mig. Det finns plats i huset, ekonomin är stabil, relationen stabil (om det inte vore för att jag får spunk på att han spelar WoW typ hela tiden). Jag känner att jag kanske borde vilja ha barn nu? Eller jag vet inte, det är inte riktigt rätt det heller.

Min man har inte sagt något om det igen. Han märkte att jag blev "upprörd" och har inte pratat mer om det. Han har nämnt att han inte skulle bli ledsen om det blev barn, men att han inte heller skulle sörja om det inte blir. Så han verkar ju ha landat ungefär där jag med är.

Samtidigt har jag ju tagit ett beslut att inga barn blir till genom att använda preventivmedel. Jag skulle kunna ta ut spiralen, men då tar jag det beslut att det kan bli ungar.

Jag vet inte. Det snurrar många tankar nu.

 

[lil-sis]

Istället för att starta en ny tråd ventilerar jag lite här.

Jag är i kris igen. Den här gången för att jag tror att jag kanske vill ha barn ändå. Men jag vet inte om det är för att jag verkligen vill eller om jag bara vill ha förändring igen. Jag blir liksom rastlös med jämna mellanrum och gör stora förändringar i livet; flyttar, byter partner, skaffar en häst eller katt till...

Jag har alla förutsättningar att ge ett barn ett bra liv, eller hur jag ska uttrycka mig. Det finns plats i huset, ekonomin är stabil, relationen stabil (om det inte vore för att jag får spunk på att han spelar WoW typ hela tiden). Jag känner att jag kanske borde vilja ha barn nu? Eller jag vet inte, det är inte riktigt rätt det heller.

Min man har inte sagt något om det igen. Han märkte att jag blev "upprörd" och har inte pratat mer om det. Han har nämnt att han inte skulle bli ledsen om det blev barn, men att han inte heller skulle sörja om det inte blir. Så han verkar ju ha landat ungefär där jag med är.

Samtidigt har jag ju tagit ett beslut att inga barn blir till genom att använda preventivmedel. Jag skulle kunna ta ut spiralen, men då tar jag det beslut att det kan bli ungar.

Jag vet inte. Det snurrar många tankar nu.

Jag tycker inte det låter som att någon av er vill. Men jag kanske tolkar det fel.

 

[sthu]

Jag tycker inte det låter som att någon av er vill. Men jag kanske tolkar det fel.

Ingen har någon direkt längtan, nej. Båda är "blir det så blir det". Men det kan ju inte bli så länge vi använder preventivmedel (ok, det kan, men minimal chans/risk).

 

[Nahar]

Och jag säger som innan, utan aktiv längtan vill du/ni inte ha barn.

 

[Modest]

Istället för att starta en ny tråd ventilerar jag lite här.

Jag är i kris igen. Den här gången för att jag tror att jag kanske vill ha barn ändå. Men jag vet inte om det är för att jag verkligen vill eller om jag bara vill ha förändring igen. Jag blir liksom rastlös med jämna mellanrum och gör stora förändringar i livet; flyttar, byter partner, skaffar en häst eller katt till...

Jag har alla förutsättningar att ge ett barn ett bra liv, eller hur jag ska uttrycka mig. Det finns plats i huset, ekonomin är stabil, relationen stabil (om det inte vore för att jag får spunk på att han spelar WoW typ hela tiden). Jag känner att jag kanske borde vilja ha barn nu? Eller jag vet inte, det är inte riktigt rätt det heller.

Min man har inte sagt något om det igen. Han märkte att jag blev "upprörd" och har inte pratat mer om det. Han har nämnt att han inte skulle bli ledsen om det blev barn, men att han inte heller skulle sörja om det inte blir. Så han verkar ju ha landat ungefär där jag med är.

Samtidigt har jag ju tagit ett beslut att inga barn blir till genom att använda preventivmedel. Jag skulle kunna ta ut spiralen, men då tar jag det beslut att det kan bli ungar.

Jag vet inte. Det snurrar många tankar nu.

Du låter snarare uttråkad? Tror det finns vettigare saker att göra då än att skaffa barn.

 

[Kamomilla]

När är det dags att byta spiralen?

Kanske läge då att fundera om det ska in en ny då?

 

[sthu]

Och jag säger som innan, utan aktiv längtan vill du/ni inte ha barn.

Fast måste man verkligen aktivt längta? Kan det inte bli bra ändå?

Mina egna föräldrar längtade inte efter barn, det bara blev. Tre gånger. Vi är en väldigt normal och lycklig familj för det.