Det låter ju faktiskt som att du VET att du inte vill ha barn då, mer nån slags FOMO? Det kan man ju ha, vi gör ju val i livet hela tiden som vi kan få ångra i efterhand. Alla gör det. Det handlar nog mer om hur man hanterar känslorna kring såna beslut än själva besluten i sig.
Jag tänkte mer på att jag tar upp resurser för vården, någon annan kanske behöver det bättre än jag som bara är velig.
Ja, egentligen vill jag nog inte. Jag kan inte komma på något som lockar i att ha ett barn i någon ålder. Men så säger "alla" att det är skillnad när det är ens egna och att barn är livets mening och allt sånt. Då blir jag osäker på om jag verkligen inte vill. För jag är övertygad om att jag skulle vara en bra mamma.
det är ju något som verkar skapa oro och ångest hos dig, och om det skulle kunna hjälpa dig i det så är det väl en väl värd investering? Ja han är väldigt förstående och pushar inte i nån riktning. Det är väldigt skönt. Jag har inte heller nån press från föräldrar eller svärföräldrar (dock har jag en systerdotter som vill ha kusiner, men hon är 7 så jag tar det inte på så stort allvar).Det är ju ändå ett på sätt och vis livsavgörande beslut, så jag tycker inte att du ska känna att du tar upp resurser
Vad bra ändå att han verkar veta och ändå ge dig ett bra utrymme för att fatta det beslutet som du vill. Och supporta dig oavsett vad du landar i
Det kan vara väldigt svårt att hitta sin egen inre röst i bruset av andras ibland, jag vet av egen erfarenhet. Och såklart att såna här stora beslut som påverkar hela ens liv för i princip oöverskådlig tid kan behöva stötas och blötas. Men jag upplever ändå att det är viktigt att inte fastna i sitt eget huvud i såna här lägen, utan mera gå på den instinktiva magkänslan.
Som något motvillig ettbarns-mamma kan jag känna att jag har en fot i varje läger, liksom. Jag längtade inte efter barn och kände väl inte att det lockade sådär jättemycket, men min dåvarande make tryckte på hårt för att vi skulle ha barn och jag hade inga direkta invändningar. Min dotter blev till på första försöket, jag tyckte det var "sådär" att vara gravid, föda barn och amma - kände mig liksom aldrig hemma i den "världen", kändes mest som om jag var på besök - men har älskat min dotter från första stund. Jag ångrar henne absolut inte, men jag kan se att jag hade haft ett bra liv även utan barn. Idag är hon vuxen (21) och vi har väldigt mycket gemensamt, har en gård med hästar ihop och trivs i varandras sällskap. Det känns svårt att tänka sig livet utan henne såhär i efterhand, men jag tror att jag hade haft ett liknande liv även som barnlös.
Det var lite samma här, min dåvarande sambo ville ha barn och jag var mer som du. Att det var helt okej men inget jag direkt längtat efter hela livet. Jag mådde jättebra som gravid och förlossningen gick bra och jag ångrar det inte, men det är verkligen inte bara solsken och goda tider hela tiden och inget som bara löser sig automatiskt för att det är ens eget barn.
Jag är övertygad om att jag skulle vara en jättebra polis, det gör inte att jag automatiskt vill söka polisskolan.
Åh vad jag gillar sådana här nyktra beskrivningar av båda sidor!
Fast hur ofta får du höra att du är rädd för ansvaret det innebär att vara polis, att vara polis är det finaste som kan hända i livet, det ger livet mening, och så vidare i all oändlighet? Jag blir pepprad med dem typen av uttalanden, inte konstigt man börjar tvivla på vad man vill...
Jag har fått höra ganska mycket att jag borde bli polis/militär, faktiskt. Särskilt då jag har en del sådana i min närhet. Men, det spelar ju egentligen ingen roll. Klart att jag har tänkt på det fram och tillbaka, men jag vet ju att jag inte vill det, det är inte höjden av lycka för mig.
Jag förstår det och menar absolut inte att det på något sätt är en lätt situation. Jag tänker väl att det är just därför som det kan vara bra att försöka separera andras förväntningar från dina egna så mycket det går. Om det går.
Hade jag kunnat det hade jag knappast haft ett problem.
Jo, men när du skrev att du skulle vara en bra förälder som om det var ett argument för att du skulle skaffa barn så reagerade jag, för det är ju inte automatiskt så att en vill göra allt en är bra på.
Det var mer ett automatiskt svar på "alla de där" (ingen i tråden) som hävdar att jag inte skaffar barn för att jag är rädd eller hatar barn.
Håller med om att det var en bra beskrivning, men är det inte lite mycket begärt att man ska behöva se på det sättet på sitt föräldrarskap för att det ska vara ok? Jag tycker tanken på att mina barn inte skulle finnas i mitt liv är svindlande, hade jag inte fått dem hade det förhoppningsvis blivit bra ändå, men är så otroligt glad att jag har dem. Tänker att MITT liv varit otroligt mycket fattigare och mer endimensionellt utan dem, det betyder inte att jag tänker att frivilligt barnlösa borde skaffa barn eller att de nog saknar något i sitt liv. Tänker ändå inte att jag kan behöva kommunicera att mitt liv varit lika bra utan barn, för det tror jag inte. Men det kan jag så klart inte veta. Har aldrig diskuterat att skaffa barn eller inte med någon någonsin tror jag, så är iofs kanske inget reellt problem att jag bara tycker mitt liv förändrats till det bättre
Jag tycker att var och en är och ska vara fri att se på sitt eget föräldraskap på sitt eget vis. Tycker man att det är sådär himlastormande och hela meningen med livet så är det givetvis okej, precis som det måste vara okej att tycka att det är ganska jobbigt och dessutom kanske ifrågasätta om man gjorde rätt som skaffade barn. För min del ligger jag någonstans mittemellan - jag älskar och skulle aldrig ångra min dotter, men inser att jag förmodligen haft det bra och varit nöjd med livet även utan barn. Det jag tycker man kan begära av både föräldrar och andra är att man inser att bara för att man själv tycker att något är helt fantastiskt, så betyder inte det att det är allmängiltigt och att man måste "missionera" och övertyga alla andra om att det är det bästa för dem också! För det kanske det inte alls är?Håller med om att det var en bra beskrivning, men är det inte lite mycket begärt att man ska behöva se på det sättet på sitt föräldrarskap för att det ska vara ok? Jag tycker tanken på att mina barn inte skulle finnas i mitt liv är svindlande, hade jag inte fått dem hade det förhoppningsvis blivit bra ändå, men är så otroligt glad att jag har dem. Tänker att MITT liv varit otroligt mycket fattigare och mer endimensionellt utan dem, det betyder inte att jag tänker att frivilligt barnlösa borde skaffa barn eller att de nog saknar något i sitt liv. Tänker ändå inte att jag kan behöva kommunicera att mitt liv varit lika bra utan barn, för det tror jag inte. Men det kan jag så klart inte veta. Har aldrig diskuterat att skaffa barn eller inte med någon någonsin tror jag, så är iofs kanske inget reellt problem att jag bara tycker mitt liv förändrats till det bättre
