Jag vill absolut inte förminska dina känslor, men tyvärr är det ju så att om man (jag) är ledsen, arg, besviken, mår dåligt över andra saker i livet färgar det gärna av sig på precis allting och man (jag) börjar ifrågasätta typ hela ens existens. Allt är fel. Jag är konstig och dum i huvudet och klarar inte något som typ alla andra klarar av utan att ens verka anstränga sig. Just barn har varit en sån grej för mig, kanske för att alla mina kompisar från att vi var små träffade en kille på en fest när vi fick i åttan, sen har de varit med honom sen dess och sen fick de tre barn i rask takt efter 25 år, typ. Jag har ett stort glapp i mitt liv mellan nian och typ 28 års ålder där jag inte träffat och behållit några nya människor i mitt liv. De personer jag träffar, uteslutande via jobb, efter 28 hade dessutom de allra flesta jämnåriga barn redan när jag träffade dem, jag har aldrig känt dem utan barn.
Jag har också brottats med känslan av att vara en udda fågel som inte kan eller kanske inte ens vill göra något som för alla andra verkar vara ett helt naturligt steg. Jag är också rädd för vad som händer om jag ändrar mig. Men de känslorna har blivit mycket, mycket bättre och mer sällan återkommande efter att andra saker i mitt liv börjat stabilisera sig. Ett tag var allt bara kaos och då malde tankarna och självkritiken dygnet runt hela tiden.
Du har tidigare svarat att din man/sambo inte heller tycker att det är självklart med barn. Hade han verkligen velat hade så klart beslutet varit mycket mer pressat att ta just nu. Men prata med honom, och prata ordentligt. Säg precis just det du sagt här i tråden, att du går runt med tankarna och vet inte hur du ska tänka? Han känner ju dig mycket bättre än någon av oss, plus att beslutet faktiskt oavsett också kommer påverka honom?
