Det här med att neka män

[landsbygdsbo]

Jag har varit med om att en man kom fram och tog mig på brösten när jag stod på en tunnelbaneperrong. Eller mannen som grovt raggade på mig när jag simmade i simhallen.
Så nej. Du har fel. Jag ser inte krogen som mer sexualiserad än andra ställen eller mer jaktmark.

Du kan få de svar du vill i vilken fråga du vill om du går ner på individnivå.
Samtidigt kan jag naturligtvis inte gå i svaromål på individuell nivå efter som jag inte känner dig.

Fakta är väl att historiskt sett har krogar o dansplats, folkets parks dansbanor osv varit platser för "jakt"
Idag har internet övertagit mycket av den verksamheten, drygt 1/4 uppger idag att man träffats på nätet.

Perronger och simhallar står nog rätt långt ner på den listan.

 

[Singoalla]

Teaser? vad menar de med det?
Om det är så som jag tolkar det så tycker jag det är ett vidrigt ord,,,

Jag tror dom menar att jag är den som flirtar men aldrig fullföljer någonting. "Retas" med män. Och i viss mån är det faktiskt sant också. Jag gillar att flirta, och ibland hittar jag någon som jag gillar att flirta med utan att det behöver innebära att jag vill någonting mer. Jag tycker inte att jag är skyldig någon ett ligg för att vi flirtat lite. Det kan väl finnas ett värde i det också? Däremot så kanske jag, eller ja uppenbarligen behöver jag, bli bättre på att vara tydlig med att jag inte vill mer än så.

När jag INTE vill någonting däremot så slingrar jag mig ju. Vilket såklart uppfattas som ovanstående situation?

Därav smeknamnet gissar jag..

 

[Singoalla]

TACK för alla underbara svar! Måste jag bara säga. Det här är andra gången idag jag upplever att mina problem och mina känslor blir tagna på allvar och det värmer enormt. (Träffade en vän nyss som hörde mig gällande en annan svår situation. Vilka underbara människor jag har i mitt liv).

Ni har sagt så oerhört mycket bra saker och jag får verkligen klarhet av era svar. Jag ska verkligen öva utanför "skarpt läge" som ni säger. Jag tror att jag bevisligen behöver det..

Jag ska tillägga en annan komplexitet till diskussionen, det faktum att man ibland VILL ha en mans närmande. I somras var det en man på en väldigt trång och stökig klubb som tog min hand och det slog blixtar genom hela kroppen. Ja, nu tafsade han ju inte på mig, men hade han lagt sin hand på min rygg hade nog reaktionen blivit likadan. Han kysste mig samma kväll och mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen på mig. Folk träffas ju ofta så, oavsett om det är för en natt eller resten av livet. Man flirtar, testar, ser vilken respons man får, tar ett steg till, inväntar respons osv. Eftersom vi är olika individer med olika sätt att läsa av varandra, och olika sätt att ge respons, så tycker jag heller inte att det är så konstigt att det kan gå snett här. En tycker att den är tydlig, den andra missuppfattar, och vips har man en mycket obekväm situation. Det är en hårfin fingertoppskänsla här. Jag ska säga att jag har vart i båda lägen, dels där karlar har varit så pass påstridiga att de skitit i mina signaler eller helt enkelt inte varit tillräckligt omsorgsfulla för att anstränga sig för att läsa av dem. Men också i situationer där jag faktiskt sänt ut förvirrande, eller rentav felaktiga signaler som gjort att han inte backat. Då känner jag inte heller att mannen ska skuldbeläggas för att han fortsatt ta initiativ. Då menar jag givetvis inte tafts, för det anser jag är att gå över gränsen även om intresse finns.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror dom menar att jag är den som flirtar men aldrig fullföljer någonting. "Retas" med män. Och i viss mån är det faktiskt sant också. Jag gillar att flirta, och ibland hittar jag någon som jag gillar att flirta med utan att det behöver innebära att jag vill någonting mer. Jag tycker inte att jag är skyldig någon ett ligg för att vi flirtat lite. Det kan väl finnas ett värde i det också? Däremot så kanske jag, eller ja uppenbarligen behöver jag, bli bättre på att vara tydlig med att jag inte vill mer än så.

När jag INTE vill någonting däremot så slingrar jag mig ju. Vilket såklart uppfattas som ovanstående situation?

Därav smeknamnet gissar jag..

Ja och det är ju inget fel att flirta.
Och bara för att man flirtar är man ju som du skriver inte skyldig att gå vidare med något.

 

[landsbygdsbo]

Ja och det är ju inget fel att flirta.
Och bara för att man flirtar är man ju som du skriver inte skyldig att gå vidare med något.

Det är naturligtvis allas rätt.
Och naturligtvis ska ett nej alltid vara ett nej.

Problemet uppstår när det går överstyr, det fråntar inte förövaren ansvaret, men vem är det som lider av det hela, kanske under ett helt liv?

 

[Badger]

Jag upplever det inte som ett problem att säga nej, hur mottagaren tar det ser jag faktiskt inte som mitt problem och jag är verkligen ingen som "vårdar relationer" när jag är i ett förhållande. Jag håller reda på mina närmastes födelsedagar, min partners familj får han hålla reda på själv, likaså presentköp mm. Jag köper till mina anhöriga, han får sköta sina anhöriga bäst han vill och glömmer han någon så är det fortfarande inte mitt problem utan hans.

Går jag på krogen gör jag det för att ha kul, inte för att jaga. Jag snackar med alla, jag bjuder upp vem jag vill och eftersom jag inte raggar så struntar jag i om jag blir nobbad utan bjuder upp någon annan. Efter några låtar tackar jag för mig och seglar iväg till nästa kille, jag bukar kolla av omgivningarna medan jag dansar så jag vet var näste är någonstans. Jag ser det inte som något misslyckande att gå hem ensam, jag gillar att slippa sparka ut någon morgon efter.

Jag har heller inga problem med att ta ett nej men blir vansinnigt irriterad på de som ska linda in eller slingra sig, ge ett rakt svar och sluta slösa min tid!

Däremot så blir jag väldigt tjurig när det förväntas av andra att jag som tjej ska vara mån om mina manliga kollegor, jag är inte deras jävla morsa! Jag blir även väldigt sur när andra kvinnor gör skillnad på mig och mina manliga kollegor, varför är det ok att de tar plats medan jag ska hålla käft och inte säga min åsikt?

Jo jag håller med och kn: jag tycker det är helt ok att ev vara tvungen att säga nej till ett vanligt trevligt raggningsförsök på krogen till en vanlig raggningsreplik eller någon som erbjuder en öl eller någon som stannar vid ens bord och försöker prata. Många tjejer raggar ju på riktigt och vill ha en kille, permanent eller inte, och när jag var 25 blev jag, ibland, jätteglad om ett par snygga killar halvt om halvt slog sig ned vid mitt bord och om de sedan skulle ha lagt en hand på armen efter 15 minuter om jag var trevlig och skrattade hade det varit ok, om de tog bort den om jag visade nej. Och jag blev jätteglad när en kille ville pussas på studentskivan och då hade han gjort som några beskrivit här ovan, (prata, röra, kramas, pussa) att de inte velat tacka nej till. Jag vet inte hur vi skulle kommit till hm pussar och så om han inte hade gjort något alls. Vissa tjejer har ju svårt att säja nej, jag har lite svårt att flörta upp killar som inte visar intresse alls.

Så jag tycker inte helt att man behöver vara så strikt att följa mina preferenser som jag har nu, att alla tokignorerar mig utom bartendern och mitt sällskap. Det fungerar att jag måste säga nej till ett försiktigt raggningsförsök.

Så jag tycker nog det är helt ok av killar och tjejer att ragga på krogen och att någon kan behöva säga att hen inte var där för att ragga, dvs säga ett nej.

Då tänker jag mig att tråden handlar om att inte vilja säga nej till normala raggningsförsök som kunde ha varit välkomna. (Jag pratar inte om sexuella trakasserier obs obs)

 

[Singoalla]

Ja och det är ju inget fel att flirta.
Och bara för att man flirtar är man ju som du skriver inte skyldig att gå vidare med något.

Tänker precis så också. Däremot om personen får känslor för än, eller att man märker att det uppstår en frustration kring att personen inte vet vad man vill, eller att man själv blir stött av att personen gör för många närmanden, så är det nog dags att vara tydlig.

 

[Badger]

Med det sagt är jag en kort arg brunett. Så egentligen borde jag inte prata i tråden riktigt.

 

[Singoalla]

Men VET NI VAD JAG TÄNKTE IGÅR?!? När jag hade valt utstyrsel för lördagskvällen så hade jag valt mellan byxor och skjorta, och en tight svart klänning. Eftersom jag alltid har skjorta på jobbet så kändes det lite tråkigt så jag valde klänningen, och hör och häpna! Även om tanken bara viftade förbi som en liten fjäder så hann jag tänka "Jag kanske inte borde ha valt den där klänningen, den sänder ju ut vissa sign..."



Jag trodde det där argumentet var gammalt och förlegat och att det inte finns en endaste kotte som tänker så längre. Men jo, tydligen jag jävla själv

 

[Badger]

Min spontana reaktion var "Nej absolut inte, jag får bekräftelse av män så det både räcker och blir över". Jag har, och det här går inte att säga på något ödmjukt sätt, ofta kallats "den snygga av oss" bland mina vänner Men sen slog det mig att det kanske är precis just det som satt käppar i hjulet, att den uppmärksamheten har varit så kontinuerlig och därmed blivit en trygghet? Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm....

Jag reflekterade en gång över en väninna som alltid hade problem med män att hon glittrade mot dem på samma sätt som hon gjorde mot sina bästa väninnor (vi i tjejgänget). Dvs vi kunde skratta och le och så mot varandra, men mot killar, speciellt okända eller upptagna var/är vi mer avmätta. Men hon glittrade på 100 volt utan att tänka på det.

På något sätt verkade det som att när hon gav killarna tjejkompisbehandlingen så föll de direkt. Tjejer också såklart men som väninnor (tror jag, har inte hört om någon tjej som stött på henne). Och eftersom det var kompisbehandlingen så kunde hon inte sluta och missade totalt när de blev kära.

 

[Singoalla]

Jag reflekterade en gång över en väninna som alltid hade problem med män att hon glittrade mot dem på samma sätt som hon gjorde mot sina bästa väninnor (vi i tjejgänget). Dvs vi kunde skratta och le och så mot varandra, men mot killar, speciellt okända eller upptagna var/är vi mer avmätta. Men hon glittrade på 100 volt utan att tänka på det.

På något sätt verkade det som att när hon gav killarna tjejkompisbehandlingen så föll de direkt. Tjejer också såklart men som väninnor (tror jag, har inte hört om någon tjej som stött på henne). Och eftersom det var kompisbehandlingen så kunde hon inte sluta och missade totalt när de blev kära.

Är du säker på att det inte var jag?

 

[Badger]

Är du säker på att det inte var jag?

Ooops nej

 

[Singoalla]

Ooops nej

Haha, jag är nog verkligen inte ensam ska jag säga. Men jag är nog ganska glittrig som person. What the heck, jag hade nog också trott att jag flirtade med mig om jag sprang på mig själv ute Men desto ännu större anledning till att lära sig gränsdragning.

 

[athena_arabians]

Min spontana reaktion var "Nej absolut inte, jag får bekräftelse av män så det både räcker och blir över". Jag har, och det här går inte att säga på något ödmjukt sätt, ofta kallats "den snygga av oss" bland mina vänner Men sen slog det mig att det kanske är precis just det som satt käppar i hjulet, att den uppmärksamheten har varit så kontinuerlig och därmed blivit en trygghet? Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm....

Jag är verkligen ingen expert men jag har rätt många år av självdestruktivt beteende bakom mig (som resulterat i några gräsliga situationer).

Men varför känner du att du behöver bekräftelse från män? En ärligt menad fråga som du inte behöver svara på men kanske är bra att fundera över. Ser du något ut i stil med din tidigare profilbild är du jättesnygg. Dvs det är förmodligen lätt för dig att få den bekräftelsen men varför behövs den? Givetvis ska du inte dölja att du är snygg men det är ju bara en del av vad du är. Är det inte bättre att bli uppskattad för dina inre egenskaper? Det är klart att man går på yttre attraktion när man blir intresserad av någon men det viktiga är ju vad som finns på insidan.

Jag behöver inte längre någon bekräftelse från någon man eller kvinna i attraktionshänseende. Visst, det är klart att det är trevligt om någon ser en och kanske flörtar lite oavsett kön men det är inget jag söker aktivt. Det är inte något jag behöver för att validera min existens idag och tro mig, under många eländiga år räknade jag mitt eget värde i hur många män som ville ha mig. Enormt sjukt och självdestruktivt.

Att lära sig sätta gränser på alla nivåer är sunt. Du har ju berättat om att det varit enormt tufft för dig på sistone och jag tror nog att du blivit för van att anpassa dig. Givetvis kan man inte alltid köra enbart sitt eget race men att göra det motsatta är heller inte bra.

Allt är sagt i välmening och jag hoppas du inte tar illa upp

 

[athena_arabians]

Haha, jag är nog verkligen inte ensam ska jag säga. Men jag är nog ganska glittrig som person. What the heck, jag hade nog också trott att jag flirtade med mig om jag sprang på mig själv ute Men desto ännu större anledning till att lära sig gränsdragning.

Gränsdragning är bra men känn inte att du ska sluta glittra världen behöver fler människor som glittrar

Ja, så länge det inte är vampyrer i kassa böcker och filmer då

 

[Singoalla]

Jag är verkligen ingen expert men jag har rätt många år av självdestruktivt beteende bakom mig (som resulterat i några gräsliga situationer).

Men varför känner du att du behöver bekräftelse från män? En ärligt menad fråga som du inte behöver svara på men kanske är bra att fundera över. Ser du något ut i stil med din tidigare profilbild är du jättesnygg. Dvs det är förmodligen lätt för dig att få den bekräftelsen men varför behövs den? Givetvis ska du inte dölja att du är snygg men det är ju bara en del av vad du är. Är det inte bättre att bli uppskattad för dina inre egenskaper? Det är klart att man går på yttre attraktion när man blir intresserad av någon men det viktiga är ju vad som finns på insidan.

Jag behöver inte längre någon bekräftelse från någon man eller kvinna i attraktionshänseende. Visst, det är klart att det är trevligt om någon ser en och kanske flörtar lite oavsett kön men det är inget jag söker aktivt. Det är inte något jag behöver för att validera min existens idag och tro mig, under många eländiga år räknade jag mitt eget värde i hur många män som ville ha mig. Enormt sjukt och självdestruktivt.

Att lära sig sätta gränser på alla nivåer är sunt. Du har ju berättat om att det varit enormt tufft för dig på sistone och jag tror nog att du blivit för van att anpassa dig. Givetvis kan man inte alltid köra enbart sitt eget race men att göra det motsatta är heller inte bra.

Allt är sagt i välmening och jag hoppas du inte tar illa upp

Jag tar verkligen inte illa upp! Du skriver många bra saker!

Jag tänker aldrig att jag behöver bekräftelse från män, men när jag rotar lite i det så tror jag att det helt enkelt kan vara ren vana och att allting som är annorlunda är lite skrämmande. Jag kan dra parallellen till min expojkvän som gjort sig väl känd här på Buke senaste halvåret Han är sjuk och självdestruktiv, och han har varit det sedan han var ung tonåring och är nu en vuxen man. Vi pratade vid ett tillfälle om hans terapi och svårigheten i att förändras, och vid ett tillfälle berörde vi området att förändring är läskig. Om han inte är den som är deprimerad, vem är han då? Att den förvirringen kan skapa ett motstånd mot att utvecklas. För mig kanske det är likadant, att jag är van att få uppskattning för en viss sak och att jag därmed lärt mig att identifiera mig med detsamma, och att då gå ifrån det känns lite läskigt och förvirrande?

 

[Singoalla]

Gränsdragning är bra men känn inte att du ska sluta glittra världen behöver fler människor som glittrar

Ja, så länge det inte är vampyrer i kassa böcker och filmer då

Håller helt med dig

Och håller helt med dig

 

[Sleepy]

jag är van att få uppskattning för en viss sak och att jag därmed lärt mig att identifiera mig med detsamma, och att då gå ifrån det känns lite läskigt och förvirrande?

Du kan fortsätta vara "den snygga" - samtidigt som du är den som har hög integritet. Du blir ju inte snyggare av att låta kreti och pleti tafsa runt på dig; tvärtom.

 

[Singoalla]

Du kan fortsätta vara "den snygga" - samtidigt som du är den som har hög integritet. Du blir ju inte snyggare av att låta kreti och pleti tafsa runt på dig; tvärtom.

Nej det förstår jag givetvis! Jag vill inte att nån ska kladda på mig, alls, och ser ingen som helst vinst med det. Det här blev ett litet sidospår tror jag. Att jag har svårt att säga nej beror nog främst på att jag känner att jag har ansvar för sällskapets sociala bekvämlighet. Att alla ska ha det kul och trevligt och att jag känner att jag förstör stämningen genom att säga ifrån. Men nystar lite i det här också och funderar på om det också spelar in på nåt vis, eller om det främst är ett sidospår i den här diskussionen.

 

[athena_arabians]

Jag tar verkligen inte illa upp! Du skriver många bra saker!

Jag tänker aldrig att jag behöver bekräftelse från män, men när jag rotar lite i det så tror jag att det helt enkelt kan vara ren vana och att allting som är annorlunda är lite skrämmande. Jag kan dra parallellen till min expojkvän som gjort sig väl känd här på Buke senaste halvåret Han är sjuk och självdestruktiv, och han har varit det sedan han var ung tonåring och är nu en vuxen man. Vi pratade vid ett tillfälle om hans terapi och svårigheten i att förändras, och vid ett tillfälle berörde vi området att förändring är läskig. Om han inte är den som är deprimerad, vem är han då? Att den förvirringen kan skapa ett motstånd mot att utvecklas. För mig kanske det är likadant, att jag är van att få uppskattning för en viss sak och att jag därmed lärt mig att identifiera mig med detsamma, och att då gå ifrån det känns lite läskigt och förvirrande?

Förändring är skrämmande och arbeta med sig själv kan både vara skrämmande och jobbigt. Jag hade under en period svårt för att det jag hela tiden identifierat mig med så starkt försvann. Det tog lång tid att komma fram till att mitt JAG var inte bara xx utan också yy, zz osv. Alla delarna var jag inte bara en sak.

Det är klart att en människa vill ha gratifikationer (det vill vi alla) och de flesta av oss gillar det trygga och invanda. Tyvärr är det ju inte alltid så att det är det som är hälsosammast för oss. Då blir det genast lite uppförsbacke för att få till en förändring. Sedan får man ju bedöma om ansträngningen är värd det eller fortsätta som vanligt. Jag lägger ingen värdering i hur man väljer att göra, det är upp till var och en.

Personligen hade jag inte varit vid liv idag om jag inte hade gjort förändringar och jobbat med mig själv. Det var ingen lätt resa. Ett centralt tema i mitt liv är att om man kan göra något på krångligast möjliga sätt så är det så jag gör det det har dock blivit lite bättre med åren

Sedan undrar jag lite hur mycket det påverkat dig att vara tillsammans med en svårt sjuk person? Hur mycket av DU har du tryckt undan och anpassat för att göra det lättare för din fd partner? Det kanske egentligen inte var medvetet från din sida men du verkar ju vara en inkännande och omtänksam person och då är det lätt att utplåna sig själv lite väl mycket. Det är dock bara en fundering från min sida