Det börjar om, som om jag inte fanns ( fortsättning)

[Alexis]

Må hända att jag gör fel, men ärligt, jag förstår inte era budskap. "Ni" säger så olika, jag fattar inte på riktigt. I mitt hjärta är jag en så kallad snäll person. Jag vill ställa upp på personer. jag vill vara en bra vän, jag vill hjälpa om jag kan. Är det fel? Gör det mig till ett offer?

När jag säger ifrån, är det när folk verkligen sårar eller är elaka, då anser jag att det är rätt, men förlåter dem ändå. Alla kan ha en dålig dag, tappa tålamodet och bara de ber om ursäkt eller förklarar så förlåter jag.

När mina vänner ber om hjälp, finns jag till 100%. Klart de har en sängplats, får låna pengar, får komma hit och snacka när de vill. Jag har aldrig bett om den hjälpen, men hoppas att de finns där om jag behöver någon gång. Det är naturligtvis inte det första jag tänker om vänner, men en självklarhet att ge och ta.

Nu är det faktiskt så att mina vänner inte är mina största problem, utan släkten. Det är de som förminskar, gör mig till åtlöje, som inte ser mig för den jag är.

Här har jag hjälpt dem med djurvakt, gräsklippning, målat staket, bjudit in på fest, ställt upp som barnvakt och alltid vart tillgänglig. Tillbaka får jag bara att jag inte finns. De pratar inte med mig mer än när de behöver hjälp, de låtsas som att jag inte finns när det är "trevligheter" på gång. Och betyder något, likväl som jag i ursprungsinlägget skrev att jag inte finns och betyder något.När festligheter kommer när jag inte kan, när det är mitt fel att jag inte kan dessutom. När kalas bjuds in och ingen vill prata med mig, när ingen säger hejdå när man går ( förra tråden).

Ett gott råd...

Att vara snäll är lite som att vara rik.

Att vara snäll och hjälpsam mot precis allt och alla hur de än behandlar dig är lite som att säga att "Hej allihopa, jag har en hög med pengar på banken att göra av med".

Sedan tar folk dig på orden och det är inte alltid andra ens har samma hög med pengar på banken att dela med sig av till dig. Eller så har de det men vill inte dela med sig, för så ser världen ut. Vissa är egoister, vissa utnyttjar andra, vissa tar sina chanser.

Grejen med dig är inte att du gör fel, det är inte fel att vara snäll eller generös, grejen är att du tror att första bästa person som tar emot det du ger automatiskt ska bli en bra vän för att du är en så himla bra vän. Så är det inte, så ser liksom inte verkligheten ut. Det funkar inte så. Du måste lära känna folk, se vad de går för, om de är något att ha, se både det bra och dåliga hos dem och kunna säga ärligt att deras goda sidor långt väger över deras brister, och verkligen tycka om dem och aktivt välja dem för att kalla dem vänner.

Det kan vara så att din släkt inte accepterar dig för den du är och yadayadayada, och samma sak gäller där: är det så att du verkligen förklarat för dem att du tycker om dem, om det liksom framgått att du menar det, att du värdesätter dem som personer, och de fortfarande behandlar dig som skit är det bara att tacka för sig.

Det är därför jag frågar dig om du GILLAR dina vänner och alla andra du gör saker för, vad har de för fantastiska egenskaper som väger upp deras otacksamhet, vad är det för speciellt med dem, har du verkligen kommit nära dem och är de värda din vänskap?

Om de inte är värda din hjälpsamhet och du inte gillar dem är det bara att stänga banken, sluta ge och hjälpa hela tiden, du tar ju illa upp om folk inte ger tillbaka, det kan jag förstå, inte fan skulle jag vända ut och in på mig själv för vilket rövarpack som helst, och då ska du inte heller fortsätta ge till vem som helst för du mår bara dåligt av det.

 

[gulan]

Jag har vänner som inte hjälper mig med ett endaste dugg. Jag älskar dem högt och rent ändå.

Denna mening lägger jag i högen det "bästa jag läst på bukefalos". Har en sådan liten hög. Tack för detta
gulan

 

[tanten]

Denna mening lägger jag i högen det "bästa jag läst på bukefalos". Har en sådan liten hög. Tack för detta
gulan

 

[Alexis]

Nu är det faktiskt så att mina vänner inte är mina största problem, utan släkten. Det är de som förminskar, gör mig till åtlöje, som inte ser mig för den jag är.

Här har jag hjälpt dem med djurvakt, gräsklippning, målat staket, bjudit in på fest, ställt upp som barnvakt och alltid vart tillgänglig. Tillbaka får jag bara att jag inte finns. De pratar inte med mig mer än när de behöver hjälp, de låtsas som att jag inte finns när det är "trevligheter" på gång. Och betyder något, likväl som jag i ursprungsinlägget skrev att jag inte finns och betyder något.När festligheter kommer när jag inte kan, när det är mitt fel att jag inte kan dessutom. När kalas bjuds in och ingen vill prata med mig, när ingen säger hejdå när man går ( förra tråden).

Ser du dem som de verkligen är då? Du vill att de ska se dig men SER du dem, eller gör du bara tjänster åt dem?

Ser du dem som de skitstövlar du beskriver dem som, och om du gör det varför envisas du då med att hjälpa dessa personer och vill att de ska tycka om dig när du ärligt talat inte verkar tycka om dem?

 

[ridtravare]

Jag tycker du har varit jätteduktig ! Du får en guldstjärna av mig Sedan var din släkting också duktig- hon hade reflekterat över vad ni hade sagt, hon ringde och inkluderade dig efter förmåga... sedan att fler kunde det datum du inte kunde, så hon valde det datumet som du inte kunde- ja så är livet ibland...Skulle man se det ur hennes perspektiv så försöker hon också vara snäll- hon bjuder släkten på fest och ringer runt- sedan måste man välja datum och hon tog det datumet när 2 andra familjer kunde istället... Om du inte hade haft ditt bagage du släpar runt så hade detta inte varit något alls... Din familj hade haft sin fest och du hade haft din fest med din kompis och alla hade varit glada... Om du vill gå vidare kan du tänka på en källardörr (eller vad som passar) bakom den dörren har du allt som hänt tidigare men nu är dörren stängd och du får leva där du är nu. Du ska inte ta upp för dig själv att de alltid är så här, jämt gör de så här osv. utan händer något så är det nu. Då kan man fråga beteendet- vad händer nu? Det gäller för din kropp och tankemönster att inte falla tillbaka till det gamla tänkandet utan fokusera på vad gör vi nu... Om du ska ha kontakt med dina släktingar är det också viktigt att du säger det till dem också- så att ni kan börja med nutiden istället för vad som varit.

Du har gjort en jättebra början! Att du pratade med din släkting! Sedan är det inte säkert att hon känner att hon vunnit något för att du klickar av telefonen. Förmodligen är hon också ledsen och besviken. Om du ringer upp igen och ber om ursäkt att du klickade av telefonen i örat på personen- säger att du blev ledsen och säger hej- då och sedan klickar av tror jag det är mycket lättare att gå vidare efter. Vill hon prata mer och du inte så säg att du är för ledsen för att fortsätta prata och hej- då och lägg på. Vill hon inte prata så har du i alla fall försökt-

"HÄR KLICKADE JAG AV TELEFONEN, sitter åter ledsen och förbannad med gråten i halsen. VAD har jag gjort alla, jag som alltid försöker vara snäll och trevlig?[/QUOTE]

 

[escodobe]

Vem är du Fyrkanten, rent bortsett från snäll och hjälpsam? Är du en fyrkant som tycker om Disco, som drar dåliga skämt, som kör vilse, chockladoman, fitnessfreaket, biodiggare, den som får alla datorer att begå harikiri eller något annat?

Vad tycker du om att göra? Vad avskyr du? Och nej, "att hjälpa andra" är inte ett godkänt svar

 

[Sar]

Det jag tycker att man kan utläsa från dina inlägg är att du uppfattas som helt annorlunda än vad du själv tycker att du är. Som nu samtalet med släktingen där det sägs rakt ut att du uppfattas som " förmer" och " alltid upptagen".
Och jag tror att det är där ditt problem ligger, inte underligt att allt känns bakvänt och motstridigt då andra har en uppfattning om dig som du inte alls delar. Det du behöver göra ( tror jag) är att jobba med att försöka klura ut varför du uppfattas helt olikt hur du själv anser att du är och vad du i så fall kan jobba med för att få det att stämma bättre. Hur kommer det sig att du sänder ut helt misstridiga signaler, dålig självkännedom?! Har du någon riktigt god vän som kan svara ärligt om du frågar hur du uppfattas av andra? Dina släktingar låter som riktiga skitoxar i mina öron men om du själv uppfattas och signalerar ut " prinsessan på ärten-vibbar" kanske de ser det som sin livsuppgift att ta ner dig på jorden, vem vet?
Sedan tycker jag att det är en farlig väg att gå att känna att man alltid behöver ställa upp för vänner och släktingar och att självklart låna ut pengar. Själv skulle jag aldrig låna pengar av vänner ( och jag misstänker nog att inte du heller skulle göra det), så varför ska du agera bank?
Det kanske inte är så att du på något sätt måste ändra på dig själv och vad du känner är rätt ( du verkar vara ett fint vänmaterial tycker jag!) utan på ditt samspel och interaktioner för att få relationer att fungera bättre. Och den processen tror jag går snabbare och lättare med proffessionell hjälp... Det kan ju också vara klokt att ta in i beräkningen att du kanske fötts in i en ytterst underlig släkt och då kanske du får vara beredd att dra ner umgänget på en sådan nivå att du slipper att ständigt bli ledsen, besviken och bitter.. Stor kram härifrån!

 

[Gnist]

Nu är det faktiskt så att mina vänner inte är mina största problem, utan släkten. Det är de som förminskar, gör mig till åtlöje, som inte ser mig för den jag är.

Här har jag hjälpt dem med djurvakt, gräsklippning, målat staket, bjudit in på fest, ställt upp som barnvakt och alltid vart tillgänglig. Tillbaka får jag bara att jag inte finns. De pratar inte med mig mer än när de behöver hjälp, de låtsas som att jag inte finns när det är "trevligheter" på gång. Och betyder något, likväl som jag i ursprungsinlägget skrev att jag inte finns och betyder något.När festligheter kommer när jag inte kan, när det är mitt fel att jag inte kan dessutom. När kalas bjuds in och ingen vill prata med mig, när ingen säger hejdå när man går ( förra tråden).

Såna släktingar skulle jag inte ens umgås med faktiskt. Man har ingen skyldighet att umgås med idioter bara för att de är släkt liksom..

 

[hastflicka]

Jag har tankt en hel del pa mina vanner och slaktingar sedan den har traden startade.
Jag har INGA vanner dar vi, som TS uttryckte, "ger och tar" egentligen. Om nagon behover nagot fragar de och om jag har tid, mojlighet, och lust hjalper jag till ... och jag har ingen aning om vem som stallt upp mest for vem. Da jag reser mycket har jag en kansla av att jag ligger under med hur manga poang som helst om man skulle borja jamfora.

De relationer jag har dar vi "ger och tar" ar som tanten sa, relationer dar vi hjalper varandra, grannar checkar pa mina hastar och att de har vatten i ett par dagar medan jag ar borta, och jag tar in posten at dem nar de ar borta. Eller liknande.

LOL ... Med mina narmaste vanner argumentarar jag ofta. Vi har ofta olika asikter och hamnar i diskussioner om allt mellan himmel och jord. Ofta med hojda roster och armviftningar, Alla som jag raknar som nara vanner skulle "ge mig skjortan fran sin rygg" som man sager har om jag var i kris. Det ar sjalvklart att gora vad man kan om det verkligen behovs ... men vanliga saker som fester och resor och annat da gor man vad man har lust och tid med.

Min allra basta van i Sverige, som jag ser jatte sallan, sa faktiskt nej till att komma pa fest nar jag var i Sverige senast ... hon hade helt enkelt inte lust, utan kande sig skor och behovde vila och valde att ga pa en liten tillstallning med ett par personer i stallet. Da jag verkligen ville traffa henne innan jag akte akte vi till sta'n och at lang-lunch en dag istallet. Jag tyckte inte att det var nagot konstigt alls ... och inte blev jag sarad for att hon traffade andra istallet for mig. Tvartom tycker jag att det ar en himla tur att hon har andra nara och bra kompisar da vi ju inte traffas sa ofta.

Livet ar aldeles for kort for att ta det pa allt for stort allvar. Jag vill ha roligt och skratta ... darfor umgas jag inte mycket med manniskor som jag inte kan kanna mig glad tillsammans med. Ar det Maken's slakt kan jag visst le och vara "trevlig och snall" och komma med "lagom" ursakter ... men de vanner jag valjer vill jag hellre kunna saga precis vad jag tanker till, vare sig det ar att jag inte har lust att traffas eller att jag valjer att ga pa fest nagon annan stans.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker både Sar och Hastflicka har många fina tankar att dröja kvar vid.

Sar för att det nog är viktigt att inse att det omgivningen ser är inte samma bild som du har i spegeln. Uppenbarligen ser omgivningen dig helt annorlunda än du själv, och där ingår även vi. Som bara får en bild av dig i skriven text, och inte genom kroppsspråk. Hur kommer det sig? Vad är det som gör att du själv ser dig som ett uppoffrande bästa-vän-material medan andra ser dig som "upptagen och förmer"? Vad händer på vägen? Är det mottagaren eller avsändaren som "ska" ändra sig, eller är det ingen och det är dax att klippa banden? Och generellt: det går aldrig att ändra någon annan, bara sig själv.

Hastflicka belyser det som andra gjort genom tråden. Vänner byter man inte tjänster med. Vänner älskar man som de är, trots att de inte lyfter ett finger för ens eget välbefinnande. Det är väl det som gör det till VÄNSKAP? Att inte ha några krav och förväntningar på vad vänskapen innebär? För dig TS, verkar vänskapen mer vara ett konvenansäktenskap instiftat för att man ska få sina behov av praktisk, ekonomisk och känslomässig stöttning tillgodosett. Så har jag aldrig sett någon vänskap. Vänner älskar mig ju för den jag är OAVSETT om jag gör eller inte gör något för dem. Att jag sedan ställer upp när jag kan, vill och känner för det ligger i vänskapens natur. Men det är för mig INTE vänskap om någon surar ihop för att de tycker att det är ojämt i bjudningar, de har minsann bjudit hem 1,5 gånger mer än jag.

Det är inte vänskap för mig, det är hugga-i-ryggen-och-le-relation i min bok.

 

[labb]

Vad är det som gör att du själv ser dig som ett uppoffrande bästa-vän-material medan andra ser dig som "upptagen och förmer"?

Jag fastnade för det här, min erfarenhet är att säger man så till någon är det väldigt sällan sant utan bara att man vill försvara sitt eget beteende. Det är också orimligt att någon som ställer upp och hjälper skulle uppfattas så.

Sen handlar det inte om vanlig vänskap utan om släktband och det är inte alls samma.

 

[Lovisaleonora]

Jag fastnade för det här, min erfarenhet är att säger man så till någon är det väldigt sällan sant utan bara att man vill försvara sitt eget beteende. Det är också orimligt att någon som ställer upp och hjälper skulle uppfattas så.

Ja, precis. Och där kan man ju undra vad som gick fel. Är det kanske så att TS har en helt annan uppfattning om sin egen insats än omgivningen? Det verkar ju vara så utifrån de helt olika perspektiven från släkt respektive TS.

Och skulle det vara så att släkten bara hittar på för att försvara sig själva och sitt handlande, är det ju absolut inget mer att göra i den relationen, det kommer ju inte att bli bättre oavsett. Klipp banden och gå vidare, är det som hjälper i det fallet enligt mig.

MEN jag har stått utanför i något som kanske kan likna den här situationen, och faktiskt förstått bägge sidor. Även om JAG inte upplevt en sida som "förmer" hade jag då förståelse för att den andra sidan uppfattade det så utifrån handlanden och uttalanden.

Det behöver inte vara så att en part har fel. Bara olika perspektiv och vinklar på det som skett.

 

[labb]

Ja, precis. Och där kan man ju undra vad som gick fel. Är det kanske så att TS har en helt annan uppfattning om sin egen insats än omgivningen? Det verkar ju vara så utifrån de helt olika perspektiven från släkt respektive TS.

Och skulle det vara så att släkten bara hittar på för att försvara sig själva och sitt handlande, är det ju absolut inget mer att göra i den relationen, det kommer ju inte att bli bättre oavsett. Klipp banden och gå vidare, är det som hjälper i det fallet enligt mig.

MEN jag har stått utanför i något som kanske kan likna den här situationen, och faktiskt förstått bägge sidor. Även om JAG inte upplevt en sida som "förmer" hade jag då förståelse för att den andra sidan uppfattade det så utifrån handlanden och uttalanden.

Det behöver inte vara så att en part har fel. Bara olika perspektiv och vinklar på det som skett.

Men är det rimligt att någon som ställer upp och passar hundar och barn eller vad det nu var uppfattas som ha en inställning att vilja vara "förmer och upptagen"? Snarare som en som förminskar sig själv och sitt värde och det utnyttjas av släkten.

Fel och fel, det beror på perspektiv och hur man är som person. Men jag tror precis som du skriver att det enda raka är att distansera sig från de i släkten som man inte har ett bra förhållande med och inse att det är så det är, inget mer med det.

 

[Lovisaleonora]

Men är det rimligt att någon som ställer upp och passar hundar och barn eller vad det nu var uppfattas som ha en inställning att vilja vara "förmer och upptagen"? Snarare som en som förminskar sig själv och sitt värde och det utnyttjas av släkten.

Fel och fel, det beror helt på perspektiv och hur man är som person. Jag tror precis som du skriver att det enda raka är att distansera sig från de i släkten som man inte har ett bra förhållande med och inse att det är så det är, inget mer med det.

Fast jag känner för min del att släkten klumpas ihop till en oformlig massa. Har TS verkligen varit hundvakt och lånat ut pengar till alla och envar? Eller är det så att även släkten består av flera personer, som samtliga har fått fel uppfattning om TS?

Det är ju farligt att inte se människor som personer, utan som grupp. Särskilt om man anser sig felbehandlad.

 

[labb]

Det är ju farligt att inte se människor som personer, utan som grupp. Särskilt om man anser sig felbehandlad.

Det håller jag med om

 

[Lovisaleonora]

Jag tror de flesta av oss känt sig felbehandlad och orättvist behandlade någon gång. Av någon.

Nuförtiden försöker jag titta på vad som framkallade situationen. Ofta kommer jag fram till att det handlar om en kombination av två (eller fler) faktorer som inte nödvändigtvis behöver vara fel, men som blir en konsekvens ändå.

Jag kanske inte kunde ha handlat annorlunda, och mottagaren har rätt till sin reaktion, oavsett vad jag tycker om tolkningen.

 

[kryddelydd]

Jag vet inte vad jag ska svara?! Det finns naturligtvis massa orsaker, massa svar att försvara och gå mot era svar. Jag känner att jag gett inviter, bjudit in mina släktingar, hjälpt dem med hund, katt, häst och hus-hjälp när de behövt. Och ja, de har gärna tagit emot min hjälp.

Jag har försökt hjälpa i alla situationer de bett om, jag försöker vara trevlig, hjälpsam, pigg och glad. Någon gav mig svaret att säga ifrån, berätta hur jag känner. Jag gjorde detta, som ett test jag inte var helt bekväm med. Berättade hur jag kände, vad jag ville, att jag inte accepterade allt. Jag var upptagen på deras fest, jag förklarade på telefon, har även träffat personen och berättat hur jag känner om hur det känns att vara åsidosatt. Jag fick ingen reaktion från dem, blev kallad barnslig av er här...

Så med detta skrivet, jag försöker ställa upp, är hjälpsam, är snäll och tillmötesgående. Tillbaka är att jag finns till att hjälpa folk,m men annars finns jag inte...

JAG mår inte dåligt ( tror jag), behöver inte gå i terapi, jag överlever utan. Jag bara undrar varför min egna person är så dålig, så tråkig, så ointressant, så intetsägande, så värdelös att jag inte betyder något för någon annan när jag verkligen anstränger mig för andra?

Hej!
Jag har inte läst din förra tråd vilket gör att jag kanske inte har så goda förutsättningar att ha åsikter.
Men du skriver mycket om besvikelse från din sida över hur andra ser på dig - och inte. Du skriver att du inte räknas när det gäller exempelvis datum för festen.
Tänk om du var den enda som inte kunde det datum som blev fastställt, medan det var ganska många som inte kunde på de datum som du kunde?

Utifrån det du skrivit fram till detta inlägg, läser jag ut en frustrerad person som anstränger sig för att vara till lags men inte upplever någon respons.
Andra har också reagerat på din formulering om att du beskrev hur du vill att det ska vara.

Den enda man kan ändra på är sig själv.
Din upplevelse är sann från ditt håll.
Andra personer kan ha helt andra - och även de sanna - upplevelser av samma situation.

Jag tror att det kan vara klokt att kontakta en samtalsterapeut. Inte för att du är psykiskt sjuk, utan för att du ska kunna få hjälp att tänka och se om det går att se situationer där du upplever att du behandlas som luft, från andra håll. För att få hjälp att se om du kan lära dig att tolka omgivningens reaktioner och beteenden på annat sätt än att det är du som inte räknas.

Jag kunde inte gå på min bästa kompis 50-årsfest pga att jag hade planerat in annan aktivitet det datum som så småningom valdes. Det innebär inte att jag upplever mig nedvärderad av min kompis. Det innebär att det datum som valdes var det då de flesta (dock inte jag) kunde komma.
Jag prioriterade, med lite dåligt samvete, det som redan var inplanerat (en konsert tillsammans med mina föräldrar; biljetterna var köpta ganska många månder innan). Min kompis kände sig inte förminskad av att jag valde bort hennes födelsedagsfirande. Jag kände mig inte förminskad av att firandet sattes på ett datum som inte fungerade för mig.

Mycket av våra upplevelser och känslor handlar om hur vi tolkar saker och ting; vilken vinkel och värdering vi själva lägger på det hela.

Just nu är jag i en situation på jobbet där jag upplever att jag är den som räknas minst av alla. Det finns objektiva skäl att tänka så som jag gör: jag är schematekniskt missgynnad jämfört med alla andra.
Men det betyder inte att jag "lägger mig platt". Det innebär att jag måste fundera på hur JAG ska förändra situationen - ingen annan.

 

[stjarnhimmel]

Men är det rimligt att någon som ställer upp och passar hundar och barn eller vad det nu var uppfattas som ha en inställning att vilja vara "förmer och upptagen"? Snarare som en som förminskar sig själv och sitt värde och det utnyttjas av släkten.

Fel och fel, det beror på perspektiv och hur man är som person. Men jag tror precis som du skriver att det enda raka är att distansera sig från de i släkten som man inte har ett bra förhållande med och inse att det är så det är, inget mer med det.

Det kan man förstås tycka är orimligt och otacksamt.
Om det inte är så att de upplever att personen ser på sig själv som alltid snäll och perfekt och att alla andra gör fel?
Men det blir ju helt omöjligt för oss att veta..eftersom vi inte varit med i verkligheten.
Min erfarenhet har lärt mig att om en relation/vänskap inte fungerar är det ofta inte bara en persons fel..utan båda är ansvariga.
Sen tror jag ofta familjer är lite speciella...eftersom man ofta tar varandra för givna eller behandlar varandra som man inte skulle behandlat andra.

 

[Smulu]

När någon har ställt upp, sagt Ja öppnat plånboken, vaktat katten, alltid kommit på släktkalaset, bakat tårta mm mm. När sedan den personen börjar säga Nej jag kan inte så blir omgivningen ofta sura eftersom omgivningen har blivit vana vid att X finns tillgänglig. Det kommer lägga sig när släkt och vänner upptäcker att X är samma Goa person som innan men med tillägget att hen ser sitt eget värde på ett annat sätt och säger Ja för att hen vill och inte för att hen känner sig tvungen.

 

[labb]

Det kan man förstås tycka är orimligt och otacksamt.
Om det inte är så att de upplever att personen ser på sig själv som alltid snäll och perfekt och att alla andra gör fel?
Men det blir ju helt omöjligt för oss att veta..eftersom vi inte varit med i verkligheten.

Jag menade att det omdöme som "förmer" och "upptagen" inte var hur hon ärligt uppfattas utan mer något personen sa för att försvara sitt eget handlande. För om man verkligen tycker att en släkting vill vara "förmer" så låter man väl inte denne utföra diverse sysslor åt en själv?