Mitt bästa tips är du håller din egen näsa ovan ytan.
Hitta på saker, gör det du planerat, umgås med vänner. Att gå upp i en vårdande roll kan knäcka vem som helst och du är inte hans vårdare även om du vill hjälpa.
Jag hade kört vederbörande till psykakuten vid behov, och troligen varit ganska tuff. Han måste kontakta vården, eller om du kan hjälpa med det.
Men han måste själv ta ett ansvar för sitt mående så du inte hamnar i vård-rollen.
Utan att lägga någon helst värdering i hur man ska eller bör göra i Ts fall, för det kan jag inte.
Detta är egentligen inte svar till Ts heller utan jag delar bara med mig, helt enkelt.
För min egen del, som lever med återkommande depressioner och en ökad sårbarhet så påverkar det vår relation hemskt negativt.
Min sambo blir "smittad" även om han inte direkt "vårdar" mig eller tjatar på mig att uppsöka vård.
Tvärtom, snarare!
Jag går undan så mycket som möjligt för att det inte ska märkas, men det gör det ändå.
Jag sköter alla kontakter med vården själv, så där går han inte in något och har aldrig gjort.
För vår del funkar det inte alls med att leva ihop.
Vi kommer separera bland annat för att vi får helt enkelt inte ihop det på ett bra sätt för någon av oss.
Vi drar ner varandra bara.
Vi lever också med ett barn som har NSP diagnos vilket är skitjobbigt för oss båda.
Det drar också ner oss.
Tyvärr funkar det ju inte att barnet får sköta det själv, utan det påverkar hela familjen negativt, inte minst lillebror, i hög grad.
Det tar tid att acceptera och det är lätt att ta det som ett misslyckande.
Det tycker jag inte alls man ska göra, även om jag gör det själv.
Jag tror att det är få som verkligen kan ha det förhållningssättet som gör att man inte påverkas som en del i tråden nämner.
Men har man det, så tror jag det funkar och jag tror faktiskt till viss del att det är en förutsättning för att det ska funka.
Alternativt så finns det ju också dom som älskar att vårda andra och får energi av det.
Någon sådan person dvs en äkta Florence, har jag aldrig stött på däremot.
