Deprimerad sambo

[Petruska]

"Om den sjuka personen vägrar hjälp, väljer att ta sitt liv eller liknande är risken stor för att det blir en enorm skuld och känsla av misslyckande om man tar på sig det ansvaret."
Om man gjorde något även om det inte hjälpte är nog en större(om något klen gällande omständigheterna)tröst, än att inte ha gjort något alls. Det sistnämnda är mindre ansvar för den egna personen men leder nog i slutändan till en större skuldbeläggning på sig själv.

Nu tycker inte jag att det största problemet om tex min partner begår självmord är graden av mina skuldkänslor i sammanhanget. Om det handlar om att "stötta" den sjuka personen för att själv undslippa skuldkänslor om personen inte blir frisk/blir sämre/tar livet av sig, ja, då är man rejält på fel spår från början. Att "stötta" andra för sin egen skull är feltänkt från början.

 

[Cirice]

Nu tycker inte jag att det största problemet om tex min partner begår självmord är graden av mina skuldkänslor i sammanhanget. Om det handlar om att "stötta" den sjuka personen för att själv undslippa skuldkänslor om personen inte blir frisk/blir sämre/tar livet av sig, ja, då är man rejält på fel spår från början. Att "stötta" andra för sin egen skull är feltänkt från början.

Men herregud. Det hoppas jag verkligen att ingen tänker!
Nu är det rätt klokt att läsa texten och tolka den ur sitt sanna kontext, ämnet skuld och självmord diskuterades i inlägget, inte självmord i sin ensamhet och hur man mår som partner. Självmord var ett exempel och egentligen ett ämne jag inte har lust att beröra öht och inget som har med TS egentliga fråga att göra.

 

[Cirice]

Om det handlar om att "stötta" den sjuka personen för att själv undslippa skuldkänslor om personen inte blir frisk/blir sämre/tar livet av sig, ja, då är man rejält på fel spår från början. Att "stötta" andra för sin egen skull är feltänkt från början.

Jag tycker att du i tråden snarare skrivit om vad man förlorar om man stöttar någon annan i samma situation som TS. Att man offrar något om man lägger ansvar på sig själv, även om det sk. ansvaret 'enbart' gäller att ta kontakt med vården eller liknande, då det är såna inlägg du opponerat dig mot. Är det själviskt att stötta någon för sin egen skull om den andra personen visar sig må bra som resultat? Är det inte mer själviskt att i samma typ av situation, strunta i något ansvarstagande då man tycker sig offra sitt egna välmående då?! Rätta mig gärna om jag tolkat dig fel,

 

[sthu]

Intressant diskussion, även om den egentligen inte gör mig klokare på min situation. För nu tänker jag på mig i första hand.

Han vill inte in akut just nu, för själv är han "bara lite nere" och vården "kan ändå inte göra nåt". Han har varit deprimerad länge länge, inte bara de senaste dagarna. Skillnaden är att han inte lämnar sängen om han inte måste.. Jag är som sagt inte orolig för hans liv "bara" hans hälsa.
Vi var hos samtalskontakten i fredags så vården har ju koll på honom regelbundet.

Det jag är mest orolig för nu är psykos. Hur upptäcker jag det i tid? Tänk om det inte är depression utan en psykos..

 

[emma-vsm]

Intressant diskussion, även om den egentligen inte gör mig klokare på min situation. För nu tänker jag på mig i första hand.

Han vill inte in akut just nu, för själv är han "bara lite nere" och vården "kan ändå inte göra nåt". Han har varit deprimerad länge länge, inte bara de senaste dagarna. Skillnaden är att han inte lämnar sängen om han inte måste.. Jag är som sagt inte orolig för hans liv "bara" hans hälsa.
Vi var hos samtalskontakten i fredags så vården har ju koll på honom regelbundet.

Det jag är mest orolig för nu är psykos. Hur upptäcker jag det i tid? Tänk om det inte är depression utan en psykos..

Jag är i samma läge som du till och från. Min sambo vill oftast inte heller söka vård för att det är hopplöst. Jag brukar oftast kontakta min sambos föräldrar som antingen kontaktar vården/försöker få honom dit eller på annat sätt ta det huvudsakliga ansvaret. Jag fixar det inte själv.

Angående psykos vet jag tyvärr inte.

 

[Petruska]

Jag tycker att du i tråden snarare skrivit om vad man förlorar om man stöttar någon annan i samma situation som TS. Att man offrar något om man lägger ansvar på sig själv, även om det sk. ansvaret 'enbart' gäller att ta kontakt med vården eller liknande, då det är såna inlägg du opponerat dig mot. Är det själviskt att stötta någon för sin egen skull om den andra personen visar sig må bra som resultat? Är det inte mer själviskt att i samma typ av situation, strunta i något ansvarstagande då man tycker sig offra sitt egna välmående då?! Rätta mig gärna om jag tolkat dig fel,

Jag är helt ointresserad av vad som är "mest själviskt". Att utifrån ett eget behov av att vara stöttande ge sig på att "stötta" en faktiskt deprimerad partner, är högst troligt mer destruktivt än konstruktivt för alla berörda. Så enkelt.

 

[Hyacinth]

Intressant diskussion, även om den egentligen inte gör mig klokare på min situation. För nu tänker jag på mig i första hand.

Han vill inte in akut just nu, för själv är han "bara lite nere" och vården "kan ändå inte göra nåt". Han har varit deprimerad länge länge, inte bara de senaste dagarna. Skillnaden är att han inte lämnar sängen om han inte måste.. Jag är som sagt inte orolig för hans liv "bara" hans hälsa.
Vi var hos samtalskontakten i fredags så vården har ju koll på honom regelbundet.

Det jag är mest orolig för nu är psykos. Hur upptäcker jag det i tid? Tänk om det inte är depression utan en psykos..

Antingen får du släppa oron och tänka att han kan avgöra själv eller så får du säga att du vill att han ska då en second opinion.
Ska ni leva ihop måste det finnas ett hållbart förhållningssätt för din del.

 

[Hyacinth]

Jag är i samma läge som du till och från. Min sambo vill oftast inte heller söka vård för att det är hopplöst. Jag brukar oftast kontakta min sambos föräldrar som antingen kontaktar vården/försöker få honom dit eller på annat sätt ta det huvudsakliga ansvaret. Jag fixar det inte själv.

Angående psykos vet jag tyvärr inte.

Jag tycker du agerar rätt.

 

[emma-vsm]

Jag tycker du agerar rätt.

Jag har provat de flesta strategier jag kan tänka mig och inget sätt känns bra. Så jag försöker göra det som är minst dåligt för mig själv, min sambo och vår relation.
I övrigt är det skitviktigt för mig att göra mina egna grejer, för att inte dras med. Men det är inte alltid så enkelt för hur jag än bär mig åt kostar dom här perioderna mycket energi, fokus och oro.

 

[Och_Aye]

Jag har förstått att det händer att depression kan smitta av sig som en annan nämnde här, men hur stor är risken egentligen i praktiken? Bagatelliserar man inte sjukdomen något om man uttalar att den är smittsam bara av att vara nära en som är deprimerad? Det är faktiskt inte samma som att bli lite nere för att någon kommer till jobbet med fel attityd.

Jag tycker inte alls att man bagatelliserar sjukdomen när man pratar om den som "smittsam". Det är tvärtom bra tror jag, för det ÄR så fruktansvärt nedbrytande att leva med någon som lider av depression/ångest osv. Man måste vara medveten om att det påverkar en, & jag tror inte att det finns många med erfarenhet av psykisk ohälsa som tror att det är samma som att ha en dålig dag? Det tycker jag nästan är lite provocerande.

Jag älskar själv en person som just nu sliter med sitt mående och det tär så förbannat på mig också. Jag har alldeles för lätt att ta på mig hans känslor. Och även om jag inte hamnar i en depression så är jag så vansinnigt trött och ledsen. Det tar extremt mycket energi och jag får slita varje dag för att inte "engagera mig" allt för mycket. Jag älskar honom så jävla jävla mycket, och vill bara att han ska få må bra. Ibland när han kommer hem är det som om någon slänger en blöt disktrasa över huvudet på mig. Oavsett hur pigg och glad jag varit tidigare under dagen. Ibland vet han inte ens om själv riktigt att han kanske har en dålig dag, men jag känner av det direkt.

 

[mandalaki]

Jag såg det där med smitta på nära håll för några år sedan, hos ett par där jag kände mannen sedan innan. Kvinnan hade en obehandlad bipolär sjukdom och i en fas av djup depression smittades hennes man. Han fick ångestattacker, social fobi, blev deprimerad, fick snabbt tung medicinering (detta var i ett land med andra behandlingsrekommendationer än våra).

Det var märkligt att se så tydligt hur han också blev sjuk.

 

[dender]

Nu har jag inte läst så mycket de senaste sidorna, men ni som säger att man ska vara medmänniska och inte vårdare hur tänker ni egentligen?

Det är ingen här som har sagt att TS ska släppa allt och ta hand om sin sambo. Utan det har varit förslag på att hon får antingen ta kontakt med ett mobilt vårdteam = några som kan komma dit och kolla till honom eller köra in honom till psykakuten = vara chaufför.

Dessa åtgärder går att jämföra med en somatiskt sjuk person som man antingen ringer in till 1177 för rådgivning om ( "Hej min sambo har så ont i magen att han vill dö vad ska jag göra?") eller att köra in någon till vanliga akuten. Vilket jag inte tror nån av er hade tvekat att göra för er egen sambo.
Eller säger ni sorry, jag är din medmänniska och inte vårdare så du får köra in själv med den brutna foten?

Ts har valt att leva med en person som är kroniskt sjuk, ungefär som att leva med någon som har EP eller diabetes. Skillnaden här är att detta är en mycket mera stigmatiserad sjukdom som det finns mycket fördomar kring.

@sthu Jag kan inte svara på dina frågor, det ser olika ut för alla. Jag tror det bästa du kan göra är att prata med din sambo om hur det har varit för honom innan, eller hans andra närstående. Det finns stödgrupper för anhöriga vilket jag tycker du kan kolla efter. Kanske finns något på facebook?
@vallhund kan vara bättre på detta också

 

[Hyacinth]

Nu har jag inte läst så mycket de senaste sidorna, men ni som säger att man ska vara medmänniska och inte vårdare hur tänker ni egentligen?

Det är ingen här som har sagt att TS ska släppa allt och ta hand om sin sambo. Utan det har varit förslag på att hon får antingen ta kontakt med ett mobilt vårdteam = några som kan komma dit och kolla till honom eller köra in honom till psykakuten = vara chaufför.

Dessa åtgärder går att jämföra med en somatiskt sjuk person som man antingen ringer in till 1177 för rådgivning om ( "Hej min sambo har så ont i magen att han vill dö vad ska jag göra?") eller att köra in någon till vanliga akuten. Vilket jag inte tror nån av er hade tvekat att göra för er egen sambo.
Eller säger ni sorry, jag är din medmänniska och inte vårdare så du får köra in själv med den brutna foten?

Ts har valt att leva med en person som är kroniskt sjuk, ungefär som att leva med någon som har EP eller diabetes. Skillnaden här är att detta är en mycket mera stigmatiserad sjukdom som det finns mycket fördomar kring.

@sthu Jag kan inte svara på dina frågor, det ser olika ut för alla. Jag tror det bästa du kan göra är att prata med din sambo om hur det har varit för honom innan, eller hans andra närstående. Det finns stödgrupper för anhöriga vilket jag tycker du kan kolla efter. Kanske finns något på facebook?
@vallhund kan vara bättre på detta också

Du kanske ska läsa de senaste sidorna innan du skriver så?

 

[Hyacinth]

@dender
Sen tycker jag att liknelsen att leva med en diabetiker är rätt tarvlig.
Är det samma sak att leva med en diabetiker som att leva med någon som @sthu s sambo som har depression, tidigare psykoser och schizofreni?
Då undrar jag hur din verklighet ser ut.
Diabetes idag är en oftast rätt enkel sjukdom om man sköter sin kost och har bra medicinering.
Depressioner och psykiska sjukdomar är nåt helt annat. Diabetes gör dig i normalfallet inte psykotisk vad jag vet.

 

[Hyacinth]

Jag blir så ARG!

Man bryter normalt inte foten flera gånger i månaden. Men en djupt deprimerad person kan vara självmordsbenägen eller inte kommunicerbar återkommande. Det är så otroligt mycket svårare med psykisk sjukdom än fysisk eftersom den inte syns eller riktigt går att förstå.
Ibland önskar jag mig ett gipsat huvud så folk fattar när jag mår dåligt.
En kompis sade det bäst: "ju mer du skrattar och skämtar desto värre vet jag att det är. "
Inte riktigt applicerbart på brutna ben.

 

[dender]

@dender
Sen tycker jag att liknelsen att leva med en diabetiker är rätt tarvlig.
Är det samma sak att leva med en diabetiker som att leva med någon som @sthu s sambo som har depression, tidigare psykoser och schizofreni?
Då undrar jag hur din verklighet ser ut.
Diabetes idag är en oftast rätt enkel sjukdom om man sköter sin kost och har bra medicinering.
Depressioner och psykiska sjukdomar är nåt helt annat. Diabetes gör dig i normalfallet inte psykotisk vad jag vet.

´Det är en förenklad version, ja. Men om du har en sambo med diabetes lär du dig antagligen hur din sambo funkar optimalt och när det blir problem, en typ 1 diabetes är inte så enkel att det funkar med bara kost. T.ex. kan du märka på humör att det behövs socker eller att om det är på väg mot ett insulinkoma. I ena fallet ger du mjölk i andra ringer du ambulansen.
Jag tror vi går om varandra då du tänker på de enkla fallen av kostbehandlad diabetes och jag på svårare. Men nej diabetes gör dig inte psykotisk men sköldskörtelsjukdom kan ska jag ta det exemplet istället?

Men det är kronisk psykisk sjukdom, sambon kommer aldrig bli frisk bara bra och jag tror ts har stenkoll på detta. Det kan faktiskt bli riktigt bra med rätt medicinering, men vad rätt medicinering är kommer variera under åren. Men om det är något nu får det inte bli för djupt. Utan det är bättre att kontakta sjukvården, gärna då psykakuten (går oftast att ringa dit) och de får ta ansvaret. För man kan inte få sin sambo att magiskt må bättre men man kan köra dem till vården eller ringa ett samtal. Det gör dig inte till dess vårdare utan till en helt normal sambo.

(om det nu är relevant lever jag med en sambo med kroniska psykiska problem och jag har själv en kronisk PTDS och haft utmattningssyndrom. Jag vet hur det är åt båda hållen)

 

[dender]

Du kanske ska läsa de senaste sidorna innan du skriver så?

För att ni har ändrat åsikt radikalt när det gäller vad som är vårdare och vad som är medmänniska?
Kan tillägga att det är inte bara vid psykisk ohälsa det är vanligt att den anhöriga blir sjuk utan väldigt vanligt vid svårare somatiska sjukdomar. Det är svårt att ha en partner som är sjuk, oavsett om det är psykisk eller fysisk sjukdom.
Så det är inte så att sjukdomen "smittar" utan man tar helt enkelt för mycket på sig vilket inte är så konstigt när det är en person man älskar.

Så man går lätt upp i roll som vårdare, fixaren ja. Men det är inte det som var skrivet utan det var protester mot enkla förslag som antagligen skulle göra ts gott, då hon är orolig och mår dåligt över detta. Då är ett samtal till det mobila enheten något positivt, då de har en erfarenhet och kunskap om psykisk ohälsa. De har tillgång till gamla journaler, de kan se hur det sett ut innan. De kan se om medicinerna verkar stämma överens.

 

[Hyacinth]

För att ni har ändrat åsikt radikalt när det gäller vad som är vårdare och vad som är medmänniska?
Kan tillägga att det är inte bara vid psykisk ohälsa det är vanligt att den anhöriga blir sjuk utan väldigt vanligt vid svårare somatiska sjukdomar. Det är svårt att ha en partner som är sjuk, oavsett om det är psykisk eller fysisk sjukdom.
Så det är inte så att sjukdomen "smittar" utan man tar helt enkelt för mycket på sig vilket inte är så konstigt när det är en person man älskar.

Så man går lätt upp i roll som vårdare, fixaren ja. Men det är inte det som var skrivet utan det var protester mot enkla förslag som antagligen skulle göra ts gott, då hon är orolig och mår dåligt över detta. Då är ett samtal till det mobila enheten något positivt, då de har en erfarenhet och kunskap om psykisk ohälsa. De har tillgång till gamla journaler, de kan se hur det sett ut innan. De kan se om medicinerna verkar stämma överens.

Jag skrev också att jag ansåg att ts skulle överväga psykakuten. Det största problemet för ts är enligt mitt synsätt att hitta ett sätt att hantera sin oro på.
Annars äts man lätt upp av den.

 

[Grazing]

Anhörigstöd är någonting som finns, det är att rekommendera om man lever nära depressioner och andra psykiska problem. Det är nästan ett måste om man lever med någon som faktiskt aldrig kommer att bli frisk.

 

[Petruska]

Jag såg det där med smitta på nära håll för några år sedan, hos ett par där jag kände mannen sedan innan. Kvinnan hade en obehandlad bipolär sjukdom och i en fas av djup depression smittades hennes man. Han fick ångestattacker, social fobi, blev deprimerad, fick snabbt tung medicinering (detta var i ett land med andra behandlingsrekommendationer än våra).

Det var märkligt att se så tydligt hur han också blev sjuk.

Jag som lever med en rätt svårt bipolär person (och det är troligt att jag också har ärftlig belastning när det gäller depression/bipolaritet), kan väldigt lätt se hur smitta skulle kunna ske.

Jag är inte smittad, men jag kan steg för steg se hur lätt jag skulle kunna bli det och hur sjuk det skulle kunna göra mig.