Deprimerad sambo

[Hyacinth]

Åh. Sån är jag också verkligen. Måste lära mig att bromsa.

Där tror jag på att ventilera. Jag diskuterar sånt med partner eller vänner så jag inte rusar i blindo.

 

[Cirice]

Men alltså. Skuld känner man nog oavsett. Att den skulle vara större eller mindre beroende på hur mycket man försökt hjälpa känns som ett fruktansvärt sätt att se det.

Lite det jag försöker säga när jag svarade på citatet. Och klart det finns flera nyanser i skuld. Sorg känner man oavsett, men skuld är nog inte en känsla man anammar automatiskt vid suicid.

 

[Raderad medlem 6459]

Oj vad skuldbeläggande @Cirice . Jag tror inte att nån menar att man ska stå vid sidan av och hånskratta direkt. När du skriver sådär så lägger du indirekt ansvaret på exempelvis TS att se till att hennes partner inte tar livet av sig. Givetvis ska man göra allt man kan! Men ansvaret KAN inte ligga på TS. Det är orimligt.

Och om ens närstående tar livet av sig kan du lita på att man mår skräp oavsett hur mycket man än försökt.

 

[Cirice]

Oj vad skuldbeläggande @Cirice . Jag tror inte att nån menar att man ska stå vid sidan av och hånskratta direkt. När du skriver sådär så lägger du indirekt ansvaret på exempelvis TS att se till att hennes partner inte tar livet av sig. Givetvis ska man göra allt man kan! Men ansvaret KAN inte ligga på TS. Det är orimligt.

Och om ens närstående tar livet av sig kan du lita på att man mår skräp oavsett hur mycket man än försökt.

Men nu har du missförstått det hela helt. Jag svarade på det jag citerade, där drogs skuldbegreppet upp och hur mycket ansvar man ska ta sig an kontra. sitt välmående har ju hela tråden handlat om redan?
Suicid var ett exempel och hade inget med TS partner att göra, det framstås rätt så tydligt redan utan var spekulationer kring skuld.

"Om den sjuka personen vägrar hjälp, väljer att ta sitt liv eller liknande är risken stor för att det blir en enorm skuld och känsla av misslyckande om man tar på sig det ansvaret."
Om man gjorde något även om det inte hjälpte är nog en större(om något klen gällande omständigheterna)tröst, än att inte ha gjort något alls. Det sistnämnda är mindre ansvar för den egna personen men leder nog i slutändan till en större skuldbeläggning på sig själv.

Mina tidigare inlägg handlar om att det enda man som partner egentligen kanske kan göra är att ta första kontakt med vården, ingenting annat.

 

[Petruska]

Jag tycker att många som påpekar vikten av att stötta och hjälpa (vad det nu är och hur det nu går till) bortser från att depression är en riktig sjukdom. Riktiga sjukdomar åligger det inte en sambo att bota, för det kan man inte. Den deprimerade kommer inte att bli frisk av att sambo stöttar, precis som stöttning inte är botemedel på varken förkylning eller cancer.

 

[Cirice]

Jag tycker att många som påpekar vikten av att stötta och hjälpa (vad det nu är och hur det nu går till) bortser från att depression är en riktig sjukdom. Riktiga sjukdomar åligger det inte en sambo att bota, för det kan man inte. Den deprimerade kommer inte att bli frisk av att sambo stöttar, precis som stöttning inte är botemedel på varken förkylning eller cancer.

Stötta personen till kontakt av professionell hjälp som kan vara början till en mer fungerande vardag och mer stabilt välmående, inte ta sig an psykiatri/sjukhus-rollen och leda partnern helt själv till ett friskt liv helt utan psykisk ohälsa. Har inte det klargjorts redan?

 

[Petruska]

Stötta och hjälpa personen till professionell hjälp som kan vara till hjälp för en mer fungerande vardag och välmående, inte stötta och hjälpa partnern helt själv till ett liv helt utan psykisk ohälsa. Har inte det klargjorts redan?

Nej, det tycker jag inte. Snarare varierar tongångarna. Jag tycker att allvaret i situationen och sjukdomen återkommande förringas.

 

[Kilauea]

Jag tycker att många som påpekar vikten av att stötta och hjälpa (vad det nu är och hur det nu går till) bortser från att depression är en riktig sjukdom. Riktiga sjukdomar åligger det inte en sambo att bota, för det kan man inte. Den deprimerade kommer inte att bli frisk av att sambo stöttar, precis som stöttning inte är botemedel på varken förkylning eller cancer.

Om en människa, oavsett sjukdom, behövde vård, skulle du inte ställa upp och se till att den kom till vården då?
Jag tycker tvärtom att de flesta här inne förstår allvaret i en depression.

 

[Niyama]

Utan att man som närmsta anhörig(man bor under samma tak) kanske i vissa fall måste agera 'förmyndare' och ta första kontakten med vården om inte partnern klarar av det själv. Om inte, kontakta någon som kan göra det om situationen är allvarlig. Om man är i ett djupt deprimerat tillstånd och är i ett skov, har man inte alltid den insikten eller självuppfattningen.

Ja, det är väl inte konstigare än att ringa ambulans om någon blir allvarligt sjuk eller skadad. Då står man ju inte där och säger "nädu, jag är minsann din partner och inte din vårdare!". Tycker inte det är att agera förmyndare, utan om någon behöver vård och inte klarar av att ta den kontakten själv så hjälper man till.

 

[Hyacinth]

Nej, det tycker jag inte. Snarare varierar tongångarna. Jag tycker att allvaret i situationen och sjukdomen återkommande förringas.

Jag håller med. Det är inte lätt att leva med i någon form tror jag, vare sig som drabbad eller anhörig.
Jag tycker anhöriga oftast beläggs med för mycket ansvar för den sjukes känslor.


Jag föredrar att se det som en nyckfull influensa. Man kan vara nära men var noga med hygienen...
Depressioner smittar. Ingen hjälps av att två i förhållandet är sjuka.

 

[Petruska]

Om en människa, oavsett sjukdom, behövde vård, skulle du inte ställa upp och se till att den kom till vården då?
Jag tycker tvärtom att de flesta här inne förstår allvaret i en depression.

Ringa ambulans vid kris, jovisst. Skjutsa en stallkompis som brutit en arm eller skadat en fot, givetvis.

Att tusen gånger försöka tvinga med nån som tex sen går därifrån, mer tveksamt. Men då hade jag ju inte heller kunnat leva med den personen. Om jag ser att partner är sjuk och partner vägrar vård, då funkar ju inte relationen.

 

[Niyama]

Att tusen gånger försöka tvinga med nån som tex sen går därifrån, mer tveksamt. Men då hade jag ju inte heller kunnat leva med den personen. Om jag ser att partner är sjuk och partner vägrar vård, då funkar ju inte relationen.

Fast här handlade det väl inte om en person som vägrar vård?

 

[Cirice]

Ja, det är väl inte konstigare än att ringa ambulans om någon blir allvarligt sjuk eller skadad. Då står man ju inte där och säger "nädu, jag är minsann din partner och inte din vårdare!". Tycker inte det är att agera förmyndare, utan om någon behöver vård och inte klarar av att ta den kontakten själv så hjälper man till.

Precis..
Men tror vi alla ändå är sams när det kommer till början av vård, men att man däromkring ska avlägsna sig något så man inte går in för mycket i en annan roll som vårdare.

Jag har förstått att det händer att depression kan smitta av sig som en annan nämnde här, men hur stor är risken egentligen i praktiken? Bagatelliserar man inte sjukdomen något om man uttalar att den är smittsam bara av att vara nära en som är deprimerad? Det är faktiskt inte samma som att bli lite nere för att någon kommer till jobbet med fel attityd.

Förlåt, men tänker på mitt jobb och när brukare med autism ska åka taxi där chauffören inte vill röra personen med risk för att bli smittad(japp, ni läste rätt).

Tycker anamningen av vårdaren ofta kan ha en korrelation vid fysisk återhämtning där en person helt enkelt är och varit fysiskt sjuk, partnern blir lätt en skötare då vårdtagaren tar med sig metoder från arbetsterapeuter med sig hem och habilitetingen av en psykiskt sjuk ser annorlunda ut, om man fortfarande är självmordsbenägen åker man inte hem med metoder som ens partner ska ansvara sig för.

 

[EmmaBovary]

Om en människa, oavsett sjukdom, behövde vård, skulle du inte ställa upp och se till att den kom till vården då?
Jag tycker tvärtom att de flesta här inne förstår allvaret i en depression.

Jag tror faktiskt att de flesta här är mycket väl medvetna om allvaret, men ser olika på hur man hanterar det på bästa vis.

 

[EmmaBovary]

Oj vad skuldbeläggande @Cirice . Jag tror inte att nån menar att man ska stå vid sidan av och hånskratta direkt. När du skriver sådär så lägger du indirekt ansvaret på exempelvis TS att se till att hennes partner inte tar livet av sig. Givetvis ska man göra allt man kan! Men ansvaret KAN inte ligga på TS. Det är orimligt.

Och om ens närstående tar livet av sig kan du lita på att man mår skräp oavsett hur mycket man än försökt.

Lite OT, men jag kan inte bli att dela med mig! Jag har sett dina inlägg i många år, ofta tyckt att du verkade lite hetsig och läskig men nu senaste tiden har jag övergått till att i stort sett alltid hålla med om vad du skriver. Du är nog den vars inlägg jag tryckt på gilla-knappen på mest

 

[Raderad medlem 6459]

@EmmaBovary Haha jag ÄR läskig och hetsig, du skulle bara veta . Men tack!

 

[Cirice]

@EmmaBovary Haha jag ÄR läskig och hetsig, du skulle bara veta . Men tack!

Mja, tycker det behövs! Men ge oss andra en chans va

 

[Hyacinth]

Precis..
Men tror vi alla ändå är sams när det kommer till början av vård, men att man däromkring ska avlägsna sig något så man inte går in för mycket i en annan roll som vårdare.

Jag har förstått att det händer att depression kan smitta av sig som en annan nämnde här, men hur stor är risken egentligen i praktiken? Bagatelliserar man inte sjukdomen något om man uttalar att den är smittsam bara av att vara nära en som är deprimerad? Det är faktiskt inte samma som att bli lite nere för att någon kommer till jobbet med fel attityd.

Förlåt, men tänker på mitt jobb och när brukare med autism ska åka taxi där chauffören inte vill röra personen med risk för att bli smittad(japp, ni läste rätt).

Tycker anamningen av vårdaren ofta kan ha en korrelation vid fysisk återhämtning där en person helt enkelt är och varit fysiskt sjuk, partnern blir lätt en skötare då vårdtagaren tar med sig metoder från arbetsterapeuter med sig hem och habilitetingen av en psykiskt sjuk ser annorlunda ut, om man fortfarande är självmordsbenägen åker man inte hem med metoder som ens partner ska ansvara sig för.

Det smittar så till vida att det är lätt att isolera sig med den som är sjuk, att ta på sig ansvaret för att göra någon glad, att hela tiden oroa sig, stt inte kunna ha roligt själv för att man hela tiden tänker på den Andres välbefinnande och man till slut är utbränd och deprimerad. Det är omänskligt tungt att försöka få någon annan att vara lycklig/vilja leva och minst sagt dränerande om personen är deprimerad.
Hänger man bara med någon som ser allt i grått och svart dras man lätt med.
Jag vidhåller att man är ett bättre stöd om man lever sitt liv så normalt som möjligt, vill partnern följa med är det kul men en bonus.
Ungefär som att många nästan knäcks av att ta hand om gamla sjuka föräldrar, kan man knäckas av att vara partner till någon som är sjuk.
Man är inte okänslig, snarare värnar man om att vara just partner och behålla känslorna för Personen, inte sjukdomen.

Hoppas det där blev begripligt.

 

[Cirice]

Det smittar så till vida att det är lätt att isolera sig med den som är sjuk, att ta på sig ansvaret för att göra någon glad, att hela tiden oroa sig, stt inte kunna ha roligt själv för att man hela tiden tänker på den Andres välbefinnande och man till slut är utbränd och deprimerad. Det är omänskligt tungt att försöka få någon annan att vara lycklig/vilja leva och minst sagt dränerande om personen är deprimerad.
Hänger man bara med någon som ser allt i grått och svart dras man lätt med.
Jag vidhåller att man är ett bättre stöd om man lever sitt liv så normalt som möjligt, vill partnern följa med är det kul men en bonus.
Ungefär som att många nästan knäcks av att ta hand om gamla sjuka föräldrar, kan man knäckas av att vara partner till någon som är sjuk.
Man är inte okänslig, snarare värnar man om att vara just partner och behålla känslorna för Personen, inte sjukdomen.

Hoppas det där blev begripligt.

Håller med, man ska leva som vanligt. Det som var sagt är att man kanske kan göra något och det är i så fall att kontakta vården, få tips från professionellt håll. Det gör en varken medsjuk eller ansvarig för vad komma skall.

 

[Petruska]

Fast här handlade det väl inte om en person som vägrar vård?

Det vet jag inte.