Hur hanterar man oron på ett bra sätt?
Jag tror det beror jättemycket på hur man är som person.
Har en son med neuropsykiatriskt funktionshinder och själv har jag diverse diagnoser också.
Pratade med min sambo i veckan och förstod egentligen först då hur mycket det drar ner honom, särskilt sonens problem.
Men även mina problem.
Det här känner han och blir helt slut av, trots att han faktiskt gör väldigt lite rent praktiskt, åtminstone när det gäller mig och oss.
Då pratade jag lite om att vi ska separera och så rent krasst blir det ju lättare för oss båda eftersom vi delar tiden.
Han kunde inte med att tänka så ens för han fylls av dåligt samvete när det gäller sonen.
Inser också i det ögonblicket att det är det som gör att han inte lägger någon energi alls i vårt förhållande.
På något konstigt sätt får det honom att känna sig illojal mot sonen.
Och helt plötsligt föll väldigt många pusselbitar på plats för mig.
Jag sa till honom att han inte kan ha den inställningen när det gäller sonen, för han kommer aldrig orka.
Men sånt är ju lätt att säga.
Vad jag vill säga med den här långa utläggningen är att jag tror faktiskt att man måste ha grundförutsättningarna själv för att orka med en "sjuk" partner.
Visst, man kan gå på kurser, prata med andra, lära sig om sjukdomen osv men man kan aldrig ändra sig själv totalt.
Min sambo kommer aldrig ändra sig SÅ mycket som han skulle behöva, för sin egen skull.
Insåg också till fullo och fick djupare insikt varför inte vår relation har funkat och varför vi måste separera.
Det känns inte kul, men man måste göra det som känns bäst för en själv.
