Deprimerad sambo

[Lovisaleonora]

Och min ser annorlunda ut, agree to disagree?

Det enda som behövs är väl förståelse för att alla inte alltid uppskatta oombedda gester?

 

[Cirice]

Absolut, och det är ju det du citerar - utan att veta mer. Jag vet hur MIN historia om likande scenario ser ut.

Sant. Hela charmen och förbannelsen med forum egentligen, man kan bara tolka det som skrivs, de aspekter som inte nämns finns inte förrän någon poängterar det och då är man inne i en annan diskussion.

 

[Kilauea]

Det enda som behövs är väl förståelse för att alla inte alltid uppskatta oombedda gester?

Jag har väl aldrig sagt att alla uppskattar det. Jag har bara poängterat hur det är i min familj. Och börjar ångra det bittert nu.

 

[Mischmasch]

Det kanske t o m går att fundera på om det inte är så att just klinisk depression (och depression ö h t) är ett väldigt speciellt tillstånd och ska behandlas så? Och inte jämföras med diabetes och brutna ben (det ena är relativt lätt att hålla under kontroll, det andra läker av sig själv).

Jag tycker det blir väldigt jobbigt när någon i en diskussion drar upp t ex diabetes som jämförelse för depression, eftersom det i min värld grovt generaliserar och även nedvärderar psykiska tillstånd. Det är otroligt tufft både för den drabbade och omgivningen att förhålla sig till. Skulle jag bli tvingad att jämföra med fysisk sjukdom ligger nog cancer närmare för mig, men varför måste vi jämföra ö h t? Är det verkligen viktigt?

Så, jag håller helt enkelt med Petruska.

Halvt OT kanske men jag blir lite förundrad över hur "lätt" sjukdom många verkar tycka att diabetes typ 1 är. I min värld så är det en allvarlig kronisk sjukdom som kräver att man ständig 24/7 har koll för att den inte ska riskera att döda en. I vissa fall krossar den livsdrömmar då man inte får jobba med vad som helst och många gånger så påverkas psyket av att aldrig få vara fri.

 

[Wembley]

Halvt OT kanske men jag blir lite förundrad över hur "lätt" sjukdom många verkar tycka att diabetes typ 1 är. I min värld så är det en allvarlig kronisk sjukdom som kräver att man ständig 24/7 har koll för att den inte ska riskera att döda en. I vissa fall krossar den livsdrömmar då man inte får jobba med vad som helst och många gånger så påverkas psyket av att aldrig få vara fri.

Håller med ang diabetes 1. Att bli medvetslös p g a blodsockerfall, att få ketosacidos p g a för högt blodsocker, alla komplikationer och följdsjukdomar som det kan ge, kan man inte beteckna som en lätt sjukdom. Har sett det på nära anhörig.

 

[Tassetass]

Halvt OT kanske men jag blir lite förundrad över hur "lätt" sjukdom många verkar tycka att diabetes typ 1 är. I min värld så är det en allvarlig kronisk sjukdom som kräver att man ständig 24/7 har koll för att den inte ska riskera att döda en. I vissa fall krossar den livsdrömmar då man inte får jobba med vad som helst och många gånger så påverkas psyket av att aldrig få vara fri.

Som jag upplevt det så kan typ 1 diabetes vara ett rent helvete eller inte särskilt problematiskt alls. Potentiellt livsfarligt är sjukdomen hur man än vrider och vänder på det, men hur svårt det är att undvika det där livsfarliga tillståndet verkar variera.

Maken har inga större problem, blir sällan låg (mer än att han känner att "Det är nog dags att äta nu") eller hög och hans långtidssocker ligger stabilt och bra. Enda gångerna det strular lite är när han är sjuk. Så det handlar inte om någon 24/7-koll för honom, han kollar när han känner att något inte står riktigt rätt till samt i samband med måltider.

En person i bekantskapskretsen kan bli tvärlåg när hon sover, i perioder kollar hennes sambo sockret på henne flera gånger varje natt för att hon är för borta för att göra det själv. Hennes socker svänger fram och tillbaka och hon kan aldrig räkna ut hur en insulindos ska slå. Maken kan i 99 fall av 100 bara huvudräkna lite på det och det blir i princip alltid rätt. En annan person jag känner har inte riktigt sjukdomsinsikt alla gånger vilket gör att sockret svänger hejvilt eftersom insulindosen inte anpassas, eller inte tas alls. För de nämnda två personerna, och deras anhöriga, är diabetesen en mycket jobbigare sjukdom än vad den är för maken och mig.

Sen att sjukdomen krossar livsdrömmar ser väl jag som en mindre allvarlig sak, det gör min största defekt, och många andra sjukdomar/defekter också. Jag är snudd på blind utan glasögon vilket gör mig högst oönskad inom en rad yrken.

 

[Hyacinth]

@sthu hur mår Du? Har situationen förbättrats?

 

[Mischmasch]

Som jag upplevt det så kan typ 1 diabetes vara ett rent helvete eller inte särskilt problematiskt alls. Potentiellt livsfarligt är sjukdomen hur man än vrider och vänder på det, men hur svårt det är att undvika det där livsfarliga tillståndet verkar variera.

Maken har inga större problem, blir sällan låg (mer än att han känner att "Det är nog dags att äta nu") eller hög och hans långtidssocker ligger stabilt och bra. Enda gångerna det strular lite är när han är sjuk. Så det handlar inte om någon 24/7-koll för honom, han kollar när han känner att något inte står riktigt rätt till samt i samband med måltider.

En person i bekantskapskretsen kan bli tvärlåg när hon sover, i perioder kollar hennes sambo sockret på henne flera gånger varje natt för att hon är för borta för att göra det själv. Hennes socker svänger fram och tillbaka och hon kan aldrig räkna ut hur en insulindos ska slå. Maken kan i 99 fall av 100 bara huvudräkna lite på det och det blir i princip alltid rätt. En annan person jag känner har inte riktigt sjukdomsinsikt alla gånger vilket gör att sockret svänger hejvilt eftersom insulindosen inte anpassas, eller inte tas alls. För de nämnda två personerna, och deras anhöriga, är diabetesen en mycket jobbigare sjukdom än vad den är för maken och mig.

Sen att sjukdomen krossar livsdrömmar ser väl jag som en mindre allvarlig sak, det gör min största defekt, och många andra sjukdomar/defekter också. Jag är snudd på blind utan glasögon vilket gör mig högst oönskad inom en rad yrken.

Just eftersom det är så individuellt hur lätthanterligt blodsockret är och hur mycket sjukdomen påverkar sättet man vill leva sitt liv på så kan diabetes vara rätt tufft att leva med och påverka ens liv och anhöriga i allra högsta grad. Därför tyckte jag @Lovisaleonora s inlägg kändes ganska nedvärderande.

Jag har också kraftigt nedsatt syn och kan bara komma på ett yrke som inte funkar för mig och det är pilot? Vad finns det mer? Tänkte bara så jag vet mina begränsningar

Diabetes (typ 1) diskvalificerar en så vitt jag vet från all yrkestrafik, allt jobb inom järnväg, militären och säkert en massa mer.

 

[Tassetass]

Just eftersom det är så individuellt hur lätthanterligt blodsockret är och hur mycket sjukdomen påverkar sättet man vill leva sitt liv på så kan diabetes vara rätt tufft att leva med och påverka ens liv och anhöriga i allra högsta grad. Därför tyckte jag @Lovisaleonora s inlägg kändes ganska nedvärderande.

Jag har också kraftigt nedsatt syn och kan bara komma på ett yrke som inte funkar för mig och det är pilot? Vad finns det mer? Tänkte bara så jag vet mina begränsningar

Diabetes (typ 1) diskvalificerar en så vitt jag vet från all yrkestrafik, allt jobb inom järnväg, militären och säkert en massa mer.

En del yrken där man ska framföra större fordon får man inte ha för taskig syn (t.ex. lokförare och vissa yrken till sjöss), polis får man inte heller bli om man är halvblind (men man måste inte ha perfekt syn). Kan tänka mig att liknande regler gäller för många yrken med höga krav på säkerhet.

Visst sätter diabetes typ 1 upp fler hinder än vad dålig syn gör, men jag fick känslan att det skulle vara något speciellt att just den sjukdomen krossar drömmar. Nu förstår jag att det inte var så du menade.

 

[sthu]

@sthu hur mår Du? Har situationen förbättrats?

Jorå, det känns bättre. Han är uppe igen och tar egna initiativ. Jag lämnar honom mest i fred just nu och sköter mitt eget i första hand. Jag vet fortfarande inte vad jag ska, borde?, göra men hur som haver verkar det gå bättre för oss båda. Men orolig är jag, det vet jag inte hur jag ska stänga av.

 

[Kilauea]

Jorå, det känns bättre. Han är uppe igen och tar egna initiativ. Jag lämnar honom mest i fred just nu och sköter mitt eget i första hand. Jag vet fortfarande inte vad jag ska, borde?, göra men hur som haver verkar det gå bättre för oss båda. Men orolig är jag, det vet jag inte hur jag ska stänga av.

Jag tror det är svårt att stänga av när man älskar någon, för man vill ju inget hellre än att de mår bra.

 

[Hyacinth]

Jorå, det känns bättre. Han är uppe igen och tar egna initiativ. Jag lämnar honom mest i fred just nu och sköter mitt eget i första hand. Jag vet fortfarande inte vad jag ska, borde?, göra men hur som haver verkar det gå bättre för oss båda. Men orolig är jag, det vet jag inte hur jag ska stänga av.

Vad som är rätt och fel är ju hopplöst, men ta hand om dig själv. Är du också trasig blir det i alla fall inte bättre.

 

[Mischmasch]

En del yrken där man ska framföra större fordon får man inte ha för taskig syn (t.ex. lokförare och vissa yrken till sjöss), polis får man inte heller bli om man är halvblind (men man måste inte ha perfekt syn). Kan tänka mig att liknande regler gäller för många yrken med höga krav på säkerhet.

Visst sätter diabetes typ 1 upp fler hinder än vad dålig syn gör, men jag fick känslan att det skulle vara något speciellt att just den sjukdomen krossar drömmar. Nu förstår jag att det inte var så du menade.

Nej det var inte så jag menade, jag menade mer att vissa helt får lägga om planerna för sitt liv när dom insjuknar vilket så klart bidrar till att det kan vara väldigt psykiskt påfrestande att få beskedet att man drabbats och (som det ser ut idag) aldrig kommer bli frisk. Min erfarenhet är att det är en sjukdom som kan påverka livet, den drabbade och anhöriga i allra högsta grad även i "normalfallen".
Medan vissa i tråden fick det att låta som att "lite diabetes" inte är någon big deal, det är en sjukdom som är lätt att hålla under kontroll och sen är det bara fortsätta med livet som vanligt..

 

[Raderad medlem 6459]

Ja @Sandros en vän till mig fick i vuxen ålder veta att hon hade diabetes. För henne var det en stor chock och omställning och hon började faktiskt i terapi för att kunna acceptera att hon skulle bli tvungen att leva med det hela livet.

 

[Cirice]

En del yrken där man ska framföra större fordon får man inte ha för taskig syn (t.ex. lokförare och vissa yrken till sjöss), polis får man inte heller bli om man är halvblind (men man måste inte ha perfekt syn). Kan tänka mig att liknande regler gäller för många yrken med höga krav på säkerhet.

Visst sätter diabetes typ 1 upp fler hinder än vad dålig syn gör, men jag fick känslan att det skulle vara något speciellt att just den sjukdomen krossar drömmar. Nu förstår jag att det inte var så du menade.

Och färgblind får man inte vara om man ska bli pilot. Ifall man ska lita på att manusförfattarna till Little miss Sunshine har faktakollat.

 

[Tassetass]

"lite diabetes"

När maken upptäckte att han hade högt blodsocker blev han hänvisad till akuten. När han gick fram till luckan och anmälde sig sa han att han hade fått "en släng av diabetes". Jag trodde att hon som satt där skulle sträcka sig ut och strypa honom.

 

[Cirice]

@Sandros En familjemedlem till mig har diabetes. Från att ha jobbat och hållit igång hela livet så blev det sjukpension efter läkarnas uppmaning, vilket togs hårt. Det här var kanske 16år sedan, den dess har personen återfått livsglädjen igen. Blodsockret är i schack och renoverar och bygger helt själv på sitt hus.

 

[Modest]

Nej det var inte så jag menade, jag menade mer att vissa helt får lägga om planerna för sitt liv när dom insjuknar vilket så klart bidrar till att det kan vara väldigt psykiskt påfrestande att få beskedet att man drabbats och (som det ser ut idag) aldrig kommer bli frisk. Min erfarenhet är att det är en sjukdom som kan påverka livet, den drabbade och anhöriga i allra högsta grad även i "normalfallen".
Medan vissa i tråden fick det att låta som att "lite diabetes" inte är någon big deal, det är en sjukdom som är lätt att hålla under kontroll och sen är det bara fortsätta med livet som vanligt..

Men majoriteten av typ 1-diabetesen debuterar ju i barn- och tidig ungdom, jag tänker att det är rätt få som har ett fixt och färdigt livspussel som går i kras vid den tidpunkten?

Med det inte sagt att det är en livsförändrande diagnos att få.

 

[sthu]

@hemlig och @Hyacinth
Jo jag förstår ju det men oron ligger där hela tiden.. Även när jag är i stallet eller på jobbet. Både en oro och faktiskt irritation, "när han ändå är hemma kan han väl ordna det eller det" trots att jag vet att han inte kan.
Ska prata med vården på måndag.

 

[Mischmasch]

Men majoriteten av typ 1-diabetesen debuterar ju i barn- och tidig ungdom, jag tänker att det är rätt få som har ett fixt och färdigt livspussel som går i kras vid den tidpunkten?

Med det inte sagt att det är en livsförändrande diagnos att få.

Nej dom flesta kanske inte har det, men helt ovanligt är det nog inte att man redan i tonåren har siktet inställt på ex polis om det är det man vill bli. Eller om man är intresserad av bilar och motorer att man redan då tänkt sig ett yrke inom det område?

Men det känns som att vi börjar glida lite väl långt från trådämnet nu.