Deprimerad sambo

[Kilauea]

Det är väl ingen som skrivit att ts inte ska hjälpa till, men att därmed lägga på ett ansvar på ts att hen måste är ett ansvar ts inte behöver eller bör ta på sig tycker jag. Det är faktiskt hens sambos ansvar tillsammans med de vårdgivare som är inblandade att se till att hen får rätt vård.

Till ts: att finnas där, stötta och lyssna är guld värt tror jag. Precis som @Hyacinth skriver är det nog viktigt att du fortsätter med ditt liv. När jag var deprimerad hade jag knappast blivit hjälpt av någon som dragits med i min negativa spiral, då behövde jag glada och positiva människor som levde på som vanligt i min närhet, så de få stunder som var okej faktiskt fick vara så "vanliga" som möjligt.

Risken finns ju att vill TS ha kvar sin sambo i livet så måste hon se till att han får vård. Det är inte säkert det är så allvarligt, men det kan vara så.

 

[Petruska]

Att inte hjälpa nån som behöver vård anser jag elakt. Inte sagt att hon ska vårda, men om sambon har en svår depression är det ett allvarligt sjukdomstillstånd. Det är inte som att ha en dålig dag.

Jag vet en hel del om depression, tack. Att säga att ts måste se till att han får vård, kan vara att ålägga henne en omöjlig uppgift och skuldkänslor över att ha misslyckats. Men kan hon få honom under vård, är det bra.

 

[Cirice]

Jag har haft depressioner av och till mer eller mindre hela livet, så jag utgår från mig själv.
Skulle min partner sitta hemma med mig när jag inte orkar träffa folk skulle han må uselt tillslut.
Man vill gärna ta hand om den man älskar eller bryr sig om, men det blir lätt fel.
Ja, jag är säkert cynisk, men det är inte ens dans på räkmacka att leva med någon som har en sjukdom av något slag.
För mig är det oerhört viktigt att min partner är min partner, inte min samtalsterapeut, dadda och krycka.
Jag är högfungerade tack vare bra medicin, brakar jag uppskattar jag en kopp te och lite ompyssling men aldrig att jag vill att min partner vårdar.

Jag tror @sthu och hennes sambo är ganska nya som sambos, desto viktigare att inte etablera ett mönster som inte håller.
Jag hoppas sthu förstår hur jag menar.

Tack för förtydligandet, håller helt och håller med dig. Det är oerhört viktigt det du skriver!
Vårdare -nej. Stöttande partner som man räknar med att man har i alla skeendet i livet -ja.

Har varit och är i samma sits. Lider av en kronisk depression, äter medicin och utreds på psykiatrin just nu.

Det som har underlättat i mitt förhållande är öppenheten och förståelsen som kommit efter timmar av samtal och grubbleri, med min partner. Som han och jag, inte som psykolog och psykiskt sjuk.Det är ett ge och ta. Krävs dock självinsikt och tålamod, vi vet att jag strävar efter att få komma överfund med varför jag fungerar som jag ska och det underlättar när man vet att det 'kommer bli bättre'. Kunskap leder till förståelse som sedan leder till att man vet vad man kan, ska och inte göra som partner.

Men jag vill aldrig begränsa honom och det är väl där hela avståndet från att agera skötare kommer in.

 

[Grazing]

Jag vet en hel del om depression, tack. Att säga att ts måste se till att han får vård, kan vara att ålägga henne en omöjlig uppgift och skuldkänslor över att ha misslyckats. Men kan hon få honom under vård, är det bra.

Det handlar om att man måste försöka, sen om man lyckas eller inte är en annan sak.

 

[dender]

Jag vet en hel del om depression, tack. Att säga att ts måste se till att han får vård, kan vara att ålägga henne en omöjlig uppgift och skuldkänslor över att ha misslyckats. Men kan hon få honom under vård, är det bra.

Lite halvt OT men detta kan mycket väl inte alls vara en depression.
Då han har en historia med psykoser kan detta vara en psykos (med negativa symtom).
Jag hade kört in honom till psykakuten, nu ikväll.

 

[Grazing]

Undrar ens om folk förstår skillnaden på skötare och på vad en stöttande medmänniska är, jag har aldrig varit med om att en skötare stöttar och pratar med en. Att vara där för sin partner är inte att agera skötare, det blir det först när den måste sköta medicinen och sköta hygienen och se till att den äter osv. När hela det ansvaret ligger på en partner då blir det fel. När livet börjar kretsa helt kring en sjuk partner så blir det för mycket och fel.

 

[Cirice]

Jag vet en hel del om depression, tack. Att säga att ts måste se till att han får vård, kan vara att ålägga henne en omöjlig uppgift och skuldkänslor över att ha misslyckats. Men kan hon få honom under vård, är det bra.

Sant. Det är dock bara kanske själva kontaktförsöket som TS kan se till blir gjord i alla fall, om hon vill. Resten ligger inte på henne. Enda är att vara en stöttande och kärleksfull partner, vilket TS säkert redan är.

 

[sthu]

Lite halvt OT men detta kan mycket väl inte alls vara en depression.
Då han har en historia med psykoser kan detta vara en psykos (med negativa symtom).
Jag hade kört in honom till psykakuten, nu ikväll.

Jag känner att jag vet för lite om hans bakgrund och om psykoser, men det kanske ligger nåt i det.
Som sagts tidigare i tråden är vi nya som sambos, bara en månad drygt.

Han är uppe idag och verkar lite piggare. Jag har letat fram numret till mobila teamet och är med om det händer något. Är inte orolig för hans liv, han är inte självmordsbenägen. Han mår "bara" dåligt.

Jag själv har haft flera depressioner, bipolär, så jag förstår på sätt och vis. Just nu känner jag att jag inte vill hamna i en sits där han är beroende av mig och jag vill inte tvinga in honom i vården (det orkar jag inte).

Nu ska vi hämta thaimat på hans initiativ så det känns positivt. Kanske gör jag en höna av en fjäder, det kanske bara är "en liten svacka".. Men bättre en höna för mycket än en för lite

 

[Kilauea]

Jag känner att jag vet för lite om hans bakgrund och om psykoser, men det kanske ligger nåt i det.
Som sagts tidigare i tråden är vi nya som sambos, bara en månad drygt.

Han är uppe idag och verkar lite piggare. Jag har letat fram numret till mobila teamet och är med om det händer något. Är inte orolig för hans liv, han är inte självmordsbenägen. Han mår "bara" dåligt.

Jag själv har haft flera depressioner, bipolär, så jag förstår på sätt och vis. Just nu känner jag att jag inte vill hamna i en sits där han är beroende av mig och jag vill inte tvinga in honom i vården (det orkar jag inte).

Nu ska vi hämta thaimat på hans initiativ så det känns positivt. Kanske gör jag en höna av en fjäder, det kanske bara är "en liten svacka".. Men bättre en höna för mycket än en för lite

Hoppas han mår bättre snart så du kan slappna av själv

 

[starcraft]

Jag håller inte med @hemlig och @Grazing om att ts på något sätt skulle ligga till last för sin sambos eventuella val. Jag tycker det är lite skrämmande faktiskt att det ansvaret enligt vissa ska ligga på ts. Jag håller helt med om att man ska vara en stöttande medmänniska, men när man lever i det är det lätt att den där gränsen suddas ut om man inte försöker leva ett så normalt liv som möjligt i övrigt. I och med att ts startade denna tråd upplever jag att ts bryr sig mycket om sin sambo och kommer försöka hjälpa henom i den mån hen kan. Men att därifrån ha ansvar och att hen måste se till att sambon får vård - nej, det är för mig ett steg längre än att vara en stöttande medmänniska.

 

[EmmaBovary]

Vad gör jag?
Min sambo har länge varit deprimerad men senaste dagarna har det eskalerat. Nu lämnar han inte sängen. Det har bara gått två dagar men jag känner att det är två dagar för mycket för honom att må så här.

För att göra en lång historia kort:
Varit deprimerad länge. Vantrivs på jobbet. Haft flera psykoser och varit inlagd för det. Regelbunden kontakt med vården. Medicineras mot depression och schizofreni.

Vad kan jag som hans sambo göra? Jag känner mig så hjälplös mitt i allt det här..

Känner igen den här diskussionen från tidigare trådar, och jag står någonstans mellan @Petruska och @Grazing. Jag tycker att Petruska resonerar väldigt klokt men det kanske inte skulle fungera på just mig, därför kan jag känna igen mig lite i Grazing, även om jag är lite mer pragmatisk.

Men till TS: Jag förstår att det krävs extra mkt koll i och med din sambos diagnoser, men det är TVÅ dagar du skriver om. Jag tänker att det låter som lite hård press om din sambo inte kan få vara utslagen i två dagar. Jag själv brukar känna mig stressad om någon anhörig pushar till att söka vård, när jag själv inte är orolig när det rört sig om så kort tid.

 

[Grazing]

Jag håller inte med @hemlig och @Grazing om att ts på något sätt skulle ligga till last för sin sambos eventuella val. Jag tycker det är lite skrämmande faktiskt att det ansvaret enligt vissa ska ligga på ts. Jag håller helt med om att man ska vara en stöttande medmänniska, men när man lever i det är det lätt att den där gränsen suddas ut om man inte försöker leva ett så normalt liv som möjligt i övrigt. I och med att ts startade denna tråd upplever jag att ts bryr sig mycket om sin sambo och kommer försöka hjälpa henom i den mån hen kan. Men att därifrån ha ansvar och att hen måste se till att sambon får vård - nej, det är för mig ett steg längre än att vara en stöttande medmänniska.

Vem har skrivit att man inte ska leva så normalt som möjligt? Det går faktiskt tro det eller ej att göra både och, att stötta och behålla sitt liv.

Om inte familjen/partnern eller vem som helst som är nära ser till att den som mår dåligt får vård, vem ska då göra det? Är det värt att låta personen bli så dålig att den tillslut försöker ta livet av sig då det är då som vården först rycker in utan att någon behöver anstränga sig mer än ringa akut? Jag tycker det är tragiskt och fel att låta någon fortsätta må så dåligt utan att känna att man måste försöka hjälpa till på något vis. Man måste försöka göra så gott man kan. Och jo, man kan fortsätta leva ett normalt liv och hjälpa och stötta sin partner, det är inte antingen eller.

 

[starcraft]

Vem har skrivit att man inte ska leva så normalt som möjligt? Det går faktiskt tro det eller ej att göra både och, att stötta och behålla sitt liv.

Om inte familjen/partnern eller vem som helst som är nära ser till att den som mår dåligt får vård, vem ska då göra det? Är det värt att låta personen bli så dålig att den tillslut försöker ta livet av sig då det är då som vården först rycker in utan att någon behöver anstränga sig mer än ringa akut? Jag tycker det är tragiskt och fel att låta någon fortsätta må så dåligt utan att känna att man måste försöka hjälpa till på något vis. Man måste försöka göra så gott man kan. Och jo, man kan fortsätta leva ett normalt liv och hjälpa och stötta sin partner, det är inte antingen eller.

Jag tycker det är jättebra att man hjälper sina medmänniskor! Det gör jag verkligen. Jag hade inte mått så bra som jag gör idag utan stöd från nära och kära, men att därifrån dra det till att det åligger någon annan tycker jag är fel. Om den sjuka personen vägrar hjälp, väljer att ta sitt liv eller liknande är risken stor för att det blir en enorm skuld och känsla av misslyckande om man tar på sig det ansvaret. Det är ansvaret och detta att man måste hjälpa (oavsett pris) som jag ställer mig emot. Jag tycker däremot inte det är fel att hjälpa någon i situationen som ts och hennes sambo är i.

Men jag tror inte vi kommer enas om detta. Så vi får agree to disagree

 

[Raderad medlem 6459]

För mig är det oerhört viktigt att min partner är min partner, inte min samtalsterapeut, dadda och krycka.

Åh, jag vill alltid automatiskt argumentera emot såna här inlägg. Både mot dig och @Petruska . Blir liksom riktigt arg, störd över, det här sättet att tänka på. Sen slår det mig att jag gång på en annan går in så hårt för att hjälpa och stötta nån annan att jag alldeles för ofta kapsejsar totalt själv.

Därför tänker jag att det är just ert tankesätt som är det rimliga. För mitt tankesätt, det som kommer automatiskt och naturligt för mig, är det som gör att ens egna mående står och faller med andras mående, och att man alldeles för lätt kan köra helt slut på sig själv i sina försök att lyfta nån annan.

Kort sagt: @sthu lyssna på dem som uppmuntrar dig att akta dig för att ta för stort ansvar i det här. Man finns där, man stöttar, men man kan inte ordna upp saker åt andra människor. Och man ska inte låta sig själv dras ner av den andra.

 

[Cirice]

Varken @Grazing eller @hemlig har någonsin skrivit att man som partner ska ta sig hän vårdarrollen själv och vårda sin partner frisk, vilket det verkar opponeras mot. Utan att man som närmsta anhörig(man bor under samma tak) kanske i vissa fall måste agera 'förmyndare' och ta första kontakten med vården om inte partnern klarar av det själv. Om inte, kontakta någon som kan göra det om situationen är allvarlig. Om man är i ett djupt deprimerat tillstånd och är i ett skov, har man inte alltid den insikten eller självuppfattningen.

Jag har fått ringa den ena och andra myndigheten och vårdplats för att få en psykotisk människa att omhändertas, hade slutat riktigt illa annars både för hen och ev. personer i närheten, så talar ur flera olika perspektiv (läs tidigare inlägg). Efter det är gjort räknar ingen med att jag ska hålla personen i handen, dela medicin, se till så att hygien sköts, sköta terapisnacket osv. Det gör vården så bra(förhoppningsvis) själva, tack.

Men jag finns där när och om det behövs, för att jag är sån, jag vill, kan,bryr mig om personen etc. Det ena uteslutar inte det andra och jag offrar ingenting.

 

[EmmaBovary]

Åh, jag vill alltid automatiskt argumentera emot såna här inlägg. Både mot dig och @Petruska . Blir liksom riktigt arg, störd över, det här sättet att tänka på. Sen slår det mig att jag gång på en annan går in så hårt för att hjälpa och stötta nån annan att jag alldeles för ofta kapsejsar totalt själv.

Därför tänker jag att det är just ert tankesätt som är det rimliga. För mitt tankesätt, det som kommer automatiskt och naturligt för mig, är det som gör att ens egna mående står och faller med andras mående, och att man alldeles för lätt kan köra helt slut på sig själv i sina försök att lyfta nån annan.

Kort sagt: @sthu lyssna på dem som uppmuntrar dig att akta dig för att ta för stort ansvar i det här. Man finns där, man stöttar, men man kan inte ordna upp saker åt andra människor. Och man ska inte låta sig själv dras ner av den andra.

Ganska exakt som jag själv tänker!

 

[Hyacinth]

Åh, jag vill alltid automatiskt argumentera emot såna här inlägg. Både mot dig och @Petruska . Blir liksom riktigt arg, störd över, det här sättet att tänka på. Sen slår det mig att jag gång på en annan går in så hårt för att hjälpa och stötta nån annan att jag alldeles för ofta kapsejsar totalt själv.

Därför tänker jag att det är just ert tankesätt som är det rimliga. För mitt tankesätt, det som kommer automatiskt och naturligt för mig, är det som gör att ens egna mående står och faller med andras mående, och att man alldeles för lätt kan köra helt slut på sig själv i sina försök att lyfta nån annan.

Kort sagt: @sthu lyssna på dem som uppmuntrar dig att akta dig för att ta för stort ansvar i det här. Man finns där, man stöttar, men man kan inte ordna upp saker åt andra människor. Och man ska inte låta sig själv dras ner av den andra.

Jag fattar! Jag kan bli alldeles för engagerad och känslomässigt utsliten av mitt Florence-komplex.
Därför är jag så glad att min partner inte har det.
Det kan låta okänsligt, men är faktiskt inte det.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan bli alldeles för engagerad och känslomässigt utsliten av mitt Florence-komplex.

Åh. Sån är jag också verkligen. Måste lära mig att bromsa.

 

[Cirice]

Om den sjuka personen vägrar hjälp, väljer att ta sitt liv eller liknande är risken stor för att det blir en enorm skuld och känsla av misslyckande om man tar på sig det ansvaret.

Tror det är det här som skiljer människor åt i tråden. Ifall ens partner begår självmord, gud vilket tragiskt exempel, men nåväl. Om man gjorde något även om det inte hjälpte är nog en större(om något klen gällande omständigheterna)tröst, än att inte ha gjort något alls. Det sistnämnda är mindre ansvar för den egna personen men leder nog i slutändan till en större skuldbeläggning på sig själv.

Man hör det alltid i liknande sammanhang, "Jag ångrar att jag bara såg på och inte agerade". Men återigen, en liten gärning kan göra mycket och den lilla gärningen betyder inte att man (som sagt, cyniskt) behöver offra sig själv och sitt eget välmående.

 

[Hyacinth]

Tror det är det här som skiljer människor åt i tråden. Ifall ens partner begår självmord, gud vilket tragiskt exempel, men nåväl. Om man gjorde något även om det inte hjälpte är nog en större(om något klen gällande omständigheterna)tröst, än att inte ha gjort något alls. Det sistnämnda är mindre ansvar men leder nog till större skuld.

Men alltså. Skuld känner man nog oavsett. Att den skulle vara större eller mindre beroende på hur mycket man försökt hjälpa känns som ett fruktansvärt sätt att se det.