Saeta
Trådstartare
Finns det någon här som känner igen sig, är likadan eller kan relatera till problemet på något sätt? Det skulle vara skönt att få prata med någon som upplevt samma sak och intressant att höra hur denne tacklar sina problem.
Kort historia: Jag har enormt svårt att ta mig iväg ibland. Ibland går det inte.
Lång historia: Jag har varit så här sen jag var liten och jag brukar förklara det som att jag har som en osynlig spärr framför mig. Tänk en vägbom som det varken går att krypa under, klättra över eller gå runt. Den enda vägen är att öppna bommen/putta den framåt så den svänger. Vissa gånger är det omöjligt att ta sig förbi. Vissa gånger är den bara lite trög, men öppnas tillslut. Vissa gånger kan den till och med stå öppnad.
Det är helt omöjligt för mig att veta hur spärren kommer vara. För den är helt opålitlig. Och det har ingen betydelse vad det är jag ska göra. Det spelar alltså ingen roll om jag ska iväg på något jättekul som jag verkligen sett fram emot, om jag ska ner på stan och träffa en vän, om det är ett läkarbesök inbokat eller om jag ska gå och handla. Spärren bryr sig alltså inte om vad det är jag ska göra.
Det här gör såklart det enormt svårt för mig, som ni nog förstår. Jag hinner bli avslutad från saker jag knappt ens hunnit påbörja, för att jag inte kommer. Och jag förstår det, jag gör verkligen det. Senast var det en påbörjad arbetsträning som jag verkligen hade sett fram emot. Jag hade varit på studiebesök på stället jag skulle vara på. Chefen verkade väldigt pedagogisk och förstående (hen tog emot folk som skulle börja arbetsträna samtidigt som det var en "vanlig" arbetsplats). Jag hade varit väldigt noga med att förklara min situation för alla inblandade, vilket jag alltid gör. Allt för att slippa missförstånd.
Men självklart sket det sig. Trots att dom sa att dom förstod hur jag menade så blev jag avslutad. Anledning? Jag kom inte dit. Och det var ju exakt precis det jag hade förklarat, att det är det som är mitt absolut största problem. Och åter igen, jag fattar att dom avslutar mig, dom har inte tid att slösa resurser på någon som inte dyker upp (jag är såklart noga med att höra av mig och tala om när jag inte kan komma iväg). Men jag förstår inte varför dom låter mig "prova" när jag gång på gång blir avslutad. Det här är alltså inget som har hänt 1 eller 3 gånger utan säkert 8 gånger och mer.
Det tar enormt hårt på mig. Jag känner mig så misslyckad och dålig när jag inte klarar av något. Och det har jag också sagt. Att jag inte klarar av fler misslyckanden. Och dom lovar att den här gången kommer det inte bli ett misslyckande. Men ändå blir det så.
Samma sak med psykolog/kurator och liknande. Jag kan inte alltid komma dit och efter många av/ombokningar så blir jag avslutad. Och igen, jag fattar! Jag fattar att det inte är hållbart. Det här gäller andra saker med, men det är sånt som inte är lika "viktigt". Alltså, läkarbesök och sånt är ju väldigt viktigt medans dansträning och kompishäng är på en annan nivå. Sen är det ju såklart viktigt att träffa sina vänner också. Och ja, jag har förlorat ett flertal vänner för att jag inte kommit iväg. Även där är jag väldigt öppen och ärlig med mina problem.
Det här är inget som har med motivation att göra. Det har aldrig någonsin varit fel på min motivation. Jag vill inget hellre än att komma iväg och fungera i samhället. Men ändå får jag gång på gång höra att jag inte är tillräckligt motiverad. Att "så svårt är det väl inte att gå ut genom dörren...". Men jo, det är svårt. Det är omöjligt ibland. Då får jag istället höra att jag är lat. Detta sagt av läkare och annan vårdpersonal. Av folk som alltså är utbildade och insatta i både psykiska sjukdomar och fysiska. Men det har aldrig varit någon som verkligen förstår. Inte för att jag kräver att någons ska förstå, jag gör ju knappt det själv. Men jag blir inte ens lyssnad på. Bara överkörd och ivägskickad.
Nu har jag träffat en läkare som verkar hoppfull (boendestöd är på G). Men det är väl bara en i mängden av alla stafettläkare som försvinner efter max 2 gånger. Så jag vågar inte lita på att hen ska hjälpa mig. Jag orkar inte hoppas längre, för jag orkar inte misslyckas ännu en gång. Jag har varit på bristningsgränsen länge nog och det är fruktansvärt att inte få träffa någon som jag kan känna förtroende för eller någon som vill lyssna på mig.
Den långa historian blev minst sagt lång... Så tack till er som orkat läsa allt!
Men tänk gärna efter en eller några gånger innan ni skriver något. Jag vet att många brukar bli provocerade av det jag skriver (vilket aldrig är min mening). Det räcker med att inte bli lyssnad på av vårdpersonal. Det räcker med att vänner lämnar mig. Det räcker med all skit som redan finns omkring mig och i mig. Jag behöver inte mer skit. Så snälla, om ni inte har något vettigt att skriva, skriv ingenting alls.
Jag undrar bara om någon känner igen sig eller har någon i sin närhet som är/varit så här.
Hur får jag omgivningen att förstå?
Kort historia: Jag har enormt svårt att ta mig iväg ibland. Ibland går det inte.
Lång historia: Jag har varit så här sen jag var liten och jag brukar förklara det som att jag har som en osynlig spärr framför mig. Tänk en vägbom som det varken går att krypa under, klättra över eller gå runt. Den enda vägen är att öppna bommen/putta den framåt så den svänger. Vissa gånger är det omöjligt att ta sig förbi. Vissa gånger är den bara lite trög, men öppnas tillslut. Vissa gånger kan den till och med stå öppnad.
Det är helt omöjligt för mig att veta hur spärren kommer vara. För den är helt opålitlig. Och det har ingen betydelse vad det är jag ska göra. Det spelar alltså ingen roll om jag ska iväg på något jättekul som jag verkligen sett fram emot, om jag ska ner på stan och träffa en vän, om det är ett läkarbesök inbokat eller om jag ska gå och handla. Spärren bryr sig alltså inte om vad det är jag ska göra.
Det här gör såklart det enormt svårt för mig, som ni nog förstår. Jag hinner bli avslutad från saker jag knappt ens hunnit påbörja, för att jag inte kommer. Och jag förstår det, jag gör verkligen det. Senast var det en påbörjad arbetsträning som jag verkligen hade sett fram emot. Jag hade varit på studiebesök på stället jag skulle vara på. Chefen verkade väldigt pedagogisk och förstående (hen tog emot folk som skulle börja arbetsträna samtidigt som det var en "vanlig" arbetsplats). Jag hade varit väldigt noga med att förklara min situation för alla inblandade, vilket jag alltid gör. Allt för att slippa missförstånd.
Men självklart sket det sig. Trots att dom sa att dom förstod hur jag menade så blev jag avslutad. Anledning? Jag kom inte dit. Och det var ju exakt precis det jag hade förklarat, att det är det som är mitt absolut största problem. Och åter igen, jag fattar att dom avslutar mig, dom har inte tid att slösa resurser på någon som inte dyker upp (jag är såklart noga med att höra av mig och tala om när jag inte kan komma iväg). Men jag förstår inte varför dom låter mig "prova" när jag gång på gång blir avslutad. Det här är alltså inget som har hänt 1 eller 3 gånger utan säkert 8 gånger och mer.
Det tar enormt hårt på mig. Jag känner mig så misslyckad och dålig när jag inte klarar av något. Och det har jag också sagt. Att jag inte klarar av fler misslyckanden. Och dom lovar att den här gången kommer det inte bli ett misslyckande. Men ändå blir det så.
Samma sak med psykolog/kurator och liknande. Jag kan inte alltid komma dit och efter många av/ombokningar så blir jag avslutad. Och igen, jag fattar! Jag fattar att det inte är hållbart. Det här gäller andra saker med, men det är sånt som inte är lika "viktigt". Alltså, läkarbesök och sånt är ju väldigt viktigt medans dansträning och kompishäng är på en annan nivå. Sen är det ju såklart viktigt att träffa sina vänner också. Och ja, jag har förlorat ett flertal vänner för att jag inte kommit iväg. Även där är jag väldigt öppen och ärlig med mina problem.
Det här är inget som har med motivation att göra. Det har aldrig någonsin varit fel på min motivation. Jag vill inget hellre än att komma iväg och fungera i samhället. Men ändå får jag gång på gång höra att jag inte är tillräckligt motiverad. Att "så svårt är det väl inte att gå ut genom dörren...". Men jo, det är svårt. Det är omöjligt ibland. Då får jag istället höra att jag är lat. Detta sagt av läkare och annan vårdpersonal. Av folk som alltså är utbildade och insatta i både psykiska sjukdomar och fysiska. Men det har aldrig varit någon som verkligen förstår. Inte för att jag kräver att någons ska förstå, jag gör ju knappt det själv. Men jag blir inte ens lyssnad på. Bara överkörd och ivägskickad.
Nu har jag träffat en läkare som verkar hoppfull (boendestöd är på G). Men det är väl bara en i mängden av alla stafettläkare som försvinner efter max 2 gånger. Så jag vågar inte lita på att hen ska hjälpa mig. Jag orkar inte hoppas längre, för jag orkar inte misslyckas ännu en gång. Jag har varit på bristningsgränsen länge nog och det är fruktansvärt att inte få träffa någon som jag kan känna förtroende för eller någon som vill lyssna på mig.
Den långa historian blev minst sagt lång... Så tack till er som orkat läsa allt!
Men tänk gärna efter en eller några gånger innan ni skriver något. Jag vet att många brukar bli provocerade av det jag skriver (vilket aldrig är min mening). Det räcker med att inte bli lyssnad på av vårdpersonal. Det räcker med att vänner lämnar mig. Det räcker med all skit som redan finns omkring mig och i mig. Jag behöver inte mer skit. Så snälla, om ni inte har något vettigt att skriva, skriv ingenting alls.
Jag undrar bara om någon känner igen sig eller har någon i sin närhet som är/varit så här.
Hur får jag omgivningen att förstå?
