Den osynliga spärren

[Badger]

I de fallen är det ju närmast att likna vid konversation om vardagliga småsaker. Förutsatt att det inte är systematiskt då. Sånt händer det att jag säger, fast mycket sällan om just insulinet. Vad jag inte gör är att hålla koll åt någon annan vuxen.

Nej precis, det var det jag tyckte, att det lilla inte är att hålla koll på någon utan mer av normal konversation. Jag trodde du tyckte det var att hålla koll och blev förvånad.

Fast jag tycker även att det är ok att typ, följa en vän till psykakuten vid ett sammanbrott osv, att typ sitta med en vän som är jättefull (ungdomar) och allt sådant. Och att typ tre gånger fösa ut någon genom en dörr hamnar för mig i den kategorin (tex tänk en behandling för tandläkarskräck hos en expert tre gånger. Alla förväntar sig att problemet kommer att lösa sig med de tre mötena.). Men att göra det alltid, varje vecka, för all framtid, gör inte det, då kan man ju förvärra situationen då är det ju en uppgift för en stödjare.

 

[Badger]

Vad och hur mycket som behöver påminnas är väl olika från fall till fall. I en liv- eller död-situation är det ju självklart att man ingriper.
Jag är, erkänner jag, tyvärr en curlingmamma som lagt för mycket tid på att påminna i alla tänkbara sammanhang. Problemet blir då, att man får en person som behöver påminnas, ideligen, och det är inte en bra situation för den påminde heller - det kan jag lova. Jag har skärpt mig rejält i det avseendet. Nu gäller det tack och lov inte insulinpennor, men andra saker där jag bitit ihop istället för att påminna. För att personen inte ska förbli en som måste påminnas. Och personen har då själv insett hur viktigt det är att påminna sig själv.

Kanske off topic, men ändå.

Håller med!

 

[Badger]

Jo långsiktigt gör det det. Just nu kommer boendestödet hem till vederbörande och ser till att hen kommer upp ur sängen, äter frukost och går in i duschen. Efter att ha missat besök och psyk (mfl) och sedan även missat att betala straffavgiften så ska nu boendestödet även sitta ned med personen en gång i månaden och betala räkningar samt hjälpa till och hålla reda på när mötena är samt hjälpa till att få personen dit. Det går inte på två besök att få en person att skapa en rutin samt bli tillräckligt fungerande för att komma ihåg och ta sig iväg. Ringa går inte eftersom personen inte har något rutin för att ladda telefonen samt ha den inom hörbart avstånd.

Om det nu bara är enstaka tillfällen som det uppstår problem hur ska man då veta när detta sker så man kan vara hemma och stötta? Själv jobbar jag när besöken är dvs kontorstid.

Och det är ju en helt annan slags situation och jag håller helt och hållet med dig där.

 

[Petruska]

Nej precis, det var det jag tyckte, att det lilla inte är att hålla koll på någon utan mer av normal konversation. Jag trodde du tyckte det var att hålla koll och blev förvånad.

Fast jag tycker även att det är ok att typ, följa en vän till psykakuten vid ett sammanbrott osv, att typ sitta med en vän som är jättefull (ungdomar) och allt sådant. Och att typ tre gånger fösa ut någon genom en dörr hamnar för mig i den kategorin (tex tänk en behandling för tandläkarskräck hos en expert tre gånger. Alla förväntar sig att problemet kommer att lösa sig med de tre mötena.). Men att göra det alltid, varje vecka, för all framtid, gör inte det, då kan man ju förvärra situationen då är det ju en uppgift för en stödjare.

Jag tänker helt enkelt att sådana akuta saker är något som kan ramla in i ens liv. Jag räddade en gammal gubbe som ramlade omkull i ett spårvagnsspår häromåret, tex. Jag fick honom undan innan vagnen kom, och jag ringde ambulans. Givetvis hade jag gjort detsamma även om det var en person jag kände.

SEn håller jag nog koll rätt lite både på mig själv och andra. De saker jag måste hålla koll på för egen del, dyker upp i min kalender allt eftersom. Med vuxna barn, har jag inte min partners tider i min kalender, för det påverkar ju inte mig nämnvärt om hen kommer hem kl 17 eller kl 20 (jag är ändå i stallet, inga barn att hämta på förskolan).

Jag lever ju alltså med en person som har en mycket tung historia av depressionssjukdom. Jag vet att det är ovanligt att inte antingen helt enkelt lämna för att man inte står ut (ofta män), eller bli medberoende (ofta kvinnor). Jag har utan större svårigheter undvikit båda.

De synpunkter som många depressionssjuka (och relaterade sjukdomar) ger uttryck för här på buke, när det gäller hur partners bör hantera sin sjuka partner, är direkta uppmaningar om att gå rakt in i medberoende. Vi vet att det sänker den friska. Och det kan aldrig lyfta den sjuke.

Det är också så att vårdpersonal, terapeuter och andra typ ger stående ovationer när jag/vi pratat med dem om min roll. De som kritiserar mig är huvudsakligen andra - mer eller mindre sjuka - här på buke.

Hade min partner fått välja när hen var som sjukast, hade jag också gått in i den medberoende rollen. Ganska snart, var vi båda väldigt klara över vad som var bra med att jag inte gjorde det.

Jag ser nog önskan om en medberoende partner som ett av de många sjukdomssymtomen, helt enkelt. Nappar den friska partner på det, har vi snart två mer eller mindre sjuka personer. Det blir tex skrämmande för den medberoende om den sjuka börjar bli frisk.

 

[Petruska]

Och en sak till: Vad jag tror att många missar är att det inte alls är särskilt troligt att det är den sjuka personen som under inflytande av sin sjukdom själv bäst känner sina behov. Snarare är det tvärtom, vågar jag påstå. Depressionssjukdom, ångest och liknande är fullt rimligt att tolka som att personen misslyckas med att ta hand om sig själv. (Sen kan ju det misslyckandet givetvis bero på att personen har väldigt svåra förutsättningar för att ta hand om sig själv, men det förklarar ju bara ytterligare det hela.)

Det är helt enkelt inte särskilt troligt att personer som inte riktigt klarar av att ta hand om sig själva, samtidigt vet bäst vad de behöver. Tvärtom, det ligger en inbyggd motsättning i det.

Jag tror att vi ofta, både som sjuka och som anhöriga, har väldigt svårt att accpetera idén att det inte är den sjuke som själv vet bäst om sina egna angelägenheter, för vi vill ju anta att alla vet bäst om sina egna angelägenheter. Det betyder också att det hela är svårt att manövrera i.

Men att omgivningen dansar efter den sjuka personens "piska", är så gott som aldrig bäst ens för den sjuke själv, skulle jag säga.

Det här är on topic, utifrån tråden och trådstarten och trådstartaren, @Saeta själv. Det handlar inte om att glömma sitt insulin en gång vart tredje år eller så, och om anhöriga därför bör påminna eller inte.

 

[Kattennizze]

Alltså, vi samtalar ju och frågor som ”har hundarna fått mat?”, ”har du hämtat posten?” Kommer ju ständigt. Men det är för att vi ska veta om det gjorts eller om man ska göra det. Saker som vi måste göra men som ingen av oss har särskilt ansvar för.
Jag sköter min medicin själv om vi inte en period har ett annat upplägg, men det är enbart mitt ansvar att ta dem. Går min partner förbi min dosett och ser att jag glömt så hämtar hen åt mig.
Barnens prylar/aktiviteter/mm har vi båda som
Ansvarsområde. Vi har en faniljekalender där man för in alla tider som andra behöver veta. Men det viktiga är väl att vi inte vill hamna i en situation där vi vårdar på ett sätt som kan skapa obalans.
På samma sätt som jag tycker det är problematiskt när man jobbar som personlig assistent åt en familjemedlem eller i för hög utsträckning tar hand om gamla föräldrar eller vuxna barn. Jag bryr mig massor om andra, antagligen för mycket ibland.
Jag frågar och pratar och oroar mig.
Min gamla chef är utbränd och jag mailar, skickar choklad och bryr mig. Men skulle jag Vårda min partner skulle jag krascha snabbt, för det skulle vara en dygnet-runt aktivitet. Jag vill inte ha en sån relation. Jag skulle inte vilja behöva ha den kollen på min partner. Jag vill att vi har en relation på helt andra grunder.

Precis så. Min man skulle aldrig kolla min medicin. Har inte hänt en enda gång på 25 år snart. Han förutsätter väl att jag tar den bara, skulle jag tro. Det vi har som gemensamt ansvar dvs barnen det måste vi ju samverka kring och det försöker vi göra. I övrigt kollar vi av med varandra när vi kan vara borta pga barnen. I övrigt lever vi två självständiga liv. Jag tror inte jag förstår frågeställningen faktiskt. Om min man skulle dadda mig med det ena eller det andra skulle jag känna mig kränkt tror jag, och förminskad.

 

[Saeta]

Ja men om det inte blir av då så gör det ju inget, någon gång kommer du ju på det. Så ingen behöver egentligen påminna dig.

Så är det väl med allt. Att någon gång kommer en på det en glömt. Ja, oftast alltså.

 

[Badger]

Jag tänker helt enkelt att sådana akuta saker är något som kan ramla in i ens liv. Jag räddade en gammal gubbe som ramlade omkull i ett spårvagnsspår häromåret, tex. Jag fick honom undan innan vagnen kom, och jag ringde ambulans. Givetvis hade jag gjort detsamma även om det var en person jag kände.

SEn håller jag nog koll rätt lite både på mig själv och andra. De saker jag måste hålla koll på för egen del, dyker upp i min kalender allt eftersom. Med vuxna barn, har jag inte min partners tider i min kalender, för det påverkar ju inte mig nämnvärt om hen kommer hem kl 17 eller kl 20 (jag är ändå i stallet, inga barn att hämta på förskolan).

Jag lever ju alltså med en person som har en mycket tung historia av depressionssjukdom. Jag vet att det är ovanligt att inte antingen helt enkelt lämna för att man inte står ut (ofta män), eller bli medberoende (ofta kvinnor). Jag har utan större svårigheter undvikit båda.

De synpunkter som många depressionssjuka (och relaterade sjukdomar) ger uttryck för här på buke, när det gäller hur partners bör hantera sin sjuka partner, är direkta uppmaningar om att gå rakt in i medberoende. Vi vet att det sänker den friska. Och det kan aldrig lyfta den sjuke.

Det är också så att vårdpersonal, terapeuter och andra typ ger stående ovationer när jag/vi pratat med dem om min roll. De som kritiserar mig är huvudsakligen andra - mer eller mindre sjuka - här på buke.

Hade min partner fått välja när hen var som sjukast, hade jag också gått in i den medberoende rollen. Ganska snart, var vi båda väldigt klara över vad som var bra med att jag inte gjorde det.

Jag ser nog önskan om en medberoende partner som ett av de många sjukdomssymtomen, helt enkelt. Nappar den friska partner på det, har vi snart två mer eller mindre sjuka personer. Det blir tex skrämmande för den medberoende om den sjuka börjar bli frisk.

Ja jag är ju för slarvig för att klara av att hålla reda på andra i större mån direkt, men drar mitt strå till stacken där det kan behövas -kalenderinskrivande. Min partner har ADHD men helt ärligt stänglar vi upp varandra och skippar livspussel (ska jag vara ärlig är det kanske rent av inte dumt att jag är lite rörig ut den synvinkeln) och sådant och kör på ditt sätt med att göra saker när de dyker upp i kalendern. Så länge vi inte startar något urdumt som bygga veranda så blir det jättebra. Så jag känner mig inte alls som familjens organisatör (ingen sådan finns) el dyl, och du har en poäng med att vem som helst av oss skulle ha kunnat bli en medåkare som undrar vad som hände istället för tillsammansförare.

 

[Saeta]

Det här är on topic, utifrån tråden och trådstarten och trådstartaren, @Saeta själv. Det handlar inte om att glömma sitt insulin en gång vart tredje år eller så, och om anhöriga därför bör påminna eller inte.

Jag har aldrig sagt att det du pratar om skulle vara varken on eller off topic.
Vad handlar det om då?

 

[Dentaku]

Om jag omfattas av dina senaste inlägg, @Petruska , vill jag bara klargöra att du inte är den enda som ser faran med medberoende när en anhörig behöver vård. Jag har, som jag redan nämnt, nära insyn i hur illa det kan bli och har själv stöttat personer i att ta sig ur den typen av destruktiva spiraler.
Det som skiljer oss åt åsiktsmässigt är bara vad som är normalt att göra för varandra i ett förhållande utan att gå in i en vårdande roll. Det har för övrigt inget med mina diagnoser att göra.

 

[monster1]

Jag har aldrig sagt att det du pratar om skulle vara varken on eller off topic.
Vad handlar det om då?

Hon taggar dig för att de talar om dig och inte vill tala förbi dig. Det är alltså av artighet inte för att du sagt något.

 

[Saeta]

Hon taggar dig för att de talar om dig och inte vill tala förbi dig. Det är alltså av artighet inte för att du sagt något.

Mycket märkligt. Jag fattade inte ens att det var mig det pratades om