Den osynliga spärren

[monster1]

Fast om du alltid tar med dig nycklarna och alltid påminner om att din partner tar kartan och din partner en dag inte tar med kartan så är det inte ditt ansvar, oavsett om du påmint eller ej. Att påminna någon annan om dennas ansvarsområde är inte att ta över ansvarsområdet för egen del.

Ingen påminner någon i mitt exempel det handlar om inofficiellt ansvar.

 

[Dentaku]

Grejen är om min partner är sjuk så frågar jag om jag kan göra något för hen. Vill hen ha en huvudvärkstablett. Det kanske är semantik, men jag "påminner inte om" att hen ska ta en huvudvärkstablett, det får ju liksom hen bestämma själv. Så det blir ett konstigt exempel.

Fast mycket av diskussionen handlar ju redan kokats ner till semantik känns det som. Vissa av oss skriver påminna och fråga, andra kontrollera och redogöra.

 

[Dentaku]

Ingen påminner någon i mitt exempel det handlar om inofficiellt ansvar.

Och det exempel som vi faktiskt diskuterar handlar om att påminna någon, vilket var anledningen till att jag ändrade i ditt. Man får inte ansvar - inofficiellt eller ej - för att någon annan inte utfört sina sysslor enbart för att man vanligtvis brukar påminna denna om att göra dessa.

 

[monster1]

Och det exempel som vi faktiskt diskuterar handlar om att påminna någon, vilket var anledningen till att jag ändrade i ditt. Man får inte ansvar - inofficiellt eller ej - för att någon annan inte utfört sina sysslor enbart för att man vanligtvis brukar påminna denna om att göra dessa.

Om personen inte klarar av att göra uppgifterna utan att man påminner så jo, då har man plötsligt fått ett ansvar för något på halsen.

 

[Dentaku]

Alltså, vi samtalar ju och frågor som ”har hundarna fått mat?”, ”har du hämtat posten?” Kommer ju ständigt. Men det är för att vi ska veta om det gjorts eller om man ska göra det. Saker som vi måste göra men som ingen av oss har särskilt ansvar för.
Jag sköter min medicin själv om vi inte en period har ett annat upplägg, men det är enbart mitt ansvar att ta dem. Går min partner förbi min dosett och ser att jag glömt så hämtar hen åt mig.
Barnens prylar/aktiviteter/mm har vi båda som
Ansvarsområde. Vi har en faniljekalender där man för in alla tider som andra behöver veta. Men det viktiga är väl att vi inte vill hamna i en situation där vi vårdar på ett sätt som kan skapa obalans.
På samma sätt som jag tycker det är problematiskt när man jobbar som personlig assistent åt en familjemedlem eller i för hög utsträckning tar hand om gamla föräldrar eller vuxna barn. Jag bryr mig massor om andra, antagligen för mycket ibland.
Jag frågar och pratar och oroar mig.
Min gamla chef är utbränd och jag mailar, skickar choklad och bryr mig. Men skulle jag Vårda min partner skulle jag krascha snabbt, för det skulle vara en dygnet-runt aktivitet. Jag vill inte ha en sån relation. Jag skulle inte vilja behöva ha den kollen på min partner. Jag vill att vi har en relation på helt andra grunder.

Jag tror också att det där med att arbeta som vårdare åt en familjemedlem kan bli väldigt problematiskt. Risken är nog överhängande att det antingen tär oerhört på personen, relationen eller bådadera.

 

[Dentaku]

Om personen inte klarar av att göra uppgifterna utan att man påminner så jo, då har man plötsligt fått ett ansvar för något på halsen.

Då får man ju i så fall inse att den tänkta hjälpen var destruktiv och avsäga sig ansvaret. Men för min del känns det lite dystopiskt att inte påminna min partner om saker för att hen i värsta fall ska bli beroende av att jag påminner och jag då står där och bär någon slags ansvar när hen glömt att sätta på haverilarmet på Forsmarks reaktorer. (Förlåt, men det är ungefär så absurt det här börjar kännas nu.)

 

[Petruska]

Men så behöver det väl inte vara. Om min man vet att jag ska jumpa kl 20 och noterar att jag sitter och läser en bok 19:40 så säger han -skulle inte du jumpa? Jag kan inte se hur detta agerande på något vis antyder att han ger -rätt mycket annan liknande hjälp. Vore jag ensam hemma skulle jag bara komma fem minuter försent som vanligt, om han märker ngt så kommer jag i tid. Långsamt börjar jag också lära mig att normala människor räknar med att man inte omedelbart materialiserar sig på punkten dit man ska, från hallen, med ytterkläder, utan att man ska räkna med viss transporttid osv.

Likaså om X kommer ihåg sitt insulin varje arbetsdag, men ickerutinen på helgen gör att hen kan glömma det. Så är det ju inte jättonaturligt att kläcka ur sig -förresten, tog du insulinet, när man packar sig ut genom dörren för att åka till IKEA. Det är ju inget krav att man gör det eller ngt och glömmer man säga är det ju bara att vända och hämta.

I de fallen är det ju närmast att likna vid konversation om vardagliga småsaker. Förutsatt att det inte är systematiskt då. Sånt händer det att jag säger, fast mycket sällan om just insulinet. Vad jag inte gör är att hålla koll åt någon annan vuxen.

 

[Petruska]

Fast mycket av diskussionen handlar ju redan kokats ner till semantik känns det som. Vissa av oss skriver påminna och fråga, andra kontrollera och redogöra.

Och bland andra du fortsätter at fråga om detaljexempel.
För mig räcker det att säga att vuxna är separata individer, som bör klara att ta hand om sig själva och MINST lika viktigt, klarar av att LÅTA andra ta hand om sig själva.

 

[Saeta]

Om personen inte klarar av att göra uppgifterna utan att man påminner så jo, då har man plötsligt fått ett ansvar för något på halsen.

Jag har pratat med de i min närhet som brukar påminna mig om just detta, och dom är alla eniga om att dom inte har ett endaste litet miniansvar över om jag glömmer borsta tänderna eller tvätta bort sminket eller sätta igång tvättmaskinen, diska (eller vad det nu kan vara). Nu behövs det ju inte påminnas om allt det där flera gånger om dagen. Det mesta sitter om jag sköter mina rutiner. MEN, jag har svårt att komma ihåg ibland och då påminns det, kanske en gång för mycket. Men som sagt. Det har aldrig handlat om någons ansvar att se till att jag inte glömmer. Det är alltid mitt ansvar. Jag kan ju lika gärna välja att skita i att göra mina rutiner om det är så, alltså mitt ansvar att det blir gjort.

Men de gånger jag glömmer så brukar någon påminna. Mest för att det går av bara farten, för det är så vi varit hela tiden. Vi påminner varandra, hjälps åt så gott vi kan. Och ingen gör det för att den känner ansvar för andra, utan för att helt enkelt vara snäll och hjälpsam. Inget annat.

 

[monster1]

Då får man ju i så fall inse att den tänkta hjälpen var destruktiv och avsäga sig ansvaret. Men för min del känns det lite dystopiskt att inte påminna min partner om saker för att hen i värsta fall ska bli beroende av att jag påminner och jag då står där och bär någon slags ansvar när hen glömt att sätta på haverilarmet på Forsmarks reaktorer. (Förlåt, men det är ungefär så absurt det här börjar kännas nu.)

Fast jag har skrivit i alla mina svar att det handlar om ett kontinuerligt problem inte om enstaka gånger. Jag tror jag har skrivit det i stort sett varje svar jag givit. Dessutom handlar tråden om ett problem som funnits under många, många år. Det blir ju konstigt då om man menar någon enstaka påminnelse, vilket jag återigen redan avhandlad upprepade gånger.

 

[monster1]

Jag har pratat med de i min närhet som brukar påminna mig om just detta, och dom är alla eniga om att dom inte har ett endaste litet miniansvar över om jag glömmer borsta tänderna eller tvätta bort sminket eller sätta igång tvättmaskinen, diska (eller vad det nu kan vara). Nu behövs det ju inte påminnas om allt det där flera gånger om dagen. Det mesta sitter om jag sköter mina rutiner. MEN, jag har svårt att komma ihåg ibland och då påminns det, kanske en gång för mycket. Men som sagt. Det har aldrig handlat om någons ansvar att se till att jag inte glömmer. Det är alltid mitt ansvar. Jag kan ju lika gärna välja att skita i att göra mina rutiner om det är så, alltså mitt ansvar att det blir gjort.

Men de gånger jag glömmer så brukar någon påminna. Mest för att det går av bara farten, för det är så vi varit hela tiden. Vi påminner varandra, hjälps åt så gott vi kan. Och ingen gör det för att den känner ansvar för andra, utan för att helt enkelt vara snäll och hjälpsam. Inget annat.

Att det blir gjort ja, men vems ansvar är det att du kommer ihåg?

 

[Saeta]

Att det blir gjort ja, men vems ansvar är det att du kommer ihåg?

Det skrev jag, om du hade läst hela inlägget.

 

[monster1]

Det skrev jag, om du hade läst hela inlägget.

Så då behöver de inte påminna dig kontinuerligt då, för du har hittat en fungerande metod som inte involverar att någon av dina anhöriga behöver påminna dig?

 

[Saeta]

Så då behöver de inte påminna dig kontinuerligt då, för du har hittat en fungerande metod som inte involverar att någon av dina anhöriga behöver påminna dig?

Det beror väl på vad som menas med kontinuerligt. Både ja och nej. Hade mina anhöriga inte påmint mig hade det inte inte blivit av (dom gånger jag glömmer). Men det är samtidigt inte deras ansvar. Punkt.

 

[Dentaku]

För mig räcker det att säga att vuxna är separata individer, som bör klara att ta hand om sig själva och MINST lika viktigt, klarar av att LÅTA andra ta hand om sig själva.

Absolut. I det senare anser jag ingår att respektera att många tycker att det är helt ok att man vid enstaka tillfällen hjälpa sin partner komma iväg på viktiga saker utan att man ser den minsta risk för att hamna i en "kleggig ömsesidig beroendesoppa".

 

[Dentaku]

Fast jag har skrivit i alla mina svar att det handlar om ett kontinuerligt problem inte om enstaka gånger. Jag tror jag har skrivit det i stort sett varje svar jag givit. Dessutom handlar tråden om ett problem som funnits under många, många år. Det blir ju konstigt då om man menar någon enstaka påminnelse, vilket jag återigen redan avhandlad upprepade gånger.

Jag tycker också att jag är helt tydlig med att jag diskuterar allmänt(om än med specifika exempel, som insulinpennan). Jag pratar alltså inte om vad som är lämpligt vare sig för TS eller för din anhöriga, vilket du knappast heller gör med tanke på att vi dragit in påminnelser om att deklarera osv.

 

[monster1]

Det beror väl på vad som menas med kontinuerligt. Både ja och nej. Hade mina anhöriga inte påmint mig hade det inte inte blivit av (dom gånger jag glömmer). Men det är samtidigt inte deras ansvar. Punkt.

Ja men om det inte blir av då så gör det ju inget, någon gång kommer du ju på det. Så ingen behöver egentligen påminna dig.

 

[monster1]

Jag tycker också att jag är helt tydlig med att jag diskuterar allmänt(om än med specifika exempel, som insulinpennan). Jag pratar alltså inte om vad som är lämpligt vare sig för TS eller för din anhöriga, vilket du knappast heller gör med tanke på att vi dragit in påminnelser om att deklarera osv.

Men vi pratar väll ändå inom trådens ramar?

 

[Dentaku]

Men vi pratar väll ändå inom trådens ramar?

Ja. Men det blir lite svårt om en av oss diskuterar allmänt och den andra specifikt, med fokus på personer som kräver väldigt mycket hjälp.

 

[Badger]

Fast då handlar det ju om undantag att du glömmer snarare än regel. Om du istället för att glömma någon gång ständigt glömmer och du om din partner inte påminner dig inte kommer iväg på dina aktiviteter är det kanske en annan sak och en annan typ av belastning på din partner. Alla glömmer ju emellanåt men det skiljer sig ju från att ha ett problem som är så stort att det påverkar ens möjlighet till vård, vilket ju är det vi diskuterar i den här tråden? Inte om man ska påminna någon om att ta med sig lunchen när den går till jobbet och man ser att den står kvar på köksbordet någon gång.

Nej det är inte undantag att jag kommer 5-15 minuter sent , om vi inte pratar möte eller tåget (så jag kan skärpa mig uppenbarligen) så det är mer regel än undantag (men jag förlitar mig såklart inte det minsta på det, jag stressar ju bara mer annars). Jag förser med annat i gengäld, håller koll på grejer åt honom i kalendern osv.

Men jag har skrivit att jag verkligen ser en skillnad i en vänlig putt, en hjälp till en start, tre gånger hemma för att putta iväg på viktiga möten. Och att konstant ändra sitt liv för att hjälpa någon. Saken var den att jag ser ingen koppling mellan de två och inte heller att det ena behöver leda till det andra. Men jag håller med om att det inte är bra att stänga in någon i ett beroende av hjälp. Men som sagt jag känner att det är olika saker inte samma sak. Att "belasta" uhm hjälpa varandra, med betoning på varandra-båda hjälper den andre lite, lite känner jag är ett partnerskap. Annars kunde jag ju bo med grannen och skaffa ett KK och få barn med donator (också helt ok! alternativ, men nu råkade jag vilja ha en partner).

Jag ser det som att min bekanta kunde få hjälp, en gång, av en vän att komma in på en plats. Men det betydde inte konstant hjälp, inte heller flera gånger hjälp, inget sluttande plan. Utan det var bra så, det räckte, det dög. En gång åkte jag och hämtade en väninna mitt i natten på flygplatsen, en gång, det dög . Om tre gånger räcker är det också en engångsgrej att hjälpa en vän. Men om det inte går mot ökad självständighet är det inte gångbart.

Så vi pratar om helt olika saker faktiskt. Det är bara det att jag vill vara tydlig att skilja på min bekantskapskrets och familjs lilla putthjälp för vänner och ngt slags beroende. Och att man ibland kan hjälpa en vän utan att det går åt helvete.