Den osynliga spärren

[monster1]

Kontinuerligt under en längre period låter som att du ser ett scenario med läkarbesök varenda vecka. Du upprepar dessutom nästan precis det jag skrivit(min fetning):



Att hålla reda på någons sjukdom har jag inte skrivit om någonstans, att läsa in det visar på att vi har helt olika scenarion framför oss.

Min anhörige har kontakt med vården minst 3 ggr i månaden mer om hen ska gå på behandling. Det finns dessutom fler aktiviteter. De flesta människor lämnar ju hemmet flera gånger per vecka.

 

[mandalaki]

Vad och hur mycket som behöver påminnas är väl olika från fall till fall. I en liv- eller död-situation är det ju självklart att man ingriper.
Jag är, erkänner jag, tyvärr en curlingmamma som lagt för mycket tid på att påminna i alla tänkbara sammanhang. Problemet blir då, att man får en person som behöver påminnas, ideligen, och det är inte en bra situation för den påminde heller - det kan jag lova. Jag har skärpt mig rejält i det avseendet. Nu gäller det tack och lov inte insulinpennor, men andra saker där jag bitit ihop istället för att påminna. För att personen inte ska förbli en som måste påminnas. Och personen har då själv insett hur viktigt det är att påminna sig själv.

Kanske off topic, men ändå.

Och jag är en person som är helt olidligt påminnande och vårdande, många gånger över gränsen för hur mina nära vill bli påminda och vårdade. Även jag får bita ihop för att inte påminna och rent ut sagt tjata om sånt som folk hellre vill bestämma själva. Bara för att någon ska till hjärtläkare behöver ju inte jag tala om att hen bör fråga om a, b, c och y och z. Jag har oftast tyvärr väldigt svårt att förstå hur någon skulle komma över gatan om inte jag uppmärksammade hen på att det kommer spårvagnar här också.

 

[monster1]

Men, va? Varför skulle det behöva vara så? Vilket märkligt antagande. Din svartvita syn är för mig helt verklighetsfrånvänd.

Du tänker att minnet och rutinen är dålig enbart när det kommer till insulin?

 

[monster1]

Men så behöver det väl inte vara. Om min man vet att jag ska jumpa kl 20 och noterar att jag sitter och läser en bok 19:40 så säger han -skulle inte du jumpa? Jag kan inte se hur detta agerande på något vis antyder att han ger -rätt mycket annan liknande hjälp. Vore jag ensam hemma skulle jag bara komma fem minuter försent som vanligt, om han märker ngt så kommer jag i tid. Långsamt börjar jag också lära mig att normala människor räknar med att man inte omedelbart materialiserar sig på punkten dit man ska, från hallen, med ytterkläder, utan att man ska räkna med viss transporttid osv.

Likaså om X kommer ihåg sitt insulin varje arbetsdag, men ickerutinen på helgen gör att hen kan glömma det. Så är det ju inte jättonaturligt att kläcka ur sig -förresten, tog du insulinet, när man packar sig ut genom dörren för att åka till IKEA. Det är ju inget krav att man gör det eller ngt och glömmer man säga är det ju bara att vända och hämta.

Fast då handlar det ju om undantag att du glömmer snarare än regel. Om du istället för att glömma någon gång ständigt glömmer och du om din partner inte påminner dig inte kommer iväg på dina aktiviteter är det kanske en annan sak och en annan typ av belastning på din partner. Alla glömmer ju emellanåt men det skiljer sig ju från att ha ett problem som är så stort att det påverkar ens möjlighet till vård, vilket ju är det vi diskuterar i den här tråden? Inte om man ska påminna någon om att ta med sig lunchen när den går till jobbet och man ser att den står kvar på köksbordet någon gång.

 

[Dentaku]

Min anhörige har kontakt med vården minst 3 ggr i månaden mer om hen ska gå på behandling. Det finns dessutom fler aktiviteter. De flesta människor lämnar ju hemmet flera gånger per vecka.

Och jag antar att det då inte handlar om behandling som ska få denne att leva ett mer självständigt liv eller besök som mestadels kan klaras av själv men som det ibland behövs stöttning för att komma iväg till. Som sagt, grader i helvetet.

 

[Dentaku]

Du tänker att minnet och rutinen är dålig enbart när det kommer till insulin?

Det räcker väl med att påminna om det som är viktigt? Om jag tar mig själv som exempel så brukar jag aldrig ha några problem med att glömma att ta med mig medicin, men tycker ändå att det är bra om min partner frågar om jag packat den när jag ska iväg någonstans. Det får nämligen rätt jobbiga konsekvenser OM jag missat det, till skillnad från om jag glömt att packa tandborste, underkläder eller mensskydd.

 

[monster1]

Och jag antar att det då inte handlar om behandling som ska få denne att leva ett mer självständigt liv eller besök som mestadels kan klaras av själv men som det ibland behövs stöttning för att komma iväg till. Som sagt, grader i helvetet.

Jo långsiktigt gör det det. Just nu kommer boendestödet hem till vederbörande och ser till att hen kommer upp ur sängen, äter frukost och går in i duschen. Efter att ha missat besök och psyk (mfl) och sedan även missat att betala straffavgiften så ska nu boendestödet även sitta ned med personen en gång i månaden och betala räkningar samt hjälpa till och hålla reda på när mötena är samt hjälpa till att få personen dit. Det går inte på två besök att få en person att skapa en rutin samt bli tillräckligt fungerande för att komma ihåg och ta sig iväg. Ringa går inte eftersom personen inte har något rutin för att ladda telefonen samt ha den inom hörbart avstånd.

Om det nu bara är enstaka tillfällen som det uppstår problem hur ska man då veta när detta sker så man kan vara hemma och stötta? Själv jobbar jag när besöken är dvs kontorstid.

 

[monster1]

Det räcker väl med att påminna om det som är viktigt? Om jag tar mig själv som exempel så brukar jag aldrig ha några problem med att glömma att ta med mig medicin, men tycker ändå att det är bra om min partner frågar om jag packat den när jag ska iväg någonstans. Det får nämligen rätt jobbiga konsekvenser OM jag missat det, till skillnad från om jag glömt att packa tandborste, underkläder eller mensskydd.

Viktigt är ju att betala räkningarna, besiktiga bilen, lämna in deklarationen, förnya körkortet, hämta ut nya mediciner, ta medicinerna (i det här fallet flera olika fler gånger om dagen) få recept på mediciner, gå på barnens kvartsamtal, följa med barnen till deras sjukbesök, ta sig till tandläkaren, äta, duscha, tvätta, städa, ta sig till läkarbesök and so on. Ganska många grejer helt enkelt som man ska hålla reda på åt någon annan.

 

[Hyacinth]

Och jag är en person som är helt olidligt påminnande och vårdande, många gånger över gränsen för hur mina nära vill bli påminda och vårdade. Även jag får bita ihop för att inte påminna och rent ut sagt tjata om sånt som folk hellre vill bestämma själva. Bara för att någon ska till hjärtläkare behöver ju inte jag tala om att hen bör fråga om a, b, c och y och z. Jag har oftast tyvärr väldigt svårt att förstå hur någon skulle komma över gatan om inte jag uppmärksammade hen på att det kommer spårvagnar här också.

Hear you sistah.

Tack och lov är min partner inte typen man vårdar. Hen blir galen. Jag får vårda min omgivning istället.

 

[Kattennizze]

Hear you sistah.

Tack och lov är min partner inte typen man vårdar. Hen blir galen. Jag får vårda min omgivning istället.

Jag brukar vårda mina pelagoner. De dör dock, de jäklarna!

 

[Hyacinth]

Jag brukar vårda mina pelagoner. De dör dock, de jäklarna!

Mina med. Jag är nog ingen bra vårdare.

 

[Hyacinth]

Mina med. Jag är nog ingen bra vårdare.

Men en bra kund i blomsteraffären

 

[Dentaku]

Jo långsiktigt gör det det. Just nu kommer boendestödet hem till vederbörande och ser till att hen kommer upp ur sängen, äter frukost och går in i duschen. Efter att ha missat besök och psyk (mfl) och sedan även missat att betala straffavgiften så ska nu boendestödet även sitta ned med personen en gång i månaden och betala räkningar samt hjälpa till och hålla reda på när mötena är samt hjälpa till att få personen dit. Det går inte på två besök att få en person att skapa en rutin samt bli tillräckligt fungerande för att komma ihåg och ta sig iväg. Ringa går inte eftersom personen inte har något rutin för att ladda telefonen samt ha den inom hörbart avstånd.

Om det nu bara är enstaka tillfällen som det uppstår problem hur ska man då veta när detta sker så man kan vara hemma och stötta? Själv jobbar jag när besöken är dvs kontorstid.

Situationen med din anhöriga verkar, som jag redan konstaterat, vara extremt jobbig och rätt väsensskild från exemplen jag diskuterar.
Redan i mitt första inlägg tror jag också att jag skrev OM man är ledig och hemma, d v s att man som anhörig kan hjälpa till om man finns till hand när behovet uppstår.

 

[Dentaku]

Viktigt är ju att betala räkningarna, besiktiga bilen, lämna in deklarationen, förnya körkortet, hämta ut nya mediciner, ta medicinerna (i det här fallet flera olika fler gånger om dagen) få recept på mediciner, gå på barnens kvartsamtal, följa med barnen till deras sjukbesök, ta sig till tandläkaren, äta, duscha, tvätta, städa, ta sig till läkarbesök and so on. Ganska många grejer helt enkelt som man ska hålla reda på åt någon annan.

Menar du att man är dålig på att sköta allt det där bara för att man är slarvig och har svårt att komma ihåg att ta med sig medicin?!
Jag var nära att börja med en uppradning av de få saker jag har problem med och allt jag inte har det minsta problem med men jag ger nog upp.

 

[Fruentimber]

Du tänker att minnet och rutinen är dålig enbart när det kommer till insulin?

Nej, varför skulle jag tänka det? Men det är väl inte märkligare än att jag ser att sambons plånbok ligger på bordet och han är på väg ut, varav man kanske slänger iväg ett "öh, din plånbok!". Det innebär ju knappast att jag skulle vara någon sorts vårdare åt min sambo eller ta ansvar över honom på ett sätt som anses onormalt i en vanlig relation.

Överlag tror jag att "sköt dig själv och skit i andra"-attityd oftast inte är så framgångsrik i relationer.

 

[monster1]

Nej, varför skulle jag tänka det? Men det är väl inte märkligare än att jag ser att sambons plånbok ligger på bordet och han är på väg ut, varav man kanske slänger iväg ett "öh, din plånbok!". Det innebär ju knappast att jag skulle vara någon sorts vårdare åt min sambo eller ta ansvar över honom på ett sätt som anses onormalt i en vanlig relation.

Överlag tror jag att "sköt dig själv och skit i andra"-attityd oftast inte är så framgångsrik i relationer.

Som sagt om det händer någon gång ibland absolut om det händer hela tiden, då behöver personen skaffa sig en funktionell rutin för att hantera det. Annars använder ju personen mig som funktionell rutin = jag får mer att göra.

 

[Kattennizze]

Viktigt är ju att betala räkningarna, besiktiga bilen, lämna in deklarationen, förnya körkortet, hämta ut nya mediciner, ta medicinerna (i det här fallet flera olika fler gånger om dagen) få recept på mediciner, gå på barnens kvartsamtal, följa med barnen till deras sjukbesök, ta sig till tandläkaren, äta, duscha, tvätta, städa, ta sig till läkarbesök and so on. Ganska många grejer helt enkelt som man ska hålla reda på åt någon annan.

Det är ju därför som det kallas för en funktionsnedsättning. Jag har flera anhöriga med npf och en släkting t ex använder ju mkt hjälpmedel som hen fått hjälp med att iscensätta. Men det gör också att hen alltid har kunnat arbeta heltid i en krävande arbetsmiljö. Om hen inte hade sina mycket noga rutiner så skulle det gå åt pipan d v s hen skulle bli sängliggande och ej komma ut. Hen duschar varje gång på exakt samma tid varje vecka, byter kläder enligt schema, tvättar enligt schema, går exakt samma väg till jobbet varje dag osv osv. All vaken tid är i princip kartlagd ner på minuten, vad som ska ätas och handlas och i vilken tid. När rutinerna bryts blir hen orolig men klarar av det numera ganska bra. Hen har ett mycket bra liv i sin självvalda ensamhet och en strålande karriär. Men det har tagit tid, och hen har fått mkt stöd av samhället och vården för att nå dit. Det har ju inget med motivation eller dylikt att göra, utan om att hen träffat rätt personer som varit kompetenta och kunniga inom npf-området.

 

[Fruentimber]

Som sagt om det händer någon gång ibland absolut om det händer hela tiden, då behöver personen skaffa sig en funktionell rutin för att hantera det. Annars använder ju personen mig som funktionell rutin = jag får mer att göra.

Men något annat har jag väl ändå inte påstått? Jag ifrågasatte bara den väldigt svartvita synen på behöva påminna partner = vårdnadshavande sambo. Livet är fullt av gråzoner, således även relationer. Vi påminner varandra om saker ständigt. Har du gjort bokföringen? Betalade du in skatten? Gav du hundarna mat? Tog du fram kycklingen? Kom du ihåg medicinen? Det blir liksom så när vi båda lever väldigt hetsiga liv med mycket att göra. Man hjälper varandra, helt enkelt. Oavsett om det rör sig om insulin eller deklarationen.

Sen är det ju knappast ovanligt att vuxna får diagnoser mitt i livet som kräver medicinering. Om min sambo blir diagnosticerad med diabetes imorrn eller något annat som kräver regelbunden medicinering så kommer jag givetvis att hjälpa hen att komma ihåg medicinen.

Min lillebror har asperger. Han måste få hjälp att minnas en rad vardagliga saker, även av oss i familjen. Boendestöd är verkligen långt ifrån magiskt och fantastiskt i vår kommun.

 

[monster1]

Det är ju därför som det kallas för en funktionsnedsättning. Jag har flera anhöriga med npf och en släkting t ex använder ju mkt hjälpmedel som hen fått hjälp med att iscensätta. Men det gör också att hen alltid har kunnat arbeta heltid i en krävande arbetsmiljö. Om hen inte hade sina mycket noga rutiner så skulle det gå åt pipan d v s hen skulle bli sängliggande och ej komma ut. Hen duschar varje gång på exakt samma tid varje vecka, byter kläder enligt schema, tvättar enligt schema, går exakt samma väg till jobbet varje dag osv osv. All vaken tid är i princip kartlagd ner på minuten, vad som ska ätas och handlas och i vilken tid. När rutinerna bryts blir hen orolig men klarar av det numera ganska bra. Hen har ett mycket bra liv i sin självvalda ensamhet och en strålande karriär. Men det har tagit tid, och hen har fått mkt stöd av samhället och vården för att nå dit. Det har ju inget med motivation eller dylikt att göra, utan om att hen träffat rätt personer som varit kompetenta och kunniga inom npf-området.

Jag vet, därför är det ju inte helt rimligt att den anhörige ska ta allt det ansvaret, speciellt inte som det finns boendestöd som kan hjälpa hen att skaffa sig goda rutiner att luta sig emot. Som anhörig blir man ju en del av den rutiner men behöver inte vara ansvarig för att de skall upprätthållas.

 

[monster1]

Men något annat har jag väl ändå inte påstått? Jag ifrågasatte bara den väldigt svartvita synen på behöva påminna partner = vårdnadshavande sambo. Livet är fullt av gråzoner, således även relationer. Vi påminner varandra om saker ständigt. Har du gjort bokföringen? Betalade du in skatten? Gav du hundarna mat? Tog du fram kycklingen? Kom du ihåg medicinen? Det blir liksom så när vi båda lever väldigt hetsiga liv med mycket att göra. Man hjälper varandra, helt enkelt. Oavsett om det rör sig om insulin eller deklarationen.

Sen är det ju knappast ovanligt att vuxna får diagnoser mitt i livet som kräver medicinering. Om min sambo blir diagnosticerad med diabetes imorrn eller något annat som kräver regelbunden medicinering så kommer jag givetvis att hjälpa hen att komma ihåg medicinen.

Min lillebror har asperger. Han måste få hjälp att minnas en rad vardagliga saker, även av oss i familjen. Boendestöd är verkligen långt ifrån magiskt och fantastiskt i vår kommun.

Faktiskt inte, om jag vill att kycklingen ska fram tar jag fram kyckligen. Min partner är inte ett barn och behöver inte redogöra för mig om hen har tagit sin medicin eller om hen har deklararerat. Om man lever själv är det ju ingen som kontrollerar om man gör det man ska varför ska det ingå i en relation?