För och nackdelar med att skicka egen remiss till psykiatrin?

[Redfox]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

 

[the_connemara]

Jag får se vart det blir att jag söker kontakt, jag tänker generellt att jag ska ha bestämt mig tills söndag.
Så att jag tar kontakt till nästa vecka så får jag se om det blir att jag skickar egenremiss eller om jag tar det via vårdcentralen, jag har ju redan förberett för egenremiss men känner mig inte helt säker än.
Fast det blir jag nog aldrig oavsett vad jag väljer att göra, och det ligger väl en del i att jag övertänker allt.
En annan fördel är ju att det verkar som att jag kan chatta med min vårdcentral om jag väljer det. Då ringa inte funkar för mig och att en anhörig gör det känns fel, denne har gjort det förut men svårt när anhörig inte vet exakt allt och känns ju viktigt att jag får med mig allt på en gång så det ser helheten i problematiken och mitt mående och varför jag söker.

Tack i alla fall för er som svarat, och har ni något mer tips och råd så får ni gärna skriva det.

Jag tycker det hjälper mig att inleda med att säga något som försvårar i kontakten. Har bara mötts av förståelse. I ditt fall kanske att du har väldigt svårt att uttrycka dig i tal/samtal kanske? Så kanske du också blir lite mindre rädd att uppfattas som att dina problem inte är tillräckligt allvarliga för du inte får allt sagt eller liknande. Oavsett, modigt att försöka ta tag i detta trots tidigare motgångar! Och försökt tänka att det alltid går att försöka igen/försöka på annat vis om det inte lyckas

 

[co-SMAD4]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

Tycker det är en jättebra reflektion. Speciellt det fetstilade, jag kom fram till samma när jag sökte hjälp.

 

[monster1]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

Jag tänker att du ändå levt så här länge och behöver hjälp att ta dig ur det. En fördel med att söka hjälp när man är relativt ok är att man kan ta till sig behandlingen bättre. Så det är en fördel för att få hjälp snarare än en nackdel att du är i lite bättre form.

 

[co-SMAD4]

Jag tänker att du ändå levt så här länge och behöver hjälp att ta dig ur det. En fördel med att söka hjälp när man är relativt ok är att man kan ta till sig behandlingen bättre. Så det är en fördel för att få hjälp snarare än en nackdel att du är i lite bättre form.

Precis, många väntar istället för länge med att söka tills det verkligen är akut.
Jag tror vi människor är experter på att inte vilja ta upp plats och tid i vården "i onödan", eller att man tror att man måste vara "tuffare" och lösa sitt mentala välmående helt själv. Fler borde nog söka för "måttliga" besvär oftare.

 

[Enya]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

Det var lite av samma anledning som psykologen jag då träffade ville att jag skulle ta antidepressiva. Jag mådde för dåligt för att kunna ha terapi och öppna mig, närma mig det som behövdes. Med antidepressiva blev dipparna i måendet inte lika djupa och det blev lättare att kunna öppna mig. Det var inte speciellt mycket, eller snarare att vi inte gick djupt i saker, vi gick igenom i den terapin på våra 52 besök, utan hon ansåg att det krävdes traumabehandling och att för att det ska fungera skulle jag stå på en stabil grund och må hyfsat ändå-med hjälp av antidepressiva tex. Påbörjade det här och avslutade sedan antidepressivbehandlingen mitt i terapin och insåg hur enormt svårt det är med känslorna, att hantera alla känslorna och svängningarna man får, innan man egentligen är redo att hantera dem. Så det har vi jobbat med nu. Att känslor inte är farliga och hur man kan hantera dem på olika vis.

 

[Redfox]

Nu är det gjort, valde att testa skicka en egenremiss. Så får vi se om det tar emot den eller hänvisar mig till vårdcentralen.

Tänker att jag får väl förbereda mig för det utifall. Men nu är det åtminstone gjort och i remissen finns ju grejer som jag aldrig tagit upp för någon förut om mitt självskadebeteende samt att det förekommer självmordstankar vilket jag aldrig tagit upp till någon i sjukvården tidigare, har ju kontakt med sjukvården sen tidigare då jag har andra kroniska sjukdomar.
Det känns ändå både bra och lite som en lättnad att våga skriva att läget inte är bra större delen av tiden men också lite oroligt. Jag övertänker ju så mycket, tänker ena stunden att dom kanske ser för allvarligt på saker till att i nästa stund tänka att det kommer inte alls se problematiken. Tog ganska många igenom läsningar av all text innan jag ens vågade skicka det, men nu är det check på det. Tror dock själv mer på att det avvisar remissen och hänvisar till vårdcentralen, men då kommer jag i isåfall vara helt förberedd på det och förhoppningsvis redo för det steget.

 

[the_connemara]

Fy fan vad modigt och bra gjort @Redfox Ge dig själv en megastor klapp på axeln och vila lite i den prestationen

 

[Grazing]

Nu är det gjort, valde att testa skicka en egenremiss. Så får vi se om det tar emot den eller hänvisar mig till vårdcentralen.

Tänker att jag får väl förbereda mig för det utifall. Men nu är det åtminstone gjort och i remissen finns ju grejer som jag aldrig tagit upp för någon förut om mitt självskadebeteende samt att det förekommer självmordstankar vilket jag aldrig tagit upp till någon i sjukvården tidigare, har ju kontakt med sjukvården sen tidigare då jag har andra kroniska sjukdomar.
Det känns ändå både bra och lite som en lättnad att våga skriva att läget inte är bra större delen av tiden men också lite oroligt. Jag övertänker ju så mycket, tänker ena stunden att dom kanske ser för allvarligt på saker till att i nästa stund tänka att det kommer inte alls se problematiken. Tog ganska många igenom läsningar av all text innan jag ens vågade skicka det, men nu är det check på det. Tror dock själv mer på att det avvisar remissen och hänvisar till vårdcentralen, men då kommer jag i isåfall vara helt förberedd på det och förhoppningsvis redo för det steget.

Det viktiga är att förstå att man inte är mindre viktig för att psykiatrin inte anser att man passar in hos dom just nu. Och ju mer du pratar och skriver och söker hjälpen desto lättare blir det att också prata när man väl får hjälpen.

 

[Redfox]

Jag har redan fått ett snabbt svar ifrån psykiatrin och det hänvisar mig att ta kontakt med vårdcentralen igen på nytt och försöka där igen. Vilket jag misstänkte att dom skulle skriva, skulle redan innan börjat förbereda mig med hur jag ska ta kontakt med vårdcentralen, då jag har ännu större oro för det. Med att ringa dit alternativt chatta med digital vårdkontakt.

Hade tänkte skriva ihop lite punkter igår som jag då ska ta upp som stöd för samtalet alternativt chatten. Så att jag snabbt var beredd på att tag i det direkt efter jag fått svar ifrån psykiatrin, annars är risken att jag drar ut på det och skjuter upp det. Men fick snabbare svar ifrån psykiatrin än jag trott och det är ju förvisso bra med snabb svarstid. Och hann inte skriva ner saker igår då jag var iväg på annat och ska även iväg idag.

Men behöver fortsätta fokusera på att ta steget till att ta kontakt med vårdcentralen. Dels inför första kontakten antingen ringa eller använda chatten, samt inför själva besöket.

Ett första besök hos en läkare är väl inte mer än ca 30min? Då behöver jag isåfall verkligen förbereda mig med vad jag ska ta upp och börja med allt som inte funkar och det är som är dåligt. Mötet där beror ju verkligen helt på hur läkaren bemöter än och om den pratar mycket eller lite. Jag har så lätt att bli tyst och obekväm, pratar om det som är enkelt och inte mer.. Sen har jag så lätt också att få saker att låta som det inte är så allvarligt, utan som att allt är bra. Fast det verkligen inte alltid är så.

Men just nu är det att försöka hitta ett bra sätt för mig att först och främst ta kontakt med vårdcentralen.

 

[monster1]

Jag har redan fått ett snabbt svar ifrån psykiatrin och det hänvisar mig att ta kontakt med vårdcentralen igen på nytt och försöka där igen. Vilket jag misstänkte att dom skulle skriva, skulle redan innan börjat förbereda mig med hur jag ska ta kontakt med vårdcentralen, då jag har ännu större oro för det. Med att ringa dit alternativt chatta med digital vårdkontakt.

Hade tänkte skriva ihop lite punkter igår som jag då ska ta upp som stöd för samtalet alternativt chatten. Så att jag snabbt var beredd på att tag i det direkt efter jag fått svar ifrån psykiatrin, annars är risken att jag drar ut på det och skjuter upp det. Men fick snabbare svar ifrån psykiatrin än jag trott och det är ju förvisso bra med snabb svarstid. Och hann inte skriva ner saker igår då jag var iväg på annat och ska även iväg idag.

Men behöver fortsätta fokusera på att ta steget till att ta kontakt med vårdcentralen. Dels inför första kontakten antingen ringa eller använda chatten, samt inför själva besöket.

Ett första besök hos en läkare är väl inte mer än ca 30min? Då behöver jag isåfall verkligen förbereda mig med vad jag ska ta upp och börja med allt som inte funkar och det är som är dåligt. Mötet där beror ju verkligen helt på hur läkaren bemöter än och om den pratar mycket eller lite. Jag har så lätt att bli tyst och obekväm, pratar om det som är enkelt och inte mer.. Sen har jag så lätt också att få saker att låta som det inte är så allvarligt, utan som att allt är bra. Fast det verkligen inte alltid är så.

Men just nu är det att försöka hitta ett bra sätt för mig att först och främst ta kontakt med vårdcentralen.

Jag brukar skriva listor och lämna över, om inte annat kan de ju ställa frågor utifrån det skrivna du lämnat i från dig. Skriv gärna upp eller berätta på en gång (om det går) att du ofta tonar ned dina besvär så de är medvetna.

 

[MiaMia]

Jag har redan fått ett snabbt svar ifrån psykiatrin och det hänvisar mig att ta kontakt med vårdcentralen igen på nytt och försöka där igen. Vilket jag misstänkte att dom skulle skriva, skulle redan innan börjat förbereda mig med hur jag ska ta kontakt med vårdcentralen, då jag har ännu större oro för det. Med att ringa dit alternativt chatta med digital vårdkontakt.

Hade tänkte skriva ihop lite punkter igår som jag då ska ta upp som stöd för samtalet alternativt chatten. Så att jag snabbt var beredd på att tag i det direkt efter jag fått svar ifrån psykiatrin, annars är risken att jag drar ut på det och skjuter upp det. Men fick snabbare svar ifrån psykiatrin än jag trott och det är ju förvisso bra med snabb svarstid. Och hann inte skriva ner saker igår då jag var iväg på annat och ska även iväg idag.

Men behöver fortsätta fokusera på att ta steget till att ta kontakt med vårdcentralen. Dels inför första kontakten antingen ringa eller använda chatten, samt inför själva besöket.

Ett första besök hos en läkare är väl inte mer än ca 30min? Då behöver jag isåfall verkligen förbereda mig med vad jag ska ta upp och börja med allt som inte funkar och det är som är dåligt. Mötet där beror ju verkligen helt på hur läkaren bemöter än och om den pratar mycket eller lite. Jag har så lätt att bli tyst och obekväm, pratar om det som är enkelt och inte mer.. Sen har jag så lätt också att få saker att låta som det inte är så allvarligt, utan som att allt är bra. Fast det verkligen inte alltid är så.

Men just nu är det att försöka hitta ett bra sätt för mig att först och främst ta kontakt med vårdcentralen.

Om du tycker att det är lättare att skriva kan du inte använda i princip samma du skickade till psykiatrin?

Det går bra att skriva lappar och bara lämna fram dem. 'Börja med att läsa detta innan vi pratar.'
Jag har gjort så hos tandläkaren en gång. En med sammanfattning av min tandvårdshistorik och en med instruktioner hur de ska prata till mig - inklusive den viktiga punkten hur de ska bete sig om jag slutar svara på tilltal (I mitt fall: fortsätt prata som normalt, sakligt och informativt vuxenbemötande; inget daltande, bekymrade miner eller att nivån på innehållet i talet sänks)

 

[Redfox]

Tog några dagar till med en hel del tankar och tvivel, men nu är det första (andra) steget avklarat. Använde mig av vårdkontakt direkt chatten, och det fungerade bra. Så har nu fått tid för läkare på vårdcentralen. Så nu blir det lite andrum men sen behöver jag börja förbereda mig för första besöket där. Har tidigare träffat den läkaren för flera år sen men då för fysiska besvär.

Känner mig generellt väldigt orolig över vilka besvär som är viktigast att ta upp. Så att jag kan vara väl förberedd och försöka bli lugn i det jag ska säga och så att jag får fram det som är viktigt att veta. Kände mycket ångest bara av att använda mig av chatten och ta upp om dessa saker, så jag är lite orolig för hur jag ska lugna ner mig där och inte bli så orolig. För då blir jag lätt fast i mina egna tankar om vad jag vill säga men inte får fram det. Kommer väl ta med någon stödlapp men brukar inte kunna klara av att visa det heller utan blir mer handlingsförlamad.

En annan oro som finns är ju om läkaren ganska snabbt upplever att man vill testa sätta in någon medicin, eller veta om jag är öppen för det, så är jag ganska negativ på det. Inte pga av mediciner i sig utan jag är en person som i stort sett aldrig tar något och lever dessutom nu med en kronisk mag och tarm sjukdom, tar biologisk medicin (infusioner) som ges på sjukhus var 6-8 vecka och den sätter dels ned immunförsvaret. Med den medicinenen har jag bokstavligt talat fått tillbaka mitt liv.

Men jag är livrädd att andra mediciner ska påverka min mage, för då kommer jag tillbaka till för några år sen med svårt skov där jag inte ens kunde gå utanför mitt hus pga mage som krånglade och ledde till att jag blev inlagd akut för att få stopp på skovet och låg inne mer än 1månad på sjukhuset. Och andra mediciner kan ju trigga igång ett skov.. och skulle den göra det så blir mitt liv mycket sämre väldigt fort. Man kan helt glömma att jag kommer jobba på det som är svårt då, eftersom ett svårt skov innebär hemma till 99% (eller tid på sjukhuset) samt tappar all typ av fritidsintressen/arbete och snabbt dåligt mående mm.

Några av mina tankar när jag övertänker mycket men också försöker förbereda mig för besöket.

 

[Grazing]

En annan oro som finns är ju om läkaren ganska snabbt upplever att man vill testa sätta in någon medicin, eller veta om jag är öppen för det, så är jag ganska negativ på det. Inte pga av mediciner i sig utan jag är en person som i stort sett aldrig tar något och lever dessutom nu med en kronisk mag och tarm sjukdom, tar biologisk medicin (infusioner) som ges på sjukhus var 6-8 vecka och den sätter dels ned immunförsvaret. Med den medicinenen har jag bokstavligt talat fått tillbaka mitt liv.

Men jag är livrädd att andra mediciner ska påverka min mage, för då kommer jag tillbaka till för några år sen med svårt skov där jag inte ens kunde gå utanför mitt hus pga mage som krånglade och ledde till att jag blev inlagd akut för att få stopp på skovet och låg inne mer än 1månad på sjukhuset. Och andra mediciner kan ju trigga igång ett skov.. och skulle den göra det så blir mitt liv mycket sämre väldigt fort. Man kan helt glömma att jag kommer jobba på det som är svårt då, eftersom ett svårt skov innebär hemma till 99% (eller tid på sjukhuset) samt tappar all typ av fritidsintressen/arbete och snabbt dåligt mående mm.

Några av mina tankar när jag övertänker mycket men också försöker förbereda mig för besöket.

Det är ju en väldig relevans att berätta det där för mediciner är det som du kommer få pröva först och främst (tyvärr) och att neka mediciner kan ofta ses som att man inte vill bli hjälpt. Att säga att dom måste kunna garantera att medicinerna fungerar med det andra är inte fel, då visar det ju att du är öppen för det om det fungerar.

 

[Redfox]

Det är ju en väldig relevans att berätta det där för mediciner är det som du kommer få pröva först och främst (tyvärr) och att neka mediciner kan ofta ses som att man inte vill bli hjälpt. Att säga att dom måste kunna garantera att medicinerna fungerar med det andra är inte fel, då visar det ju att du är öppen för det om det fungerar.

Jag har ju förstått det så som att det är en av dom vanligaste grejerna att börja med. Och förstår att det uppfattas som att man inte vill bli hjälpt om man har en negativ inställning på medicinen.

För min del (min sjukdom) så kan ju andra mediciner säkert dra igång ett skov om den skulle påverka magen och det kommer ju inte hjälpa att sluta med medicinen så blir det bra igen, utan skovet kan fortsätta ändå och jag behöver då sätta in andra mediciner för det samt komplikationer kan uppstå, vilket kan innebära sjukhusvistelse samt eventuella operationer. Vilket påverkar mig betydligt mer än min situation idag.

Även om jag vet att jag inte är "felfri" med mitt psykiska mående ibland, men jag har en ganska stark känsla och tro att jag kan ta tag i det med lite extra samtalshjälp och lära mig hur jag ska hantera starka känslor mm. Just nu är min vardag även betydligt lugnare och jag har mer tid samt energi för att ta tag i saker.

Men jag tänker samtidigt att är det vanligt att redan efter ett första besök utan att man ens kommit fram till vad personen har för problem eller utan en eventuell diagnos bara sätter in en medicin?
(Känns ju lite som att en del kan bli felbehandlade om det går till så)

När det kanske egentligen skulle hjälpa att bara ta reda på problemen hos personen och samtala eller få någon typ av samtalskontakt/kurator/psykolog?

Jag får väl vara tydlig med min anledning till varför jag är skeptisk till medicin och jag har ju en ganska bra anledning till att vara det. Medicinen kommer ju inte hjälpa mig om den triggar igång ett skov utan då kommer den göra motsatsen.
Sen får jag väl vara tydlig med att mitt dåliga mående kommer i perioder och just nu känner jag mig stark nog att få till en förändring men känner ett behov av samtal tex.

 

[co-SMAD4]

Jag har ju förstått det så som att det är en av dom vanligaste grejerna att börja med. Och förstår att det uppfattas som att man inte vill bli hjälpt om man har en negativ inställning på medicinen.

För min del (min sjukdom) så kan ju andra mediciner säkert dra igång ett skov om den skulle påverka magen och det kommer ju inte hjälpa att sluta med medicinen så blir det bra igen, utan skovet kan fortsätta ändå och jag behöver då sätta in andra mediciner för det samt komplikationer kan uppstå, vilket kan innebära sjukhusvistelse samt eventuella operationer. Vilket påverkar mig betydligt mer än min situation idag.

Även om jag vet att jag inte är "felfri" med mitt psykiska mående ibland, men jag har en ganska stark känsla och tro att jag kan ta tag i det med lite extra samtalshjälp och lära mig hur jag ska hantera starka känslor mm. Just nu är min vardag även betydligt lugnare och jag har mer tid samt energi för att ta tag i saker.

Men jag tänker samtidigt att är det vanligt att redan efter ett första besök utan att man ens kommit fram till vad personen har för problem eller utan en eventuell diagnos bara sätter in en medicin?
(Känns ju lite som att en del kan bli felbehandlade om det går till så)

När det kanske egentligen skulle hjälpa att bara ta reda på problemen hos personen och samtala eller få någon typ av samtalskontakt/kurator/psykolog?

Jag får väl vara tydlig med min anledning till varför jag är skeptisk till medicin och jag har ju en ganska bra anledning till att vara det. Medicinen kommer ju inte hjälpa mig om den triggar igång ett skov utan då kommer den göra motsatsen.
Sen får jag väl vara tydlig med att mitt dåliga mående kommer i perioder och just nu känner jag mig stark nog att få till en förändring men känner ett behov av samtal tex.

Nej dom kommer inte medicinera huxflux om det innebär komplikationer med andra mediciner eller tillstånd. Du kan tala med läkaren om detta och om din mage. Medicinering är inte ett krav eller något som man måste gå med på - man är delaktig i sin vård. Ibland är det inte lämpligt att ta vissa läkemedel pga. sjukdomshistorik. Mediciner kan hjälpa en att få en bättre "baslinje" att bygga terapin på, så att säga, men det förutsätter att det är lämpligt att ta medicinera.

 

[MiniLi]

Jag har ju förstått det så som att det är en av dom vanligaste grejerna att börja med. Och förstår att det uppfattas som att man inte vill bli hjälpt om man har en negativ inställning på medicinen.

För min del (min sjukdom) så kan ju andra mediciner säkert dra igång ett skov om den skulle påverka magen och det kommer ju inte hjälpa att sluta med medicinen så blir det bra igen, utan skovet kan fortsätta ändå och jag behöver då sätta in andra mediciner för det samt komplikationer kan uppstå, vilket kan innebära sjukhusvistelse samt eventuella operationer. Vilket påverkar mig betydligt mer än min situation idag.

Även om jag vet att jag inte är "felfri" med mitt psykiska mående ibland, men jag har en ganska stark känsla och tro att jag kan ta tag i det med lite extra samtalshjälp och lära mig hur jag ska hantera starka känslor mm. Just nu är min vardag även betydligt lugnare och jag har mer tid samt energi för att ta tag i saker.

Men jag tänker samtidigt att är det vanligt att redan efter ett första besök utan att man ens kommit fram till vad personen har för problem eller utan en eventuell diagnos bara sätter in en medicin?
(Känns ju lite som att en del kan bli felbehandlade om det går till så)

När det kanske egentligen skulle hjälpa att bara ta reda på problemen hos personen och samtala eller få någon typ av samtalskontakt/kurator/psykolog?

Jag får väl vara tydlig med min anledning till varför jag är skeptisk till medicin och jag har ju en ganska bra anledning till att vara det. Medicinen kommer ju inte hjälpa mig om den triggar igång ett skov utan då kommer den göra motsatsen.
Sen får jag väl vara tydlig med att mitt dåliga mående kommer i perioder och just nu känner jag mig stark nog att få till en förändring men känner ett behov av samtal tex.

Berätta om din andra problemtik samt behandling och be dem säkerställa att den eventuella antidepressiva behandling dom föreslås är riskfri för dig.
Huruvida de kommer föreslå medicin eller inte direkt kan nog variera. En del vårdcentraler har väl utbyggd psykologisk behandling, andra inte.

 

[Grazing]

Jag har ju förstått det så som att det är en av dom vanligaste grejerna att börja med. Och förstår att det uppfattas som att man inte vill bli hjälpt om man har en negativ inställning på medicinen.

För min del (min sjukdom) så kan ju andra mediciner säkert dra igång ett skov om den skulle påverka magen och det kommer ju inte hjälpa att sluta med medicinen så blir det bra igen, utan skovet kan fortsätta ändå och jag behöver då sätta in andra mediciner för det samt komplikationer kan uppstå, vilket kan innebära sjukhusvistelse samt eventuella operationer. Vilket påverkar mig betydligt mer än min situation idag.

Även om jag vet att jag inte är "felfri" med mitt psykiska mående ibland, men jag har en ganska stark känsla och tro att jag kan ta tag i det med lite extra samtalshjälp och lära mig hur jag ska hantera starka känslor mm. Just nu är min vardag även betydligt lugnare och jag har mer tid samt energi för att ta tag i saker.

Men jag tänker samtidigt att är det vanligt att redan efter ett första besök utan att man ens kommit fram till vad personen har för problem eller utan en eventuell diagnos bara sätter in en medicin?
(Känns ju lite som att en del kan bli felbehandlade om det går till så)

När det kanske egentligen skulle hjälpa att bara ta reda på problemen hos personen och samtala eller få någon typ av samtalskontakt/kurator/psykolog?

Jag får väl vara tydlig med min anledning till varför jag är skeptisk till medicin och jag har ju en ganska bra anledning till att vara det. Medicinen kommer ju inte hjälpa mig om den triggar igång ett skov utan då kommer den göra motsatsen.
Sen får jag väl vara tydlig med att mitt dåliga mående kommer i perioder och just nu känner jag mig stark nog att få till en förändring men känner ett behov av samtal tex.

Grejen med medicin är att det blir lättre att ta emot och jobba med problemen, mediciner är inte riktigt helt till för att ta bort ens problem utan underlätta för en att hjälpa sig själv. Ofta behövs en kombination, men det är klart om man är såpass beslutsam och verkligen orkar och vill att man kan komma ur problemen utan medicinsk hjälp.

Sen är det också ofta väntetid till psykologhjälp osv vilket i sej självt kan göra att medicinen underlättar fram till dess att annan hjälp kan sättas in.

Det är ju dock viktigt att medicinen fungerar med resten, annars hjälper det ju inte ändå.

 

[stjarnhimmel]

Du är förmodligen hemmablind, eller jobbar på en mottagning som råkar vara en av de bättre.

Väldigt vanligt med feldiagnosticeringar inom psykiatrin, som aldrig skulle accepteras inom somatiken.
Samt att det mesta verkar man vilja lösa med piller, och funkar inte pillret så går man vidare med andra piller, tills patienten är som ett vandrande apotek. Biverkningar bortförklaras ofta som ”sjukdomssymtom”.
Vid ångest och insomni används gärna tunga neuroleptika, som sänker dopaminet och gör en (mer) deprimerad, så då lägger de till antidepressiva eftersom man ju inte blir deprimerad av neuroleptika enligt psykläkarna.
Osv.

Läs gärna på sidan opsynliga.se, där finns många berättelser från både patienter och personal. Sidans skapare har fått pris för sitt arbete med att göra patienters röster hörda, samt att hon är eller studerar till läkare själv.

Jag var inne på sidan osynliga.se som du rekommenderade och det som fanns var inte det du beskriver här. Enbart några dikter som vad jag kunde se lite snabbt inte handlade något om psykiatrin.

 

[Enya]

Jag har ju förstått det så som att det är en av dom vanligaste grejerna att börja med. Och förstår att det uppfattas som att man inte vill bli hjälpt om man har en negativ inställning på medicinen.

För min del (min sjukdom) så kan ju andra mediciner säkert dra igång ett skov om den skulle påverka magen och det kommer ju inte hjälpa att sluta med medicinen så blir det bra igen, utan skovet kan fortsätta ändå och jag behöver då sätta in andra mediciner för det samt komplikationer kan uppstå, vilket kan innebära sjukhusvistelse samt eventuella operationer. Vilket påverkar mig betydligt mer än min situation idag.

Även om jag vet att jag inte är "felfri" med mitt psykiska mående ibland, men jag har en ganska stark känsla och tro att jag kan ta tag i det med lite extra samtalshjälp och lära mig hur jag ska hantera starka känslor mm. Just nu är min vardag även betydligt lugnare och jag har mer tid samt energi för att ta tag i saker.

Men jag tänker samtidigt att är det vanligt att redan efter ett första besök utan att man ens kommit fram till vad personen har för problem eller utan en eventuell diagnos bara sätter in en medicin?
(Känns ju lite som att en del kan bli felbehandlade om det går till så)

När det kanske egentligen skulle hjälpa att bara ta reda på problemen hos personen och samtala eller få någon typ av samtalskontakt/kurator/psykolog?

Jag får väl vara tydlig med min anledning till varför jag är skeptisk till medicin och jag har ju en ganska bra anledning till att vara det. Medicinen kommer ju inte hjälpa mig om den triggar igång ett skov utan då kommer den göra motsatsen.
Sen får jag väl vara tydlig med att mitt dåliga mående kommer i perioder och just nu känner jag mig stark nog att få till en förändring men känner ett behov av samtal tex.

Jag började, som jag skrev tidigare, med samtal, och fick sedan tillägg av mediciner när psykologen tyckte att jag behövde det för att ta till mig behandlingen. Det var inte snack om mediciner på första besöket ens, utan remiss vidare till psykolog direkt.