För och nackdelar med att skicka egen remiss till psykiatrin?

[Redfox]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

 

[the_connemara]

Jag får se vart det blir att jag söker kontakt, jag tänker generellt att jag ska ha bestämt mig tills söndag.
Så att jag tar kontakt till nästa vecka så får jag se om det blir att jag skickar egenremiss eller om jag tar det via vårdcentralen, jag har ju redan förberett för egenremiss men känner mig inte helt säker än.
Fast det blir jag nog aldrig oavsett vad jag väljer att göra, och det ligger väl en del i att jag övertänker allt.
En annan fördel är ju att det verkar som att jag kan chatta med min vårdcentral om jag väljer det. Då ringa inte funkar för mig och att en anhörig gör det känns fel, denne har gjort det förut men svårt när anhörig inte vet exakt allt och känns ju viktigt att jag får med mig allt på en gång så det ser helheten i problematiken och mitt mående och varför jag söker.

Tack i alla fall för er som svarat, och har ni något mer tips och råd så får ni gärna skriva det.

Jag tycker det hjälper mig att inleda med att säga något som försvårar i kontakten. Har bara mötts av förståelse. I ditt fall kanske att du har väldigt svårt att uttrycka dig i tal/samtal kanske? Så kanske du också blir lite mindre rädd att uppfattas som att dina problem inte är tillräckligt allvarliga för du inte får allt sagt eller liknande. Oavsett, modigt att försöka ta tag i detta trots tidigare motgångar! Och försökt tänka att det alltid går att försöka igen/försöka på annat vis om det inte lyckas

 

[co-SMAD4]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

Tycker det är en jättebra reflektion. Speciellt det fetstilade, jag kom fram till samma när jag sökte hjälp.

 

[monster1]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

Jag tänker att du ändå levt så här länge och behöver hjälp att ta dig ur det. En fördel med att söka hjälp när man är relativt ok är att man kan ta till sig behandlingen bättre. Så det är en fördel för att få hjälp snarare än en nackdel att du är i lite bättre form.

 

[co-SMAD4]

Jag tänker att du ändå levt så här länge och behöver hjälp att ta dig ur det. En fördel med att söka hjälp när man är relativt ok är att man kan ta till sig behandlingen bättre. Så det är en fördel för att få hjälp snarare än en nackdel att du är i lite bättre form.

Precis, många väntar istället för länge med att söka tills det verkligen är akut.
Jag tror vi människor är experter på att inte vilja ta upp plats och tid i vården "i onödan", eller att man tror att man måste vara "tuffare" och lösa sitt mentala välmående helt själv. Fler borde nog söka för "måttliga" besvär oftare.

 

[Enya]

En annan grej som jag tycker är svårt med att ta beslut vart jag ska söka hjälp är att jag idag är i ett bättre läge, min situation och att jag inte är självständig och har svårigheter i sociala situationer är exakt samma.

Men hur jag mår i allmänt utöver det är för dagen bra, jag tror på en framtid och har mål mm. Det gör det lite svårt för mig att se den där stora anledningen till att söka hjälp, fast tittar jag då bara tillbaka på förra året så bestod stor del av året av ångest, humörsvängningar, ilska och problem att hantera ilska och bli impulsiv. Hur jag ganska ofta hamnade i lägen när det slutade även med självskadebeteende. Perioder där jag jag tappade intresset för sånt som annars är roligt att göra. Undvek familje jippon, (födelsedagar/julbord mm.) Funderade på vad meningen var med allt.

Påfrestningen med att inte vara självständig utan att alltid ha sällskap när man ska iväg pga ångest eller massa katastroftänk/övertänkande i situationer jag är obekväm i eller att man är en börda för en anhörig mm. Men också hur snabbt det skiftar mellan positivt och negativt tänkande.

Ibland känner jag inte alls samma ångest eller negativt tänkande över situationen, men med tiden att inget sker och situationer eller annat som triggar och gör mig påmind ännu mera så kan det bli väldigt svårt att se något positivt eller ens mening med saker. Men för snart två år sen bestämde jag mig att nu måste jag göra eller försöka mera och med kuratorn fungerade tyvärr inte, jag klarade inte av att berätta vilket gjorde att kuratorn såg ena sidan av mig som är den positiva. Men jag vet att med senaste åren har mer och mer eskalerat när jag väl hamnar i mitt negativt tänkande och när jag får som mest humörsvängningar, självskadebeteende som då ökat mm.

Därför har jag intalat mig själv att jag ska söka hjälp även om dagsformen är bättre så är livssituationen ännu densamma och den är inte bra, och att om något triggar mig så hamnar jag snabbt i ett sämre läge.

Något som jag bara kände att behöva skriva så här under kvällstänkandet, då det även hör till med att söka kontakt mm.

Det var lite av samma anledning som psykologen jag då träffade ville att jag skulle ta antidepressiva. Jag mådde för dåligt för att kunna ha terapi och öppna mig, närma mig det som behövdes. Med antidepressiva blev dipparna i måendet inte lika djupa och det blev lättare att kunna öppna mig. Det var inte speciellt mycket, eller snarare att vi inte gick djupt i saker, vi gick igenom i den terapin på våra 52 besök, utan hon ansåg att det krävdes traumabehandling och att för att det ska fungera skulle jag stå på en stabil grund och må hyfsat ändå-med hjälp av antidepressiva tex. Påbörjade det här och avslutade sedan antidepressivbehandlingen mitt i terapin och insåg hur enormt svårt det är med känslorna, att hantera alla känslorna och svängningarna man får, innan man egentligen är redo att hantera dem. Så det har vi jobbat med nu. Att känslor inte är farliga och hur man kan hantera dem på olika vis.