Svarar er alla; jag kommer naturligtvis att samarbeta om det är så att jag ska träffa en arbetsterapeut. Men jag har inga 'förväntningar' inför det alls eller vet vad det kommer innebära -- vilket i o f s gör mig lite nervös...Men som jag har tolkat det handlar det mer om en del av 'utredningen' snarare än ren en del av behandlingen som i ren 'hjälpinsats' -- om ni förstår vad jag menar (kartläggning -- ska jag vidare till psyk eller utredas vidare för t ex någon bokstavsdiagnos/annat). Det är därför jag känner mig lite rädd för att det här ska bli en långdragen process.. o om det nu Är så att det är biverkningar av medicinen som spökar -- hur vet jag hur länge jag ska stå ut? Innan jag avbryter behandlingen själv? Ses jag som osamarbetsvillig då? Men kan jag kontakta läkaren igen? Har hen inte gjort sin del nu?
Jag känner ingenting annat än förtroende för den läkare jag har fått träffa. Tvärtom är det en av få läkare i sammanhanget -- jag har varit med förr -- vilket kanske också spelar in i att läkaren anser att jag Inte är ett problem för primärvården?! -- som jag känt faktiskt har visat någon form av engagemang. Bara det att vi har träffats så många ggr för att följa upp medicineringen.. Jag har träffat läkare förr som skrivit ut medicin o sen aldrig träffat mig mer...
Men jag tänker att hen bara helt krasst har rätt. Hen är allmänläkare på en vc, har skrivit ut medicin, försökt underlätta med ytterligare medicin, följt upp att jag 'lever', skrivit remiss för vidare behandling/utredning -- om än den tycks ha blivit hängande nånstans i luften... Inte så konstigt att jag upplevde hen som rätt uppgiven vid senaste besöket.
Speciellt om hen då tänker att sån här medicin behöver x antal månader på sig för att komma 'till sin rätt'. O vi har redan testat att justera dosen.
Tack för att ni delar era erfarenheter. Jag är inte så insatt i hur gången ser ut men det känns konstigt att klänga fast så länge vid en vc-läkare -- testa massa olika mediciner o s v - o det verkar hen ju också tycka? Eftersom hen själv säger att hen inte kan göra mer för mig utan jag bara ska invänta kallelse till arbetsterapeuten. Tidigare har hen sagt att jag antingen själv ska boka tid för åb eller att hen ser till att jag blir kallad, men nu vid senaste besöket var det bara adjö.
Kan jag bara gå dit igen då o vilja 'börja om' med ev en annan medicin? Borde inte läkaren har nämnt den möjligheten redan då? Eller så är det mitt fel att jag inte kunnat vara tydlig nog,men jag har inte förrän nu -- eller då när jag tog kontakt för det senaste besöket -- insett hur fruktansvärt dåligt jag sover o satt det i samband med att jag påbörjade medicineringen... Men på läkaren lät det ju inte som om det var troligt att det hade med medicinen att göra. Då hade vi väl testat att byta medicin istället för insomningstabletter när hen ändå var noga med att påpeka tillvänjningsrisken?
Det gäller fluoxetin, oxascand o -- nu senast -- zopiklon förövrigt...
Förlåt mitt svammel. Ni ser -- jag har svårt att sätta ord på mina tankar även här. Men allra mest handlar det nog om att jag inte vill vara till besvär genom att envetet ligga på mer än vad som ligger inom ramarna för vad man kan förvänta sig av vc. Sitt still i båten liksom. Eller -- inse att medicinen kanske inte hjälper -- sluta -- gå till arbetsterapeuten när den kallelsen kommer o ta det därifrån. Jag kanske aldrig kommer träffa den här läkaren mer ändå o då spelar det ingen roll? Stenen för vidare utredning är iaf satt i rullning?
. Vad skulle jag ens säga? 'Psykiatrin vill inte ta emot mig o min läkare gav upp -- vad kan du göra?'
