TW! Psykisk och fysisk ohälsa

Jag vet att jag har skrivit tidigare men jag blir för ledsen av att läsa om det och jag har inget minne av vad jag har skrivit pga ECT-relaterad minnesförlust. Jag antar att jag bara behöver ett ställe att kräka ur mig på eftersom jag är så otroligt ensam. Visserligen till största delen självvalt men ändå.

1. Feldiagnosticerad BPD i tonåren som så många andra ångestfyllda, högpresterande flickor. Genomgått DBT som hjälpte mycket med känsloreglering trots allt.
2. Komplex PTSD på grund av hur jag blev behandlad av PERSONAL (inklusive kurator och BUP) under högstadietiden.
3. Sent diagnostiserad autism (22 år), som så många andra flickor.
4. Kronisk, svår depression och årstidsbunden depression.
5. Kronisk insomnia.
6. Utmattning sedan... 1 eller 2 år? Pluggade på universitet, ensamstående mamma samt drabbades av allvarlig lunginflammation som gjorde att jag hamnade efter 4 veckor i skolan - helt kört.
7. Kronisk ångestsyndrom.

Och så kroppsligt.
1. Kronisk förstoppning, något som började i samband med utmattningen. Har avbokat två kolonoskopier pga livrädd.
2. Magsår som gör att jag kräks upp cirka hälften av allt jag äter och dricker. Detta sedan... 3 år kanske?
3. Brist på järn, B12 och folsyra.
4. Återkommande, E X T R E M magsmärta, högt upp mellan revbenen. Kommer oregelbundet men anfall slutar alltid i att jag svimmar av smärtan. Håller i sig cirka 30-60 minuter. Njursten och gallsten hittad men tydligen för små för att vara orsaken.

Medicinlistan:
1. Tranylcypromine. Den enda antidepressiva som hållt mig någorlunda stabil men som nu har fuckat mitt blodtryck så mycket att jag är sängbunden. Svimmar i snitt 3 gånger om dagen. Blodtrycket i liggande 60/40, omätbart vid uppresning.
2. Oxascand för ångest.
3. Zopiklon för insomning.
4. Quetiapin för att behålla sömnen.
5. Mängder med olika laxerande samt klyx, som inte hjälper allt.
6. Omeprazol för magsåret.
7. B12, järn, folsyra.
8. Theralen och melatonin för att behålla sömnen.

Så.. jag har genomgått två episoder av ECT varav båda hjälpte otroligt mycket men inte förrän sista fick jag Tranylcypromine som har hållit mig stabil. Söndertrasade tänder och stor minnesförlust har varit väldigt väldigt värt det. Alltså, jag kunde på riktigt känna glädje!!!!!!

Men nu har jag då fått så mycket biverkningar av den medicinen så jag är sängliggande 90% av dagen. Vad som lett till vad är väl lite dubbelt men nu är jag, såklart, på väg djupare och djupare in i depression igen. Förutom årstiden så även att mitt liv liksom.. rinner ur mina händer? Jag kan inte duscha utan hjälp, så det händer liksom en gång var 14e dag typ. Jag som alltid duschat varrrrrrjjjjeeee dag. Jag kan inte städa. Kan inte laga mat eller baka, som jag verkligen älskar och som ger mig glädje. Ingenting. Jag kan inte göra någonting.

Så alternativet är ju att sänka dosen ännu mer, men då kommer effekten inte hålla mig stabil ändå. Så rådvill. Ingen mer antidepressiv medicin att ta till. Har gått igenom hela apoteket sedan 12 års ålder. Vad fan ska jag göra?

Mina övriga fysiska problem är utredda upp och ner och hit och dit, min läkare på VC är fantastisk. Men.. man ser problemen, de är liksom inte psykiska, både VC och i vissa fall akuten har liksom tydliga, medicinska bevis på att det är såhär jag har det. Men, man hittar ingen orsak. Så det symtomlindras såklart men det hjälper inte så mycket. Men man hittar inte en diagnos, man hittar inte VARFÖR min kropp stänger ner.

Jag är så trött så trött och jag bara önskar att jag kan få vakna imorgon, resa mig ur sängen och laga en god middag. Jag har inga stora krav. Snälla Gud, Allah, Satan eller statsministern, låt mig bara få laga mat.

 

[Rosett]

Det beror nog på väldigt vilken läkare man har, jag har fått dbt tex trots att jag inte har personlighetsstörningar eller tillhör den gruppen, det går framåt med psykiatrin sakta men säkert. Man måste såklart ha lite tur och ha en läkare som slåss lite för en.

Men det är många som får bra hjälp av både psykiatrin och habiliteringen, autismen sätter inte alltid stopp för hjälpen utan öppnar ofta upp för mer möjligheter.

Det ska inte behövas ”ha lite tur” för att få rätt vård.

Antagligen så passar du in i psykiatrins mall om hur man ska vara för att få hjälp.

Ignorerar tråden nu pga triggar dåligt mående.

 

[Grazing]

Det ska inte behövas ”ha lite tur” för att få rätt vård.

Antagligen så passar du in i psykiatrins mall om hur man ska vara för att få hjälp.

Ignorerar tråden nu pga triggar dåligt mående.

Fast det gör jag verkligen inte, jag är åt alla håll och kanter med diagnoser som flyter ihop med det ena och andra och har haft svårt att hitta mediciner som fungerar osv. Det finns ingen mall för att passa in i psykiatrin.

Läkare är ju människor också och givetvis måste man har lite lite tur att få den som lägger det lilla extra krutet på en att man ska få psykologhjälpen tex, dom som inte bara gör det dom måste och inget mer. Så är det ju överallt i samhället, att träffa rätt direkt är inte alltid lätt.

 

[Dentaku]

Men det är många som får bra hjälp av både psykiatrin och habiliteringen, autismen sätter inte alltid stopp för hjälpen utan öppnar ofta upp för mer möjligheter.

Jag tillhör också dem där autismdiagnos och psykiatrisk diagnos inte gjort att hjälpen som erbjudits blivit sämre. Inte heller har allt skyllts på endera, utan man har tagit hänsyn till både NPF-diagnoser och affektiva diagnoser i behandlingen och det stöd jag fått i vardagen.

Jag har en del dåliga upplevelser av psykiatrin också, och jag vet att en del får väldigt dåligt bemötande och har svårt att få hjälp. Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att även positiva erfarenheter lyfts.

....

TS; ursäkta den lilla trådkapningen.
Skönt att höra att du mår lite bättre - ta vara på ljusglimtarna!

Jag tycker att det är klokt av dig att ta en sak i taget. Att acceptera att det får ta lång tid att komma tillbaka och att framtiden eventuellt blir annorlunda än man planerade är kanske inte roligt, men det kan också vara en lättnad.

Det behöver absolut inte bli så för dig, det här skriver jag bara för att berätta att även påtvingade beslut kan leda till något bra. När jag efter flera års sjukdom fattade beslutet att inte avsluta mina studier var det nämligen en stor sten som föll från mitt bröst. Jag hade inte lång tid kvar och jag kommer inte kunna jobba med det jag tänkt, vilket jag drömt om. Men det hade jag med stor sannolikhet inte kunnat göra ändå, och jag mår så mycket bättre utan den belastningen av vad jag borde gjort.

Ha fokus nu på att må så bra du kan i stunden, en dag i taget. Var snäll mot dig själv!