- Svar: 2
- Visningar: 436
Hur många handläggare krävs det för att förstå att man inte orkar mer?
Sedan december 2023 har jag bollats mellan Arbetsförmedlingen, Arcus med dess handläggare och arbetsterapeuter. De senaste månaderna har jag genomgått arbetsprövningar, intervjuer, coachsamtal och insatser som i teorin skulle hjälpa mig tillbaka till arbetslivet. I praktiken har det lett till ökad stress, försämrad hälsa och total utmattning.
Allt för att ett system – som redan från början egentligen visste – ändå skulle ”bevisa” att min arbetsförmåga är obefintlig.
Det mest absurda i detta är att jag har varit med på tåget hela vägen. Jag har kämpat, ställt upp, testat olika uppgifter, försökt hitta lösningar. Men när till och med Arcus, en privat aktör som arbetar på uppdrag av Arbetsförmedlingen, till slut konstaterar att de inte kan hitta en administrativ plats som fungerar för mig – då är det ändå jag som står där utmattad och med ännu mer oro i kroppen.
Vem tar ansvar för att individen inte mals sönder på vägen?
För den som inte varit inne i systemet låter det kanske tryggt med alla dessa aktörer: arbetsförmedlare, privata leverantörer, Försäkringskassan, rehabteam. Men i verkligheten innebär det ofta splittrat ansvar, dålig samordning och orimliga krav på individen att själv driva sitt ärende – trots att man redan är sjuk. I bästa fall samverkar aktörerna som lagen kräver. I verkligheten är det ofta individen som får bära hela bördan.
Jag är knappast ensam. Det finns många som fastnar i det här limbot mellan arbetsförmåga och sjukersättning, där man gång på gång tvingas bevisa sin oförmåga – istället för att få hjälp att skapa ett drägligt liv utifrån sina faktiska förutsättningar.
Samhällets trygghetssystem ska enligt lag se till att rehabiliteringsinsatser sker i samverkan mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och hälso- och sjukvården. Ändå är det vanligt att just samordningen – som enligt lag (1) ska finnas – fallerar. Aktörer som Arcus har dessutom ett tydligt uppdrag att individanpassa sina insatser (2), men i praktiken hamnar många i färdiga mallar, standardlösningar och upprepade prövningar utan hänsyn till människan bakom ärendet.
Det borde inte behöva ta flera månader, ett dussin utredare och orimliga prövningar för att myndigheterna ska fatta ett beslut som respekterar individens faktiska förmåga. Systemet måste börja se människan – inte bara checklistor, statistik och ekonomiska styrningsmodeller.
Om jag inte haft stödet från kurator, läkare, sjukgymnaster och sköterskor i mitt rehabteam på den regionala vården, vet jag inte var jag hade varit idag. Det är inom vården – inte i de arbetsmarknadspolitiska systemen – som jag har mött förståelse, respekt och stöd som faktiskt bygger på min verklighet och inte på en teoretisk arbetsmarknad.
Så vad kan vi göra åt det här?
Vi behöver lyfta dessa berättelser. Vi behöver kräva att den lagstadgade samverkan mellan myndigheter fungerar i praktiken – inte bara i policydokument. Vi behöver trygghetssystem som stärker individen, inte försvagar den. Och vi behöver ett samhälle där det är möjligt att vara sjuk – utan att först bli utsliten av processen att bevisa det.
Det här är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel.
Källförteckning:
Sedan december 2023 har jag bollats mellan Arbetsförmedlingen, Arcus med dess handläggare och arbetsterapeuter. De senaste månaderna har jag genomgått arbetsprövningar, intervjuer, coachsamtal och insatser som i teorin skulle hjälpa mig tillbaka till arbetslivet. I praktiken har det lett till ökad stress, försämrad hälsa och total utmattning.
Allt för att ett system – som redan från början egentligen visste – ändå skulle ”bevisa” att min arbetsförmåga är obefintlig.
Det mest absurda i detta är att jag har varit med på tåget hela vägen. Jag har kämpat, ställt upp, testat olika uppgifter, försökt hitta lösningar. Men när till och med Arcus, en privat aktör som arbetar på uppdrag av Arbetsförmedlingen, till slut konstaterar att de inte kan hitta en administrativ plats som fungerar för mig – då är det ändå jag som står där utmattad och med ännu mer oro i kroppen.
Vem tar ansvar för att individen inte mals sönder på vägen?
För den som inte varit inne i systemet låter det kanske tryggt med alla dessa aktörer: arbetsförmedlare, privata leverantörer, Försäkringskassan, rehabteam. Men i verkligheten innebär det ofta splittrat ansvar, dålig samordning och orimliga krav på individen att själv driva sitt ärende – trots att man redan är sjuk. I bästa fall samverkar aktörerna som lagen kräver. I verkligheten är det ofta individen som får bära hela bördan.
Jag är knappast ensam. Det finns många som fastnar i det här limbot mellan arbetsförmåga och sjukersättning, där man gång på gång tvingas bevisa sin oförmåga – istället för att få hjälp att skapa ett drägligt liv utifrån sina faktiska förutsättningar.
Samhällets trygghetssystem ska enligt lag se till att rehabiliteringsinsatser sker i samverkan mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och hälso- och sjukvården. Ändå är det vanligt att just samordningen – som enligt lag (1) ska finnas – fallerar. Aktörer som Arcus har dessutom ett tydligt uppdrag att individanpassa sina insatser (2), men i praktiken hamnar många i färdiga mallar, standardlösningar och upprepade prövningar utan hänsyn till människan bakom ärendet.
Det borde inte behöva ta flera månader, ett dussin utredare och orimliga prövningar för att myndigheterna ska fatta ett beslut som respekterar individens faktiska förmåga. Systemet måste börja se människan – inte bara checklistor, statistik och ekonomiska styrningsmodeller.
Om jag inte haft stödet från kurator, läkare, sjukgymnaster och sköterskor i mitt rehabteam på den regionala vården, vet jag inte var jag hade varit idag. Det är inom vården – inte i de arbetsmarknadspolitiska systemen – som jag har mött förståelse, respekt och stöd som faktiskt bygger på min verklighet och inte på en teoretisk arbetsmarknad.
Så vad kan vi göra åt det här?
Vi behöver lyfta dessa berättelser. Vi behöver kräva att den lagstadgade samverkan mellan myndigheter fungerar i praktiken – inte bara i policydokument. Vi behöver trygghetssystem som stärker individen, inte försvagar den. Och vi behöver ett samhälle där det är möjligt att vara sjuk – utan att först bli utsliten av processen att bevisa det.
Det här är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel.
- Socialförsäkringsbalken (2010:110) – Kap. 27 §2 (rehabiliteringsansvar), Kap. 30 §6–9 (rehabiliteringskedjan)
- Förordning (2007:1030) om myndighetsutövning vid Arbetsförmedlingen – §§3–4 (individanpassning och samverkan)
- Lag (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (FINSAM)
- Arbetsförmedlingens upphandling av kompletterande aktörer (t.ex. Arcus, Stöd och Matchning, Rusta och Matcha)
- Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) – vård ska ges efter behov, inte arbetsmarknadens krav
- FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) – Artikel 26 (rehabilitering), Artikel 28 (social trygghet och levnadsstandard)
