När söka läkarkontakt vs fatta egna beslut?

[Lovisaleonora]

Har inte läst alla inläggen (förlåt!) men min inställning är att förskrivande läkare får ta ansvar för medicineringen (d v s gå tillbaka och påtala problemen), och så länge du inte kommit vidare är det den läkaren som ska hjälpa dig.

 

[vtok]

Jag är likadan, mer eller mindre. Många många är likadana. Varför tror du att dom som får hjälp vet exakt vad som orsakar deras mående och vad gör hjälp dom behöver och vill ha? Psykvården är van vid sådana som dig, det är liksom dom som ska hjälpa till att reda ut vart problemen sitter. Väldigt få skulle jag tro kommer till vården med psykiska problem och vet exakt vad dom ska säga och göra.

Jag vet att det är lätt att tro att man är den enda som känner si och så, att man är udda som inte kan kommunicera sina problem eller har svårt att prata med läkare osv, men det är inte så, massor känner nog mer eller mindre igen sig.

Utredningar i all ära men dom löser inga problem alltid, jag är utredd till max inom psyk av dessa experter och sitter ändå och har mer eller mindre likadana problem som du. Jag håller efter flera år på att fortfarande fixa doser och testa mediciner. Det tar tid att hitta rätt oavsett, det går att få hjälp även utan att ha en diagnos.

Jag har tänkt på det du skriver o det känns skönt att höra att jag inte är ensam -- samtidigt tungt att det är så svårt med psykisk ohälsa o många som mår så dåligt.... Jag hoppas att du kommer till en lösning som funkar för dig!

Jag har tänkt mkt o känner att jag nog gärna skulle ha ngn samtalskontakt. Jag har så mkt inom mig o förstår inte varför jag känner sån enorm tomhet o nedstämdhet även i situationer när allt egentligen borde vara 'helt ok'. Plus alla tankar kring vad en utredning o ev diagnos skulle innebära..

Då hamnar jag i läget igen om primärvården vs specialistvård via remiss -- förhoppningsvis accepterad remiss först --> utredning --> sen ev behandling av specialister inom psykiatrin anpassad efter resultatet av det.. att ta det från för vården rätt ställe.

Men jag mår ju dåligt här o nu o dom svar jag fått genom tråden är ju just att det normalt finns fler resurser även inom primärvården... Det _är_ en ögonöppnare o råd jag tar till mig -- o jag ska iaf försöka ta mod till mig höra med vc. Även om remiss är skriven -- vilket verkar kunna ta tid att ge ngt oavsett utgång -- o kanske inte ny medicin är aktuell.. Men bara att få möjlighet att få prata med ngn skulle nog kunna vara ett enormt stöd just nu.

Jag ska ge det en chans till o vara så tydlig jag kan kring hur jag känner...

Men rent praktiskt -- är det läkaren jag ska vända mig till igen -- pga hen är den som är insatt i situationen just nu -- eller säga direkt till sköterskan i växeltelefonen att jag undrar över möjlighet att få en samtalskontakt? Det är ju eg utanför läkarens roll tänker jag? Men svårt att veta hur o vem jag ska prata vidare med?

Det senaste halvåret är det bara den här läkaren -- som ju efter ytterligare en remiss o nu utsättningen av medicin har gjort sitt? -- jag har varit i kontakt med. Ska jag be om en telefontid till hen för bedömning om väntetid o ev samtalskontakt? Eller lägga fram hela ärendet direkt via sköterskan i växeln?

Förlåt -- !!! -- för att jag ältar vidare men jag har jättesvårt för att veta vem som är 'rätt kontakt' när jag inte har ngn konkret 'kontakt'. Vi har ju avslutat. Så vad ligger fortsatt på just läkarens roll o inte? Jag vet ju inte ens om det finns ngn terapeut på vc längre...

 

[kryddelydd]

Vårdcentralerna har generellt bättre resurser än psykiatrin. Man har satsat mycket pengar på att rusta upp primärvården så att de ska kunna hantera psykisk ohälsa. Psykiatrin däremot går på knäna och det är ofta enorma väntetider.

Vet inte jag om vårdcentralerna generellt har bättre resurser än psykiatrin.

Med reservation, som vanligt, för att det kan skilja mellan landsting.

Här har vårdcentralerna uppdraget "lätt till måttlig" depression och ångesttillstånd. På läkarsidan, förstås, ett uppdrag att prova medicinering (och tre olika preparat bör ha provats innan psykiatrin accepterar remiss med de frågeställningarna).
Vissa diagnosgrupper, exempelvis PTSD eller personlighetsstörningar eller psykoser, är psykiatrins uppdrag och inte allmänmedicins.

Vad gäller samtalsterapeuter har allmänmedicins (vårdcentralernas) samtalsmottagningar här uppdraget "kortvarig terapi upp till 9 timmar" och i stort sett KBT.

Hur det ser ut där TS bor vet jag inte, men påvisar hur organisationen kan se ut.
I mitt landsting har psykiatrin visserligen svårt med bemanningen, men det är fortfarande de som har uppdraget långtidsterapi.

 

[MiniLi]

Vet inte jag om vårdcentralerna generellt har bättre resurser än psykiatrin.

Med reservation, som vanligt, för att det kan skilja mellan landsting.

Här har vårdcentralerna uppdraget "lätt till måttlig" depression och ångesttillstånd. På läkarsidan, förstås, ett uppdrag att prova medicinering (och tre olika preparat bör ha provats innan psykiatrin accepterar remiss med de frågeställningarna).
Vissa diagnosgrupper, exempelvis PTSD eller personlighetsstörningar eller psykoser, är psykiatrins uppdrag och inte allmänmedicins.

Vad gäller samtalsterapeuter har allmänmedicins (vårdcentralernas) samtalsmottagningar här uppdraget "kortvarig terapi upp till 9 timmar" och i stort sett KBT.

Hur det ser ut där TS bor vet jag inte, men påvisar hur organisationen kan se ut.
I mitt landsting har psykiatrin visserligen svårt med bemanningen, men det är fortfarande de som har uppdraget långtidsterapi.

Ja jag har koll på allt det där. Vad jag syftade på var att man på regeringsnivå de senaste åren gjort stora satsningar för att stärka ”första linjens psykiatri”, dvs bland annat vårdcentralerna. Fler och fler vårdcentraler har psykologer, även om det såklart inte gäller alla.
I psykiatrin är köerna enorma. Man kan få vänta länge på samtalskontakt och framförallt utredning har som standard flera års väntetid.

Utifrån TS berättelse tycker lät det som att vårdcentralen inte erbjudit så mkt som vore önskvärt, och framförallt är det ju viktigt att TS får en realistisk syn på vad hen kan förvänta sig i psykiatrin.

 

[Rosett]

Åh helst hade jag velat skriva ner hur jag känner. Men jag kan ju inte direkt skicka ett brev... Jag har en mun jag får skylla mig själv. Hålla mig på fötter o vänta. Ut o fånga solen..

Du kan visst skriva ett brev till din kontakt inom vården. Jag skrev några till en läkare jag hade förut och hon tyckte det var bra att jag gjorde det.

Men skicka helst inte via mail om du inte vill riskera att det hamnar varsomhelst, mail är inte säkert för sekretessen. Vem som helst kan snappa upp mail via nätet.

 

[kryddelydd]

Ja jag har koll på allt det där. Vad jag syftade på var att man på regeringsnivå de senaste åren gjort stora satsningar för att stärka ”första linjens psykiatri”, dvs bland annat vårdcentralerna. Fler och fler vårdcentraler har psykologer, även om det såklart inte gäller alla.
I psykiatrin är köerna enorma. Man kan få vänta länge på samtalskontakt och framförallt utredning har som standard flera års väntetid.

Utifrån TS berättelse tycker lät det som att vårdcentralen inte erbjudit så mkt som vore önskvärt, och framförallt är det ju viktigt att TS får en realistisk syn på vad hen kan förvänta sig i psykiatrin.

Historen håller inte ihop helt, nej.
Men jag tycker det ser ut som om TS haft samtalskontakt ett par omgångar men inte upplevt sig vara hjälpt av det.
Läkemedelsmässigt låter det helt klart som om det finns mer att prova - beroende på lokal uppdelning förstås.

Sedan går det ju att spekulera i om man uppfattar att TS har för stor problematik för att vårdcentralen ska kunna hantera situationen.
Jag tycker mig ha läst om en förmodad neuropsykiatrisk utredning och misstänker man den typen av problematik så kan ju vårdcentralen vara helt fel instans.

Mycket gissande.

 

[vtok]

Asså.. jag känner mig hemsk nu. O det här blir bara rörigare o rörigare.. Men jag varken vill eller begär givetvis att ngn här ska kunna göra en bedömning. Dels är det rörigt för mig själv just nu dels är alltihop väldigt privat o personligt.

Men jag har somsagt fullt förtroende för läkaren jag fått träffa -- på det viset att jag inte på ngt sätt känner mig missnöjd med hela vården eller på ngt sätt tvivlar på att hen vill att jag ska få adekvat hjälp -- men via rätt instans. Där hen då tänker Psykiatrin -- för att gå till botten med mina problem. (Jag har somsagt en historik o tror helt att hen kan ha rätt i det....)

Men sen tog hen kanske lite lättvindigt på den första remissen eftersom det visade sig att arbetsterapeuten jag skulle få kallelse till inte ens fanns på min vc o jag själv fick ta kontakt igen -- tack vare pepp från er eftersom jag är så osäker (varför jag alls startade tråden!) o det är jag jättetacksam för, det var ju med facit i hand helt rätt -- för andra tester istället o en ny remiss (där jag kände att jag fick fantastiskt stöd av hen för att försöka konkretisera mina problem via dom tester hen hade att tillgå).

Samt medicinuppföljning då -- eftersom biverkningarna bara blev värre... Men sen har det nu då tagit stopp igen. Ingen ny medicin. Väntan. O jag börjar må psykiskt sämre (igen)... Men jag vill verkligen försöka klargöra:

1. Jag förstår att det tar tid. Det är allmänt känt att vården kan ha långa väntetider.

2. Jag förväntar mig inga som helst mirakel oavsett fortsättningen av detta. Ingen quick fix. Jag är helt klar över att det inte är så det funkar oavsett mediciner, specialister, läkare eller olika behandlingsformer.. O att framförallt att jag själv måste jobba för förändring helt oavhängigt andras hjälp eller inte. Men jag är helt enig med läkaren om att jag efter även tidigare depressioner etc nog i grund o botten nog är ett fall utom primärvårdens ansvar. Men -- hur långt det ansvaret sträcker sig i det första ledet -- det Vet inte jag! Det känns på endel svar som jag bara borde fattat -- o hårdare legat på -- få prova en annan medicin tex. men sorry.. det visste jag inte!

3. O _är_ det så att läkaren o jag kan ha missförstått varann i hur jag faktiskt mår eller som nu när jag känner att jag faktiskt börjar må sämre -- kan det alls öht vara värt att ta kontakt igen? Är det ens normalt att det kan finnas stöd att få under den tid remissen är ute om det nu kan ta månader? eller är det väntan eller typ psykakuten om det blir helt ohanterbart som gäller 'normalt' när man fått den första hjälpen o tanken är att man ska vidare? (där är jag inte -- menar generellt)

Just det -- o bara det -- har varit frågan jag funderat över gällande ev fortsatt vård för nu (o jag har läst alla era svar!) Annars är jag tacksam över att en ny remiss är skickad o tror att det kan vara helt rätt i slutändan..

Annars -- varför jag alls drog upp tråden igen utöver att jag mådde akut skitdåligt o bara önskade få ventilera ngnstans -- jag vet att fler lever med psykisk ohälsa... finns det konkreta råd hur man kan hantera den värsta ångesten -- på egen hand? Som tex rådet om Jourhavande medmänniska. Det tar jag med mig... Om det svartnar helt... Tack.

 

[vallhund]

Hos Svensk kyrkan finns diakoner o präster som kan hjälpa med samtalskontakt om det krisar. Man behöver inte vara medlem där för att få hjälp.

 

[Grazing]

3. O _är_ det så att läkaren o jag kan ha missförstått varann i hur jag faktiskt mår eller som nu när jag känner att jag faktiskt börjar må sämre -- kan det alls öht vara värt att ta kontakt igen? Är det ens normalt att det kan finnas stöd att få under den tid remissen är ute om det nu kan ta månader? eller är det väntan eller typ psykakuten om det blir helt ohanterbart som gäller 'normalt' när man fått den första hjälpen o tanken är att man ska vidare? (där är jag inte -- menar generellt)

Det är nog vanligt att man får vänta med hjälp och stöd tills man fått en tid tyvärr och det är psykakuten som gäller ifall det krisar. Vilket för övrigt kan vara bra att gå till då man faktiskt kan få hjälp mycket fortare om man går dit så dit är ingenting man ska dra sig för att gå. Sen finns det ju kyrkan och lite sådant som kan stötta en under tiden.

Annars -- varför jag alls drog upp tråden igen utöver att jag mådde akut skitdåligt o bara önskade få ventilera ngnstans -- jag vet att fler lever med psykisk ohälsa... finns det konkreta råd hur man kan hantera den värsta ångesten -- på egen hand? Som tex rådet om Jourhavande medmänniska. Det tar jag med mig... Om det svartnar helt... Tack.

Tror man får testa sig fram lite och hitta sin egen grej som fungerar, det är ju olika för alla hur den ska hanteras. Googla och leta efter tips. Och svartnar det helt så tveka inte på att åka in, dom är ofta väldigt hjälpsamma och förstående och man kan få hjälp mycket fortare.

 

[kryddelydd]

2. Jag förväntar mig inga som helst mirakel oavsett fortsättningen av detta. Ingen quick fix. Jag är helt klar över att det inte är så det funkar oavsett mediciner, specialister, läkare eller olika behandlingsformer.. O att framförallt att jag själv måste jobba för förändring helt oavhängigt andras hjälp eller inte. Men jag är helt enig med läkaren om att jag efter även tidigare depressioner etc nog i grund o botten nog är ett fall utom primärvårdens ansvar. Men -- hur långt det ansvaret sträcker sig i det första ledet -- det Vet inte jag! Det känns på endel svar som jag bara borde fattat -- o hårdare legat på -- få prova en annan medicin tex. men sorry.. det visste jag inte!

3. O _är_ det så att läkaren o jag kan ha missförstått varann i hur jag faktiskt mår eller som nu när jag känner att jag faktiskt börjar må sämre -- kan det alls öht vara värt att ta kontakt igen? Är det ens normalt att det kan finnas stöd att få under den tid remissen är ute om det nu kan ta månader? eller är det väntan eller typ psykakuten om det blir helt ohanterbart som gäller 'normalt' när man fått den första hjälpen o tanken är att man ska vidare? (där är jag inte -- menar generellt)

Just det -- o bara det -- har varit frågan jag funderat över gällande ev fortsatt vård för nu (o jag har läst alla era svar!) Annars är jag tacksam över att en ny remiss är skickad o tror att det kan vara helt rätt i slutändan..

Så här:
Med reservation för att det kan se olika ut i olika delar av Sverige (reservationen läggs in för att förtydliga att mitt svar kan vara felaktigt där du bor, även om det är rätt där jag bor).

Du har kontakt med vårdcentralen.
Tidigare sjukhistoria kan vara väldigt adekvat för att avgöra om det är vårdcentralen eller psykiatrin som har förmåga att hjälpa dig.
I grund gör ju vårdcentralen sin ansträngning.

Vanligen i form av korttidsterapi hos samtalsterapeut. Där jag bor, är det upp till nio gånger och huvudsakligen KBT.
Kan inte upprepas hur många gånger som helst: om man fått samtalsbehandling och inte "kommit vidare" ett par gånger så antyder ju det att vårdcentralen är fel vårdnivå. Deras resurser är då uttömda.
stödsamtal en längre period ingår inte i vårdcentralens uppdrag här (men kan alltså tänkas göra det i andra delar av Sverige).

Vad gäller läkemedel: oftast behöver det provas ut flera läkemedel innan vårdcentralen kan "ge upp" försöken.

Vid remiss: behandlingsansvaret ligger kvar hos remitterande enhet fram tills patienten är mottagen hos remissmottagaren.
Dock kan det ju bli väldigt svårt om de behandlingsalternativ remitterande enhet har, är uttömda.
Då kan det ju vara så att patienten hamnar i ett vacuum i väntetiden (typ, har provat tre olika antidepressiva och patienten har fått samtalsbehandling i två omgångar redan men man kommer ingen vart ändå). I det vacuum kan det ju tänkas att remitterande enhet faktiskt inte gör fler behandlingsförsök trots att väntetiden kan vara lång (och kännas som en evighet).

Vid aktiv suicidalitet är det psykiatrins uppdrag också att bedöma akut. Man har alltid möjlighet att söka psyk-akuten.
På många håll tror jag att akut-psyk kan vara en "annan väg in" inom psykiatrin.

som du säkert förstår, skriver jag nu generellt och utifrån en geografisk plats. Mitt svar kan vara helt fel där du bor.

Det är ju så att lokala variationer gör att det är väldigt svårt att ge dig ett tydligt svar, eller tydliga råd förutom de du redan fått om bland annat kyrkans erbjudanden.

 

[vtok]

Så här:
Med reservation för att det kan se olika ut i olika delar av Sverige (reservationen läggs in för att förtydliga att mitt svar kan vara felaktigt där du bor, även om det är rätt där jag bor).

Du har kontakt med vårdcentralen.
Tidigare sjukhistoria kan vara väldigt adekvat för att avgöra om det är vårdcentralen eller psykiatrin som har förmåga att hjälpa dig.
I grund gör ju vårdcentralen sin ansträngning.

Vanligen i form av korttidsterapi hos samtalsterapeut. Där jag bor, är det upp till nio gånger och huvudsakligen KBT.
Kan inte upprepas hur många gånger som helst: om man fått samtalsbehandling och inte "kommit vidare" ett par gånger så antyder ju det att vårdcentralen är fel vårdnivå. Deras resurser är då uttömda.
stödsamtal en längre period ingår inte i vårdcentralens uppdrag här (men kan alltså tänkas göra det i andra delar av Sverige).

Vad gäller läkemedel: oftast behöver det provas ut flera läkemedel innan vårdcentralen kan "ge upp" försöken.

Vid remiss: behandlingsansvaret ligger kvar hos remitterande enhet fram tills patienten är mottagen hos remissmottagaren.
Dock kan det ju bli väldigt svårt om de behandlingsalternativ remitterande enhet har, är uttömda.
Då kan det ju vara så att patienten hamnar i ett vacuum i väntetiden (typ, har provat tre olika antidepressiva och patienten har fått samtalsbehandling i två omgångar redan men man kommer ingen vart ändå). I det vacuum kan det ju tänkas att remitterande enhet faktiskt inte gör fler behandlingsförsök trots att väntetiden kan vara lång (och kännas som en evighet).

Vid aktiv suicidalitet är det psykiatrins uppdrag också att bedöma akut. Man har alltid möjlighet att söka psyk-akuten.
På många håll tror jag att akut-psyk kan vara en "annan väg in" inom psykiatrin.

som du säkert förstår, skriver jag nu generellt och utifrån en geografisk plats. Mitt svar kan vara helt fel där du bor.

Det är ju så att lokala variationer gör att det är väldigt svårt att ge dig ett tydligt svar, eller tydliga råd förutom de du redan fått om bland annat kyrkans erbjudanden.

Stort tack för ett tydligt o konkret svar! Det uppskattas enormt!

Men -- utifrån detta -- är det då helt generellt onödigt (onödigt resurskrävande..) att ta kontakt med vc -- dvs remitterande enhet -- igen bara för att höra om möjlighet till ngn form av kontakt/stödsamtal under väntetiden? Läkaren hade antagligen redan erbjudit det om hen ansåg ngt annat än just det att primärvårdens alternativ redan var uttömda? Eller är det fullt rimligt -- från vårdens perspektiv -- att som patient åtminstone höra sig för?

OBS jag förstår alltså att du inte kan ge ngt svar utifrån just min specifika situation -- men sett till hur det brukar funka generellt? Eller är det bara helt omöjligt att svara på?

 

[monster1]

Stort tack för ett tydligt o konkret svar! Det uppskattas enormt!

Men -- utifrån detta -- är det då helt generellt onödigt (onödigt resurskrävande..) att ta kontakt med vc -- dvs remitterande enhet -- igen bara för att höra om möjlighet till ngn form av kontakt/stödsamtal under väntetiden? Läkaren hade antagligen redan erbjudit det om hen ansåg ngt annat än just det att primärvårdens alternativ redan var uttömda? Eller är det fullt rimligt -- från vårdens perspektiv -- att som patient åtminstone höra sig för?

OBS jag förstår alltså att du inte kan ge ngt svar utifrån just min specifika situation -- men sett till hur det brukar funka generellt? Eller är det bara helt omöjligt att svara på?

Om du mår sämre än senast du träffade läkaren tycker jag absolut du ska söka hjälp. Alla förändringar till det sämre bör tas med sjukvården.

 

[MiniLi]

Stort tack för ett tydligt o konkret svar! Det uppskattas enormt!

Men -- utifrån detta -- är det då helt generellt onödigt (onödigt resurskrävande..) att ta kontakt med vc -- dvs remitterande enhet -- igen bara för att höra om möjlighet till ngn form av kontakt/stödsamtal under väntetiden? Läkaren hade antagligen redan erbjudit det om hen ansåg ngt annat än just det att primärvårdens alternativ redan var uttömda? Eller är det fullt rimligt -- från vårdens perspektiv -- att som patient åtminstone höra sig för?

OBS jag förstår alltså att du inte kan ge ngt svar utifrån just min specifika situation -- men sett till hur det brukar funka generellt? Eller är det bara helt omöjligt att svara på?

Det är fullt rimligt att ta kontakt igen och be om stöd under väntetiden
Du kan alltid lämna önskemål och framföra dina behov, sen är det upp till vårdcentralen att avgöra vad de kan erbjuda.

Jag hade nog gått via receptionen/bokningen med en förfrågan om samtal. De kan ta frågan med läkaren vid behov.

 

[vtok]

Om du mår sämre än senast du träffade läkaren tycker jag absolut du ska söka hjälp. Alla förändringar till det sämre bör tas med sjukvården.

Det är fullt rimligt att ta kontakt igen och be om stöd under väntetiden
Du kan alltid lämna önskemål och framföra dina behov, sen är det upp till vårdcentralen att avgöra vad de kan erbjuda.

Jag hade nog gått via receptionen/bokningen med en förfrågan om samtal. De kan ta frågan med läkaren vid behov.

Tack! Verkligen -- tack.

Det är enormt skönt o stöttande att få lite inputs från andra hur det kan vara rimligt att tänka o agera -- speciellt när man för stunden själv mest bara känner sig som ett virrvarr av tankar o ångest.

Stort tack också för att ni klargjort mer hur själva vårdkedjan ser ut.